tisdag, november 01, 2005

En ovanlig händelse: konstteori

Jag vill först påminna om att kritikerdebatten florerar också i Norge. Och det rekommenderas att läsa referatet från en stor debatt häromdagen i Oslo med Arthur C. Danto och moderatorn Sune Nordgren. Det är likt den svenska debatten.

http://www.kritikerlaget.no/

Jag vill därefter framföra mitt varma erkännande till Fred. Han är en av de ytterst få som är villig att föra en konstdebatt idag. Det verkar som i övrigt ingen vill se att de svårigheter som konsten dras med kan hänga samman med konstteorin. Som jag flera gånger nämnt har konstteori blivit detsamma som inlånad socialfilosofi och ett slappt och halvt erkännande av den institutionella konstteorin. Varför kan vi inte föra en konstteoretisk diskussion? Enkelt svar: Man gör inte det utanför Sverige och därför måste vi vänta tills den legitimeras av någon internationellt gångbar auktoritet. Så har det alltid varit. Men nu till Freds förstulna anmärkningar mot mina ståndpunkter. Han skall inte tro han kan komma undan med så enkla resonemang som han visar i sin inlaga.

Misstaget som Fred gör när han talar om konstens grad av avhängighet är följande problem: Vad är det som är avhängigt? Naturligtvis kan man säga att konsten är beroende av diverse andra fält. Men vilken konst? Vad är det? Här är sakens kärna, vi har bildproduktion, men vid en tämligen bestämd tidpunkt (omkring 1800) introduceras att en bild inte bara är en bild utan också ”konst”. Och hur ser man skillnaden mellan bild och bild som konst? Svaret är att man känner efter. Om man tror på det så tror man. Tror man inte, utan anser att Kant och den romantiska tyska filosofin var ute på en metafysisk resa i drömland, återstår att konsten tillkommit utan någon egentlig grund. Vi har helt enkelt det vi har, konsten som en verksamhet som har erövrat hög diskursiv status och en viss rätt att överskrida normer osv.

Det här har betydande konsekvenser. Det för med sig att konst alltid blir det som legitimeras av konstvärlden eftersom det inte finns någon annan auktorisation. Det finns ingen ”konst” att åberopa före tillkomsten av det moderna konsttänkandet och strängt taget inte heller efter. Vad är bra, vad är dåligt? Fråga konstvärlden, svaret finns i vad som gäller. Vill man ändra på något kan man försöka med en reklamdrive för att intressera konstvärlden. Se t ex på frågan om Frans-Josef är konstkritiker. Är han det i konstvärldens ögon? Ja, åtminstone har han blivit det nu med allt det intresse som skapats kring kritikerdebatterna. Man skall komma ihåg att konstvärlden är frikostig med klassificeringar där värdet är lågt. Om någon tjatar och om det inte är fullkomligt orimligt får denne väl kalla sig för konstkritiker. Men det är ingen större vinst. I diskussionen om Frans-Josefs status handlar det självfallet om hur bra han är. Är han en kritiker av betydelse, tillräckligt bra för att inkorporeras i gänget av de självklara? Ju mer det händer kring Frans-Josef ju närmare kommer vi en alltmer välvillig acceptans. Så fungerar konstvärlden och resonemanget om kritikern Frans-Josef skiljer sig inte från en diskussion om vad som är konst.—Lars Vilks

442 Comments:

Anonymous Petter Helje said...

Jag har en fråga till Lars Vilks: Du säger att bra konst är det som konstvärlden kallar för bra konst. Men om konstvärlden säger att bra konst inte per definition (dvs. inte nödvändigtvis) är det som konstvärlden kallar för bra konst, vad händer då med den institutionella konstteorin? Och framförallt: Vad händer då med dig? Kommer du då att anpassa dig efter vad som "gäller"? Eller kommer vi att få se dig kameleontiskt skifta färg?

10:56 em  
Anonymous Petter Helje said...

Så här ska det vara (jag skrev fel). Jag har en fråga till Lars Vilks: Du säger att bra konst är det som konstvärlden kallar för bra konst. Men om konstvärlden säger att bra konst inte per definition (dvs. inte nödvändigtvis) är det som konstvärlden kallar för bra konst, vad händer då med den institutionella konstteorin? Och framförallt: Vad händer då med dig? Kommer vi att få se dig kameleontiskt skifta färg?
Vänligen,
Petter Helje

11:03 em  
Anonymous Petter Helje said...

Ja, herregud! När man äntligen ger sig ut i den offentliga debatten... För tredje gången skriver jag nu mitt lilla inlägg och hoppas att jag får alla meningar med mig. Jag har alltså en fråga till Lars Vilks. Du säger att bra konst är det som konstvärlden kallar för bra konst. Men om konstvärlden säger att bra konst inte per definition (dvs. inte nödvändigtvis) är det som konstvärlden kallar för bra konst, vad händer då med den institutionella konstteorin? Och framförallt: Vad händer då med dig? Kommer du då att anpassa dig efter vad som "gäller"? Kommer vi att få se dig kameleontiskt skifta färg?
Vänligen,
Petter Helje

11:20 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Hej Lars Vilks!

Du skriver:
"Det finns ingen ”konst” att åberopa före tillkomsten av det moderna konsttänkandet och strängt taget inte heller efter"

Nu vet jag inte om det var ironiskt menat eller ej men ditt påstående är lika trovärdigt som påståendet att det inte fanns någon tro innan Kristendomen och inte heller efter.

Ditt pedagogiska exempel med Frans-Josef var däremot intressant. Jag gillar denna typ av tydliga konkreta exempel.
Jag själv är ganska nöjd med Frans-Josefs utveckling, men jag är orolig för Robert Stasinskis skull. Robert svarade inte på min fråga om han var konstkritiker eller inte och han deltog inte i debattboxningen om konstkritikeridentitet på Sarts heller.
Du nämnde inte ens Robert i din analys. Vad kan du säga om Robert ? Är han konstkritiker eller inte? Riskerar han att hamna i skymundan för att han är mer tystlåten eller har han chans han att bli en bra kritiker?

Tacksam för svar!
Dorinel

12:30 fm  
Blogger Robert Stasinski said...

Hej Dorinel och gänget,

jo jag har velat svara på din fråga Dorinel, om kritikers vara eller icke, men har inte känt att jag haft tid då jag skriver mycket kommersiellt (för pengar) och pluggar heltid etc. Du får respektera att jag inte har möjlighet att skriva ideellt hur ofta som helst. Men nu ska jag göra mitt bästa för att svara på frågan om vad som konstituerar en konstkritiker och mer specifikt: är jag själv en sådan?

Konstkritiker är naturligt vis ett klassificeringsbegrepp liksom en kvalitetsstämpel. Konstkritiker kallas man ofta efter att ha publicerats i sammanhang där en viss typ av kritiska utsagor kan göras - kataloger, tidningar, tidskrifter etc. Det jag tycker är problemet med dagens klassificering av konstkritik är att graden av kritiskhet inte är särskild ifrågasatt av dem som utsätter och bland dem som utsätts för den. Denna en ständig reflexion bör bli en central faktor vid benämningen ”kritiker”.

Jag har uppfattningen att en individ behöver uppfylla vissa krav på kritiskhet för att kallas kritiker - inte bara representation i form av publicerade artiklar i den och den tidningen. Men andra ord, en kritiker som underlåter kritiska utsagor som kan förändra, sätta på spel, normera, argumentera, analysera och granska på ett unikt sätt bör i fortsättningen kallas kritiker.

Om en skrivande individ kallar en deskriptiv eller enbart värderande artikel för kritik, så utarmar vi naturligtvis kritikerbegreppet, något få skulle önska tror jag.

En av anledningarna till att jag personligen kallar mig kritiker är att jag försöker skriva artiklar med just dessa pretentioner. Om jag misslyckas i omgivningens ögon vill jag höra varför, hur, var och när. I bästa fall kan jag sedan välja om jag ska abdikera som kritiker eller ej. Just nu tror jag dock inte att jag tillhör en av de minst argumenterande kritikerna i Sverige, men jag har å andra sidan aldrig behövt sätta denna tro på spel, så varsågoda! Kritisera!

Robert

4:15 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Robert Stasinski:

Det är intressant hur kommunikationen fungerar. Du svarade inte när jag ställde frågan till dig, men så svarade plötsligt du när jag frågade Lars Vilks om dig.
Tack för ditt tydliga svar! Jag respekterar dina argument men vill ändå påminna dig att en sann kritiker precis som en sann konstnär är inte bara professionell utan även amatör, det vill säga arbetar av kärlek även när han/hon inte får betalt. Ni undrade varför inte fler kritiker engagerar sig i debatten. Men om du som är så ung hänvisar till att du måste arbeta kommersiellt för att försörja dig vad tror du att andra kritiker som är småbarn- eller tonårsföräldrar har för skäl?

På återskrivande!
Dorinel

5:57 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Lars Vilks:

Nu är jag inte längre orolig för Roberts status. Han är också kritiker, så det finns gott hopp att vi konstnärer kommer att ha vitala kritiker att luta oss mot när det blåser på ålders höst.

Dorinel

6:02 em  
Blogger Konstfred said...

Hej:

Jag skall inte ta ordet från Lars Vilks, men Petter Helje (de tre första kommentarerna) har uppenbarligen missat något fundamentalt i den institutionella konstteorin. Denna teori säger ju helt enkelt att konst är det som konstvärlden kallar konst. Det finns alltså inga som helst kvalitetskriterier inblandade. Det är det som är styrkan med teorin (sakligheten) men också begränsingen (att man inte kommer längre).

Men att "konstvärlden" skulle kunna säga att "bra" konst INTE är det som "konstvärlden" själv säger är "bra" konst framstår som helt absurt. För genom att "konstvärlden" (som är summan av alla operationer, utsagor o.s.v. i fältet) säger att något är "bra", så blir det också "bra". Den motsägelse som Helje är ute efter är därmed logiskt omöjlig. Problemet ligger inte där, utan i det att Vilks så självsäkert tror sig kunna utpeka en exakt tidpunkt där konsten "börjar". Denna kritik (som inte omfattar den minst lika komplicerade frågan om autonomin) finns närmare utvecklad i en korrespondens mellan mig och Vilks som kanske någon gång kommer att publiceras.

