onsdag, oktober 19, 2005

Dagskritiken lider av vaghet

(Inlägg i DN 15 oktober, 2005)

Den debatt om konstkritiken som pågått en tid på bloggen Efter kritiken, under en paneldebatt på Konsthall C i Hökarängen (26/9) och nu i DN är märklig, också för mig som deltagit. Jessica Kempe är däremot inte bara nöjd utan sprudlar av glädje över den breda, icke-patrialkala konstkritik hon tycker sig leva med sedan ett decennium (DN 12/10). Jag uppfattar tvärtom att det är sällsynt att kritiken är en del i en dialog om konst som Kempe tycker sig delta i.

De konstnärskolleger, curatorer och konstskolestudenter jag talar med uppfattar inte att de befinner sig i dialog med kritiken. En recension kan förstås vara mycket viktig för en konstnär, men då oftast i egenskap av att vara en monologisk, offentlig bekräftelse. Och konstkritiken har förlorat mark till både marknad och curatorer. Om jag var dagskritiker skulle jag vara orolig över detta.
Däremot är konsten inte alls så ointressant som Bo Madestrand tycker (DN 26/9). I stället arbetar många med utställningar, nättidskrifter och allehanda projekt, men gör det utan att söka kritikens bekräftelse eller dialog. Om jag var dagskritiker skulle jag uppfatta detta som ett problem.

Tydliga, argumenterade värdeomdömen utesluter inte en dialog, tvärtom utgör de grunden för meningsfulla utbyten av idéer. Den vaghet som mycket av dagskritiken lider av är svår att uppfatta som en del av ett samtal. I stället är det lätt att förstå otydlighet som osäkerhet. Säkerhet skall dock inte förväxlas med utropstecken eller invektiv som saknar argumentation.

Ett annat märkligt uttryck för att kritikens situation är problematisk är att Kempe är den enda etablerade konstkritiker som deltar i DN-debatten!

Varför vill inte fler av de etablerade konstkritikerna delta i den offentliga debatten? (Milou Allerholm och Mårten Arndtzén deltog hedersamt på konsthall C.) Man får förmoda att de sitter nöjda.

Andreas Gedin, konstnär

12 Comments:

Blogger Rikard Ekholm said...

Hej Andreas!

Jag har läst ditt inlägg och fann det intressant. Vad jag framförallt kan relatera till är tonen.

Rubriken på inlägget är ”Dagskritiken lider av vaghet”. På många sätt delar jag din uppfattning, tror jag i alla fall. För mig är dock inlägget oprecist, eller om man så vill just vagt.

Som sagt din ton, och din vilja att ventilera ditt missnöje med dagskritiken känns relevant.
Du skriver bl a, ”Tydliga, argumenterade värdeomdömen utesluter inte en dialog, tvärtom utgör de grunden för meningsfulla utbyten av idéer.” Jag tycker tyvärr inte riktigt att Du går på din egen linje, utan faller in det vaga.

För att presentera en tydlig och argumenterande kritik av kritiken måste man, menar jag, dra upp konkreta exempel. Jag har svårt att se att dagskritiken i sig är vag. Vad jag vill se är exempel där du tar upp ett antal texter som har detta ”vaghetens problem”.

Förmätet kanske, men jag presenterade på grann-bloggen SARTS för ett tag sedan en text jag kallade ”Poetisk kritik?”. Jag diskuterade framförallt en strof i en konstkritisk text som jag fann irriterande, och just vag.

Av olika anledningar vill man kanske inte peka ut specifika texter, men jag tror man måste göra det. Kritiker, journalister och konstnärer delar en offentlig position och det ingår att få åsikter om sin verksamhet.

Jag ger dig absolut cred för att du uppmanar andra kritiker att delta. Men så länge Du eller någon annan inte pekar på en text med problem, har jag svårt att tro att någon ytterligare dagspresskritiker kommer engagera sig ytterligare.

Jag hoppas du tycker det är okej att jag kritiserar din.
mvh

7:47 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Hej Andreas Gedin!

Vid en närmare analys av din text framgår det tydligt att det är konstnärernas fel att de inte befinner sig i dialog med kritiken, fast du försöker framhäva det motsatta.
Jag skall försöka exemplifiera detta med två citat hämtade från din text:

"De konstnärskolleger, curatorer och konstskolestudenter jag talar med uppfattar inte att de befinner sig i dialog med kritiken".

