måndag, augusti 29, 2005

Lars Vilks: Konstkritiker -bekräfta standard!

När formestetiken förlorade sin trovärdighet i konsten kom DIS (den internationella samtidskonsten) med socialkritiken. Och därmed blev också konstkritikerna en del av DIS. Ja, det finns modernistiska kritiker men deras anseende är lägre. DIS är det som gäller. Det betyder också att DIS är bra.

Kritikerns traditionella uppgift är att välja ut konst och konstnärer som representerar en viss nivå av kvalitet och att ge denna konst en diskursiv mening. Det var på sitt sätt lättare förr när konsten handlade om formuttryck och då man var överens om att konst var något, visserligen i grunden oåtkomligt, som fanns och hade funnits länge. Det var essentialismens tid.

När DIS blev ny standard under 1990-talet blev den institutionella konstteorin ny norm. Men den har aldrig väckt någon entusiasm och det är väl en del av förklaringen att konstteori för närvarande är ett ämne på undantag. ”Konstteori” har istället blivit det teoretiska material som utgör referenserna och innehållet i otaliga konstprojekt, texter från sociologer, antropologer, genusforskare osv.

Kritikerns uppgift är sålunda att bekräfta DIS och vad som just nu gäller inom fältet: vilka konstnärer och tendenser som är intressanta och vilka ämnen som är heta och för samhället angelägna. Eller uttryckt på ett annat sätt: bekräfta kvalitetsnätverken. Enigheten är påtaglig, vilket gör det relativt lätt att bestämma vad som räknas som kvalitet vid en bestämd tidpunkt. Och det är inte märkligt, konsten produceras i samarbete och riktlinjerna dras upp av biennalerna – och i dessa sitter kritiker/curatorer av samma sort.

Ett lokalt problem blir publiken. Hur stor läsekrets kan DIS-kritiker räkna med i Sverige? Uppenbarligen är det inte många, den inte alltför stora konstintresserade publik som finns, består huvudsakligen av modernister. Det hjälper inte stort att peka på att DIS behandlar viktiga samhällsfrågor. Vem, utanför de egna leden, bryr sig om vad DIS har för sig?

Det är inte överraskande om en del kritiker väljer att skriva lite svängigare, det gäller trots allt att försöka få några läsare. Eller att andra försöker kombinera modernismen och DIS, alltså essentialism och institutionell teori (ett veritabelt monster).
—Lars Vilks

1 Comments:

Blogger Kira Carpelan said...

Hej,
roligt att du är med!

12:52 em  

Skicka en kommentar

<< Home