tisdag, augusti 30, 2005

Jag är optimist

Visst är situationen frustrerande, Andreas, fast jag ser mer möjligheterna till förändring. Som Power anmärkte är ju de ekonomiska förutsättningarna för kritiken i Sverige trots allt bättre än i många andra länder. Andreas idé om revolution är kanske inte så tokig, fast man ser ju inte riktigt framför sig att konstkritikerna skulle ta kontroll över produktionsmedlen. Men om kritikerna kan lyfta sig själv i håret meddelst självkritik så har man kommit en bra bit på väg. Jag är optimist.

Andreas poängterar en del viktiga saker. Det man kan kalla för den sociologiska fällan -att konsten reduceras till uttryck för ekonomiska relationer – är lika gammal som…den historiska materialismen. Och fortfarande aktuell. Man kan tillägga att i dagens politiska klimat ligger det också nära till hands att se en sådan ekonomism som ett uttryck för en neoliberal ideologi där tillvaron reduceras till ekonomiska relationer vars deterritorialiserande kraft övervinner alla försök till motstånd. Det finns inga värden bortom de ekonomiska. Därför förordar jag en kritik som inte bara analyserar konstens ekonomiska förankring utan också hur ekonomismens ideologi kommit att genomsyra, och föregripa, hur vi resonerar kring frågor om konst, kritik, ekonomi och politik. Något sådant kanske kan utgöra en ny grund för kritiken. Inte med betoning på ”ny” som att alla konstkritiker plötsligt ska skriva om ekonomiska relationer och bli en slags amatörsociologer. Men med betoning på ”grund” som att konstkritiken kanske kan få den legitimitet den så väl behöver. En förståelse av kritikens och konstens position i ett större sammanhang är en bra början. Och visst, i konkreta termer är Andreas inne på rätt spår: att luckra upp kritikens form genom att importera förhållningssätt från den undersökande journalistiken, ekonomisidorna, eller varför inte ledarsidorna med sina opinionsbildande tyckare?

Angående Lars Vilks som menade att den internationella samtidskonsten inte kan räkna med någon större lokal förankring, kan man konstatera att iden om en global offenlighet ligger implicit i begreppet. Globalt är samtidskonstens publik inte så liten som den kan kännas här hemma. Den består dessutom av opinionsbildande aktörer, så dess eventuella inflytande kanske inte är så försumbart som det först kan verka. Men visst kan man tänka sig en mer polariserad konstvärld där den avancerade konsten produceras av biennaler och liknande strukturer, medan museer och konsthallar presenterar en allt mer urvattnad variant av ”DIS” för en intresserad hemmapublik. Så är det redan, i viss mån.

Det har anytts, av Martin och Robert, att konstkritikens legitimitetskris skulle bero på bristande kunskap om alla de ämnen som kan bli föremål för konstnärlig gestaltning. Och det är ju helt klart ett konkret problem för den skrivande kritikern. En lösning skulle vara mer specialiserade kritiker som skriver om olika områden. Samtidigt är jag inte säker på att det är ett så fundamentalt problem egentligen. Konstkritkern har alltid varit en amatör. Och en utveckling mot ytterligare specialisering ser jag inte som önskvärd. Jag tror det är viktigare att kritiken formulerar en position, och en viss åskådning, bortom formens legitimitet utifrån vilken den kan bedöma konsten.

—Frans-Josef