måndag, augusti 29, 2005

Revolution?

Ja, Frans-Josef, du har rätt i misstanken i att du missförstod mig när vi talades vid. Jag menade inte att kritiken saknar form utan att den saknar den kontextualisering och självmedvetenhet eller självreflexion som du också skriver om. Formen är osynlig eftersom den är institutionaliserad. Det som jag vidare berättade för dig var att jag i bunten av recensioner av mina utställningar saknar referenser både till andra konstnärskap och till andra kulturyttringar för att inte tala om referenser till världen i övrigt. Det är som att konstprojekten i kritiken är fritt svävande ekosystem. Kort sagt, igen, det saknas en kontextualisering. Det har i sin tur förmodligen, bland mycket annat, att göra med den konstnärssyn kritiken har. Det samtal mellan kritiken och konstnärerna som Kira skriver om låter bra men är svåra att hitta. (Ge mig gärna ett exempel på motsatsen.) Jag har inte stött på det i svensk konstkritik. Ett samtal av värde bygger på att deltagarna är jämbördiga. Men synen på konstnären som ett ointellektuellt, passivt språkrör för samtiden, känslolivet eller andra högre makter är mer manifest i kritiken än man kan tro, oavsett vilket decennium man tycker sig tillhöra. Det kan uttryckas som att konstnären eller konstverken över lag objektifieras i konstkritiken. Det mesta av den samtida konsten vilar på idéer men kritiken diskuterar eller värderar sällan idéerna. I stället lyfter man fram dem som konstobjekt, betraktar och refererar dem.

Vidare: jag instämmer i Frans-Josefs och Roberts önskan om genomlysning av mer eller mindre dolda maktförhållanden. Konstvärldens ekonomi är ju en sällsam legering av statliga och kommunala institutioner och bidragsgivare, vilda entrepenörer (gallerister), sponsorer (vinstdrivande företag), konstintresserade privatkapitalister (samlare), underfinansierade egenföretagarare beroende av privata och statliga bidrag (konstnärer) och frilansande brödskrivare (konstkritiker). Och det är förstås intressant att dessa disparata företeelser länkas samman i mer eller mindre heliga allianser där avståndet mellan kulturella och ekonomiska värden stundtals är kort och oredovisat.

Men det finns en uppenbar risk i att konstkritiken läser konst som uttryck för kultursociologiska/-ekonomiska sammanhang. Konst kan ha högt konstnärligt värde trots att sammanhanget är unket. Risken är förstås också att kultursociologiska analyser med mera får karaktären av sensationella avslöjanden i dagstidningarna och att konstverken glöms bort. Kultursociologin snuddar ju vid den undersökande journalistiken. Det skulle vara trist att läsa kritik där konsten ofrivilligt är uttryck för den stora samhällskroppens och historiens funktioner. Då har man återigen gjort konstnären till ett passivt objekt (bönder) och kritikern till reflekterande subjekt (drottningar och kungar). Å andra sidan är det förstås minst sagt relevant att inbegripa ekonomiska och sociologiska omständigheter i kritiska texter. Konstkritikerna gör det ibland när det gäller biennaler och mässor, men sällan när det gäller institutioner och gallerier. Men frågan är om detta kan utgöra ett fundament för en förnyelse av konstkritiken. Om vi diskuterar dagskritiken måste vi diskutera kultursidornas roll som helhet. De skulle kanske flörta mer med ekonomisidan och allmänjournalistiken än med nöjesrapporterna (som i och för sig skulle behöva några tunga doser undersökande verksamhet).

Hursomhelst så verkar de flesta tycka att situationen frustrerande. Och redaktörernas analys verkar helt enkelt implicera önskan om en revolution.

Andreas Gedin