torsdag, augusti 25, 2005

FJP: Konstlivets tillväxt

För att återuppta diskussionen: Naturligtvis kan kritiken vara bättre än konsten, precis som en utställning kan vara bättre än den utställda konsten och det enskilda konstverket bättre än själva utställningen et c. Enligt en nedärvd ide är ju själva poängen med konstkritik att försöka förbättra konstlivet: att bidra till en kritisk medvetenhet hos både konstnärer och en bredare läsarkrets. Genom historien har olika instanser inom konstens ekonomi varit mer eller mindre drivande. I efterkrigstidens USA spelade kritiken en framträdande roll, liksom under den begynnande postmodernismen. På senare tid är det naturligtvis curatorerna som suttit i förarsätet. På Rosa Martinez presentation på Konstakademin igår kväll (tisdag), skröt hon om hur hon ”tvingat” konstnären Gada Ahmer att producera den ena kitschiga trädgården efter den andra för olika biennaler som hon (Martinez) hade producerat runt om i världen. Samtidigt betonade hon, såklart, att en biennal alltid är en reaktion på just de villkor som råder på en specifik plats och i vid en särskild tidpunkt. På frågan om det hon, och andra internationella curatorer, ägnar sig åt är en form av västerländsk kulturimperialism svarade hon med att jämföra samtidskonsten med Coca Cola. Den dricks ju överallt! Trots att det finns ett mått av självkritik inom den samtida konstekonomin, är den ändå beroende av iden om konstens värdeproduktion som en i grunden postitiv kraft. Inte helt olikt näringslivets, och politikens (?), oreserverade tilltro till en eskalerande produktion av värde (vinstmaximering för företagen, ökad tillväxt, som leder till..?). En fråga som bordes ställas oftare är hur det överflöd av mening och värde som produceras inom samtidskonsten faktiskt fördelas. Detta, om något, är en fråga för konstkritiken. Som Martin Schibli påpekade i sitt inlägg diskuterar kritiken ytterst sällan de politiska och ekonomiska ställningstaganden som är avgörande för konstens meningsproduktion. Problemet med konstkritiken är att den i allt för hög utsträckning ser sig själv som en produktiv, snarare än en granskande, instans. Produktionen av mening och värde är en oundviklig biprodukt av kritisk verksamhet, men frågan, den egentliga frågan, är vilka värden produceras och för vem? —Frans-Josef Petersson