lördag, september 24, 2005

Som man nu önskar: Kris eller förändring

Om det skall kallas för kris i konstkritiken är en smakfråga. Men förändring kan man nog tala om. Och det gäller inte bara konstkritiken. I debattstridens hetta är det lätt att glömma bort att konsten är lika mycket i kris. Därmed är det upplagt att konstens andra instanser också är med i kriståget.

Konstkritiken har fått lämna ifrån sig den dömande makten. Under modernismen var det självklart att det fanns starka och enskilda kritiker som värderade utställningar och som därigenom utgjorde ett väsentligt led i konstverkens väg från potentiell kvalitet till faktisk. Den faktiska kvaliteten är naturligtvis den som blir gällande i konstvärlden. Onekligen vägde kritikerns ord tungt även om det i många fall fick revideras några år senare.

Den dömande konstkritiken klarade sig utmärkt även när den postmoderna eran inleddes. Kritiker som fångade upp vad som rörde sig i konstlivet kunde etablera sig som domare för att avgöra vad som var postmodernt och vad som tillhörde den alltmer undanträngda modernismen.

Sedan blev det svårare. Konsten tenderade att bli alltmer mjukvara och lutade sig mot socialkritik och projekt. Det behövdes mer text och kritikerns röst blev en av många. Betydelsen av konstkritiken kom helt naturligt att minska. Nytillskottet curatorn är nästan alltid skrivande och tillsammans med någon lämpligt vald teoretiker var det möjligt att förse utställningar med vänligt sinnade texter som kunde ställas mot en negativ kritiker. Man skall inte heller blunda för att konstkritikern, och det är ofrånkomligt, också tillhör dem som skriver introduktionstexter. Texter kan man lätt få för pengar, en text av ett gott namn är en garanti och den kostar i allmänhet lite mer.

Så är ju frågan vad kritikern egentligen skall skriva om. Mestadels rör sig samtidskonsten om sociala frågor och man kan väl anta att kritikern då skall ta ställning till hur bra frågan är framställd. Men detta besväras av ett ”för vem?”. Konsten är till för konstvärlden och det är inte bra, åtminstone inte för en kritik som handlar om hur en konstnär lägger fram angelägna sociala och politiska frågor på ett lite okonventionellt sätt. Det folk som skall upplysas och beröras visar sig vara de närmast sörjande i konstvärlden.

En ytterligare sak är att det blivit lätt att göra konst. Vem som helst kan snabbt lära sig att göra samtidskonst. Curatorerna brukar ha insett detta och har därför blivit konstprojektens regissörer. Men gränserna har därför inte blivit direkt flytande. Konstvärldens ordningar är starka befästningar och om en konstkritiker ger sig på att göra konst slutar det med att det blir en konstkritiker som prövar på. Om det inte är så att det rör sig om en kritiker som ännu inte befäst sin identitet i konstvärlden. Konstnärer kan också skriva konstkritik, men som det hörs på meningen är det just en konstnär som skriver konstkritik. Någon gång kan man finna exempel på aktörer som är lite av varje. Det är sällan någon bra position eftersom det innebär att en sådan person inte riktigt hör hemma någonstans.

Antagligen är det så att konstkritikens kris (alternativt förändring) är en följd av konstens kris (alternativt förändring). Det som står svagt idag är konstteori. Frågan ”Vad är konst?” anses inte längre värd att ställas eftersom det är allmänt känt att det kan vara vad som helst. Det är den hänvisning som brukar ges av konstvärldens aktörer till den institutionella konstteorin. Men någon sådan finns egentligen inte. Den börjar och slutar med precis den hänvisningen. Det är fråga om en delvis genomförd reform av modernismen. Skall man definiera konstkritikens uppgift får man först bestämma sig vad konst är för något.

Genom att konstvärlden håller alla dörrar öppna får vi tills vidare stå i ett korsdrag.
—Lars Vilks