torsdag, september 08, 2005

Konsten får de kritiker den förtjänar.

Jag vill här återknyta till diskussionen om e n kritik, en fråga som öppnar sig mot ett resonemang om vad som är kritik överhuvud. Står verkligen svaret på denna sistnämnda fråga att finna i kritikens formella, materiella och ekonomiska villkor? Att anföra resonemang om att kritiker också måste äta, om dagspressens korta framförhållning och allmänna uselhet i syfta att rättfärdiga undermålig kritik tycks bara leda sökandet efter en ”framtida konstkritisk praxis” på villovägar. På samma sätt tycks rent formella frågeställningen kring den kritiska texten själv leda i riktning mot vidare irrfärder. Featureartiklar i morgonpressen är inte konstkritik, sociologiska studier över konstnärers förhållande till konsthallschefer är inte konstkritik, essäer mest upptagna av sin egen form är måhända konst men är inte konstkritik, att använda ”cut & paste” med en pressrelease som förlaga gör inte resultatet liktydigt med ”cut up”. Inga materiella, formella eller ekonomiska omständigheter kan någonsin rättfärdiga eller legitimera dålig kritik. Den ”framtida konstkritiska praxisen” måste ta sig själv på ett sådant stort allvar att den kritisk kan förhålla sig till sig själv och ett verk (som fortfarande måste vara dess föremål) på ett sådant sätt att kritiken legitimerar sig själv. Denna legitimeringsprocess kan varken historien eller faktiska samtida omständigheter initiera utan bara kritike(r)n själv.
Dålig kritik har således två möjliga källor: dåliga kritiker eller dålig konst, tyvärr tror jag vår olycksaliga samtid översköljs av båda.