tisdag, augusti 30, 2005

Kritik, nytta, begär

”Vad vill kritik” frågar sig Kira Carpelan i ett tidigare inlägg. Jag skulle vilja formulera om frågan till ”Vad är kritik” för att på ett radikalt sätt frigöra kritiken från den implicita tanke om nytta som ger sig tillkänna i många av inläggen nedan. En nytta som ser synnerligen olika ut och verkar tjäna många herrar, var så Revolutionen eller Marknaden. Ansatsen ovan, att ställa frågan Vad är kritik?, kan tyckas naiv given vår samtida belägenhet där en viss förståelse av det ”postmoderna tillstånd” vi antas vara nedsänkta i har gett upphov till tanken att redan frågan Vad är…? är liktydig med en hegemoniserande formalism och ett absolut sanningsanspråk.

Frågan har ställts om vem eller vad som ska legitimera kritiken? Subjektet, Historien och Teorin avfärdas i förbifarten. Men är inte frågan felformulerad? Behöver kritiken legitimeras? Vad är i så fall kritik? Erbjuder varken Historien eller Teorin en öppning till en kritikens självförståelse? Kan vi inte här hitta prov på kritisk praktik, på kritikens förutsättningar och begränsningar? Även om historia och minne inte utgör fullödiga redskap är de ändå förutsättningar för den samhällighet, den gemenskap, som krävs för att ett samtal om kritikens samtid och framtid överhuvudtaget ska kunna äga rum, även om detta kommer sluta i ett avståndstagande. Inte minst öppnar en historisk förståelse av kritik för möjligheten att öppna för att tala om det kritiska som ett gränsdragande som innefattar både subjektets möjligheter och begränsningar -en högst radikal ansats som är fullt möjlig att väcka till liv.

Jag vill mena att den ”kritikens kris” som här antas grundar sig i att kritiken vänder blicken i fel riktning och inte tillräckligt distanserar sig från det den tror är föremålet för sina omdömen - att kritikern i allt för hög grad söker tillfredställa ett eller annat begär, sitt eget eller någon annans. (Dvs. att omdömet kritikern fäller är ett pataologiskt och inte rent smakomdöme, förlåt var bara tvungen.) Att den inte frågar tillräckligt om sina egna, möjligheter, gränser - vilka mycket väl kan vara möjliga att expandera oändligt - sina villkor och sitt väsen. Att kritiken inte är tillräckligt formalistisk.