måndag, september 12, 2005

KRITIKENS KRIS (DEL 2)

Hej igen!

I inlägget jag lade ut på den här bloggen förra torsdagen försökte jag, med hjälp av några begrepp lånade ur en text av Gérard Genette, ställa frågan ”vad är konstkritik?”, och helt schematiskt situera den i ett svenskt sammanhang. Min avsikt var inte att upprätta någon teori om konstkritikens natur, utan snarare att försöka använda ett par av Genettes kategorier i diskussionen om den svenska konstkritikens ”kris”, för att visa att man inom denna diskussion riskerar att blanda samman sinsemellan helt åtskilda former av konstkritik, vilket kan göra det svårt att komma någonstans i frågan. I det här inlägget tänkte jag säga några ord om vad jag tror att ”konstkritik bör vara”. Det säger sig självt att jag inte tänker försöka formulera någon övergripande teori om konstkritikens väsen och syfte. Ett sådant projekt skulle, som rent förberedande steg, kräva att man utformade teorier om konstens väsen, om relationen mellan ett konstverk och den text som gör det till sitt objekt, om de institutioner som upprätthåller konsten och de som upprätthåller kritiken, om dessa institutioners underliggande ideologier, osv. Här tänker jag helt enkelt stanna kvar vid Genettes begrepp, och försöka använda dem för att formulera ett par problem jag uppfattar som centrala.

2. Vad bör konstkritik vara?

Om vi alltså, en gång till, utgår från att det råder ”kris” inom den svenska konstkritiken, vad kännetecknar isåfall denna kris? Genette såg två övergripande former för den kritiska texten: den redogörande och den essäistiska. Att det man kan kalla den svenska redogörande konstkritiken befinner sig i kris skulle innebära att den inte kan utföra sina funktioner – att vara informerande, deskriptiv, utvärderande – och att den med andra ord inte lyckas ge en rättvisande bild av utbudet på den svenska konstscenen, eller tenderar att bli rent deskriptiv eller rent värderande, etc. Vad man borde eftersträva för att åtgärda en sådan presumtiv kris framstod som rätt uppenbart: mångfaldiga medierna för den ”redogörande konstkritiken”, motarbeta de tendenser enligt vilka man prisger den till förmån för ren redaktionell reklam/konsumentupplysning eller godtycklig åsiktsproduktion, osv. Men vad skulle det innebära att det Genette kallar ”den essäistiska konstkritiken” befinner sig i kris?

När Genette diskuterar ”essän” gör han det i ganska vaga ordalag, och det enda som framgår tydligt är att denna ”essä” är en text vars funktion är att vara ”kommenterande”, dvs deskriptiv och tolkande, och att den ytterst syftar till förståelse. ”Essäns” berättigande, skriver Genette, ligger just i att den, till skillnad från den redogörande kritiska texten, inte har något tydligt angivet praktiskt ändamål, inte tjänar någon bestämd yttre logik. Frågan om hur man i sin tur ska berättiga existensen av en konstkritik utan angivet praktiskt ändamål pekar förstås vidare mot svåröverblickbara frågeställningar, som rör berättigandet av själva idéerna om en autonom konst och om ett obundet kritiskt tänkande – frågeställningar jag inte tänker diskutera här. Jag nöjer mig istället helt enkelt med att konstatera att en konstkritik som är tvungen att uppfylla ett angivet praktiskt ändamål – att informera, utvärdera, saluföra, propagera, etc – nödvändigtvis lyder under en redan given ordnings begränsningar, vilket gör det omöjligt för den att tillmötesgå sitt objekt – konstverk, konstnärskap, utställning, rörelse, etc – på dess egna villkor, vare sig detta objekt själv strävar efter att vara vackert, sublimt, samhällskritiskt eller revolutionärt, osv.

