fredag, september 02, 2005

Roller och kritiker

Det är trevligt att debatten om konstkritiken blossat upp igen. Fast den borde väl egentligen vara en ständigt pågående verksamhet? Jag har huvuddelen av min bekantskapskrets utanför konstvärlden. Flera av dem är i och för sig normalintresserade av konst, men ingen läser konstkritik. Som kritiker kan man känna sig nedslagen av detta, men varför skulle man egentligen det? Det kan ju aldrig vara ett egenvärde att maximera antalet läsare av konstkritik. Jag läser gärna ekonomisidorna i tidningarna, men förbigår exempelvis börsanalyser av enskilda företag. Man tar helt enkelt till sig information på den nivå som känns bra för det egna behovet. Så även med konsten. Tack och lov för det.

Så diskussionen om konstkritikens kris bör nog börja med att fastställa vilken kris i relation till vad det handlar om. Utrymmet i dagstidningarnas spalter? Förflackningen av det kritiska språket? Kritikernas svårighet att leva på vad de gör? "Krisen" kan betraktas på ett otal sätt, beroende på från vilket perspektiv man betraktar den. För somliga finns det förmodligen inte ens.

När det gäller mediesituationen befinner sig konstkritiken i samma kriskorg som många andra discipliner på kulturområdet, men i ett samhälle som exempelvis på allvar diskuterar historie- och filosofiämnenas överflödighet i skolan kanske det inte är så underligt. Krittikernas brist på rimliga arvoden och professionell vidareutveckling är heller inte ett isolerat fenomen, utan del av en större problematik som dessvärre inte ens kulturredaktörerna har makt över.

Vad man dock kan fundera över är i vilken mån konstkritiken lyckats att utvecklats i takt med konsten och samhället, för att därigenom säkra sin överlevnad. När man tittar på konstscenen utifrån tycks det ibland som om konstnärerna är de enda som faktiskt utvecklat sin roll. Institutionerna, galleristerna och de övriga aktörerna - inklsuive kritikerna - befinner sig ganska nära den position de hade för 25 år sedan. Eventuella förändringar har mest handlat om justeringar. Några nya konstkritiska grepp har vi inte heller sett så mycket av. Tabloidernas pang-på-rödbetan-kritik betraktar jag inte som en innovation, eftersom fenomenet funnits förr och dessutom mer är uttryck för en taktiskt anpassning till tidningarnas varumärkesbyggande än en verklig strategi.

Så varför skriva konstkritik, och för vilken publik? Jag tror att det finns en nisch för en konstkritik som sammanför dagskritikens stringens med essäns mer analyserande karaktär, även av konstens och kritikens förutsättningar. Eftersom nog majoriteten av kritikerna som idag är verksamma inte kan leva enbart på den verksamheten innebär det att den kontext de arbetar i blir intressant, minst lika intressant som vilken kontext utställare och konstnärer verkar inom. Då blir det intressant för en läsare av kritik att kunna ta del av inte bara kritikerns omdömen om vad veredbörande ser, utan också av en redovisning på vilken grund kritikern baserar sin ståndpunkt. Den olympiskt upphöjde smakdomaren känns som en ganska patetisk figur i dagens verklighet.

Givetvis förväntas man också som kritiker beröra det sammanhang i vilket konsten möter publiken, men det är inte alltid detta har samma stora relevans. Som vanligt måste omdömet från fall till fall avgöra. När texterna mer kommer att handla om kontexten och mindre om konsten, då måste man i alla fall ta sig en funderare på vad man egentligen önskar uppnå och hur intressant texten blir för en läsare. Nu tror jag i och för sig att de flesta kritiker är medvetna om detta, och ofta är det nog i högre grad spaltutrymme än ambition som sätter gränserna för vad som är möjligt. Det är nog en av nyckelfrågorna, och egentligen förutsättningen för att den utveckling Kim West efterlyser kan realiseras.

Jag skulle, som antytts ovan, gärna se en konstkritik på "medeldistans" (för att fortsätta tala i löpartermer), som kan förena ett kommunikativt och öppet språk med ett informativt innehåll, ett värderande moment och en analys som även pekar utanför den aktuella texten. Först dessa utlöpare som fortsätter bortom artikelns marginaler är, enligt min erfarenhet, vad som kan fånga en publik och stimulera läsarens eget tänkande. Lätt att önska sig, men svårare att åstadkomma. Konstkritiken som självspelande piano är dock inget alternativ som håller i längden. Däremot gärna en kritik som vågar öppna och utveckla diskussionen. Den har idag ingen norm att följa, utan måste växa fram i diskussioner som denna och i den journalistiska praktiken.