Hej! F.

2:56 em  
Anonymous Petter Helje said...

Hej, Fred!
Lars Vilks skriver i inlägget här ovan: "Det finns ingen 'konst' att åberopa före tillkomsten av det moderna konsttänkandet och strängt taget inte heller efter." Här använder Vilks uppenbarligen begreppet konst som klassifikation. Om han nöjde sig med det skulle jag inte anse det mödan värt att polemisera mot honom. Vad är poängen med att säga att musik är det som musikvärlden kallar för musik? Fullständigt ointressant. Men Vilks nöjer sig inte med detta. Den därpå följande meningen i hans inlägg lyder: "Vad är bra, vad är dåligt? Fråga konstvärlden, svaret finns i vad som gäller." Här handlar det plötsligt om konst som kvalifikation, inte uteslutande som klassifikation. Det kan ju för all del hända att Vilks har missat något fundamentalt i den institutionella konstteorin... Lägg också märke till att Vilks inte sätter citationstecken kring bra, medan du talar om "bra" konst, som om du ville markera skillnaden mellan bra och "bra". Det är just denna skillnad jag gör en poäng av när jag framkastar den djärva(?) hypotesen att "bra" konst (dvs. det som konstvärlden benämner så) inte nödvändigtvis är bra konst.
Vänligen,
Petter Helje

12:08 fm  
Blogger Yngve Rådberg said...

Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

1:47 fm  
Blogger Yngve Rådberg said...

Frågan som Petter Helje ställer gäller såvitt jag förstår hur det kan komma sig att konstvärldens aktörer har olika åsikter om vad som är bra konst och huruvida ett omdöme kan hävdas vara felaktigt. Frågan gäller kort sagt hur det går till när ny konst skapas. Där har vi ju ingen hjälp av institutionsteorin. Om denna faktiskt användes som instrument för att urskilja ny konst skulle det innebära konstens omedelbara död. Man skulle bara se gammal!

Att institutionsteorin inte innehåller några kvalitetskriterier är ju en sanning med modifikation. För även om den inte innehåller några, så förutsätter den oundvikligen sådana. Candidate for appreciation, som det heter hos Dickie, implicerar någon slags urvalskriterier. För varför kallar konstvärlden ett föremål för konst? Jo, därför att någon aktör inom fältet uppskattar någon egenskap hos det. Utan konstvärld skulle det inte finnas någon konst brukar det heta, men man kan också säga att utan kvalitetskriterier skulle det inte finnas konst.

Vem vill ha "bra" konst?

/Yngve

1:53 fm  
Anonymous Petter Helje said...

Låt mig försöka utveckla min kritik av Lars Vilks och hans institutionella konstteori (och jag hoppas att Fred Andersson och alla andra bemödar sig om att läsa mig noggrant). Vi befinner oss i en situation då stora delar av konstvärlden ansluter sig till iden (här fattas en accent, mitt tangentbord fungerar inte som det ska) att bra konst per definition är det som konstvärlden kallar för bra konst. En av orsakerna till det är att Lars Vilks under många år, som föreläsare och professor i teori på diverse konsthögskolor i Sverige och övriga Norden, framgångsrikt har propagerat för denna ide: "Vad är bra, vad är dåligt? Fråga konstvärlden, svaret finns i vad som gäller." Jag menar att det finns anledning att opponera sig mot detta. Det är som om majoriteten av vetenskapssamfundet skulle ansluta sig till ståndpunkten att sant är det som vetenskapssamfundet håller för sant - av den enda anledningen att de håller det för sant! Ingen seriös vetenskapsman skulle gå med på något sådant. Det skulle nämligen innebära att vetenskapssamfundet aldrig någonsin kan ta miste. Dess representanter skulle svälla upp som ballonger av självgodhet och stupiditet. Här är skillnaden mellan "sant" (dvs. det som majoriteten av vetenskapssamfundet håller för sant) och sant av vital betydelse. Utan denna distinktion skulle vetenskapen stagnera. Nu skriver Fred Andersson i sitt inlägg mot mig: "Men att 'konstvärlden' skulle säga att 'bra' konst INTE är det som 'konstvärlden' själv säger är 'bra' konst framstår som helt absurt." Andersson missar här något väsentligt i min fråga till Vilks, som lyder: "Om konstvärlden säger att bra konst INTE PER DEFINITION (DVS. INTE NÖDVÄNDIGTVIS) är det som konstvärlden kallar för bra konst, vad händer då med det institutionella konstbegreppet?" Problemet med Vilks institutionsteori är att han har vänt på orsak och verkan: han säger att ett konstverk är bra DÄRFÖR ATT institutionen säger att det är bra. Vad jag säger är att det kan finnas ANDRA ORSAKER till att institutionen säger att ett konstverk är bra än att den säger att det är bra! Det är dessa andra orsaker som en seriös konstdiskussion borde handla om.
Vänligen,
Petter Helje

2:03 em  
Blogger Konstfred said...

puh... OK, jag ska försöka dra det hela en bit till. Jag och Petter Helge är väl i själva verket överens om att det blir något lurt när den institutionella teorin går från att enbart vara saklig och deskriptiv till att också handla om det det normativa, om bra och dåligt. Fast jag förstod mycket riktigt inte vad Petter var ute efter: det var för kryptiskt och kortfattat formulerat.

OK, konstvärlden skulle då säga att bra konst inte NÖDVÄNDIGTVIS behöver vara det som konstvärlden tycker är bra konst. Ja, det är väl det vi säger ständigt, dvs. om vi inte är helt petrifierade med cement i huvet. Man måste alltid förutsätta att det som jag här och nu tycker är bra konst kommer att framstå som skit för morgondagens konstvärld (eller att det var skit igår men blivit bra idag). Och då förutsätts det ju också att bra faktiskt är "bra", alltså med citationstecken, och att kvalitetsomdömen är konjunkturberoende. Fast vad Helje är ute efter är som jag uppfattar det något annat, nämligen det absoluta. Det som skulle vara bra överallt och i alla tider. Sådana resonemang har jag svårt för: det blir alldeles för spekulativt och idealistiskt.

Men Heljes hypotetiska situation innebär ju faktiskt att konstvärlden skulle säga att det som är bra utan citationstecken, alltså i absolut mening bra, inte behöver vara det som anses bra (med eller utan citationstecken) i konstvärlden. Men detta blir väldigt långsökt och luddigt. Vaddå "konstvärlden säger"? Vilken konstvärld? Vilka i konstvärlden skall säga det? När skall de säga det, var skall de säga det? Var och när är konstvärlden?

Man kunde väl, för att driva det hela ännu längre, tänka sig att konstvärlden vid en viss tid hade den rätta uppfattningen om vad som är bra och att den senare har förfallit och tappat denna rätta uppfattning? (Det är ju vad traditionalister alltid hävdar.) Och då har ju "sanningen" om bra konst åtminstone funnits någonstans i konstvärlden, någon gång. Men åter igen: vad, var och när är konstvärlden?

Detta visar, antar jag, att det blir fullständigt snurrigt att försöka diskutera kvalitet inom ramen för den institutionella konstteorin. För denna teori är strikt deskriptiv: den säger inget annat än att "konst" är det som konstvärlden knutit till begreppet "konst". Däremot inget om bra eller dåligt.

Vad "konstvärlden" eller någon annan kan ha att säga om bra eller dåligt betyder inte ett piss för den institutionella teorin, eftersom dess räckvidd är så kort. Vill vi däremot spekulera kring vilka kvaliteter som kan ha fått konstvärlden vid olika tidpunkter att kalla vissa fenomen för konst, eller vad som kan utgöra konstfältets autonomi i Bourdieus mening, så måste vi gå utöver den instututionella teorin.

Det är det som jag, för min del, är ute efter.

Hej! F.

8:28 em  
Blogger Konstfred said...

Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

8:28 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Hej Fred!

Du är en bra pedagog.

Tack!
Dorinel

10:02 em  
Anonymous Petter Helje said...

Hej, Fred!
Du behöver inte dra det hela en bit till om du inte har lust! Jag undrade faktiskt varför du överhuvudtaget brydde dig om att svara på en fråga som jag ställde till Lars Vilks, men eftersom du nu gjorde det, och eftersom du den gången missförstod min fråga, så måtte jag väl har rätt att förklara den utan att du pustar och stönar. Men det gläder mig att vi nu är överens på en punkt - det som för dig tidigare framstod som "helt absurt" är i ditt senaste inlägg "det vi säger ständigt, dvs. om vi inte är helt petrifierade med cement i huvudet". I din iver att polemisera mot mig (en iver som jag är förvånad över, eftersom jag redan från början uppfattade att vi var överens i ett eller flera avseenden) försöker du nu förskjuta min position till den plats där du lättast kan få den att framstå som idiotisk. FÖR NÄR HAR JAG PÅSTÅTT att man inte bör "förutsätta att det som jag här och nu tycker är bra konst kommer att framstå som skit för morgondagens konstvärld"? NÄR HAR JAG PÅSTÅTT att kvalitetsomdömen inte skulle vara konjunkturberoende? NÄR HAR JAG PÅSTÅTT att "bra" inte skulle kunna sammanfalla med bra, dvs. att en utställning på exempelvis Moderna museet inte skulle kunna vara bra bara för att den äger rum på denna institution? Tror du jag är petrifierad med cement i huvudet eller! "Fast vad Helje är ute efter är som jag uppfattar det något annat, nämligen det absoluta." Vad får du allt ifrån!? Vad du sysslar med nu är att snickra ihop din egen idealfiende av mig. Varför skulle jag vara ute efter det "som skulle vara bra överallt och i alla tider"? Det faktum att Lars Vilks institutionsteori inte är en teori som "gäller" överallt och i alla tider är ju just det som föranleder min fråga till honom (och som jag nu kan omformulera så här): Vad gör du när allt fler, i likhet med mig och Fred Andersson, inser att påståendet att bra konst är det som konstvärlden kallar för bra konst (dvs. ditt påstående) inte kan ha som upphov något annat huvud, än ett petrifierat med cement? Kommer du då att modifiera detta påstående på ett eller annat sätt, t ex genom att fortsättningsvis, enligt min föreslagna metod, skilja på "bra" och bra konst? (Och den frågan är alltså ställd till Lars Vilks.)
Vänligen,
Petter Helje

12:21 fm  
Anonymous Petter Helje said...