Att den ”essäistiska” kritiska texten befinner sig i kris skulle alltså innebära att den av någon anledning inte kan uppfylla sina kommenterande – sina deskriptiva och tolkande – funktioner. Vilka vore symtomen på en sådan kris? Jag räknar upp två, varav ett redan nämnts tidigare: att det saknas medier för denna form av konstkritik, och att själva dess form gör det omöjligt för den att tala om vissa former av konst, dvs: att den inte hänger med i konstens formmässiga utveckling. Vad man borde eftersträva för att åtgärda en sådan presumtiv kris framstår som lika självklart som avlägset: skapa de ekonomiska förutsättningarna för att inrätta och på lång sikt driva fler medier där den villkorslösa (”essäistiska”) konstkritiken kan utvecklas och pröva sina former. Att något sånt känns avlägset i en svensk kontext har uppenbara anledningar: den statliga stödapparaten är obefintlig eller monteras ned (kulturrådets tidskriftsstöd räcker exempelvis inte för att driva några tidskrifter) och det finns inga egentliga fungerande alternativ: det finns ingen utvecklad struktur för privat finansiering (från förlag, institutioner, företag, mecenater, etc), och det svenska språkområdet och den svenska konstvärlden är såpass små att det rent kommersiellt inte är ett gångbart projekt att publicera ”essäistisk” konstkritik på svenska eller om den svenska konstvärlden.

Men vad bör konstkritik egentligen vara? Tidigare nämnde jag vad jag uppfattar som ett par missriktade invändningar mot den ”redogörande” konstkritiken: att den skulle sakna analytisk kraft, och att dess form gör att den inte kan tala om vissa former av konst – invändningar som snarare hänvisade mot den ”essäistiska” konstkritiken, som är den form av konstkritik man borde förvänta sig strävar efter att vara analytiskt avancerad och efter att återuppfinna sina former. Man kan förstås tänka sig på ett liknande sätt missriktade invändningar mot den ”essäistiska” konstkritiken. Jag kommer inte att kunna ge något närmare, mer exakt och uttömmande svar på frågan om vad konstkritik bör vara – jag är inte ens säker på att något sådant är önskvärt – men jag kan antyda vilken riktning jag tycker att den borde ta, genom att försöka bemöta vad jag uppfattar som tre ganska vanliga invändningar mot den ”essäistiska” konstkritiken: att den är för akademisk, att den inte är tillräckligt objektiv, och att den är elitistisk.

Den första invändningen, att den ”essäistiska” konstkritiken är för akademisk, kan man få höra lite då och då, och den verkar oftast innebära att denna konstkritik är för snårigt skriven, förutsätter överdrivna teoretiska kunskaper, är full av obskyra referenser och hänvisningar, etc. Detta är en form av konstkritik, tycks man mena, som vore legitim inom de akademiska institutionernas och disciplinernas slutna sfär, där folk kan förväntas begripa alla hänvisningar och referenser, men inte utanför denna sfär, i ”offentligheten”, där alla bör kunna förstå allting omedelbart. Till den grad denna sorts invändning faktiskt handlar om texter som av stilistiska skäl är svårlästa eller obegripliga – kritikern ifråga har inte kontroll över de begrepp han/hon använder – är den förstås nyttig (trots att den isåfall inte har något med ”akademin” att göra, utan helt enkelt handlar om just stilistik, om att kunna skriva läsbar text). Till den grad denna sorts invändning bara bygger på en generell ovilja gentemot eller oförmåga att ta till sig sammansatt text, så är den reaktionär. Varför? Av flera anledningar. För det första, därför att själva idén att det inte skulle få finnas komplex konstkritik utanför ”akademin” uppenbarligen inte är godtagbar. För det andra, därför att den motsatta tanken, att all (konst)kritik som gör avancerade anspråk skulle behöva förpassas till de akademiska institutionernas slutna sfär, skulle ha problematiska konsekvenser, av olika skäl: därför att denna sfär själv är mycket starkt reglerad och hierarkiserad, så att det vetande som produceras där alltså är normaliserat och behöver alternativ; därför att utrymmet för estetisk forskning etc – för humaniora i allmänhet – inom de akademiska institutionerna tenderar att minimeras i takt med att universiteten förvandlas till en sorts yrkesutbildningsfabriker; därför att de relevanta institutionerna (fr a de konstvetenskapliga och de estetiska) med en del undantag verkar vara ointresserade av att diskutera aktuella problemställningar och samtida konst – osv. Kanske skulle man därför kunna säga att den svenska ”essäistiska” konstkritiken i ett avseende inte är ”för akademisk”, utan att den tvärtom inte är tillräckligt akademisk: den skulle behöva utgöra ett komplement och ett alternativ till den ”konstkritiska” kunskapsproduktion som äger rum inom de akademiska institutionerna, men utan att reproducera deras regelverk och institutionella begränsningar. Detta är förstås en fullkomligt utopisk förhoppning – men det får ändå vara ett första svar på vad jag tror att (den ”essäistiska”) konstkritiken bör vara: jag tror att man bör inrätta medier och forum för en sådan konstkritik på ”akademins tröskel”, där ett estetiskt spekulativt tänkande och en ”konstkritisk” kunskapsproduktion kan äga rum utan att behöva vara underkastade det regelrätta akademiska vetandets rent institutionella begränsningar.

