onsdag, augusti 31, 2005

Diskursproduktionens vedermödor

Det mesta löser sig och problemet med konstkritiken är kanske inte så svårt att förstå. En gång var det på annat sätt och då var konstkritikern smakdomare, framställare av den diskurs som var värdig ett estetiskt värdefullt objekt. Publiken var större, det var en långt bredare angelägenhet att ta ställning till vad som kunde vara estetiskt försvarbart. Eller för att uttrycka det mera direkt: Vad som kunde hängas på väggen i de borgerliga hemmen. Så försvann det estetiskt värdefulla objektet och den breda angelägenheten försvann. Konstkritikern skall som tidigare ta hand om kvaliteten, men denna finner man nu i socialkritikens form och det blir svårt att finna rum för det som är konst. Ämnena är så angelägna att de ”konstelement” som dock finns kvar (förnyelse, obegriplighet, fiktion, poetisk hängivelse osv.) blir sekundära och tvingar kritikern att ge sig ut på samhälleliga äventyr. Betydelselöst är det ändå inte, konstnärerna hungrar efter att bli omskrivna eftersom det är ett tecken på kvalitet att bli behandlad och helst att bli väl behandlad. Men det har gått inflation i hela konstsystemet. Det finns hela tiden ännu fler konstnärer, ännu fler konstkritiker och dessutom vimlar det av curatorer. De senare är också diskursproducenter, men skriver garanterat vänligt eftersom deras skrivande handlar om de konstnärer de ställer ut.

Med en sådan inflationstakt som dessutom sammanfaller med publikbortfallet (konstvärlden splittras i modernister och den internationella samtidskonsten där den förra gruppen är överlägset numerärt dominerande) är det inte lätt för konsten att ta vägen någonstans. Vad handlar den om? Envetet biter sig åtskilliga fast i tanken på konstens samhällsnytta och driver frågan med en publik som praktiskt taget aldrig går utanför konstvärldens inre krets. Ett och annat halmstrå kan man gripa efter. I år är det design som konsten skall förena sig med men man kan nog till och med tänka sig att slå sig samman med de tidigare så föraktade reklamarna. Eller populärkultur. Spelar väl ingen roll vad man kallar något, konst eller inte konst. Saken är dock avgjord från början. Det är alltid fråga om kyska visiter. Konsten har en diskurs. Tungfotad med mycket Foucault, Deleuze, Spivak och Butler. Mycket tillfälligt kan den fascinera de lättviktigare områdena som konsten besöker – och kannibaliserar. Områden som design och reklam har en publik och betydande ekonomi. För att hålla en sådan ställning kan man inte dra på en tungfotad diskurs. Men konsten måste emedan den på ett grundläggande sätt är knuten till en sådan. Med socialkritiken kan konsten dra sig mot journalistiken som emellertid inte har någon diskurs. Ja, det var lika omöjligt.

Nå, man behöver inte vara pessimistisk. Konstkritiken har en framtid, men det krävs en strategiskt lagd plan och absolut avkall på den i konsten alltid förödande och förhärjande sentimentalismen.

Det händer saker på konstscenen. 1993 inleddes den socialkritiska eran. 2005 vandrade vi in i neopluralismen. Häng med.

Lars Vilks

1 Comments:

Blogger chxiao said...

Hey, you have a great blog here! I'm definitely going to bookmark you!

I have a http://www.start-job.com/s-bottled water
.html site/blog. It pretty much covers bottled water
related stuff.
http://www.start-job.com/s-bottled water
.html bottled water


http://www.start-job.com/n-bottled water
.html News bottled water

Come and check it out if you get time :-)

2:04 em  

Skicka en kommentar

<< Home