Till Fred:
När jag läser igenom ditt och mitt inlägg från igår kväll får jag nästan ett intryck av att du vill gå utanför den institutionella konstteorin samtidigt som du vill hindra mig från att göra det!
P.

10:02 fm  
Blogger Konstfred said...

Hej! Det här leder ju ingen vart. Det blir bara affekter kring vad vi har sagt eller inte sagt. Nu är det dags för Lars själv att svara på frågan. Kom igen Lars!

F.

11:02 fm  
Anonymous Patrik Stensson said...

Är det inte dags snart för ett svar från Lars Vilks? Kan man använda den institutionella konstteorin för att avgöra kvaliteten hos ett verk eller ej?

11:35 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

Svaret finns att finna i samtalet mellan er.
Jag är konstnär och ingenting annat.

Lars Vilks

5:55 em  
Anonymous Petter Helje said...

Vilket västgötaklimax! Men kan man vänta sig nåt annat av en man som har skrivit fem tjocka böcker på temat "det som konstvärlden kallar för bra konst är det som konstvärlden kallar för bra konst"? Godnatt!
P.

11:40 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Till Petter Helje:

Tack för komplimangen!

Din reaktion väckte en viktig fråga hos mig.
Vad är det där "nåt annat" som du väntade dig från mannen "som har skrivit fem tjocka böcker på temat "det som konstvärlden kallar för bra konst är det som konstvärlden kallar för bra konst"?
Om du förklarar "nåt annat" för mig så får du nåt annat från mig.

Sov gott!
Lars Vilks

12:38 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

Svar till Petter Helje och Doriel Marc.

Jo det är en intressant kommentar detta med att om konstvärlden säger att bra konst är något annat än vad som statistiskt kommer fram i konstvärlden som bra konst. Men det kan den inte sägas eftersom den statistiskt faktiskt pekar ut vad som är bra konst. Det får alltså bli enskilda medlemmar eller några grupper som ifrågasätter konstvärldens bedömning. Och så är ju frågan om någon bryr sig om det. Skulle man bry sig och ändra sig pekar statistiken omedelbart ut detsamma som tidigare eftersom det nu blir den gällande uppfattningen.

Dorinel Marc

Det fanns tro före kristendomen men ingen kristen tro. Och så kan man tillägga att det inte finns någon kristen tro ens efter dess tillkomst. Det är inte svårt att ifrågasätta verklighetsföranrkingen i hela det kristna trossystemet.

Konsten är ännu värre eftersom det inte går att säga att det finns någon som helst form av konst före konstbegreppet. Det är alltför specifikt formulerat för att kunna återfinnas någonstans. Ungefär som att säga att det har alltid funnits dataspel. Spel har det funnits men alltså inte dataspel. Konstbilder kan vi tala om sedan konstbegreppet tillkom, dessförinnan hade vi bilder som är något helt annat.

Men för att sätta tilltro till konstbilder får man igen tro på konsten vilket är svårt, och blir allt svårare (det högre andliga värdet och konstnären profeten etc) - varför det inte alls är orimligt att säga att det inte finns någon konst ens efter konstbegreppets tillkomst. Vi står med ett missförstånd i våra händer och benämner detta misstag för konst enligt den institutionella teorin.

Lars Vilks

10:42 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

En sak till.

Jag såg att Fred redan svarat på det jag precis svarat på. Detta med motsägelser i den institutionella teorin. Det får man alltså inte fram med diskussionen om "bra konst".

Men det blir lite mer komplicerat om vi istället tänker på konst före konstbegreppet. Om konstvärlden säger att konst före konstbegreppet är konst, blir det då konst? Låt oss specificera det lite mer: Att konstvärlden menar att det fanns konstnärer och andra konstaktörer under medeltiden som upplevde konst på ett sätt som inte grundläggande skiljer sig från vårt sätt.

Om det är en gängse mening (och det är snudd på att det faktiskt är det)gäller den genomgående? Konstvärlden kan aldrig som helhet motsäga sig själv men den kan komma i konflikt med andra auktoritetsområden. Konstvärlden är inte som helhet ett expertfält på allting och historiska påståenden kom komma i konflikt med forskningsresultat inom andra områden.

Om exempelvis konstvärlden tror att Rembrandts Nattvakten avvisades av beställare och publik och ledde till att han fick rollen av missförstådd konstnär, kan detta visas vara en myt.

Eller om konstvärlden tror att Beuys efter att ha blivit nedskjuten i sitt plan under kriget blev insvept i filtar och insmord med fet och dragen på en kälke av shamaner har vi också här en konflikt med vad som faktiskt kan beläggas.

Lars Vilks

10:54 fm  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Alla:

Vilka av de fyra ovanstående inlägg signerade Lars Vilks är verkligen skrivna av Lars Vilks?

Med vänlig hälsning
Dorinel Marc

12:29 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Dorinel Marc

Du borde lätt kunna se vad jag har skrivit och inte. Det är bland annat en stilfråga, t ex att jag aldrig skriver sov gott. Hur som helst är det de allra sista inläggen som är min omedelbara produktion.

Var det inte så att du inte vill läsa boken "tre dagar.." därför att du inte ville bli samtidskonstnär på tre dagar? Inget hinder! Läs boken på 5 dagar och bli på fem. Eller långsam läsning under 6 månader. Tänk lite kreativt.

2:44 em  
Anonymous Petter Helje said...

Hej, Lars Vilks!
Jag vet inte om du har läst alla inläggen i den här spalten, men i ett av dem formulerar jag mig ungefär som så, att problemet med din institutionsteori är att du har vänt på orsak och verkan. Du säger att ett konstverk är bra därför att institutionen säger att det är bra. Vad jag däremot säger är att det kan finnas andra orsaker till att institutionen säger att ett konstverk är bra, än att den säger att det är bra. Det är dessa andra orsaker som jag menar med "nåt annat". Och nu när jag har förklarat det för dig, så kommer du alltså att ge mig det? I så fall är jag naturligtvis bara tacksam!
Vänligen,
Petter Helje

4:12 em  
Anonymous Petter Helje said...

Jisses! Vem är Dorinel och vem är Lars Vilks? Jag undrar vem som mest vinner på att ingen märker någon skillnad? Ha ha!
P.

4:21 em  
Anonymous Petter Helje said...

Det här föranleder en annan skojig reflektion: är det möjligt (och öskvärt) att försöka upprätthålla en distinktion mellan Lars Vilks och "Lars Vilks" (dvs. Dorinel Marc). Jag antar att åtminstone Lars Vilks tycker det.
P.

5:05 em  
Anonymous Petter Helje said...

Den här diskussionen har brutit samman. Har du inte fattat det!? HEJ DÅ!!!
P.

6:04 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Petter Helje och bra konst

Tyvärr är det inte många som är inlästa på de elementära delarna av den institutionella teorin.

Det du skriver om att det finns ett skäl att konstvärlden tycker att något är bra är väl känt. Om du läser min och Schiblis bok finns de noggrant genomgångna (det rör sig om originalitet, överskridande, en viss dos obegriplighet,referenser till annan konst och till annat utanför konsten, val av passande socialt ämne etc).

Men saken är att skälen spelar inte någon större roll. Det räcker med att uppfylla diverse kvalitetskriterier på en högst medelmåttig nivå för att skapa bra konst genom att ha tillgång till nätverk. Konstnären gör sig gällande som kandidat för uppskattning genom att anpassa sig till konstvärldens behov av det som skall kallas för bra konst.

Sammantaget blir det inte möjligt att identifiera bra konst genom att försöka jämföra olika kvalitetskriterier som konstvärlden schablonmässigt knyter till ett konstverk. Ett konstverk blir helt enkelt bra därför att konstvärlden fått för sig att det är bra.

6:27 em  
Blogger Yngve Rådberg said...

Lars Vilks

Vad tycker du själv? Tycker du att gamla hjältar som Smithson, Beuys och Kosuth är bra BARA därför att konstvärlden fått för sig att de är bra? Eller har du möjligtvis en personlig åsikt?

Dorinel

Du ville hämnas på Lars Vilks för att han gjort dig upprörd. Tyvärr gick det ut över en intressant diskussion. Nu är det svårt att veta vilka inlägg man kan ta på allvar här.

9:05 em  
Anonymous Anonym said...

Det är ju nu det börjar bli spännande!...
Tack, Dorinel!

9:50 em  
Anonymous Petter Helje said...

Vad är det för poäng med att diskutera om folk börjar kapa varandras namn? Men det är naturligtvis upphetsande för den som själv bara vågar ta tillorda anonymt!
P. H.

10:30 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Någon konst i vår mening finns inte förrän mot slutet av 1700-talet eller snarast ett stycke in på 1800-talet. Hur man än letar går det inte att finna någon konst före denna tidpunkt. Det finns naturligtvis målade bilder och sådant, men först efter sekelskiftet 1800 blev de målade bilderna problematiska genom att de, utöver att vara målade bilder, blev ”konst”. När de blev konst blev de höga och andliga. Och hur vet man när något blir konst? Ja, det skall man känna på sig.

3:21 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

Hej Yngve!

Jaja, det var ett tag sedan jag såg dig. Gamla tider dyker upp i minnet...

Nå, naturligtvis tycker inte jag detsamma som konstvärldens statistiska kvalitetsgenomsnitt. Det är ungefär detsamma som ett politiskt parti som är i majoritet. Det betyder ju inte att alla röstar på det och inte heller att alla som röstar har samma uppfattning som den som faktiskt blir gällande.