En annan invändning man hör ibland är att den ”essäistiska” konstkritiken inte är tillräckligt objektiv. Denna invändning är ofta sammankopplad med ett lite tröttsamt prat om hur ”konstvärlden” är en korrumperad och sluten värld, där alla håller varandra om ryggen: där alla konstnärer och curatorer är samvetslösa karriärister och där alla konstkritiker bara skriver om sina bästa vänner och fyller sina texter med ”akademiska” citat för att framstå som smarta – osv. (Jag har inte mycket att säga om detta. Det finns korruption i konstvärlden. Det är dåligt. Det finns också konst och konstkritik. Den kan man försöka förstå, om man har lust.) Till den grad invändningen mot den ”essäistiska” konstkritikens bristande objektivitet är mer seriös, och handlar om en avsaknad av ”vetenskaplighet”, ”klarhet” eller ”kritisk distans”, så uppfattar jag den som ett utslag av en föråldrad positivism, enligt vilken kritikern skulle vara något slags ufo som kommer farande från yttre rymden för att avge sitt absolut opartiska omdöme om det självtillräckliga konstverket – och enligt vilken den konstkritiska texten skulle vara ett helt transparent, sekundärt, obetydligt hölje som sådana omdömen transporteras i. Jag uppfattar det tvärtom som helt väsentligt att man inser att den ”essäistiska” konstkritiska texten är just en text, och att det inte finns något naturligt eller sekundärt i denna texts utformning. Man måste vara beredd att godta att man för att kunna förstå vissa former av konst kan vara tvungen att laborera med den konstkritiska textens formella egenskaper. Man måste också vara beredd att godta att egentlig utveckling inom konstkritikens fält förutsätter att man tematiserar hur konstkritiken skrivs, därför att man annars riskerar att bli fast i retoriska och stilistiska mönster som begränsar alla utsikter till förändring. Det här skulle vara mitt andra svar på frågan om vad (en ”essäistisk”) konstkritik bör vara: den bör kunna tematisera sig själv, och uppbära sig själv, såsom text.

