fredag, augusti 26, 2005

M.S. Kritikens begränsningar

Jag håller egentligen med Frans-Josef om att konstkritiken kan vara bättre än den konst som produceras vid ett aktuellt tillfälle. Jag fösöker ha som devis när jag skriver konstkritik: att förbättra konstlivet. Och visst hoppas jag att en genomtänkt kritik, reflekterande, självkritisk, medveten om ekonomiska faktorer, medveten om makt, och konstnärliga processer m m skulle kunna utgöra en skillnad i konstlivet. Men i att vara granskande ligger också att påtala missförhållanden. Helt enkelt att vara välformulerad. Givetvis får man ha distans till vilken realistisk möjlighet man har att förändra något i sak. Fast det är ju klart, det är ju sällan en konstskribent kan skriva en artikel som hamnar i vänsterkrysset.

Den skillnad som Kira hade om att skilja mellan intern och extern kritik kan vara givande, om jag förstår henne rätt. Mitt mål är alltid att nå så många som möjligt av de som läser kultursidan. Jag kan ibland på mig pedagogens roll, ibland nämner jag att utställningen / ett verk är sevärd, men det är mig främmande att vara en förlängd arm åt konstnären eller institutionen. Snarare försöker jag ge instrument för att läsaren själv ska kunna bedöma om utställningen är intressant eller inte. Samtidigt är det klart att jag också strävar att vara intressant för de inom konstvärlden, till exempel konstnärer.

Men nu till ett sakligt problem för kritiken. Mycket konst handlat om allt möjligt: ekonomi, migration, svält, bengalisk arkitektur osv. Ingen konstkritiker kan vara insatt i varje ämne (konstnären är inte heller är insatt i sitt ämne). Men de flesta kritiker skriver ändå - mig själv inräknad. Det är klart att resultatet av kritiken (och konsten) lätt kan bli meningslös. Då ska man tänka på att samtidskonsten ofta har anspråk på att utgöra en "viktig" arena för samtal om olika saker. Själv tror jag att ett av kritikens problem ligger häri.

Några kommentarer: Till Johan Lundh som vill ha lite bakgrunder till folk. Jag arbetar sedan några år i huvudsak som curator, konstkritiker och föreläsare. Började arbeta heltid med konst 1987. En förälder konstnär. Har annars en bakgrund som koppartryckare, arbetat på galleri, institution, redaktion, har drivit eget galleriprojekt M Art In(n) i min lägenhet (2000 - 2003). Och som nämnts, har skrivit en bok om hur man blir samtidskonstnär på tre dagar. Finns på nya doxa. (Det är inte samma som konstkritikprojektet på vilks.net)

Till Anders: Jag håller med om att maktdiskussionen kan bli tråkig ibland. Historiens dom är nog hård mot alla. Har man väl
kommit in i systemet förbättrar ens möjligheter högst västenligt. Visst kommer domen vara hård mot de som inte hade kvalitet. Men historien kan sällan upprätta möjligheten för de som aldrig fick chansen.

Till Kira: Det är vissa saker jag emellertid inte riktigt förstår, kanske du kan utveckla: "Och varför vill du slå fast vems fel det är, Martin?" Jag har aldrig försökt fastslå vems fel det är. Möjligtvis har jag försökt att förklara orsaker. "Tack för björntjänsten. Att vara ironisk är ett säkert sätt att delta i och förstöra ett samtal utan att kunna ställas till svars varken för det man säger eller en destruktiv attityd. Barn använder det för att överleva på skolgården." Vad består björntjänsten i? Vilket samtal förstör jag?

Jämförelsen med skolgården är inte så dålig. Många barn lär sig livets realiteter på skolgården på ett hårt sätt, ibland för hårt. Eftersom konstvärlden är liten hamnar den stundtals inte bara på skolgården nivå utan också sandlådans. Det gäller att klara sig i den lilla värld som konstvärlden utgör. Sandlåde-kunskap är inte helt fel. Resurserna kan inte på många vägar försörja alla som vill. Det handlar inte bara om karriär, utan ren och skär överlevnad ? att kunna försörja och behålla en familj. —Martin Schibli