De exempel du nämner är dock okontroversiella, man kan nästan säga objektiva. Smithson gjorde mycket för utvecklingen av konstprojektet - och på ett övertygande och exemplariskt sätt. Det råder stor enighet om det. Man kan nog säga detsamma om Beuys och Kosuth. Här avviker i regel inte den enskildes åsikt från den gällande. Vi kan nu smågnälla på Beuys att han var monoman och blev en stor gestalt i konstvärlden och att han trodde att han dessutom kunde bli stor i världen utanför.

Men jag antar att du är intresserad av vad som skulle vara min åsikt om kvalitet i konsten just nu. Och då inte det som konstvärlden kvalitetiserar. Jag menar att det är tunt just nu, biennalerna som drar om ändlösa varianter på det socialkritiska temat, en lätt återkomst av måleriet som omsorgsfullt måste styras utanför modernismen, omtag av relationella grupparbeten. Det har blivit en solid och politiskt korrekt tid där man gärna vill framstå som postironisk - vilket gör saken än värre.

Men läget är det allra bästa, det kommer säkert att produceras utbrytningar ur systemet när som helst. Jag spanar, tipsa gärna.

10:05 fm  
Blogger Yngve Rådberg said...

Jag fattar ändå inte det här, Lars. Du tycker att konsten är tunn just nu, vilket måste innebära att du håller dig med personliga kvalitetskriterier baserade på någon idealistisk konstuppfattning som går på tvärs mot tidsandan. Men samtidigt måste det ju vara fråga om objektivt bra konst, om konstvärlden håller den för det. Tänker du böja dig för smakauktoriteten eller inte?

/Yngve

10:24 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

Kom igen nu Yngve!

Ingen i konstvärlden skulle mena att de böjer sig för den allmänna meningen (även när så är fallet). Och jag gör det inte heller, självklart. Många aktörer i konstvärlden driver sina egna kampanjer om vad de skulle önska uppfattades som kvalitet. Men det man inte kommer ifrån är att det trots allt är något som gäller. Om du och jag bestämde oss för en oväntad intervention med ett magnifikt annorlunda projekt (strålande tanke förresten) skulle vi med all sannolikhet bli marginaliserade, bemötta med tystnad eller axelryckningar. Vi skulle inte på rätt sätt haka på det som redan är på banan.

Jag är emellertid intresserad av att kartlägga de gällande funktionerna, alltså att försöka ge en bild av vad som gäller och vad som går hem. Och när jag har ägnat mig åt det har jag insett att om en konstnär gör strategiskt rätta drag skjuter karriären snabbt uppåt. Även utan strategitänkande brukar konstnärer (och kritiker etc)följa huvudspåret, är man med på allvar känner man intuitivt vad som förväntas.

När situationen i konstvärlden blir alltför ensidig, börjar det gro en önskan om utbrytningar också i konstvärlden som hela tiden sniffar efter nyheter och förändringar. Dit börjar vi komma nu.

12:53 em  
Anonymous Petter Helje said...

Konstvärlden reflekterar ju inte bara över konst, utan också över konstteori. Skulle du, Lars, säga att bra (eller sann?) konstteori är den konstteori som konstvärlden kallar för bra eller sann?
P.

1:36 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Petter Helje

Konstvärldens konstteorier handlar om flera saker. En rör sig om vilket slags teorier man är mest fängslade av. Tidigare var det här ganska självklart, estetiska teorier. Dessa är nu marginella och ersatta av sociologiska varianter som skall avpassas till den socialkritiska konsten. Det blir därmed svårt att säga om de är sanna eller inte eftersom de naturligtvis behövs för socialkritiken och blir därmed självuppfyllande riktiga.

Men det finns också övergripande teori, teorier om konst i allmänhet, ett område som ligger lågt i konstvärldens intressesfär just nu. Och här kommer vi in på en lite krånglig historia. En generell teori om konst är, i vetenskaplig mening, en som kan beskriva konsten på ett så korrekt sätt som möjligt. Här borde ju inte konstvärldens "tyckande" vara avgörande, men blir det lätt genom att konsten trots allt är en praktik och inte en vetenskaplig institution. Och denna praktik har tills vidare tänkt sig att den rådande konstteorin är en lagom blandning av institutionell teori och traditionell estetik. Om det kan man knappast säga att det är en särskilt bra teori, det är ungefär som om man skulle tänka sig en teori om jorden som kretsar kring solen, men samtidigt skulle solen kretsa kring jorden.

Kontentan är dock obeveklig, den som försöker klaga får gnälla länge och bedriva intressekampanjer för att vinna gehör i den tröga konstvärlden.

5:29 em  
Anonymous Petter Helje said...

Hej, Lars!
Du talar nu alltså om två olika typer av konstteorier, varav den ena skulle utgöra det som konstvärlden för tillfället tycker är bra eller intressant konstteori, medan den andra skulle vara någon sorts empirisk sanning i stil med att jorden är rund. Det första skulle i så fall vara en teori och det andra en metateori. Eller? Men varför skulle en metateori konkurera med en teori? Det är ungefär som om vetenskapssociologin skulle konkurera med fysiken! Jag förstår faktiskt inte vad du menar. Att det skulle finnas både konstsociologi och konstteori är för dig "en inte särskilt bra teori"! Blandar du inte ihop äpplen och päron?
P.

6:43 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Vilks:

Anledningen till att jag inte vill läsa din bok är att jag inte vill bli den typen av konstnär som du ironisk syftar på. Jag är född konstnär och mitt konstnärskap är lika beroende av de institutionella konstteorierna som gravitationen av vetenskapen.

Dorinel

8:43 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Yngve Rådberg:

Du skriver:
"Du ville hämnas på Lars Vilks för att han gjort dig upprörd."

Jag undrar:
Vad är det som får dig att tro att Vilks har gjort mig upprörd?

Vidare skriver du:
"Nu är det svårt att veta vilka inlägg man kan ta på allvar här."

Mitt råd till dig :
Döm inläggen utifrån innehåll eller döm hela situationen utifrån dess konstnärliga och pedagogiska kvalitéer.

Dorinel

8:58 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till alla:

Vilka av de sex senaste inläggen signerade Lars Vilks är verkligen skrivna av Lars Vilks?

9:11 em  
Blogger Yngve Rådberg said...

Hej, Lars! Tänk att du kom ihåg mig. Jag tycker det här är en rolig diskussion, men jag tror mig inte om att sitta inne med någon lösning. Institutionsteorin är för mig, som du kanske förstår, inte heller någon lösning. Men just det undflyende och förrädiska är också vad jag tycker gör detta ämne så spännande.

Vad jag inte får ihop är att du anser att det kan finnas medelmåttig konst som SAMTIDIGT är objektivt bra, och att det kan finnas bra konst (magnifikt annorlunda) som SAMTIDIGT definitionsmässigt är dålig eller inte ens konst.

Den logiska följden av att använda institutionsteorin som kvalitativt urvalsinstrument borde väl vara att man avstår från egna värdeomdömen. Fast det innebär ju å andra sidan att man blir tvungen att acceptera majoritetens åsikt som sanningen.

Eller förresten, här kommer lösningen - en uppdatering av institutionsteorin: Konst kallas sådant som konstvärlden kallar för konst. Garanterat invändningsfritt!

9:36 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Petter, du kan bita ifrån dig, det gläder mig att läsa.

Men det är nog ingen stor sak att det kan vara möjligt att påpeka inkonsekvenser i konstvärldens uppfattningar. Det är inte fråga om komma med universella sanningar, endast framlägga betraktelsen att det kan finnas bättre teorier än dem som just nu råkar vara gällande.

Jag var kanske oklar i det jag skrev. Men jag försöker igen: För närvarande är det inte teorier om konst som är intressant för konstvärlden utan konstsociologiska teorier som används för att skapa och diskutera konstprojektens innehåll. Den importen av teorier har blivit helt dominerande och brukar dessutom rubriceras som "konstteori". Antagligen är det så att konstvärlden vill tränga in i den sociala verkligheten med den postironiska tanken att skapa förändringar. Och som därför inte har något direkt intresse att diskutera vad konst är. Om den frågan ändå kommer upp avfärdas den med den institutionella teorin - men som jag sade gäller den inte fullt ut utan blandas med en mer traditionell konstuppfattning (konst har alltid funnits etc).

Och till Yngve vill jag säga att man inte behöver böja sig för konstvärldens uppfattningar. Man kan driva en egen linje, men som du säkert inser är det svårt att vinna gehör. Det som gäller, gäller med avsevärd styrka.

Och till Yngve: Jo, det görs mycket konst just nu och eftersom konstvärlden måste ha kvalitet hela tiden i sitt just nu kommer ett stort antal konstverk att skrivas upp som kvalitetsverk för att sedan, när tiden gått och det går fort, snabbt förlora sin status. Om man inser det, förstår man också att det låter sig sägas att det finns en massa medelmåttig konst som just nu anses bra men som snart förpassas dit den hör hemma.

Ja, du Dorinel Marc du har läst Barnett Newman och han var också en romantiker. Det finns inga oskulder längre och om man har god intuition och verkligen vill något med sin konst bör man lära sig hur man manövrerar sig enklast fram till goda möjligheter att komma åt det man behöver för att alls kunna göra någonting.

Om jag försöker tänka framåt som en möjlig kommande diskussion: Föreställ dig att man kan acceptera att all konst alltid är fiktion och att det som ser ut som ett reellt ingripande i verkligheten är en bild (och t ex relationell konst ser ibland verkligt verklig ut men är ändå en bild).

Orsaken till att stanna upp vid fiktion och bild är att konsten inte har någon som helst realistisk möjlighet att skapa samhälleliga förändringar. Den är i sådana sammanhang totalt marginaliserad. Men saknar ändå inte möjligheter. Vi behöver en bättre och nyktrare strategi.