En tredje invändning man brukar stöta på med jämna mellanrum är att den ”essäistiska” konstkritiken är elitistisk. Denna invändning hör ihop med de andra två. Idén tycks här vara att de konstkritiker som skriver denna form av konstkritik styrs av en suspekt agenda, och av någon sorts egoistiska eller politiska skäl ser ner på alla som inte begriper vad de säger. Eller m a o, att den ”essäistiska” konstkritiken är komplex (”akademisk”) därför att den vill utesluta dem som inte kan förstå den från sin krets – en krets som alltså utgörs av den slutna och korrumperade konstvärlden, där all ärlighet, öppenhet, ”objektivitet”, har offrats. Denna invändning bygger på den problematiska uppfattningen att en text (eller ett konstverk, för den delen) som inte direkt tilltalar och omedelbart kan begripas och uppskattas av alla, per definition är en misstänkt text (eller ett misstänkt konstverk), som av någon mer eller mindre obehaglig anledning inte kan tolerera att granskas av de ”vanliga” människorna. Och problemet med en sådan uppfattning är förstås att den i sin tur bygger på en idé om ”de vanliga” enligt vilken dessa inte själva har förmågan att avgöra vad de vill och inte vill läsa eller se (dvs: de kan inte själva bestämma sig för att vara ointresserade av en ”akademisk” konstkritisk text, utan behöver ett ombud – den ”vanliga konstkritikern” – som gör det åt dem), och i förlängningen överhuvudtaget inte ens skulle kunna begripa denna form av ”akademiska”, ”svåra” texter. Det handlar här om två på ett grundläggande plan motsatta föreställningar om ”allmänheten”, ”publiken”, ”läsarna”. Den ena (den ”vanliga”, ”folkliga” konstkritikerns) säger att de inte kan förstå allt, och därför måste tilltalas med ett enkelt, ”vanligt”, språk. Den andra (den ”essäistiske” konstkritikerns) säger att alla skulle kunna förstå allt, att ingen principiellt är oförmögen att förstå någonting, hur komplicerat det än må vara, och att man underkänner sina läsares värdighet genom att tilltala dem med ett likriktat och populistiskt språk. Den ena utgår från att ”det allmänna intellektet” är begränsat, och att folk måste tilltalas i förenklade, lättbegripliga termer för att de ska kunna förstå. Den andra utgår tvärtom från att ”det allmänna intellektet”, åtminstone principiellt, är obegränsat, att vem som helst skulle kunna förstå vad som helst, och att alla har förmågan att själva avgöra vad de vill försöka förstå. Det är den andra föreställningen som anklagas för att vara ”elitistisk”. Detta kan vara ett tredje svar på vad (en ”essäistisk”) konstkritik bör vara: den bör våga ställa krav på sin läsare, den bör inte underkänna sin adressat genom att tilltala den i likriktade termer, den bör riktas till en ”allmänhet” som potentiellt kan förstå allt.

Jag ska vara tröttsam, och försöka summera mitt resonemang i punkter. a) Det finns sinsemellan radikalt åtskilda former av konstkritik, såsom den ”redogörande” och den ”essäistiska”. De lyder under olika förutsättningar och begränsningar, och de har olika funktioner och ändamål. Att det råder kris i den ena betyder något annat än att det råder kris i den andra. b) Den ”redogörande” konstkritikens syfte är att vara informerande, och dess funktioner är deskriptiva och utvärderande. Att den svenska ”redogörande” konstkritiken är i kris skulle (exempelvis) kunna betyda att den inte kan informera om allt som sker på den svenska konstscenen, att den tenderar att bli uteslutande deskriptiv eller uteslutande värderande, eller att kritikerna inte lyckas inrätta förtroende hos ”allmänheten”. För att åtgärda en sådan kris bör man (exempelvis) sträva efter att skapa nya medier och kanaler för den redogörande konstkritiken, efter att försöka åstadkomma en utökning av utrymmet för denna kritik i dess existerande medier, efter att motarbeta tendenserna till rent deskriptiv eller rent värderande konstkritik, eller efter att förnya konstkritikerkåren. c) Den ”essäistiska” konstkritikens syfte är att uppnå förståelse, och dess funktioner är deskriptiva och tolkande. Att denna form av konstkritik befinner sig i kris skulle (exempelvis) kunna betyda att det finns för få medier där den publiceras, eller att den är formmässigt begränsad på så vis att den inte kan tillmötesgå alla former av konst. För att åtgärda en sådan kris bör man eftersträva att öppna spelet med denna kritiks former, vilket skulle förutsätta att man hade de ekonomiska medlen för att inrätta och långsiktigt driva nya medier och kanaler där denna konstkritik kan pröva sig själv och utmana sina begränsningar. d) En sådan konstkritik borde sträva efter att inrätta sig på ”akademins tröskel”, som platsen för ett spekulativt estetiskt tänkande utan den regelrätta akademins institutionella begränsningar; den borde sträva efter att tematisera och uppbära sig själv såsom text; och den borde våga ställa krav på sina läsare, och adressera en ”allmänhet” som potentiellt kan förstå allt.

