torsdag, september 01, 2005

KRITIKENS KRIS (DEL 1)

Hej!

När jag besökte den här bloggen för några dagar sedan bestod den bara av Frans-Josefs, Roberts, Johans, Martins och Niclas inlägg. När jag nu själv har satt ihop ett inlägg är bloggen överfull av nya texter, och diskussionernas riktningar har mångdubblats. Jag ber därför om ursäkt om mitt inlägg kommer för sent och säger saker som redan har sagts, och jag är också ledsen att jag inte adresserar alla nya frågor som har uppstått.

Jag tror inte att det finns e n kris för konstkritiken, lika litet som jag tror att det finns e n konstkritik. Jag kan känna en viss frustration över att man ofta pratar om ”kritikens kris”, dvs om kritikens kritiska tillstånd – vilket förutsätts vara något dåligt – utan att egentligen verka känna sig manad att redogöra för eller ifrågasätta innebörden i ett sådant uttryck, och dess ingående begrepp. Jag medger gärna att jag själv gjort mig skyldig till sånt prat, men jag antar att det inte roar mig riktigt lika mycket längre. Jag tror inte att det finns e n konstkritik. Jag tror att det inom ramen för den samling av diskursiva praktiker som vi hänvisar till med begreppet ”konstkritik” händer radikalt olika saker: att det finns ”konstkritiker” som ägnar sig åt sinsemellan helt åtskilda praktiker, att det finns ”konstkritiska” texter som ser helt olika ut och har sinsemellan helt olika syften och förutsättningar. Vad har Jessica Kempe och Rosalind Krauss gemensamt? Bo Madestrand och Maurice Blanchot? De är ”konstkritiker”. Kanske skulle man kunna beskriva en serie olika ”subgenrer” eller ”underkategorier” till genren/kategorin ”konstkritik”. Om man lyckades med det tror jag att man skulle komma fram till att dessa olika underkategorier lyder under olika regelverk och strävar efter olika saker, och att om de alla verkligen skulle befinna sig i ”kris”, så skulle lösningarna på denna kris – eller dessa kriser – vara helt olika i de olika fallen. Och om jag ändå skulle peka ut ett övergripande problem som jag tror att den svenska ”konstkritiken” står inför idag, så skulle det vara just detta: att man envisas med att tala om e n ”konstkritik”, och att den ständiga modellen och referenspunkten för denna e n d a ”konstkritik” är den samling av texter som en handfull människor låter publicera på de fyra-fem största dagstidningarnas kultursidor – om man överhuvudtaget erkänner att det finns något annat i Sverige som kan kallas ”konstkritik” så betraktar man detta som avvikelser (”alternativa medier”, ”undergroundprojekt”, ”fanzines”, etc), som måste jämföras med och utvärderas i förhållande till vad som äger rum på dessa dagstidningars kultursidor.

Ordet ”kritik” är – minst – tvetydigt. Det betecknar både en genre av texter (kritiken, vare sig det rör sig om konstkritiken, litteraturkritiken, etc) och den operation denna genre av texter förväntas genomföra (att vara kritisk, att kritisera). I detta avseende skiljer sig ordet ”kritik” exempelvis från ordet ”litteratur”, där ”att vara litterär” snarare betyder att något tillhör genren ”litteratur” med dess specifika kännetecken, än att det utför någon särskild operation. Om man skulle fråga vad ”konstkritik” är, skulle frågan därmed falla isär i två: 1) vad är konstkritik, dvs vad kännetecknar genren konstkritik, hur ska man beskriva den, i vilka olika underkategorier skulle man kunna dela upp den?; 2) vad betyder det att vara (konst)kritisk, dvs vilken eller vilka är de operationer konstkritiken förväntas utföra, dvs: vad bör konstkritiken vara?