10:16 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Vilks:

Jag har inte läst Barnett Newman. Jag vet inte om detta gör dig glad, ledsen eller förvirrad.
Jag läser inte teorier utan jag arbetar på ganska empiriskt. (Det finns folk som ser likheter även mellan mig och Joseph Beuys, men jag har inte läst det han skrivit heller. )

Konsten är inte en uppfinning, utan en upptäckt!

Att det finns likhet mellan mig och andra konstnärer är inte konstigare än att det finns likheter mellan mig och andra människor. Människor kan t ex ha liknande sexuella preferenser och fantasier utan att ha pratat med varandra. Och så kan det vara fallet även när det gäller konstnärliga uttryckssätt.

När det gäller konstens ursprung drivs jag av tron att konsten har funnits minst lika länge som tron och verkat under olika namn i olika tider.

Det verkar som du och jag är ganska överens om att konsten bygger på användandet av fiktion, symboler, representation, avbilder, osv. (kärt barn har många namn)

Jag tror att konsten har påverkat samhället t ex genom erbjuda religionen avbilder som alternativ till offrandet av människor och djur. Att t ex kristna troende idag dricker vin vid nattvarden istället för djur- eller människoblod kan bero på att konstnärer har lärt folk att använda sig av symboler/representation. Och det faktum att Lucia i våra dagar bjuder på pepparkakshjärtan istället för riktiga hjärtan från offrade oskulder kan vara en del av samma konstnärliga samhällsprocess.

Den konstnärliga samhällsutvecklingsprocessen fortsätter även idag t ex genom att konstnärer skapat "kött" av vegetabiliska proteiner som kan få människor att sluta äta djur.

Ett annat exempel är konstnärer som arbetar med att skapa "artificiell intelligens" en utveckling som kommer kanske att bidra till att livet kommer att överleva även om klimatet på Jorden inte kommer att tillåta organiskt liv.

Konsten är för mig en drift och ett sätt att manifestera det som genomsyrar alla delar av samhället. Konsten är en sak och konstbranschen och institutionerna är en annan sak. De är besläktade men de skall inte förväxlas. Att tro att konstens vara eller icke vara är beroende av konstinstitutionerna och konstbranschen, är som att tro att kärleken är beroende av sexualundervisningen eller porrindustrin.

Det är dock viktigt att samhället kan använda på rätt sätt de lösningar som konsten har att erbjuda.
Problemet är att konstens andliga natur och kanonerna som den döms efter ger möjlighet till fejk, förfalskning och har alltid varit en lukrativ marknad för charlataner .


För att förtydliga min ståndpunkt när det handlar om samtidskonsten som fiktion återger jag här nedan en kommentar till intervjun med Maria Lind på Sarts:

"Hej Maria! Det är bra att du har en stark tro på konsten och hoppas på att konstnärerna skall kompensera för det växande politikerföraktet men du missar samtidigt att det finns ett stort förakt för samtidskonsten, kritikerna, curatorerna och konstinstitutionerna också. […]

Det som du upplever som engagerad samtidskonst kan många gånger vara imitationer/kopior av fenomen från den politiska sfären eller andra delar av samhället. Vi får inte glömma att konst, i likhet med film och teater, är avbilder av verkligheten. Den relationella estetiken är vår tids motsvarighet till Trompe l'oeil (en målning med syfte att lura ögat). Det ser ut som om konstnärer bryr sig och vill engagera besökaren och förändra samhället men det är bara en illusion. Till skillnad från politiker är konstnärer (tyvärr ) inte tvungna att hålla sina löften och kan lägga ner sina projekt när som helst. Konstnärer kan alltid ursäkta sig genom att säga ”Det var bara ett konstprojekt” men hur skulle låta om politiker sa ” Det var bara politik”?

Din beskrivning av samtidskonsten låter väldigt likt en tipspromenad eller en sightseeing. Du glömmer att samtidskonsten kan också se ut som en teaterpjäs, långfilm eller tavla."




Läs gärna intervjun i sin helhet om du har tid och lust.
http://sarts.blogspot.com/2005/06/intervju-med-maria-lind-del-2.html

Läs förresten även intervjun med mig om du inte gjort det redan.

http://sarts.blogspot.com/2005/10/intervju-med-dorinel-marc.html

Det skulle vara kul om du ville svara på följande frågor.

Kan du se likheter mellan Barnett Newman och Constantin Brancusi?
Kan du se likheter mellan dig och mig?
I vilken stjärntecken är du född?

Med vänlig hälsning,
Dorinel

11:46 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Lars Vilks och Alla Andra!

Var goda och klicka på klockslaget bredvid "comments" när ni skall läsa kommentarerna, så att texterna öppnas mot svartbakgrund.
Då syns även länkarna som jag publicerade i sin fulla längd. Annars blir de förkortade.

Efterkritiken borde anlita Sarts som bloggkonsulter. Hos SARTS funkar utmärkt att läsa kommentarerna. (ingen ironi)

12:32 fm  
Anonymous Dorinel Marc said...

Hej igen Lars Vilks och Alla Andra!

Nu har jag skapat aktiva länkar till de två ovannämnda intervjuerna.

SARTS
Intervju Dorinel Marc


SARTS
Intervju med Maria Lind: del2

1:09 fm  
Anonymous Dorinel Marc said...

Nu när ändå hållit på med aktiva länkar så gjorde jag även en länk till
"Akademin för samtidskonst"

Varsågoda!

AKADEMIN FÖR SAMTIDSKONST

1:50 fm  
Anonymous Anonym said...

Ja, Dorinel Marc, vi är naturligtvis inte alls överens om saker och ting. Du har visserligen inte läst Newman men citerar honom likafullt. Och så fungerar det ibland, det finns alltid en diskurs och även för den icke läsande blir denna en del av konstens allmänbildning som man plockar upp i fragment.

Du vill tänka dig att konsten har funnits alltid och jag menar att det inte finns någon grund för att det skulle vara riktigt. Den inställning som du står för är en sen historia och börjar först omkring 1800. Bildmakare har det funnits sedan tidernas begynnelse, men den stund då några av bilderna blev konst är något helt annat.

9:57 fm  
Anonymous Dorinel Marc said...

Til Anonym:

Du tror att jag citerar Barnett Newman eftersom du inte litar på egna konstnärliga drifter och erfarenheter .
Folk behöver inte läsa Lenart Nillssons bok "Ett barn blir till" för att skaffa barn"
Brukar du säga till de som inte läst boken men skaffar barn ändå "Du har inte tittat i Nilsson bok men dina barn ser likadana ut"?

Hänger du med?

Jag har förresten aldrig påstått att jag och Anonym var överens saker och ting.

Dorinel

1:04 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Dorinel Marc

Av misstag blev jag anonym.

Hur som helst är jag häpen över din naivitet, du tycks uppfylla alla konventioner som är tänkbara för att fullfölja bilden av den modernistiske konstnären som är glad över sin omedvetenhet och tror blint på sin särskilda intuition. Det är ett praktfull van Gogh-komplex.

Lars Vilks

9:55 em  
Anonymous Petter Helje said...

Hej, Lars Vilks!
Ja, jag vet inte om jag heller uttryckte mig särskilt tydligt. Men om vi alltså är överens om att konstteorier är teorier om konst och att konstsociologiska teorier är teorier om konstlivet (eller konstvärlden, eftersom du föredrar det ordet), då är den institutionella konstteorin definitionsmässigt inte en konstteori. Den är en sorts sociologi. Och i den mån den inte erkänner några andra fält än sitt eget, t.ex estetiken, förfaller den till en form av sociologism. Jag menar att det är det som är problemet med institutionsteorin i din tappning. Du vill göra allt till sociologi. Jag har för min del ingenting emot konstsociologiska teorier, men de kan aldrig ersätta eller konkurera med några konstteorier. Den som påstår det ljuger, eller tar helt enkelt miste. Jag skulle kunna formulera problemet som en gåta (om du har lust att försöka besvara den): En konstteoretiker vars konstteori i sammandrag går ut på att alla konstteorier är falska, är han verkligen vad han utger sig för att vara? Och är hans konstteori verkligen sann?
Vänligen,
P.

11:26 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Tack för komplimangen!

Men jag vill dock påminna dig att folk skaffade barn och skapade konst långt innan modernismen och långt innan Van Gogh. Glöm inte att modernisterna tog ett steg framåt genom att lära/låna från de som ansågs naiva och primitiva.

Till din besvikelse kan jag meddela att jag är inte glad över min omedvetenhet och tror inte blint på min särskilda intuition utan tar mig friheten att undersöka saker och ting på mitt eget sätt.

Jag är konstnär, därför arbetar jag på mitt eget sätt utan att använda mig av konstteorier som recept vid skapandet av konst.

Du skrev följande i tidigare svar till mig:
"Om jag försöker tänka framåt som en möjlig kommande diskussion: Föreställ dig att man kan acceptera att all konst alltid är fiktion och att det som ser ut som ett reellt ingripande i verkligheten är en bild (och t ex relationell konst ser ibland verkligt verklig ut men är ändå en bild)."

Jag tog din uppmaning på allvar och bevisade genom att hänvisa till min kommentar till Maria Lind att jag hade "föreställt" mig detta för länge sen, men du har inte sagt ett ord om det.

Jag trodde att mitt svar till Maria var bevis nog på att vi var överens om att "relationell konst ser ibland verkligt verklig ut men är ändå en bild", men du verkar inte vilja vara överens med mig om någonting.
Kan detta bero på att vi inte läst samma böcker?

Du svarade inte ens på frågan om vad du är för Stjärntecken.

Hur tror du att vi skall kunna lösa konstkritiker krisen om vi inte samarbetar?

Dorinel

1:35 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

Petter Helje

No No, konstsociologiska teorier är sådant som konstnärer, curatorer och kritiker använder i konstprojekten, alltså innehållet i konsten. För att göra något måste det handla om något, det kan vara t ex feminism eller migration. Då går man till sociologin och liknande för att finna material för att utveckla och kommentera projektet. Eftersom sådan teori involverar sig i konsten kallas den idag ofta för "konstteori". Det är alltså inte fråga om att den handlar "om konsten" utan att den ingår i projekten.