De flesta verkar vara överens om att de forum där den konstkritik som hittills har varit den i Sverige absolut tongivande har publicerats – de stora dagstidningarnas kultursidor – idag tycks vara underkastade en populariseringsprocess, som begränsar denna konstkritiks utrymme och reducerar dess formella register, vilket håller på att underminera dess inflytelserika ställning. Jag är inte rätt människa att avgöra om detta verkligen stämmer, men jag tycker inte att det låter helt osannolikt – inte minst med tanke på att dessa forum idag står under konkurrens av andra, snabbare och mindre seriösa medier, såsom gratistidningarna eller bloggarna (alla bloggar utom den här). Frågan är nu: om detta stämmer, skulle det isåfall vara så katastrofalt? Måste det innebära kulturskymning? Kan det inte tvärtom vara ganska bra? Om konstkritiken på de förr så inflytelserika dagstidningarna verkligen håller på att underminera sin ställning, kommer inte de som faktiskt är intresserade isåfall att vara tvungna att börja söka någon annanstans, så att de ”alternativa” eller ”smala” medierna istället kan börja utvecklas och röra sig från sin absoluta periferi? Kan man inte kort sagt bejaka utsikten av en sådan arbetsdelning mellan dagspressen och de ”alternativa” medierna? (Det uppenbara problemet är trist att tjata om, men det skulle isåfall bli än mer centralt: att dessa ”alternativa” medier helt saknar rimliga ekonomiska förutsättningar.)

*

Jag vill till sist påpeka ett par saker. De kategorier ur Genettes text om kritikens former jag här har använt mig av är förstås mycket begränsade. Jag har använt mig av dem för att på ett hanterbart sätt kunna skilja på olika former av kritik med olika förutsättningar och syften. Inget utesluter att man mellan och bortom vad Genette kallar den ”redogörande” och den ”essäistiska” konstkritiken skulle kunna uppfinna massor av nya former. Men om man vill uppfinna nya former av konstkritik bör man ha en något sånär rättvisande bild av vilka former som redan existerar. Om man vill skapa nya kategorier bortom de befintliga bör man veta vilka de befintliga är. Genettes otillräckliga beskrivning kan på så vis vara något att utgå från och avgränsa sig mot.

Något liknande skulle kunna sägas mer specifikt om Genettes essä-kategori. Den är utan tvekan den mest problematiska i hans text. Inte bara därför att han tycks likställa begreppen ”essä” och ”kommentar”, och därmed verkar bortse från de kritiska essäbegrepp som har formulerats, av exempelvis Adorno – utan också därför att det ändamål han ser som fundamentalt för denna ”essä” – förståelsen – är ett begränsat ändamål, som är inskrivet i en begränsad och begränsande filosofi. Genette ger ytterst uttryck för ett hermeneutiskt ideal, och detta är inte något man nödvändigtvis måste godta. Huruvida en kritisk text bör eftersträva förståelse, inlevelse och horisontsammansmältning, eller huruvida den bör eftersträva något helt annat, är en komplex och öppen fråga. Jag tror att det är först i detta sammanhang det blir relevant att diskutera idén om kritik som produktion av mening och begrepp – ett tema som susade förbi här på bloggen för ett tag sedan.