"I stället arbetar många med utställningar, nättidskrifter och allehanda projekt, men gör det utan att söka kritikens bekräftelse eller dialog."

Konstnärerna söker alltså inte kritikerns dialog med de förväntar sig att kritikern skall föra en dilog med dem. Vems är felet?

Klart att det känns svårt att befinna sig i dialog med kritiken om man räknar som kritik endast det som publiceras i form av recensioner i tidningarna. Det går knappt att svara på en recension. (Det är inte lättare att svara på ett debattinlägg heller). Man måste hela tiden be redaktören om lov.

Jag tycker att man inte kan förvänta sig att ha samma typ av dialog med en recension som man har t ex med en konstnärskollega eller en utställningsbesökare.
De konstnärer som anser att kritiken är viktik uppskattar alla former av kritik och befinner sig i ständigt dialog med kritiken. Vad är det för "konstnärskolleger, curatorer och konstskolestudenter du talat med"?


För cirka 12-13 år sen förklarade Daniel Birnbaum konstkritikens kris med att konsten var tråkig. Och nu drygt ett decennium senare säger Bo Madenstrand nästan samma sak. Det kanske ligger någonting i det. Vart tionde år kommer konstvärlden med nya löften om engagerad, nyskapande, spännande, ung, icke kommersiell konst, men på bara några få år blir allting förvandlad till investeringsobjekt och bilder till salu. Många av musei- och galleriutställningar är konsthandelns reklamjippo så det är inte konstigt att kritikerna tappar suget efter ett tag. Vilken kritiker vill finna sig i att vara en bricka i konstmarkandens spekulationsspel?
Jag måste säga att jag är imponerad av att många svenska kritiker har hållit sitt intresse för konsten vid liv. Unga kritiker tycker säkert att det är kul att skriva om t ex relationell estetik eftersom de upplever det för fösta gången, men en äldre kritiker som hunnit uppleva den i tre generationer sen 60 talet har en helt annan perspektiv på utvecklingen och märker hur idéerna vattnas ur och blir till slut innehållslösa estetiska imitationer av samhällsengagerad konst.

Jag upplever dagskritiken som både skarp och levande utifrån de förutsättningar som finns.
Det kändes som både Jessica Kempe och Håkan Nilsson befann sig i dialog med mig när den först nämnda sågade och den andra hyllade "Here Comes The Sun" på DNs kultursidor.

Hänger du med?

Dorinel

8:17 em  
Blogger Andreas Gedin said...

Hej Rikard och Dorinel!
Ni tycker att jag är vag. Snarare är det jag skrev i DN generellt. Som ni säkert förstår får man inte plats med mycket i notiskorta inlägg utan tvingas vara svepande. (Rikards text om min text är nästan lika lång som min text, och Dorinels är bra mycket längre.)

Ni är också överens om att det jag skriver om avsaknaden av dialog inte stämmer. Rickard menar att bristen är konstnärernas fel, Dorinel att dialogen visst finns. Vad jag i all korthet ville påpeka var att den verklighetsbeskrivning Jessika Kempe gör inte stämmer med min erfarenhet. (Underföstått: it takes two to tango!) Ingenting annat. Synpunkterna på värdeomdömen är också ett svar på bl a Kempes text. Läs texterna så blir nog det hela mer begripligt.

Jag är inte som Dorinel imponerad över att konstkritikerna lyckas hålla sitt intresse för konst vid liv. Om man inte är intresserad av konst bör man helt enkelt sluta som konstkritiker.

Däremot tror jag att något håller på att förändras i konstvärlden, och det var detta jag skrev om i min första text i DN, som av en tillfälllighet inledde meningsutbytet i DN.

Visst är det OK att kritisera mig, Rikard! Liksom att kritisera alla andra.
Hej,
Andreas

4:14 em  
Blogger Rikard Ekholm said...

Jag vill bara kommentera lite kort nu. Du skriver, Andreas: "Ni är också överens om att det jag skriver om avsaknaden av dialog inte stämmer. Rickard menar att bristen är konstnärernas fel [...]"

Här har du helt misstolkat mig. Och jag kan faktiskt inte förstå hur. Jag har inte på något vis pekat på "konstnärerna" eller ens en specifik konstnär angående att en dialog inte skulle existera.