Det är svårt att tänka sig att undgå det sociologiska när man skall konstruera egentlig konstteori, alltså teori om vad konst är för något. Om det inte skulle vara det sociala har man svårigheten med att försöka finna något ytterligare, alltså att konsten finns utanför en konstruktion som skapats av den västerländska kulturen.

Nu är det så att den konstruktion som den traditionella synen på konsten utgör, innehåller uppfattningen att konsten är universell och har funnits alltid. Och det är svårt att tro på. Problemet kan t ex visas med att man frågar sig hur man kan känna igen ett konstverk. Vi har nu börjat vänja oss vid att det enda sättet är att veta om konstvärlden kallar det för konst, för då är det konst.

Men teorin om konst idag är en blandform och det är tydligt att många tänker sig att konst faktiskt skall kunna kännas igen.

Lägg märke till att det inte är något stöd för att konst finns utanför konstbegreppet genom att hänvisa till att (t ex) konstvärlden säger att peruanska monument från aztektiden är konst. De är på sätt och vis konst men endast genom att de blivit överförda till konst genom en readymadeakt. Och den kommer sent.

Alla konstteorier som utgår från att konst har funnits före konstbegreppets tillkomst är falska - eftersom det inte är möjligt att skapa teorier om något som inte finns.

Lars Vilks

10:26 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

Dorinel Marc

Vi är nog inte överens i mycket, men det behöver inte vara något problem för meningsutbyte.

Men som jag sagt flera gånger: Konst är en ny uppfinning, låt oss kalla den för en tysk filosofisk överansträngning. Ur den kom den romantiska genitanken och den otroliga övertxeringen av konstens betydelse. Många konstnärer är helt villiga att kasta sig in i denna roll som profeter, upplysare och världsförbättrare och detta fortgår än idag.

Jodå, du har sagt att bilder kan vara utförda direkt i verkligheten. Men frågan är varför man skall göra sådana. Vad är det som skall visas?

Stjärntecken vill jag inte diskutera, det varslar illa att du frågar efter sådana. Vi kan väl ställa undan kristallkulorna.

Lars Vilks

10:32 fm  
Anonymous Dorinel Marc said...

Hej Lars!

Du skriver:
"Stjärntecken vill jag inte diskutera, det varslar illa att du frågar efter sådana. Vi kan väl ställa undan kristallkulorna."

Ditt svar får mig att tro att du är räd för konsten och söker tröst och trygghet i konstteorierna.

Jag börjar faktiskt bli orolig för din konstnärliga identitet så jag är tvungen att göra en snabb undersökning:

Lars Vilks, är du verkligen konstnär?
Och om du är konstnär vad är det som legitimerar det?

Tacksam för svar.

Dorinel

5:30 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Dorinel Marc

Jag är legitimerad som konstnär precis på samma sätt som alla andra: De som uppfattas som konstnärer av konstvärlden är konstnärer.

Några andra finns inte (om man nu inte råkar tillhöra dem som tror på det romantiska geniet).

9:50 em  
Anonymous Petter Helje said...

Hej, Lars!
Okej, svaret på frågan i mitt senaste inlägg är förstås att antingen är han (teoretikern) inte konstteoretiker, eller också är hans konstteori falsk. Men jag ska försöka formulera problemet på ett annat sätt: Du skriver att "alla konstteorier som utgår från att konst har funnits före konstbegreppets tillkomst är falska, eftersom det inte är möjligt att ha teorier om något som inte finns". Den moderna estetiken, från och med Kant, är då följaktligen falsk. Men det måste den i så fall ha varit också när den "gällde", och i de kretsar där den fortfarande "gäller". Det innebär i sin tur att en konstteori som "gäller" inte nödvändigtvis är sann och vice versa. (Jämför detta med min allra första fråga till dig!) Om vi nu hypotetiskt påstår att den institutionella konstteorin inte längre "gäller", så är det uppenbarligen inte ett giltigt argument mot detta påstående, att den institutionella konstteorin är sann. Eller för att ta ett drastiskt exempel: Tesen att primtal är det som matematiker kallar för primtal är oavvisligen sann, men icke desto mindre matematiskt obrukbar.
P.

10:55 em  
Blogger Yngve Rådberg said...

Jodå, Lars. Det är klart att det är svårt att finna något ytterligare, något utanför konstruktionen. Men ska vi för den skull sluta leta? Går vi ifrån hoppet om att hitta något sådant kommer det snart att bli mycket svårt att finna något inom konstruktionen också. Det kommer att bli ogörligt att producera ny konst.

En sociologisk konsteori kan användas som verktyg för att känna igen konst utifrån (t ex utifrån sociologisk synvinkel). Men den som redan är inne i systemet har ingen användning av en sådan teori. Den som själv skapar konst av ickekonst, exempelvis konstnären, curatorn, proffessorn, intendenten, galleristen, kritikern etc, är alltid tvungen att hänvisa till en rent estetisk teori, det vill säga en teori om vilka egenskaper som gör något till konst. Om dessa egenskaper är de traditionellt estetiska, eller om de är antiestetiska, socialkritiska, politiska etc spelar ingen roll. Det blir lika fullt en estetisk teori.

Så länge det produceras konst kommer det också att produceras estetiska teorier. Dessa teorier kommer alltid att vara overifierbara och inkompletta. Men de kommer samtidigt vara delvis giltiga. Att de är sociala konstruktioner hindrar ju inte på något sätt att de behandlar något verkligt. Och det är dessa teorier - inte institutionsteorin - som kommer att fortsätta att ge konsten mening. Det är hoppet att finna något ytterligare, att nå utanför konstruktioner och konventioner som för konsten vidare.


Dorinel

Anledningen till att jag trodde Lars Vilks hade gjort dig upprörd är att jag läste på något annat ställe här på bloggen att du blivit chockad av hans recensionskapningar. Jag trodde därför att du ville ge igen med samma mynt. Men det kanske var en glädjechock?

11:00 em  
Anonymous Petter Helje said...

Hej, Yngve!
Kul att träffa dig här! Har du sett nån "bra" konst på sistone?

11:40 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Petter!

Du argumenterar på ett beundransvärt sätt. Jag har lite svårt att riktigt se vad vi skall försöka komma åt. Men fattar jag saken rätt skulle jag svara så här:

Konstteorier i konsten är bara delvis en fråga om teoretisk argumentation. Konsten är en praktik och du tvingas ständigt ta hänsyn till att det inte presenteras några motargument. En mer avancerad form för konstteoretisk fördjupning är en marginell verksamhet, särskilt nu.

Helt riktigt att Kantestetiken etc alltid varit falsk. Men det skulle dröja länge innan det fanns någon konkurrerande teori. Först kring 1960 börjar man se lite tendenser till tvivel på den traditionella estetiska konstuppfattningen. När konceptkonsten blir ett ofrånkomligt faktum blir det inte möjligt att upprätthålla en estetiskt baserad teori - inte i en teoretisk argumentationsvärld men det går för sig i konstvärlden generellt.

Jag hoppas du ser problemet. Det går att visa att den traditionella konstteorin är otillräcklig men den kan ändå leva vidare. Ersättaren, den institutionella teorin, har svagheten att det inte finns någon utvecklad version av den. Dickie lämnade den i ett dystert tillstånd och hans skrifter innebär ett gradvis närmande till en alltmer cirkulär teori.

Postmodernismen dekonstruerade åtskilligt, men lämnade konstbegreppet ifred. Så inte heller det hjälpte.

Nu är frågan vad som kan verka rimligt att satsa på. Jag tänker mig att det är lätt att konstruera en fungerande inst. teori, men priset är ändå högt eftersom det krävs att hela världskonstens kanon får möbleras om. Det är man inte villig till i konstvärlden.

Och just nu löser man alltså problemet genom att ägna sig åt socialt innehåll och diskutera sociologiskt baserade teoretiker - men enbart som intern "konstteori" (på samma sätt som man kan säga att perceptionspsykologi och färglära är en del av konstteorin).

Det är en skranglig byggnad som inte blir starkare av alla framstötar om glada föreningar med design och populärkultur, ackompanjerat av "det spelar ingen roll vad man kallar det".

Vad som faktiskt gäller i konstvärlden är en hybrid av traditionell konstsyn och inst. teori. Ur teoretisk synpunkt kan man knappast kalla det för en god lösning. Och samtidigt är det otänkbart att återvända till en traditionell syn. Och då återstår bara att gå vidare med det institutionella. Några ytterligare kandidater finns inte.

7:36 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Yngve,

Felet med den här diskussionen som vi för är att både du och Petter tillskriver mig en inst. teori som jag inte har. Jag har flera gånger publicerat min version både i "Det konstnärliga uppdraget" och i "Hur man blir..på tre dagar".

Jag är helt klar över att det finns skäl och orsaker till att man kallar något för konst och varför och hur man skapar den. Jag har omsorgsfullt samlat sådant och gått genom det med största noggrannhet.

Så nog finns det underlag för mer än bara en Dickie-teori som är cirkulär.

Återstår dock en fråga som man inte kommer undan. Vad skall konsten tjäna till? Om vi utgår ifrån att konsten är en social konstruktion (och det får vi nog hålla oss till) hur skulle vi önska att den konstruktionen var konstruerad?

8:05 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Lars Vilks:

Intressant att du baserar ditt konstnärskap endast på vad konstvärlden anser om dig, inte på det som du personligen känner, tror, tänker, tycker och är.

Min teori är att den som är konstnär är konstnär oavsett vad konstvärlden säger, precis på samma sätt som den som är homosexuell är homosexuell oavsett om han/hon är accepterad av omvärlden eller inte.

Är du säker på att konstvärlden har accepterat dig som konstnär?
Enligt min teori är du rollspelsutövare. Vad kan du säga om det?


