torsdag, augusti 25, 2005

För samtalet, Lillith

Hej Martin, här kommer vare sig jag vill det eller ej ett bidrag till könsbalansen - varsågod. Er andra känner jag sedan förut, roligt att mötas här. Tack för inbjudan Robert.

Efter att ha läst inläggen 11-25 augusti (det är väl alla, den är relativt nyfödd den här?) vet jag inte riktigt var jag vill börja. Samtalet om kritikens relation till samtidskonsten och dess position mellan praktik och publik är väl som vanligt obekväm på alla sätt. Det är en plats varifrån man ser men lätt blir ignorerad, varifrån man blir utskälld, utfryst och isolerad på glasberget. Därför inte konstigt att slaget (debatten) direkt börjar handla om makt, position och ekonomi även om jag tycker att det är synd. Varför måste kritiken vara lokal? Varför måste kritiken håna konsten och konsten håna kritikern? Och varför vill du slå fast vems fel det är, Martin? Jag håller på att läsa er bok. Med hjärtat i halsgropen skall jag tillägga. Jag är konststuderande. Tack för björntjänsten. Att vara ironisk är ett säkert sätt att delta i och förstöra ett samtal utan att kunna ställas till svars varken för det man säger eller en destruktiv attityd. Barn använder det för att överleva på skolgården.

Jag vet inte om jag menar att kritikens roll är att vara pedagog. Men någon som tar sig an det, någon som är intresserad av det arbetet behövs onekligen. För det är ju inte bara dåliga utställningar som görs inom ramen för DIS (Den Internationella Samtidskonsten - förkortning skapad av Lars Vilks och Martin Schibli i boken "Hur man blir... som Johan refererade till ovan/nedan) utan även sådana som presenterar bra verk utifrån en intressant idé med en ambitiös målsättning. Mina föräldrar har läst DN i hela sina liv. De intresserar sig för det som skrivs där. De läser även mycket annat. Det ingår i utövandet av deras yrken. De är högutbildade kulturintresserade och ekonomiskt fredade. De förstår inte samtidskonsten. Det är i allra högsta grad mitt privata problem. Men kan det vara så att de är fler? Kan det vara så att det eventuella hotet om att de välbärgade välutbildade kulturintresserade 40-talisterna blir provocerade av samtidskonsten så till den grad att de slutar betala inträde faktiskt kan ge konsten och konstkritiken ett gemensamt intresse? Kan det vara så att somliga konstkritiker och politiker borde byta jobb med varandra? Kan det vara så att alla träden skymmer skogen?

Mitt förslag är att nyansera konstkritik-begreppet en aning och definiera det utifrån just den viktiga frågan om vem som säger vad till vem och varför. Skulle man kunna skilja på intern och extern konstkritik kanske?

Vet inte om min alias eller fulla namn blir underteckat (Frans-Josef är på det eftersom jag min www-paranoia trogen bara av gammal vana tog artistnamnet) så jag tillägger:
Kira Carpelan