måndag, september 12, 2005

Ökad polarisering

Här en text författad i våras men publicerad i DN i lördags. Den bemöter inte Kims text men jag hoppas att den kan ge perspektiv på frågan om konstkritikens situation. En del av det jag tar upp har ju också andra här på bloggen varit inne på.


”Jag har inget som helst inflytande över konstlivet längre, marknaden tar över”, suckade den amerikanske filosofen och skribenten Benjamin Buchloh under ett seminarium om konstkritik på Städelschule i Frankfurt i vintras. Buchloh som bland annat medarbetar i tidskrifterna October och Art Forum sedan tidernas begynnelse, kan tyckas en aning kokett. Han är en gammal elefant som verkligen har haft inflytande och vars omdöme fortfarande väger tungt. Och det är ju intressant att en vänsterskribent med rötterna stadigt i sextiotalet grämer sig över att inte kunna påverka den kapitalistiska konstmarknaden. Men Buchloh har i stort rätt, konstkritikens inflytande över konstvärlden har verkligen minskat på senare år, hur man än värderar detta. Sett från Buchlohs amerikanska position ligger det ännu mer i hans tunga suck. De dominerande amerikanska konstsamlarna, som har viktiga positioner i konstlivet, inväntar inte konstkritikens eller ansedda galleriers omdömen. I stället omger de sig med egna rådgivare som till exempel kan köpa upp hela konstskoleutställningar efter eget huvud. Och sådana köporgier genererar förstås ett intresse hos gallerierna. Så är bollen i rullning. Det kan inte heller vara en tillfällighet att Stockholms båda konstmässor hade konstsamlaren som viktiga inslag. Och konstmarknadens expansion har förstås gynnat lättplacerade konstverk som måleri.

Filosofen Boris Groys beskriver konstens närmaste framtid på ett helt annat vis i en elegant essä, ”Återteknifieringen av konsten”, i konsttidskriften Parkett. Där finns inte den starka konstmarknad Buchloh fruktar. Groys menar att 1900-talet var ready-madens århundrade, konstnären utsåg föremål eller händelser till konst. Men nu är det konstnärliga avantgardet hantverkare igen, men materialet är digitalt. Man kan, lätt karikerat, tillägga att detta avantgard befolkas av kuratorer och doktorerande, konceptuella konstnärer vilkas arbete finansieras av stater och stiftelser och syns på institutioner och biennaler.

Jag tror att både Buchloh och Groys har rätt trots att de ger motsägande beskrivningar. Konstvärlden är kluven i Groys avantgard och den fria, breda marknad som kört över Buchloh. Det är förstås inget nytt att konsten splittras men graden av polariseringen ökar just nu. Frågan är vad den kommer att leda till. Konsten i dessa två konstvärldar tar olika risker som kan leda till utplåning. Marknaden kan kräva en anpassning till döds och en akademiserad konstnärlig praktik kan komma att helt förlora kontakten med publiken och slukas av universiteten. En möjlighet är att det på några decenniers sikt, om det akademiserade avantgardet blivit till etablissemang, bildas en grupp konstnärer som gör uppror mot dem, liksom när grundarna av Konstnärsförbundet 1886 vände sig mot Akademien. Vad dessa upprorsmakare kommer att syssla med är svårt att ha någon uppfattning om. Vem vet, kanske blir det något av ett folkligt uppror bortom både marknad och akademi.