onsdag, augusti 24, 2005

Niclas Östlind

En avgående teaterkritiker på en av kvällstidningarna sa i radio i våras att stanken från den dynghög tidningen utgjorde svepte in också på kultursidorna och att det därför inte längre var möjligt att med bevarad integritet publicera sig i det sammanhanget. Även som läsare är det lätt att känna igen bilden - med det tillägget att konstbevakningen på kultursidorna i dessa tidningar inte sällan bidrar till den nämnda högen. Lyckligtvis utgör kvällspressen i flera avseenden en marginell del av konstkritiken, men problemet är tyvärr att merparten av genren befinner sig på ett sluttande plan. Det finns självklart både kompetenta och intressanta kritiker – inte minst några som skrivit negativt om den verksamhet som bedrivs på den institution där jag själv verkar – men många ger ett mediokert intryck. Texterna är som regel ytliga och oinitierade och de få tolkningar som görs är ofta osjälvständiga – mest handlar det om beskrivningar (dagspressen) eller om tyckanden utan övertygande argumentering (kvällspressen).

Orsaken kan naturligtvis vara att skribenterna saknar möjligheter att publicera en mer kvalificerad form av kritik, d.v.s. att uppdragsgivarnas ramar är alltför begränsade för att deras reflektioner och bedömningar ska kunna utvecklas till fullo, men det kan också bero på att de skribenter som efterfrågas i andra sammanhang lämnar konstkritiken. Visst finns det ett antal personer som är hängivna uppgiften och vilka ofta har en försörjning som t.ex. universitetslärare, men faktum kvarstår att ett flertal av de kunnigaste och mest stringenta kritikerna efter kortare eller längre tid blivit curatorer eller institutionschefer, bl.a. Maria Lind, Lars Nittve, Daniel Birnbaum och Sara Arrhenius. Med tanke på de bristande yrkesmässiga förutsättningarna för kritiker i Sverige är det inte särskilt förvånande. Möjligheterna att t.ex. resa och följa utvecklingen på den internationella konstscenen, eller att forska och publicera längre artiklar är som regel betydligt bättre för en curator knuten till en institution än vad den är för kritiker, som endast i undantagsfall kan räkna med någon form av fastare anställning. De minst sagt dåliga förutsättningarna – men också bristen på kritiker som genom sin verksamhet fungerar som förebilder – bidrar troligtvis till att få yngre personer intresserar sig för konstkritik och istället etablerar sig som curatorer och producenter, både inom institutionerna och i sammanhang som man själv skapar. Att det här i första hand rör dags- och kvällspressen (samt radio och teve) kan vara värt att nämna, eftersom det finns drivna och teoretiskt välorienterade skribenter i den yngre generationen som verkar i tidskrifter (tryckta och/eller på nätet). Förutom att deras texter generellt sett håller en betydligt högre nivå än sina mer etablerade kollegor, så prövar och vidareutvecklar de även formerna för det kritiska samtalet, något man ser mycket lite av på de stora tidningarnas kultursidor.

Konstkritiken har fallit isär (klyftan har i alla fall vidgats): den dynamiska delen publiceras i sammanhang som för den oinvigde kan vara svåra att komma i kontakt med, och kritiken i de medier som når den breda allmänheten blir alltmer utslätad. Samtidskonsten är, i likhet med många andra områden, en högst specialiserad värld och det behövs förmedlande led för att och skapa en livaktig kontaktyta med den konstintresserade allmänheten. Det är en roll som de stora medierna förvaltar dåligt. Till problemet hör också att omfattningen av konstkritiken inte på något rimligt sätt svarar mot den mängd utställningar och händelser som borde bedömas och diskuteras i ett offentligt sammanhang. Det finns delar av konstfältet som i det närmaste saknar synlighet i medierna, såväl internetspecifik konst som måleri och skulptur av lite äldre utövare.

En välfungerande konstkritik bidrar med intresseväckande meningsproduktion och kvalificerade bedömningar, vilka bygger på intelligenta och känsliga närläsningar. Den sätter in enskilda företeelser i större sammanhang, bl.a. historiska, ekonomiska och geografiska, och den lyfter fram bakomliggande ideal, såväl estiska som ideologiska. Den är skriven på ett klargörande sätt och med tanke på läsarna. Kanske skulle man kunna lägga till att den i grunden bygger på genuint intresse för konst – något som inte tycks vara självklart när man läser kritiken i framför allt kvällspressen. Om konstkritiken ska kunna förbättras är det nödvändigt att se över förutsättningarna för verksamheten, men liknelsen med dynghögen visar att frågan är betydligt mer komplicerad. Det går inte att komma till rätta med problemen om man inte också diskuterar och förändrar mediesituationen i sin helhet.
—Niclas Östlind