tisdag, oktober 25, 2005

Nya debattinlägg

I Göteborgsposten skriver Fredrik Svensk en sammanfattning av tidigare inlägg i frågan: http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=121&a=238135.

F.S hävdar bland annat att diskussionen inte bör handlar om huruvida kritiken skall vara värderande eller beskrivande. Han efterlyser istället, utan att specifiera vad det innebär, "mer av en kritik som sätter både sig själv och konstbegreppet på spel, utan att för den skull förkasta dess traditioner." Det låter bra i mina öron. Vidare är han något på spåret när han menar att det inte finns "någon trygg historieskrivning, teori eller samhällsanalys - låt oss kalla det "tradition" - att vare sig vila i eller förkasta." Samtidigt finns det ändå "fortfarande människor med mer makt än andra." Detta är något som fler kritiker bör ta i beaktande. Makten försvinner inte, bara för att den i mindre utsträckning finns i händerna på ett antal konstkritiker, oavsett om dessa är patriarkala eller inte. Den avpatriarkalisering och pluralisering av konstkritiken som ska ha skett på 90-talet innebär knappast att makten och inflytandet numera delas systerligt kritiker emellan. Mitt eget engagemang har för övrigt aldrig handlat om konstkritiken som institution. Men om konstkritikernas skriverier minskar i inflytande, innebär det sannolikt också ett minskat inflytande för kritiken som sådan. Makten finns alltid någon annanstans. Men var?

I Helsingborgs Dagblad ser Martin Schibl konstkritikens marginalisering som ett symptom på samtidskonstens kris: http://hd.se/kultur/artikel/detalj.shtml?id=36529.

Jag håller med M.S. om att samtidskonsten upplever en slags legitimitetskris. Mer eller mindre seriösa förslag att lägga ner Nifca, Statens Konstråd, Rooseum väcker inte direkt några heta känslor. Det förefaller som om den legitimitet som konsten har hos en bred publik, är av ett ytligt slag. Men har konsten någonsin varit förankrad hos en bred publik? Är man, som många i konstbranschen, en luttrad anti-populist, kan man såklart avfärda alla tankar på att konsten överhuvudtaget skulle hämta legitimitet hos en bred publik som just ett utslag av populism. Då kan det vara värt att påminna om att konsten aldrig varit så beroende av statlig finansiering som idag, och att vi lever i en tid då många förväntar sig att även offentligt finansierade institutioner ska vara avant garde. I detta sammanhang har konstkritiken en viktig roll att spela. Det duger inte att beskriva lite, tolka lite...eller ännu värre, hålla tungan rätt i mun för karriärens skull. Jag tror att många vant sig vid tanken på att kritikernas skriverier inte är så viktiga. Men de har haft, och har, väldigt fel. Konstkritiken befinner sig ju mitt i vår tids kulturella omvälvningar! Jösses!

I Dagens Nyheter skriver Dan Jönsson om Kritiken som störningssändare. Tyvärr har DN inte lagt ut hans text på nätet.

D.J. ifrågasätter om konstkritikens marginalisering är ett problem. "Att tala om marginalisering förutsätter att den tidigare befunnit sig i centrum" menar han. Nja, det gör det ju förvisso inte. Däremot bör man kunna tala om grader av marginalisering, och det förefaller som om kritikernas skriverier, generellt, har minskat i inflytande. I boken "What happened to art criticism?" beskriver James Elkins, professor vid The Art Institute of Chicago, hur konstkritiken ökar i omfång (i dagspress, tidskrifter, kataloger, broschyrer, på nätet), samtidigt som den förlorar i inflytande. Jag skulle vilja komplettera Elkins resonemang med att hävda att samma tillväxt karakteriserar hela konstbranschen. Fler konstnärer och curatorer utexamineras, fler bienneler initieras, fler utställningsrum/konsthallar/museer öppnas. Och så vidare. Konstvärlden kännetecknas av samma tilltro till tillväxt som de flesta andra branscher. Med flera aktörer är det inte konstigt att utrymmet för kritik minskar. När alla ska dela på samma kaka, gäller det att inte stöta sig med någon. Det verkar alltså felaktigt att, som många kritiker, skylla på utrymmesbrist. Ett större antal kritiker leder till mångfald, det vill säga en kvantitativ tillväxt av antalet kritiska röster. Men leder det automatiskt till bättre kritik? Det är mer tveksamt.

D.J.kritiserar, med rätta, hittillsvarande debatt för att sakna skärpa. Han vill föra in diskussionen på en mer konstruktiv linje, och fokusera på hur möjligheterna för en mer värderande kritik ska se ut. Och han har naturligtvis helt rätt. Han menar bland annat att kritiken i större utsträckning bör överskrida sina befogenheter och utmana även konstens innehåll. "Har vi möjlighet att skriva detta slags kritik idag? I viss mån tror jag faktiskt det" avslutar han.

Eftersom jag tycker att D.J. har helt rätt efterlyser jag svar från andra etablerade kritiker, exempelvis på DN. Får kritiken ifrågasätta konstens innehåll? Bör kritikern göra detta och i så fall hur?

(DN är inte intresserade av fler debatt inlägg från mig, så jag får nöja mig med att skriva här på bloggen)

5 Comments:

Anonymous Dorinel Marc said...

Hej Frans-Josef!

