måndag, augusti 22, 2005

FJP: Konstkritik och ideologiproduktion

När man diskuterar konst och kritik dryftas ofta iden att dessa verksamheter handlar om produktion, eller skapande, av mening. Idén presenteras även i tidigare inlägg på detta forum. Föreställningen att kritik skulle vara en slags meningsproduktion är minst sagt problematisk i en tid då mening produceras, paketeras och säljs av alla aktörer på en kommersiell marknad. En strumpförsäljare ägnar sig åt produktion av mening. Det är just i ett sådant samhällsklimat som en kritisk kultur har svårt att göra sig gällande. Så länge kritiken ser sig själv som en producent av kulturell mening (vilket i stor utsträckning verkar vara fallet), snarare än en instans som genom kritisk analys kan undergräva det socioekonomiska komplex som formligen spyr mening över oss varje dag, kvarstår problemet. Att tala om ”produktion av värde” snarare än ”produktion av mening” beskriver i så fall bättre vilka operationer som faktiskt genomförs: att kritiker (likväl som konstnärer och curatorer) är så upptagna med den gemensamma och övergripande uppgiften att framställa samtidskonsten som sådan som angelägen (d v s mer värd än masskulturen och annat som inte faller inom ramen för det institutionellt förankrade konstbegreppet) att man missar diskussionen om vad som faktiskt konstiturera de värden man laborerar med. Den mening som förknippas med en kommersiellt marknadsförd produkt produceras ju också i syfte att kommunicera ett visst mervärde. Även strumpförsäljaren strävar efter att producera en mening som förknippas med identitetsproduktion snarare än bruksvärde. Konstnärer producerar konstverk, curatorer producerar utställningar (ibland kritiska sådana) – men att överhuvudtaget tala om kritik i termer av produktion är problematiskt.

Efter postmodernismen är det svårt att presentera ett filosofiskt argument för att vissa värden är mer värda än andra. Däremot finns ett socialt kontrakt som stipulerar att vissa typer av värden värderas annorunda än andra. Denna institutionaliserade form av ideologiproduktion innebär i konkreta termer att viss kultur finansieras med offentliga medel, medan annan verkar helt på den kommersiella marknadens villkor. Risken är alltså att denna marknad - eller de negativa reaktionerna på marknadens dominans, vilket är andra sidan av samma mynt - tillåts definiera begrepp som mening och värde. Då kan kritiken ägna sig så mycket den vill åt att ”skapa och sprida språkliga verktyg”, det kommer inte att göra någon som helst skillnad. Så länge konstkritiken laborerar med en urvattnad variant av kulturteori med rötter i förra seklets akademiska rörelser som poststrukturalism, postmodernism, feminism, psykoanalys (vad som brukar benämnas ”Konsteori” eller helt enkelt ”Teori”) kommer den sannolikt att glida allt längre ut i marginalen. De kritiska ledord som för inte så länge sedan placerade konstkritiken i en direkt relation till det samtida samhälls- och kulturklimatet, verkar ha omvandlats till fjättrar som snarare begränsar vad som kan sägas inom ramen för samtidskonstens kritiska kultur. Kanske handlar konstkritikens centrala problem om att frigöra sig från ett sådant institutionaliserat synsätt. Men att balansera mellan akademin och marknaden innebär vissa identietsproblem: om Teori, eller Histora, inte längre duger varifrån kan kritiken hämta sin auktoritet? Och om konstsystemets värdegrund verkligen är så institutionaliserad, är det möjligt att analysera dess ekonomiska relationer utan att förfalla till en typ av ekonomism som kommit att genomsyra samhället på alla nivåer?

-Frans-Josef Petersson