Det var inte det min text handlade om. Utan texten försökte belysa att också din egen text var vag, dvs inte tog fram ett riktigt exempel.

Ja, jag ville bara få fram det.

På återskrivelse,

4:41 em  
Blogger Andreas Gedin said...

Rikard, sorry, scrollade slarvigt, det var, också, Dorinel som skrev detta /Andreas

5:15 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Andreas Gedin:

I ditt svar till mig och Rikard. skriver du "Som ni säkert förstår får man inte plats med mycket i notiskorta inlägg utan tvingas vara svepande",
Jag tror att många recensenter skulle ge samma svar till konstnären eller läsekretsen om de fick svara på frågan varför de inte går mer på djupet i recensionerna.
Hela DN skulle inte räcka till för att kritisera en Venedig Biennal eller en så omfattande konstutställning som t ex Konstfeminism som består av 200 verk av 100 konstnärer om de deltagande konstnärerna eller vissa kritiker fick välja . Men ändå recenseras stora utställningar på en halvsida eller mindre. Både konstnärer och kritiker uttrycker sig på en begränsad yta. Begränsningar kan vara bra hjälpmedel. Målarduken, den vita kuben och tidningarnas sidor är några få exempel.
Men när man bedömer ett verk eller recension så måste man ta hänsyn till de förutsättningar /begränsningar som fanns.
Att den så kallade konstkritikens kris inte bara beror på kritiken har tydligt markerats av Sara Arrhenius som valde att begränsa årets Göteborgsbiennal för att ge konstnärerna publiken och kritiken chansen att föra en dialog.


Och nu en liten analys:
Du klagade precis som många andra kritiker över att du inte fått tillräckligt mycket utrymme för att utveckla dina resonemang.

Diagnos:
Du verkar redan efter några debattinlägg på DN blivit smittad av konstkritikerkrisen.


Dorinel

1:26 fm  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Alla:

Samtalet om krisen flyttar allt längre bort från Stockholm.(Från Hökarängen till Göteborg)

Den 5 november ordnar Svenska Konstkritikersamfundet en diskussion om konstkritikens kritiska läge. Var goda läs inbjudan nedan.
Vad tycker ni? Är det värt att åka till Göteborg eller inte? Motivera gärna era svar.

Här kommer inbjudan:

"Svenska Konstkritikersamfundet
http://www.aicasweden.org
Sophie Allgårdh, Christian Chambert

Dags för nya strategier för konstkritiken

Lokal: Hörsalen, Göteborgs konstmuseum
Tid: Lördagen den 5 november 2005 klockan 14

Gäster:
Sara Arrhenius, curator för årets konstbiennal
Christian Chambert, ordförande i Svenska Konstkritikersamfundet
Marie Demker, professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet
Ingrid Elam, prefekt Konst, kultur och kommunikation (K3), Malmö högskola

Samtalsledare:
Sophie Allgårdh, konstkritiker i Svenska Dagbladet

Svenska Konstkritikersamfundet i samarbete med Göteborgs Internationella Konstbiennal 2005
Entréavgift endast till Göteborgs Internationella Konstbiennal 2005

Konstkritiken sägs befinna sig i kris både i vårt land och t.ex. i USA. Det akuta läget beror inte minst på att kritikerna förlorat makten. Men bygger inte detta på ett missförstånd om vårt intellektuella uppdrag? Är det inte bra att kritikerna blivit av med den makt vi ska granska och kan inte diskussionen till stor del ses som uttryck för en positionering mellan olika generationer?

Den som inte finns med på kaskaden av maillistor med inbjudningar till konsthändelser har ett informationsproblem. Kritikern gör ett urval av vad han eller hon anser intressant att skriva om. Men vem tar ansvar för helheten?

Risken finns att konstkritiken blir alltför intern och sjunker ner i sin egen genre. Nu finns åter en experimentell konst med en social agenda. Har den granskande kulturkritiken större tyngd i samhället nu än under revoltåren för mer än trettio år sedan när kritikern var aktivist?

Vad tillför kritiken eller har konstverket alltid formuleringsföreträde? Den skönlitterära boken kommer i brevlådan. Konstverket måste ses på plats. Innebär det någon skillnad när det gäller beskrivning och värdering?

