torsdag, augusti 11, 2005

Frans-Josef Petersson

Konstkritikens kris är ett faktum. Bakom dagens situation kan man urskilja en rad faktorer: man kan tala om en allmän kris i den offentliga debatten som har att göra med en tilltagande populism i mainstream media och de stora mediemaskinernas dominans. Man kan tala om en nyttoinriktad kulturpolitik och ett urholkat tidskriftstöd. Detta är viktiga frågor som bör lyftas fram. Men det räcker inte att diskutera sådana yttre faktorer. Tvärtom finns en risk att de överskuggar den problematik som hör till konstkritikens egen praktik. Det kan ju vara så att konstkritiken har det genomslag den förtjänar.

Jag ser många konstutställningar, en del är både spännande och intressanta. Andra är mindre lyckade. Däremot läser jag ytterst sällan spännande och intressant konstkritik - även om det naturligtvis finns undantag som bekräftar regeln. Kritikens kris skule med andra ord kunnna förklaras av att det som skrivs och publiceras håller en alltför låg nivå. Men i så fall är frågan varför - och på vilket sätt- konstkritiken inte håller måttet. Kan man analysera kritiken i så generella termer, och ställa en diagnos utifrån befintlig kritisk praxis? En sådan diskussion skulle handla om kritikens form, dess konstsyn, dess tolkningsramar, dess värderingar, dess språk och så vidare.