tisdag, augusti 30, 2005

Konstkritik är kortdistans

Varför skriver konstkritiker så få böcker om man nu tycker att det inte går att skriva djuplodande texter inom dagspressens format? Om man tittar på konstkritiker så har få skrivit några böcker alls, och de som finns publicerade är ofta av en mer sammanfogande karaktär av tidigare publicerat material. Det finns undantag (doktorander som skriver konstkritik) och Ulf Linde.

Faktum är att konstkritik är en kortdistans. Det gäller vara explosiv, snabb start, inte tappa takten och sedan spurta. Lite plats ges för att vara jovialisk och visa på sin förträfflighet i att citera böcker och texter man läst. Men även om distansen är kort behöver man vara vältränad för att skriva innehållsrikt. Personligen arbetar jag ofta efter idén om en artikel -en tanke.

Visst önskar många att skriva lite längre texter ibland, även undertecknad. Men då är det mer att se som 1500 - 3000 m. De är tidskrifterna som står för detta format. Men få konstkritiker ger sig på det maratonlopp som bokskrivandet utgör. Ett skäl kan vara att konstvärlden förändrar sig snabbt idag. En bok riskerar att vara ute när den väl är publicerad.

Ett annat skäl kan vara att den att många som skriver konstkritik redan från början har ett syfte med sitt skrivande. För även om det inte är ekonomiskt fett att skriva konstkritik så går det inte att förneka att det är en bra plattform för att göra sig hörd och känd ifrån (viktigt vid tjänstetillsättningar och annat). Många skriver gratis bara för att få chansen att publicera sig i de rätta sammanhangen och framstå att man tillhör de som är att räkna med.

Östlind menar att bra kritiker går vidare i karriären (vilket bekräftas av hans egen erfarenhet efter att ha mött de som är kvar som kritiker) men det är nog så att personer som vill göra karriär använder skrivandet som en väg till målet. Östlinds exempel, Daniel Birnbaum och Maria Lind, hade nog inte som slutgiltigt mål att bli konstkritiker. Om man nu vill in till konstvärlden genom sitt skrivande så kanske man också har konstvärlden som den faktiska målgruppen - och den breda publiken kommer kanske då lätt i andra hand.

Dessutom, dagstidningskritik behöver kanske inte heller ses som solitära texter av en konstkritiker. Som återkommande skribent är man också en återkommande röst på sidan och det finns en förförståelse för den enskilda kritikerns område och referensramar.

—Martin Schibli

PS: Har ni förresten sett David Lettermans återkommande inslag huruvida ett konstverk är gjort av en apa eller en människa? Ett konstverk visas för publiken och TV-publiken. Letterman frågar om verket är gjort av en apa eller en människa. Hans Kappelmästare gissar - och förmodligen även TV-tittaren - sedan ges svaret av en bisittare. Därefter fyller Letterman i vem som gjort tavlan och vilket pris den har i en konsthandel.

I min mening ett ganska kul inslag. Det intressanta är att det säger något om konstens status utanför konstvärlden och hur man ser på konsten. Man bör också notera att Letterman aldrig intervjuar konstnärer, inte ens de riktigt stora i USA.