Ditt senaste inlägg bevisar att det är fler etablerade kritiker som deltar i debatten fast de gör inte det på DNs kultursida eller på bloggen utan på sina egna tidningars kultursidor. Träffade Peter Cornell av en slump på Moderna häromdagen och frågade honom om han följde debatten om konstkritikens kris. Han svarade att han hade läst lite på Efterkritiken och Sarts och att hade ett inlägg på gång som skulle publiceras i Expressen inom kort.
Kollade på Expressens hemsida idag men hittade inte Peter Cornells inlägg men hittade annat av betydelse. Han har nämligen recenserat samma utställning av Sophie Tottie som Natalia Kazmierska.
Jag efterlyste hela tiden en jämförelse av två likvärdiga texter. Nu har vi två recensioner av samma utställning publicerade i samma kvällstidning. Jag tar mig friheten att i pedagogiska syften publicera de båda texterna utan tillstånd. Så varsågod och jämför!


En dag för samvetet

Det har pratats mycket om popvänstern i svensk rockmusik. Nu är det dags för gallerivänstern. Då snackar vi om detta myller av konstnärstyper som inte kan vistas i möblerade ateljéer utan att slentrianrita politiska samvetsteckningar på temat globalisering och USA-imperialism.
Sophie Tottie har ritat en jättestor samvetsteckning. Det är en politisk karta som tar upp hela väggarna. Kors och tvärs löper blodiga textremsor om tortyr, folkmord och krigsförbrytelser i en enda röra. Allt är väldigt DN. Tidningsurklippen från DN hänger där de ska. Det är DN-kritiker som skriver Totties katalogtexter och DN-agendan som råder:
De akademiska referenserna till renässansens vetenskapsmän? Check. Är detta en historisk väv med franska verktitlar? Ja. Har Tottie stenkoll på sydafrikanska sanningskommissioner? Lita på det.

Folken lider helvete och hjärtat sitter till intellektuell vänster.
Idén är att vända på perspektiv, stöka till verklighetsbilder och gråta över våld och kaos. Fast att röra till perspektiv, är sannerligen inget nytt perspektiv. Tottie är rätt trött i sina världsförbättrarambitioner.
Men när hon till slut tar sig an den syntetiska hartsfernissan och smäller upp gamla Walter Gropius-ritningar av en aldrig fullbordad idrottsarena i Bagdad på akrylglas, tappar hon faktiskt fokus på riktigt. Ursäkta, men vad är detta?

Det är alltså själva Perspektörerna. Några weirda arkitekturrunkiga målningar som kombinerar den finaste reklambyråestetik med hardcoreteori så snyggt, mytiskt och magiskt att man verkligen känner sig lost.

av Natalia Kazmierska


SOPHIE TOTTIE Av NATALIA KAZMIERSKA är hämtad http://expressen.se/index.jsp?a=429412


Konsten eller karriären

Två vägar och två perspektiv på perspektivet: Sophie Totties Perspektörerna (Bagdad) på Brändström & Stene och Lotta Hannerz Oförutsett på Knäpper + Baumgarten.
Tottie intresserar sig för perspektivet som maktapparat och tvång; Hannerz för de multipla perspektivens frihet. Tottie tar ett stort postkolonialt grepp och utgår från en suggestiv historia om ett orealiserat modernistiskt arkitekturprojekt i 50-talets Bagdad av Gropius, Aalto, Le Corbusier med flera. Hennes utställning har en suverän visuell vitalitet i sin kombinationen av strålar/projektionslinjer av textband och ett par arkitektoniska emblem.
Lotta Hannerz utgångspunkt är mer vardaglig: hon leker med illusioner, speglar, skenperspektiv och visuella trick i en vanlig interiör.
Hon varierar måleri på duk, på skärmar och utsågade pannåer. En man träder in i ett rum - eller ut - genom en dörr som öppnas eller stängs eller avslöjar interiören bakom. Räckvidden är mindre än Totties och begränsar sig till vardagsvärldens fenomenologi. Hannerz lämnar, till skillnad från Tottie, vissa blottor och ofullkomligheter. Ändå ger den mig mer. Varför?

Sophie Totttie är om man så vill mer professionell på ett superproffsigt galleri; Perspektörerna (Bagdad) har en förkrossande finish och en otadlig sens moral. Den väcker snarare beundran än frågor och dialog. Den har karaktären av atletisk prestation som jag förknippar med den knallhårda konstmarknadens villkor och karriärvägar.
Jag har på senare år sett flera liknande utställningar: hyperambitiösa, hyperduktiga, styrda av en vilja och perfektion som lämnar nästan ingenting över åt betraktaren.
De imponerar - men det är inte för att bli imponerad jag söker mig till konsten. Konst är i mina ögon en mer civil sysselsättning, prövande, lekande, tvivlande. De går två vägar: Hannerz är Cézannes, Schwitters, Magrittes och Duchamps väg, Totties är mer amerikansk, tveklös, bländande skicklig och utan sprickor.

av Peter Cornell


SOPHIE TOTTIE av PETER CORNELL är hämtad från http://expressen.se/index.jsp?a=447125

10:28 em  
Anonymous Anonym said...

I wish not agree on it. I regard as precise post. Particularly the title-deed attracted me to review the unscathed story.

5:57 fm  
Anonymous Anonym said...

Genial dispatch and this post helped me alot in my college assignement. Say thank you you as your information.

3:12 fm  
Anonymous Anonym said...

Easily I assent to but I about the post should have more info then it has.

6:21 fm  
Anonymous Anonym said...

Well I to but I contemplate the post should prepare more info then it has.

4:29 em  

Skicka en kommentar

<< Home