torsdag, augusti 25, 2005

Den omöjliga samtidskonsten

För alla oss som jobbar i konstsvängen är det förstås jättekul med böcker som Vilks/Schiblis. Säkert kan vi alla känna oss träffade på ett eller annat sätt. Samtidigt kan jag emellanåt känna en viss trötthet över att konstdiskussionen nästan alltid kommer att handla om individers relation till konstsystemet. Att detta har en betydelse i sammanhanget är visserligen sant, men absolut inget nytt. Konstnärer, museiintendenter, fristående curatorer och kritiker är ju människor, och av detta följer att de ingår i ett socialt system, oavsett vad de vill. Så har det varit i det förgångna, och säkert kommer det att vara så även i framtiden.

En annan fråga är hur man använder sin roll, och vilken integritet man uppvisar. Visst finns det personer som hellre inriktar sig på att göra karriär genom att läsa de sociala koderna på ett optimalt sätt, men min känsla är att detta fungerar under en viss tid och under vissa omständigheter. Historiens dom brukar vara hård, och den som de facto inte levererar något meningsfullt hamnar förr eller senare på sidlinjen.

Men vad är då meningsfullt? Detta, tycker jag, är det konstkritikens uppgift att beskriva och analysera. Det gör i viss mån att kritikern kommer att hamna på samma spelplan som konstnären, curatorn och utställningsarrangören, eftersom kommunikationen kring verket och presentation av det påverkar dess mening. Det gör att kritikern inte kan ställa sig vid sidan av processen och "bara" betrakta/kommentera. Allt vad han eller hon gör kommer att lägga ytterligare ett lager snö på snöbollen som växer kring verket. För en del är detta skrämmande. Man misstänks för korruption och nepotism. Men jag förstår inte vad som skulle vara så problematiskt egentligen? Har man självförtroendet i behåll och en hyggligt stor integritet bör det inte vara svårt att navigera rätt. Missar man finns det ju dessutom alltid kolleger som är mer än villiga att korrigera en...

Vad jag dock saknar mest bland kritikerna idag är passionen för uppgiften. Ibland undrar jag faktiskt varför man alls valt att syssla med konst, eftersom allt verkar vara så tråkigt. För mig är konst ett väsentligt kreativt uttryck, med närmast gränslös förmåga att ställa viktiga frågor om livet och samhället. Och den övertygelsen drar jag mig inte för att kommunicera till de som önskar lyssna, vilket på ett sätt gör mig till pedagog. Jag tror nämligen att konst är angeläget, och en källa till livsberikande upplevelser. Samtidigt är jag medveten om att all konst inte med automatik finner vägen till publiken. Men är det inte så med alla kreativa uttryck? Är det inte en sympatisk men förlegad romantisk uppfattning att konst av sig själv skall tala till alla människor?

Av detta följer naturligtvis inte att man ska sätta sig i knät på institutionernas pedagoger. Men jag vill ändå hävda att det finns ett egenvärde i att kritiska texter faktiskt får folk att gå och se utställningar, oavsett om de är bra eller dåliga. Då får vi nämligen möjligheten att bredda samtalet kring konsten och dess förutsättningar. Och det tjänar både konstnärerna och konstpubliken på. Clemenceau hävdade att krig var en för allvarlig sak för att överlämnas åt generalerna. Och konstkritiken är definitivt inget man bör överlämna enbart åt kritikerna.