tisdag, augusti 30, 2005

Allt är tillåtet

Det är väl underförstått? Att konsten och konstkritiken kan och får vara precis vad som helst. Men jag blir uttråkad när samtal (orkar inte med citationstecknen heller - det är för 90. Jag är född på 70-talet och blev söndermatad med ironi. Tycker fortfarande att det är kul, men inte precis överallt), alla slags samtal, handlar om att bevaka positioner. Jag tänker att jag borde föröska ändra på det hellre än sura. Och då är jag naiv. Och visst kan man anlägga ett klassperspektiv på den skrivande konstvärlden. Och i så fall håller jag med Power. Jag vill ha både liljevita fingrar och nävar med dynga. För att det är roligare och mer demokratiskt. För att språk så lätt stelnar när människorna är rädda, om sitt anseende, om sin försörjning, för tomheten osv. Och för att cirklarna lätt blir snäva i världens minsta storstad. Det är bra att ha flera fester att gå till. Så kan man välja. Man vet ju aldrig vilket humör man är på.

Förnamn går bra tycker jag. Vi skriver ju inte historia.

Är det lika asigt betalt på drakarna, Mårten? Power får kaffepengar. Bara det är väl orsak till revolution.

Det är inte i första hand ironin som är förstörande, den är konserverande, utan det är cynismen.

Jag ska läsa Powers länk innan jag återkommer.

Kira Carpelan

1 Comments:

Blogger afp763389 said...

... :)

12:54 em  

Skicka en kommentar

<< Home