Det finns en obalans i konstvärlden med gigantiska belopp i omlopp t.ex. vid Art 36 Basels penningkarusell och å andra sidan en bortglömd, nedmonterad offentlig miljö här hemma. Vem ser till att denna spännvidd skildras i media?

Hur kan kritiken i nättidskrifter och bloggar påverka dagspresskritiken och är det önskvärt? Hur ser den alternativa kritik ut som många efterlyser?

Det borde finnas en bred tidskrift för samtidskonst på engelska i Sverige med essäer av internationellt intresse och med en vital konstdebatt.

Ska kritikern enbart vara kritiker eller går det att förena flera roller utan att förlora i trovärdighet?

Vi får ständigt initierade rapporter om händelser och skeenden runt om i världen. Men vem har möjlighet att skildra den globala konstkulturen? Vilka konsekvenser får bristen på resurser för den nomadiske konstkritikern?

Och, inte minst, vad krävs för att vara kritiker på högsta nivå, det vill säga en skribent som mot lågt arvode bevakar och skriver om material från olika perioder och kontinenter: graffiti och andra illegala visuella uttryck, dans- och teaterrelaterad performance, nätbaserad konst, grafik, måleri, skulptur, konsthantverk, design, foto, ljudkonst, konstfilm, video, arkitekturbaserade installationer, interaktiva processer med publiken och konstlitteratur?

Välkommen till ett samtal med perspektiv med konstkritiken i fokus."



Vad tycker ni? Är det värt att åka till Göteborg eller inte? Motivera gärna era svar.

Dorinel

1:39 fm  
Anonymous Anders said...

Kan du Dorinel Marc länka till inbujdan? Tack på förhand.

7:44 em  
Blogger frans Josef said...

Jag tycker seminariet låter spännande. "Dags för nya strategier för konstkritiken" är en intresseväckande rubrik, även om man valt en panel med deltagare som knappast kommer att bidra till denna utveckling (på så vis att de inte själva är verksamma konstkritiker). Men att AICA satsar på en hög medelålder bland deltagarna tycker jag är OK. Det är ju intressanta personer.

Sara Arrhenius är ex intressant i sammanhanget, som f d kritiker och tidskriftsredaktör som gått vidare till mer lukrativa curator-och institutionsjobb. Jag är intresserad av hur hon tänker kring sin professionella utveckling. Det hade t ex varit tufft om hon fortsatte som kritiker efter sin tid på IASPIS. Men sånt ser man ju inte riktigt hända (ekonomi).

Marie Demker och Ingrid Elam, ja varför inte! Och Christian, såklart. 4 kvinnor och en man...Var är DNs jämställdhetspatrull? ;)

Jag åker absolut till Götet, om jag har råd.

7:55 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Hej Anders!

Ursäkta att jag klistrade in den långa texten på bloggen men jag kunde inte länka eftersom jag fick inbjudan från Svenska konstkritikersamfundets ordförande Christian Chambert via email och där fanns det ingen länk till texten.

I emailet fanns dock länk till www.aicasweden.org men där stod ingenting om samtalet i Göteborg. Jag tror att detta beror på att ordförande Christian Chambert är snabbare än konstkritikersamfundets webbmaster.

Men nu efter din fråga, så mailade jag till Christian Chambert och bad honom att lägga ut informationen på webben. .

Jag passade också på att fråga Christian Chambert om folk som åker till Göteborg kan övernatta till rabatterat pris på hotell Scandic Rubinen som det var under vernissagen för biennalen.

Dessutom, skickade jag till honom länkar till både Efterkritiken och Sarts så jag hoppas att han dyker upp snart och kommenterar.
Men det verkar tyvärr som alla ordnar sina egna samtal istället för att delta i det stora samtalet.

Dorinel

5:49 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Hej igen Anders och alla andra!

Jag fick följande svar från Christian Chambert:

"Hej Dorinel

Tack för ditt intresse. Utläggningen på Konstkritikersamfundets hemsida av informationen om debatten är på gång. Jag ville vänta till dess den engelska versionen var klar. Hur det är med eventuella rabatter på Scandic Rubinen känner jag inte till men föreslår att du kollar med biennalen.

Vi ses snart i Göteborg

Med vänlig hälsning

Christian"

10:36 em  
Anonymous Anonym said...

Det enda som behövs i en recension är ett betyg.

12:28 em  

Skicka en kommentar

<< Home