fredag, augusti 19, 2005

Martin Schibli

Konstkritikens kris har man hört nu ett tag. Det är korrekt att ställa sig i kören och hålla med. Men varför har frågan uppkommit? Finns det verkligen en kris just nu? Att säga att kritiken inte är tillräcklig bra räcker egentligen inte, konstkritiken har nog ganska sällan varit bra på ett generellt plan.

Jag kan se ett par skäl till att diskussionen uppkommer nu. Intressant nog sammanfaller konstkritikens kris med att Lars O går från Dagens Nyheter. Även om DN har flera andra bra skribenter så har man inte ersatt honom med en ny kritiker med tyngd. Den konstkritik som gäller för den svenska konstvärlden sker ju i rikstidningarna och tidskrifterna, de senare hinner sällan med att ge kritik till aktuella utställningar. Därav får jag intrycket att konstkritikens kris menas konstkritikens kris i DN, SvD, Aftonbladet, expressen, SR och tidskrifterna?

Själv skriver jag för Helsingborgs Dagblad sedan 2002. Jag upplever inte att konstkritiken har en kris här. Det är en bra mix på kritikerna och vi nöjer oss inte bara med att tolka och beskriva. Både jag och mina kollegor räds inte att negativt kritisera en institution eller en konstnärs arbete. Och vi har mycket stöd från läsare.

Men det finns också ett annat djupare problem för konstkritiken. Den socialkritiska konsten ställer stora krav men också möjligheter på kritikern. När konstnären gör en utställning om migration, globalisering, identitet, genus finns det som oftast en rad angelägna frågor att ta upp utanför konsten. Den ibland naive kritikern skriver om de orättvisor som konstnären tar upp i sitt projekt. På ett sätt sympatiskt, men vanligt är då att inte våga kritisera ett projekt som tunt, pinsamt och okunnigt om det är i ett angeläget ämne om några utsatta. Åtskilliga gånger har jag läst kritiker som skrivit om utställningens agnade diskurs, kan vara en politisk eller historisk händelse och avslutat med orden "det kanske inte riktigt går fram i utställningen?" Denna kritiker har då ofta sett sig själv som hård. Alla vill ju att konsten ska vara viktig!

Ibland kan det hela få löjets skimmer över sig när konstnären, totalt okunnig om sitt ämne, blir recenserad av kritikern som inte heller vet ett smack om ämnet. Uppenbarligen har curatorn till utställningen varit lika okunnig som accepterat pinsamheten genom sin inbjudan. En sådan verk, och tillhörande konstkritikertext kan utanför konstvärlden sällan nå respekt. Men märkligt nog kan ett sådant konstprojekt leva kvar i konstvärlden ändå. Få har kunskapen att säga till att det inte håller i sak. Fast det är ju konstvärlden som gäller i konstvärlden - inget annat.

Och det är här kanske man landar. Folk har tröttnat på den socialkritiska konsten. Få vill se ytterligare en skakig loopad film om en fjäril som landar på en blomma och sedan flyger iväg. Allt förpackat med en tung diskurs med citat ur Imperiet. Eller en lång video med klipp från en nyhetsreporters bortsorterade bilder. Man vänder sig till kritiken och hoppas att den ska finna en väg ut. Och det har den inte, till synes. En fråga man kan ställa är om konstkritiken kan vara bättre än den konst som skapas?

Härmed tvärvänder jag och föresår att konstkritikens kris är något annat än själva kritiken. Konstkritikens kris är kanske samtidskonstens kris, eller kanske bättre att säga osäkerhet. Vi verkar detta år kommit in i neopluralismens tidevarv (samma situation som rådde ca 1975-1980). Vi är trötta på den sociala kritiken. Vad är det som gäller just nu ställer sig konstvärlden frågande. I hopp om ett svar förlitar man sig på konstkritiken som inte kan ge några. Men är detta ett tecken på konstkritikens kris? Kanske är det tvärtom, just en bekräftelse att ingen undkommer kritikens betydelse för meningsskapandet.

—Martin Schibli