lördag, september 10, 2005

Några frågeställningar

Jag skulle vilja knyta an till Kristoffer Arvidssons inlägg, om vikten av att kritiken bevarar ett mått av oberoende, och att den måste värna om ett ”utanförskap” för att behålla sin kritiska röst. Detta är något som alltid dyker upp i såna här diskussioner, och det är inte så konstigt. I tidigare inlägg här på bloggen framkom åsikter som att kritiken endast skapar problem för sig själv genom att söka legitimitet i någon ”extern instans” (Staffan Lundgren), eller att kritikens legitimitet står att finna i den enskilde kritikerns integritet (bl a Anders Olfosson). Om en sådan relativism råder på kritikens område hur påverkar det vår syn på det faktum att kritikern är ”inbäddad” i ett ekonomiskt system? Har konsvärlden utvecklats i en sådan riktning att detta är ett mer centralt problem idag än för bara 5-10 år sedan?

Det är värt att notera att de historiska tillfällen då konstkritiken faktiskt haft något att säga till om, också varit tillfällen då det funnits en nära relation mellan konstens utsagor och kritikens omdömen. Betydelsen av ett sådant ömsesidigt utbyte verkar också underförstådd i uttalanden om att ”dålig konst ger dålig kritik” och liknande (bl a Staffan Lundgren, Martin Schibli). Att närma sig den fundamentala frågeställning som dryftats här vid ett par tillfällen – ”vad är kritik?”- verkar förutsätta en föreståelse av relationen mellan konst och kritik. Detta förutsätter i sin tur en analys av kritikens roll eller position i det ekonomiska system av konstnärer, curatorer, institutioner som gemensamt framställer den produkt vi benämner ”konst.” Att kritiken, på ett plan, omöjligen kan befinna sig utanför det system som den själv är med och producera förefaller självklart. Men hur ska man då förstå Kristoffers påstående ”att kritisera inifrån låter sig inte göras på det sätt som man idag ofta inbillar sig?” ”Vilket sätt” är det egentligen som ”man dag ofta inbillar sig?”

—Frans-Josef