torsdag, september 15, 2005

Konnichiwa otoko to Power (Goddag mina herrar och Power)

Jag tror inte vi i konsten mår bra av den slags ordning och reda som Kim beskriver. Jag tror att kategoriseringar bör göras privat. De tenderar annars att bli sanningar eller fördomar, beroende på hur man ser det. Och särskilt så om de är välformulerade och når en hög nivå av abstraktion. När jag kallar något för akademiskt i en negativ bemärkelse så är det den där ordningen och redan och fackindelningen och systemeringen jag syftar på. Sen kan det dessutom vara snårigt skrivet, men det är inte det allvarliga. Skrivstilen handlar mer om fostran, självförtroende och talang. Den akademiska attitydens mörka sida är den byråkratiska, den som hejdar otillbörligheter, agerar kontrollinstans och kvalitetssäkrar, ser kunskap och dialog som en slags produkt. Jag är inte revolutionär, jag är buddist-munk.

Konstkritiken i Sverige har andan i halsen. Det är inte snyggt. Vi har ju ingen stil. Jag är sedan länge elitist och nu är jag förälskad i Japan. Jag förstår inte vad japanerna säger men de har ett fantastiskt kroppsspråk och ett sätt att röra sig som kommunicerar via ett sjätte sinne. Även med visiret nedfällt är de medvetna om sin omgivning och relaterar till den. Jag fascineras av en sådan närvaro och tänker att den svenska konstvärlden består av trasiga, borttappade satelliter. Men socialt och demokratiskt medvetna som vi är skapar vi en blog för att beklaga situationen.

Jag håller med Kim om att människor som avfärdar noggrant formulerade längre resonemang och menar att de är för akademiska endast på grund av sin form, är oförskämda. Men jag brukar alltid tänka att de missförstått innebörden av ordet akademisk. Att vara akademisk är helt enkelt, som Kim beskriver det och som jag uppfattar det, att ingå i ett system av överenskommelser som rör kunskaps- och vetenskapsproduktion.

Vad krisen anbelangar håller jag med om att den nog främst gäller förvirringen på dagspressens kultursidor. För hittar man till bloggarna, konsten.net, Site, Paletten etc så hittar man också den utländska essäistiken och kan bli proppmätt. Pas de probleme. Så det saken gäller är snarare hur det artikuleras på torget på svenska för allmänheten och ännu icke berörda parter. Alltså,

"Frågan är nu: om detta stämmer, skulle det isåfall vara så katastrofalt? Måste det innebära kulturskymning? Kan det inte tvärtom vara ganska bra?"

Jo, det är jättebra. Men jag skulle önska att vi dessutom kunde föreställa oss något mer än dikotomier. Jag tror att anledningen till att sommarens nummer av Art Forum innehåller så många sträva påpekanden om hur samtidskonsten upprepar 1960-talet, har med det att göra. Är det fortfarande intressant att tala om etablissemanget och alternativet? Vi är ju alla mogna postmodernister. Nyanser. Nivåer. Skalor. Och lönndörrar. (min önskelista) Jag vill ha fler essäer från redaktionen på våning 6 1/2.

Ps Hur många tecken tål en blog? Ds

3 Comments:

Blogger eddymiller6511 said...

Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

7:43 em  
Blogger power said...

Hihi, tack för passningen Kira, och för din kommentar som jag tycker är bra!! :)

8:17 em  
Blogger Kira Carpelan said...

domo arigató! :)

3:05 em  

Skicka en kommentar

<< Home