1. Vad är konstkritik?

I en text i tidskriften Furor upprättar litteraturteoretikern Gérard Genette (får jag nämna honom Frans-Josef, eller hör han till ”Konstteori/Teori-hopkoket”? Texten jag hänvisar till är från 2000 och inte förra seklet, så den är i alla fall inte totalt föråldrad, även om det är ett gränsfall) en mycket grov klassificering av ”kritikens” olika former. Hans text handlar om kritiken i allmänhet och inte just konstkritiken, han utgår från ett franskt kulturklimat som inte är exakt likadant som det svenska, och den bild han skissar upp är så förenklad och traditionell att den definitivt behöver utvecklas, men hans kategoriseringar är såpass allmänna och tydliga att jag ändå tror att de kan vara användbara. Genette väljer tre övergripande rubriker för att klassificera kritikens olika former: enligt dess objekt, enligt dess funktion och enligt dess form. Kritikens objekt kan vara av olika natur – konst, litteratur, teater, etc – och olika storleksgrad: ett verk, en pjäs, en utställning, ett konstnärskap, en rörelse, en epok, etc etc. De tre olika funktioner Genette ser hos kritiken känner vi igen: deskription, tolkning och utvärdering. Slutligen ser han två övergripande former kritiken kan anta: redogörelsens och essäns.

Den kritiska text som har redogörelsens form, menar Genette, syftar i första hand till att informera och rådslå en läsande allmänhet om vilka böcker, pjäser, utställningar etc som finns tillgängliga och förtjänar att läsas, ses, besökas. En redogörande kritisk text skrivs och publiceras oftast i omedelbar anknytning till att dess objekt gjorts tillgängligt. Detta objekt har ofta begränsad storleksgrad, och utgörs endast i undantagsfall av något större än en bok, en pjäs, en utställning. I och med att den redogörande kritiska textens syfte är att informera och rådslå, är den enligt Genette vanligtvis begränsad till de två funktionerna att vara deskriptiv och utvärderande. Kritikern har här snarast en journalistisk uppgift: att leverera en nyhet och inge förtroende för sitt omdöme angående den. Utrymmet för tolkning är minimerat, om ens befintligt, och om den redogörande texten inte uppfyller båda de två andra funktionerna utan bara en av dem, tenderar den antingen mot ren redaktionell reklam eller konsumentupplysning å ena sidan, eller mot fritt, grundlöst tyckande å den andra. När Genette, från sitt breda perspektiv (fransk kritik), ställer sig frågan om i vilka medier man vanligtvis påträffar den redogörande kritiken, svarar han att man finner den i allt från dagstidningar, veckotidningar, tidskrifter, radio- och TV-program. Om vi från vårt mer begränsade perspektiv (svensk konstkritik) skulle ställa oss motsvarande fråga, skulle svaret med något undantag – anmärkningsvärt är förstås konsten.net – bli att den redogörande konstkritiken enbart står att finna på ett forum: dagstidningarnas kultursidor – och, i omvänd ordning, att det på samma forum egentligen bara finns plats för just den redogörande formen av konstkritik, och ingen annan.

Den kritiska text som har essäns form har enligt Genette en helt obestämd relation till när dess objekt gjordes tillgängligt (skrevs, skapades, publicerades, hade premiär, vernissage, etc). Detta objekt är ofta av större storleksgrad, vanligtvis ett helt författarskap, konstnärskap osv, eller en stil, en epok, en rörelse, etc. Den essäistiska kritiska texten – essän – är i allmänhet längre och har ett i mycket högre grad obestämt syfte än den redogörande kritiska texten. Essän har inte någon uttalad, tydlig utvärderande funktion, inte minst därför att, påpekar Genette, en kritiker som skriver en lång essä om ett konstnärskap inser att detta i sig är att ge ett gott omdöme till dess förtjänst. Essäns syfte, skriver Genette, är snarare att kommentera, vilket för honom helt enkelt verkar innebära att den uppfyller de beskrivande och tolkande funktionerna, för att därigenom komma till en förståelse av sitt objekt. Anledningen till att essän har en obestämd relation till när dess objekt gjordes tillgängligt beror enligt Genette på att den till skillnad från den redogörande kritiska texten saknar praktiskt – informerande, journalistiskt, nyhetsmässigt – ändamål. Denna obestämbarhet i relationen till objektet hänvisar istället läsaren till kritikerns personlighet, hans omdöme och vilja att förstå, som en anledning till att texten författades. När Genette från sitt perspektiv frågar sig i vilka medier essäer publiceras, svarar han helt enkelt: i tidskrifter och, framför allt, i böcker. Om vi från vårt perspektiv ställer samma fråga, och om vi bortser från de rent akademiska publikationerna, skulle svaret bli att man, med en del anmärkningsvärda undantag, bara finner den i de smala kultur/konsttidskrifterna.

