tisdag, augusti 30, 2005

Frisyren!

Ja, det var inte jag som förespråkade revolution utan det är snarare resultatet om man följer Frans-Josefs och Roberts resonemang i tangentens riktning. Jag ville i all enkelhet påpeka detta, och, underförstått antyda att det är problematiskt med revolutionärer på institutioner eller i egenskap av att vara välartade skribenter. The revolution will not be televised, som Gil Scott-Heron påpekade för ganska länge sedan. Och den kommer inte heller äga rum i konstkritiken. Och knappast i konsten heller, för den delen. Vi är alla deltagare i ett borgerligt kulturliv, inte minst de som axlar rollen av att vara enfants terribles. Det är svårt att definiera sig som en outsider på något meningsfullt sätt, om man skulle vilja vara ett sådant. Å andra sidan finns det, faktiskt, politiska aktivister inom konsten, som t ex Critical Art Ensemble som på ett begåvat sätt angripit bruket av genförändrad gröda. (En av dess medlemmar är som bekant under åtal på ganska märkliga grunder.)

Varför får inte konstkritiken vara ironisk? Sentimental, burdus, naiv? undrar Mårten (skall vi tilltala varandra med förnamn, eller ?) i sitt inlägg. Det är klart att den får vara det. Och den behöver inte alls ha snedbena, som du tror. Problemet är att den kritik som du efterlyser också följer en ganska tydlig norm. Lite kaxigt okammat. Street smart. Oavsett frisyr så finns det, tycker jag, i kritikerkåren alltför många som fastnat framför spegeln för att studera densamma.

Andreas Gedin