torsdag, september 08, 2005

Content

Kanske är det dags att återuppliva den gamla it-klyschan. Jag har alltid tyckt om den, även när den användes på bredaste stockholmska runt Stureplan av skateboardåkande miljonärer. Diskussioner om form som hamnar i det nödvändigas tristess och påpekandet av svåra omständigheter, blir som en gnällig kafferast, lika tankeväckande som att få veta att någon måste gå till posten.

Varför skriver vi om konst? Varför skriver ni om konst? Varför bryr någon sig över huvud taget om konst? Varför skriver någon någonting? Är det rimligt att tro att vårt samhälle är i så stort behov av konstkritik att någon skulle kunna försörja sig på att arbeta heltid med det? Det är uppriktigt menade frågor. På ett pytteutrymme i DN lyckas Åsa Beckman idag skriva en insiktsfull, saklig och analytisk recension av ett lyriskt verk. Det går alltså att göra. Men hon skriver ju en massa annat också.

Jag tror att det som ofta saknas i konstens intellektuella samtal (där jag menar att kritiken har sin plats) är just insikt, intresse för sak och en analytisk förmåga.