Vad tjänar en klassificering som den Genette upprättar till? Den är uppenbart otillräcklig: dess kategorier och rubriker är hopplöst generella (redogörelse kontra essä), och dessutom så traditionella (deskription, utvärdering, tolkning) att de nästan framstår som reaktionära. Å andra sidan, om någon faktiskt upprättade en helt uttömmande klassificering, där det fanns en kategori för precis varje form av konstkritisk text som publiceras i alla svenska medier (jag bortser från frågan om detta alls är tänkbart), skulle man ändå behöva fråga vad denna tjänade till. Och svaret skulle bli, antar jag, att såväl en grov och otillräcklig som en minutiös och uttömmande klassificering kan vara fullkomligt värdelös om man inte gör något med den, men att såväl den förra som den senare kan tjäna ett stort syfte om man lyckas använda den för att undvika kategorisammanblandningar när man diskuterar frågor som den om den svenska konstkritikens tillstånd och syfte.

Så: om den svenska konstkritiken i allmänhet befinner sig i en kris måste det betyda att det Genette kallar den (svenska) ”redogörande” (konst)kritiken befinner sig i kris. Vilka är isåfall symtomen på denna kris, och vad skulle man kunna göra åt den? Först måste man påminna sig om att denna form av kritiks syfte åtminstone till viss del är journalistiskt, informerande, nyhetsmässigt: den ska rapportera om och bedöma konstutbudet, för att allmänheten ska kunna skapa sig en egen uppfattning om vad den vill konsumera – och därför är dess grundläggande funktioner just att vara deskriptiv och utvärderande. (En ”konstkritisk debatt” skulle alltså vara en sorts batalj mellan motsatta värderingar, helt underställd detta syfte.) Man kan tänka sig en serie olika symtom på den redogörande kritikens kris: att utrymmet för den är för litet, så att den inte till en rättvis, heltäckande grad kan informera om vad som händer och finns tillgängligt på den svenska konstscenen; att den inte uppfyller båda sina beskrivande och värderande funktioner, och därför tenderar att förvandlas till antingen ren redaktionell reklam/konsumentupplysning, eller godtycklig åsiktsproduktion; (lite mer vagt) att de olika kritiker som skriver denna form av kritik (av någon anledning) inte lyckas upprätta tillräckligt förtroende hos sina läsare, så att dessa helt enkelt inte bryr sig om vad de informeras om. Detta är förstås inte en uttömmande lista över möjliga symtom på en sådan kris, men jag överlåter till någon annan att fullborda den – och jag överlåter också till den som känner sig legitimerad att avgöra om vi verkligen ser dessa symtom i den svenska redogörande konstkritiken. Vad man borde eftersträva för att åtgärda en sådan presumtiv kris är däremot ganska uppenbart, och det är svårt att se att någon skulle kunna vilja motsätta sig det: att skapa nya medier och kanaler för den redogörande konstkritiken, att försöka åstadkomma en utökning av utrymmet för denna kritik i dess existerande medier, att motarbeta tendenserna till rent deskriptiv eller rent värderande konstkritik, att förnya konstkritikerkåren, etc.

Men den ”redogörande konstkritiken” är en kategori av flera tänkbara, och det är inte självklart att allt som gäller för den också gäller för de andra. Man bör därför ställa sig en kompletterande fråga: vilka av de symtom man kan peka ut på konstkritikens kris i allmänhet har ingenting att göra med en presumtiv kris för den redogörande konstkritiken? Dvs: vilka ”konstkritiska problemställningar” har inget att göra med den redogörande konstkritikens problem? Vilka av de invändningar man kan väcka mot konstkritikens tillstånd pekar mot något annat än den redogörande kritik man kan läsa (bland annat) på dagstidningarnas kultursidor? Även här skulle man förstås kunna räkna upp hur många förslag som helst, men jag vill bara nämna två: invändningen att konstkritiken saknar analytisk kraft, och invändningen att själva dess form gör det omöjligt för den att tala om vissa former av konst, dvs: att konstkritiken inte hänger med i konstens formmässiga utveckling.