Till Yngve:

Fred Andersson var så förtjust i Lars Vilks konstkritikerprojekt så jag tänkte bjuda på ett kritiskt ingrepp som skulle drabba både upphovsmannen och hans beundrare. Det var dock inte meningen att det skulle drabba dig , Petter Helje och andra läsare. Men det verkar som diskussionen förlöper fint trots eller tackvare mina små ingrepp.

Med vänlig hälsning
Dorinel

8:55 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Nu är du ute och reser igen Dorinel,

Ingen är själv någonting som helst, den som är homosexuell blir det som en del av det sociala liv alla lever. Och ingen blir monomant homosexuell utan blir väl accepterad som en grupp av sådana. Samma med konstnärer, den som blir konstnär känner igen sig som en del av en grupp - och gruppen känner igen konstnären. Det är för övrigt helt odramatiskt och är inte mycket till erkännande. Den verkliga och springande punkten är hur bra en konstnär anses vara. En konstnär kan naturligtvis själv hysa åstikten att han är bäst i världen, men det är ändå inte mycket värd om det inte kommer någon bekräftelse utifrån.

11:34 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Hej Lars!

Jag är ute och reser och så stöter jag på dig som är ute och ...

Du misstolkade mitt exempel med homosexuella. Egentligen borde jag skrivit att en homosexuell är homosexuell även om han hon inte är accepterad av de hippa homogrupperna.

Jag definierar min roll som konstnär i första hand som en del av samhället och i andra hand som en del av konstvärlden. Därför känner jag mig inte direkt beroende av de rådande konstteorierna.

Den som har stark konstnärlig drift väntar inte på konstvärldens erkännande utan kör på och till slut tvingar han/hon konstvärlden att tänja sina gränser. Konstvärlden är så klart en del av samhället och är egentligen mycket större än vi tror, men kan ändå inte ta emot alla konstnärer med öppna armar. (detta på grund av att många har förskansat sig platser som inte förtjänar)

För mig handlar inte konst så mycket om bra och dålig utan om behov och uppriktighet. De som verkligen behöver skapa konst skall få göra det oavsett om den är "bra" eller "dålig".
Det kan vara så att den konsten som anses dålig är i själva verket bra eftersom den är äkta medan den som anses bra kan vara dålig för att den är fejkad.

Det som jag kallar för konst har en samhällsfunktion men den funktionen har blivit alltmer svårare att greppa eftersom konstvärlden erbjuder möjligheter till karriär och lockar alldeles för många lyckosökare till branschen.


Till Alla och till Efterkritiken:

Jag tycker att vi borde samla våra krafter och ordna en workshop där man kan experimentera och bolla med idéer på ett sätt som överskrider debattens och seminariets gränser.

Dorinel

1:02 fm  
Blogger Petter Helje said...

Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

9:03 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

Dorinel Marc

Kom ihåg att konstvärlden är hela verksamheten konst, inte enbart några innegrupper. Man kan dela upp konstvärlden i diverse underkategorier om man vill vara mer precis. Du hör ju också hemma någonstans eftersom du också måste bekräftas av konstvärlden - och att du också måste bekräftas för den kvalitet du anser dig besitta.

Äkta konst räcker inte. Det finns t ex otroligt mycket dåligt måleri som är gjort av konstnärer som känner sig ärliga och uppriktiga. Det är svårare än så, vad som alltid sker när en konstnär intar sin position är att denne sväljer en rad konventioner. Det är ju det enda sättet att bli konstnär på.

9:44 fm  
Blogger Petter Helje said...

Den institutionella konstteorin kan inte vara ett alternativ till den moderna estetiken, helt enkelt för att de handlar om olika saker. Eller så här: den förstnämnda berör de externa aspekterna av det vi talar om, medan estetiken berör de interna. Man skulle naturligtvis kunna argumentera för att detta är en falsk åtskillnad, men jag tror inte man kommer någonstans den vägen. Det blir som när Lars O Ericsson säger att objekt/subjektrelationen har brutit samman. När då? undrar man. Hur då? Jag kan fortfarande skilja på mig själv och koppen jag dricker mitt morgonkaffe ur, så hur ska jag tolka det påståendet? Man kan på sin höjd gå med på att den har brutit samman för honom... Nej, vi får helt enkelt BESTÄMMA OSS FÖR att den institutionella konstteorin inte gäller längre. När nu detta paradigmskifte (för att låna ett av postmodernismens mest uttjatade svulstigheter) äntligen är ett faktum, kommer Lars Vilks då att anpassa sig efter det? Kommer vi att får se honom kameleontiskt skifta färg? Kommer denne konstteorins magister Pangloss att börja "gilla läget" innan trycksvärtan ens har hunnit torka i hans senaste pamflett? Vilken princip är för honom vägledande: att till varje pris klamra sig fast vid den institutionella konstteorin eller att vända kappan efter vinden? Det dråpliga är att vilket alternativ han än väljer kommer han att motsäga vad han tidigare har lärt ut: "Vad är bra, vad är dåligt? Fråga konstvärlden, svaret finns i vad som gäller."
P.

9:45 fm  
Blogger Petter Helje said...

Eller också kan jag formulera det så här: Jag tror för för min del att vi måste lämna den institutionella konstteorin åt sitt öde, inte för att den skulle vara falsk utan helt enkelt för att den är så erbarmligt tom. Och jag tror att många i min generation (jag gick på Mejan under andra häften 90-talet) känner just så. Den har blivit vår tids akademism. Jag läste Fred Anderssons artikel i Svenska Dagbladet om Lindes "Fyra artiklar" och blev väldigt nyfiken på den boken. Det jag läst tidigare av Ulf Linde är fruktansvärt bra: intelligent, djupsinnigt, roligt - personligt! Man får lust att backa ut ur postmodernismens (och den institutionella konstteorins) återvändsgränd och se efter vad som gick förlorat när radikalskeptiker av Lars O Ericssons typ äntrade scenen på 90-talet. Och då menar jag att backa för att sedan ta sig framåt.
P.

10:57 fm  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till alla:

Jag har inte riktigt fattat om Lars Vilks tror på den institutionella konstteorin eller ironiserar den. Men det lutar starkt åt att han är ironisk så ni kanske skall ha det i åtanke när ni läser hans skrifter .

3:33 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Lars Vilks!

Jag håller med dig att konstvärlden är mycket större än "innegrupper" och att jag är en del av konstvärlden. Den är ju min arbetsplats . Jag har aldrig påstått att jag skulle stå utanför konstvärlden.
Men jag väljer att definiera min konstnärsroll som en del av samhället, inte av konstvärlden och jag gör det för att få kontakt med min tidslösa roll i samhället. Även små primitiva samhällen har haft sina läkare, lärare, präster, shamaner och andra yrkeskategorier som inte var direkt produktiva men ansågs viktiga ändå. Såna som du och jag har funnits i alla samhällen i alla tider.

Vad tror du att hade du sysslat med om du hade fötts för 4000 år sedan? Hade du då byggt riktiga slott och proklamerat dig kung i ditt eget rike? Och fört krig på riktigt?

Peter Helje vill i sitt senaste inlägg backa några decennier för att ta sig framåt.

Föreställ dig att vi har backat några årtusende och lämnat både Kant, Ulf Linde och Lars O framför oss. (allt detta i hopp om att göra ett litet steg i rätt riktning.)

Min icke retoriska fråga till dig är: Vad tror du gjorde en kille, som hade den talang och fantasi som du besitter, för 4000 år sedan?

Många vill backa till 60 talet för att hitta någon slags befrielse Det intressanta med 6o talet tycker jag var att då återskapades den röriga primitiva stämningen som rådde innan shamanen blev bildkonstnär. (Dessa perioder har återkommit i mindre skala varje årtionde i samband med konstmarknadens krasch) För mig har inte performance-konsten sina rötter i 60 talet utan performance har funnits långt innan måleriet men man utvidgade konstvärlden på 60 talet så det innefattade även performance.

Jag ifrågasätter inte din teori om att konstbegreppet som vi känner till idag är en ganska ny påhitt men jag påstår att det yrket som senare kom att kallas konstnär har funnits hur länge som helst under andra namn.

Det låter lite patetiskt att använda begreppet "äkta konst" men när jag pratar om äkta konst så menar jag konst som speglar upphovsmannens jag. Viljan att lyckas i konstvärlden gör att folk fejkar konst på löpande band. Vissa kan fejka även dåligt måleri om de vet att det kan stärka deras chanser att lyckas. För mig är konsten en andlig kommunikation därför efterlyser jag ärlighet i den. Mina empiriska och shamaniska undersökningar tyder på att det finns någonting som är äkta(ärlig) konst och jag föredrar äkta dåligt måleri framför fejkad sådant. "Det äkta" är långt ifrån perfekt. (Jämför äkta orgasm med fejkad orgasm så kommer du att förstå vad jag syftar på)

Jag håller med dig att "när en konstnär intar sin position är att denne sväljer en rad konventioner." Det du säger är en självklarhet eftersom konsten i sig är en konvention.

Egentligen tror jag att du och jag är överens om ganska mycket men vi missförstår varandra här på bloggen. Om du läser min relativ korta text "Akademin för Samtidskonst" publicerad för knappt 2 år sedan kommer du att förstå att vi angriper samma problem fast på olika sätt.
Jag tror att mycket av det som du tar upp i ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar” tog jag upp på mitt sätt i "Akademin för samtidskonst". Det skulle vara kul att höra vad du tycker.
Glöm inte att jag är konstnär ingen konstteoretiker och att jag publicerat min text minst ett år före dig!
Jag lyckades inte lägga in en aktiv länk till "Akademin för samtidskonst" men du hittar den på min hemsida http://www.sourceunlimited.org/dorinel

Nu fick du en massa hemläxor. Bränn inte ut dig!


Med vänlig hälsning
Dorinel

7:54 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Petter!

Det är inte så att inst teorin är tom, den är en konsekvens av en bestämd konstsyn. Och här är det mycket enkelt:

Man tror på att det finns en Konst utanför konstbegreppet, ett något som uppstår naturligt överallt i människans värld och vid alla tider. Om det är så behövs ingen inst teori, då kan man beskriva detta fenomen och pröva på att definiera det. Så fungerar den traditionella estetiken.

