fredag, augusti 26, 2005

Jag - en duperad konstkonsument?

Som jag tidigare nämnt tycker jag att det är relativt ointressant att föra en diskussion om kritikens kris i relation till dagens mediasituation. Vem som läser detta skulle inte vilja att kritiken fick mer plats och större betydelse i dagspressen? En kulturpolitisk konsensus är inte en säskilt intressant utgångspunkt för en diskussion. Till skillnad från Johan så tror jag inte alls att ”det står skrivet i stjärnorna” om situationen utveckas till det bättre eller till det sämre. Tvärtom. Men att fortsätta klaga på mediasituationen kommer inte att resultera i någonting. Därför återkommer jag till frågan om det är det så orimligt att tänka sig att konstkritiken faktiskt har det genomslag den förtjänar. Även den som tycker att dagens konstkritik är toppen och att det inte finns någon som helst anledning att tala om en kris (någon?), borde kunna acceptera en tankemodell där kritiken givit upphov till sin egen marginalisering. Det fiffiga med detta scenario är att vi, som kritiker, då faktiskt har möjlighet att påverka situationen.

Igår träffade jag konstnären och kritikern Andreas Gedin på Magasin 3. När vi kom in på diskussionsämnet konstkritik så sa han något som gjorde mig förvånad (om jag missförstått så får du, Andreas, gärna korrigera mig): Han verkade mena att konstkritiken inte har någon form, att det inte finns någon modell för hur man ska skriva kritik. Jag tror tvärtom att det enda konstkritiken har är just en form. Och det är det som är problemet. Samtidkonsten kännetecknas av en formmässig öppenhet där inget medium, ingen teknik, inget ämnesområde är en orimligt utgånspunkt för konstnärlig bearbetning. Kritiken, däremot, verkar inte känna till några andra strategier än att stöpa sin bedömning av konsten i ständigt samma form (en recension med tolkning, kontextualisering, värdering). För att göra kritiken än mer konform verkar antalet acceptabla tolkningsmodeller minst sagt begränsat. Alla som jobbar med samtidskonst vet vilka teoretiska referenser som är legio. Dessutom har ju konstens övergripande system, dess ekonomi, en form som är så självklar att sällan ifrågasätts: konstnärer gör konst, curatorer gör utställningar, kritiker skriver kritik, gallerister säljer, samlare köper. En skillnad mellan å ena sidan (somliga) konstnärer och curatorer och å andra sidan (de flesta) kritiker är att de förstnämnda ibland faktiskt strävar efter att utmana konstens nedärvda former – konstens ”öppenhet”är till och med något vi i någon mån har kommit att förutsätta. Kritiken har däremot i stor utsträckning kommit att bli en bevarare av konstens ordning. Flera av ni som deltar i detta diskussionsforum (Johan, Anders, Niclas, Kira?) verkar mena att detta är något positivt. Att kritikerns roll i konstsystemet är att vara någon slags ”konstens copywriter.” Jag har funderat på varför denna syn på kritisk praxis blivit så vanlig. Kanske beror den på konstkritikens tilltagande legitimitetskris. För utifrån vilken position skriver en kritiker? Varifrån hämtar kritikens sin auktoritet? Den enskilde kritikern hämtar naturligtvis en form av auktoritet utifrån sin egen person, sitt kunnande och, som Anders Olofsson påpekade i ett tidigare inlägg, sin integritet. Kunnande och integritet är naturligtvis goda egenskaper för en kritiker, men att hänvisa till den enskilde individen som måttstock är att acceptera en total värderelativism. Samtidigt kan kritiken knappast hämta legitimitet från en version av ”Historien”, eller det hopkok som brukar kallas för ”Konstteori/Teori”. ”Smak” är ett begrepp som är för pinsamt att ens nämna. Det verkar alltså inte finnas någon instans utanför kritikens själva form som ger den legitimitet, och därför är formen allt man har att klamra sig fast vid. Därav de starka reaktioner på varje försök att utmana denna form/legitimitet.

För att, enligt Johans önskning, tydliggöra vad jag menar: Att köpa ett par nya jympapjucks kan vara en minst lika meningsfull upplevelse som att se en konstutställning. Men varför värderar jag ändå inte min shoppingupplevelse, dess estetiska värden till trots, lika högt som mitt utställningsbesök? Därför att konstsystemet erbjuder mig en möjlighet att bli något annat än en duperad konsument av fiktiva värden. Därför har jag problem med en konstkritik som med en oreflekterad meningsproduktion vill göra mig till – en duperad konsument av fiktiva värden.
—Frans-Josef