Vad gäller den första invändningen verkar det egentligen råda en sorts (rätt ogenomtänkt) konsensus om att det i själva verket är precis tvärtom: att det finns för mycket analyserande och tolkande i konstkritiken, och att vad som verkligen saknas är tydliga värderingar, omdömen. (Jag vet inte varifrån denna idé kommer. Är den en reaktion mot en tidigare generations uppgörelse med föreställningen om konstkritikern som en smakdomare? Isåfall, kan det inte finnas något att lära från denna uppgörelse? Och dessutom: var finns egentligen detta kvävande överflöd av analyser och tolkningar?) Men samtidigt tycker jag mig här i bloggen ha sett spridda hänvisningar till bristen på analytisk kraft, på seriösa tolkningar, i den svenska konstkritiken. I vissa fall verkar det mest handla om att konstkritikern bör undvika att göra sakfel, vilket de flesta nog skulle hålla med om. I den mån invändningen faktiskt handlar om bristen i den svenska konstkritiken på seriösa försök till förståelse – tolkning, analys – är min poäng här helt enkelt att en sådan invändning till väldigt liten grad kan ha med den redogörande konstkritiken att göra, därför att förståelsen, tolkningen, av den kritiska textens objekt där är helt sekundär i förhållande till dess deskriptiva och värderande funktioner (dvs: till den grad det finns en analys så finns den där för att möjliggöra en utvärdering) – och att denna invändning därför istället pekar i riktning mot den form av (konst)kritik som Genette helt enkelt kallar ”essän”.

Vad gäller den andra invändningen, att konstkritiken inte hänger med i konstens formmässiga utveckling, är min poäng nästan den samma, och precis lika simpel. Den redogörande konstkritikens syfte är i första hand att informera och rådslå en läsande allmänhet. Den är därför av nödvändighet till en viss grad pedagogisk och populistisk: den måste sträva efter att tilltala alla. Vilket innebär att den är underställd krav på att vara enkel och formmässigt lättidentifierad, samt på att vara av begränsad längd – vilket åtminstone i någon mån utesluter att den skulle kunna syssla med formella experiment, med att pröva och laborera med den konstkritiska textens former, begränsningar och möjligheter. Även här pekar invändningen istället i riktning mot ”essän”.

Detta är allt jag tänkte skriva om den första frågan, ”vad är konstkritik”? Och den andra frågan, om vad konskritiken bör vara? Högst upp nämnde jag att det enda ensamma och övergripande problem jag tror att den svenska konstkritiken som sådan står inför är just att man uppfattar den som en enda konstkritik, och att modellen och referenspunkten för denna enda konstkritik oundvikligen tycks vara konstkritiken på de stora dagstidningarnas kultursidor. Min poäng har sedan varit att den form av konstkritik som publiceras på dessa sidor – som jag med ett helt löst begrepp alltså har kallat den ”redogörande konstkritiken” – är en form som har vissa särskilda syften, egenskaper, funktioner och begränsningar. Vad denna ”redogörande konskritik” bör vara tror jag är ganska klart: informerande, deskriptiv, utvärderande. Detta skulle troligen inte kunna förändras med mindre än att en total redaktionell revolution ägde rum på de svenska dagstidningarna, och det känns väl måttligt troligt att något sådant skulle ske inom den närmaste framtiden – precis som det är allt annat än självklart att det vore önskvärt. Men därmed kan man också fråga sig om inte även problematiken kring ”vad konstkritik bör vara” i väsentliga avseenden pekar förbi vad som skulle kunna äga rum inom den ”redogörande kritikens” form, förbi dagstidningarnas kultursidor, och mot det vi med ett lika löst begrepp kallar ”essän”, samt de forum där denna form av konstkritik publiceras.

(Jag ska alltså försöka hinna återkomma med några rader om vad jag tror att konstkritik bör vara inom kort.)

6 Comments:

Anonymous Anonym said...

Your blog is great If you a health issue, I'm sure you'd be interested in Alzheimers Disease Stop Alzheimers Disease

7:31 fm  
Anonymous Anonym said...

Hi, I was just blog surfing and found you! If you are interested, go see my Website Hosting related site. It isnt anything special but you may still find something of interest.

7:44 fm  
Anonymous Anonym said...

Hewlett Packard Blogs
Some months ago I was at a going away party for a friend and bumped into David Gee , Hewlett Packard's Vice President of Marketing for their worldwide software division.
Hi, you have a great blog here! I'm definitely going to bookmark you!

I have a wellness center site. It pretty much covers wellness center related stuff.

Come and check it out if you get time :-)

7:44 fm  
Anonymous Anonym said...

Love Ya Work!

Cheers!
Worldwide Gas Prices

7:47 fm  
Anonymous Anonym said...

Good job! Your web log is outstanding If you are thinking of loetz vases Here you will find many loetz vases

7:53 fm  
Blogger Rosa Nilsson said...

..

1:18 em  

Skicka en kommentar

<< Home