Om man inte tror på detta utan menar att konsten börjar med Kant och fortsätter med romantikerna och genierna som snabbt växte upp ur detta, är alternativet inst teori eftersom man då för beskriva att konsten är en föreställning om äkta konst.

Den traditionella estetiken har aldrig lyckats definera vad konst skulle vara för något utan stannar alltid vid samma svårbemästrade situation: Det är ett formuttryck som är särskilt på ett särskilt sätt. Och detta särskilda sätt kan man bara känna igen genom intuition.

Om man som jag inte tror på den traditionella uppfattningen blir uppgiften att försöka beskriva vad som försiggår. Det blir detsamma som att beskriva vad som pågår inom t ex den kristna religionen. Tror man på Gud kan allting förklaras genom Guds ingripande etc. Tror man inte får man använda en inst teori och visa att det är de medverkande som skapar alla föreställningar om ett högre väsen, om synd och straff osv.

Oavsett hur man ser på saken är det självklart att det som gäller i konstvärlden är det som gäller. Även om jag inte skulle gilla det som gäller, kommer det inte att ändra på saken. Jag kan naturligtvis driva kampanjer för att ändra konstvärldens uppfattning, men det är ingen lätt uppgift.

Linde är en lysande stilist, men han tror på konsten i traditionell mening och ser därför konst och konstupplevelser genom hela historien.

Du vill vända tillbaka till den gamla kära modernismen: Det var bättre förr. Tror du verkligen det är möjligt? Jag skulle vilja påstå att den vägen är spärrad av ängeln med det flammande svärdet.

8:57 em  
Blogger Petter Helje said...

Hej, Lars! Hej, Dorinell!
Konsten är naturligtvis en mänsklig konstruktion, inte tu tal om det. Men vad jag efterlyser här är lite vanlig intellektuell hederlighet, för detsamma gäller ju även institutionsteorin. Tror man att den har något att ge så tror man, och tror man det inte, ja, då får man argumentera för DEN ståndpunkten. JAG tror nämligen att folk fortfarande är beredda att lyssna på argument. Varken konstnärer eller människor i allmänhet är viljelösa offer för propaganda. Den som tror det är ju rättochslätt cyniker. Det är förövrigt mycket märkligt att man inte ska kunna förhålla sig kritiskt till det ena eller andra i samtiden, utan att genast bli beskylld för att vara bakåtsträvare. Ulf Linde skrev "Fyra artiklar" 1964. Arthur Danto skrev "The Artworld" samma år. Båda är en del av den gamla kära modernismen. Att postmodernismens tankegods skulle vara något nytt i mänsklighetens historia, är ett exempel på just den sortens propaganda som du förordar. Skepticismen och relativismen har nästan 3 000 år på nacken. Själv är jag född 1967.
P.

11:17 em  
Anonymous Anonym said...

In The Gallery
by Dire Straits

Harry made a bareback rider proud and free upon a horse
And a fine coalminer for the NCB that was
A fallen angel and Jesus on the cross
A skating ballerina you should have seen her do the skater's waltz

Some people have got to paint and draw
Harry had to work in clay and stone
Like the waves coming to the shore
It was in his blood and in his bones
Ignored by all the trendy boys in London and in Leeds
He might as well have been making toys or strings of beads
He could not be in the gallery

And then you get an artist says he doesn't want to paint at all
He takes an empty canvas and sticks it on the wall
The birds of a feather all the phonies and all of the fakes
While the dealers they get together
And they decide who gets the breaks
And who's going to be in the gallery

No lies he wouldn't compromise
No junk no bits of string
And all the lies we subsidise
That just don't mean a thing
I've got to say he passed away in obscurity
And now all the vultures are coming down from the tree
So he's going to be in the gallery

11:36 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Petter!

Tänk på att postmodernismen är ett led i konstens historia, tvivlet på essentialismen. Det dyker upp på 1910-talet med Duchamp och Dada, vinglar omkring i surrealismen på 30-talet, får en rakare linje genom poperan, fortsätter in i minimalism, Fluxus och Conceptual Art. Och lugnt kan man säga att allt det som läggs fram i det postmoderna är på plats redan kring 1970. Men konstvärlden är trög, den gnyr konstant och ropar efter gud och innerligheter, spjärnar mot. Med postmodernismen får samtidskonsten ett direkt övertag och blir den styrande funktionen. Postmodernismen är alltså mer ett genomslag för en redan befintlig och etablerad del av konsten än att den skulle innehålla något särskilt nytt.

Danto fiskar upp saker i pop, det är där han ser konsekvenserna av en annan inställning till konsten än modernismen. Linde är något helt annat, han är en av de innerliga och religiösa, tar sig an att - och det gör han som elegant stilist och kreativ poet - att få Duchamp till en del av konsten som den alltid varit. Konceptkonst gillar han naturligtvis inte och detsamma med postmodernt. Där fungerar inte hans uppfattning om konst.

Konsten måste rensas ut från nattståndet gods och dina rop på återgång till modernismen och rehabilitering av Linde kommer aldrig att kunna avancera till något mer än NEOmodernismen och NEOLinde. Och räkna med att vi kommer att få upp något som kan kallas för Neomodernism, Documenta 12 laddar för en sådan omgång till 2007. Men det blir naturligtvis en reflekterande hållning OM modernismen inte någon återställare.

10:16 fm  
Blogger Petter Helje said...

Hej, Lars!
Ja, jag vet att du redan har snickrat ihop en konsthistoria som stärker alla dina teser. Att du ett enda ögonblick skulle tvivla på att din historia är Den Enda Sanna Konsthistorien är tydligen för mycket begärt. Vem gnyr konstant och ropar efter Gud och innerligheter? Inte jag. Är det min plädering för intellektuell hederlighet som får dig att tro det? Vad som är nattståndet gods i konsten måste väl ändå bero på från vilket håll man ser detta gods? För mig är postmodernismen nattståndet gods. Jag antar att vi kan vara överens om att den konstteori som "gäller" inte nödvändigtvis är sann och tvärtom. Sen är frågan vad som är att föredra: Vad är bra och vad är dålig konstteori, den som "gäller" eller den som är sann? Är din sanningslidelse större än din önskan att vara en konstteoretiker som "gäller"?
P.

11:23 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

Petter!

Jag är sannerligen ingen konstteoretiker med någon konstteori som "gäller". Som jag många gånger sagt är det som gäller en egendomlig blandning av inst teori och traditionell konstuppfattning.

Det är väl inte fråga om att meddela den yttersta sanningen när man arbetar med konstteorier, men den intellektuella hederligheten är att den modell som ger den bästa beskrivningen är den man föredrar.

Du kan avvisa postmodernismen, men vad är det då du avvisar? Postmodernismen producerade aldrig någon konstteori, bara generella utkastsom handlar om mera övergripande problem (om jaget, närvaro, problem med hur det går till att kommunicera med språket, myterna om de stora berättelserna osv.). Den kritiken har väl fortfarande sin giltighet. Det postmoderna tillståndet kunde förståeligt nog inte hålla så länge, något måste man företa sig. För konsten blev det att gå in i det sociala och definiera sig som social kritik. Det är där vi står. När jag ägnar mig åt inst teori är det ett sätt att försöka beskriva det som hänt och hur vilken situation som konsten hamnat i.

Vänligen skilj mellan vad som gäller i konstvärlden och det som jag själv står för.

8:43 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Peter!

Jag skrev att jag var överens med Lars Vilks eftersom jag insett att han beskriver hur det förhåller sig i konstvärlden idag inte vad han själv står för. Han kommer inte med nya teorier utan analyserar de teorier som gäller och vill ge folk råd om hur de skall infiltrera systemet. Om alla skulle följa Lars Vilks råd, då det skulle uppstå totalt kaos på grund av att med dagens konstteoretiska verktyg inte går att skilja konstnärer från smarta infiltratörer. Dagens konstsystem skulle kollapsa och konstvärlden skulle vara tvungen att starta om på nytt och komma med en ny definition av konst och uppfinna nya teoretiska verktyg för att bestämma vad som är bra och dålig konst.
Detta är min personliga tolkning och åsikt om vad Lars Vilks och Martin Schiblis bok (som jag inte läst) skulle kunna användas till. (tillämpad konstteori?)

Med vänlig hälsning
Dorinel

9:47 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Lars Vilks:

Jag uppskattar dina paralleller mellan konst och religion.

Om jag förstått dig rätt så menar du att det är konstvärlden som bestämmer vad som är bra konst eftersom det är konstvärlden som har skapat begreppet konst och bestämt kriterierna för bedömningen av konst.
Den kristna kyrkan i sin tur, bestämmer vem som är bra kristen eftersom det är kyrkan som skapat normerna för vad är en bra kristen är.

Jag håller med dig om den situation som råder men jag tror att det är snarare så att konstvärlden har lagt beslag på begreppet konst och kyrkan har lagt beslag på tron.

Det är inte svårt att bevisa att det fanns människor som uppfyllde normen för kristen tro före kristendomen och skapande människor som uppfyllde kraven på konst före konstbegreppets införande. Dessa människor finns omnämnda i Bibeln, respektive Konsthistorien.
Kristendomens läror börjar inte med Jesus födelse och begränsar sig inte till Nya Testamentet utan består även av Gamla Testamentet. Den som läser Gamla Testamentet upptäcker snart att det är fullt av människor som gjorde rätt enligt Kristendomens regler långt innan Jesus Kristus födelse. Ett exempel är Abraham som var villig att offra sin son Isak för att bevisa sin kärlek till gud.

Konsthistorien börjar inte med 1600 talet utan sträcker sig ganska långt tillbaka i tiden och är full av exempel på konst som gjordes långt innan det skrivna språket. Grottmålningarna i Lascoux är bara ett exempel på detta.

Du känns lite uppgiven när du skriver:
"Även om jag inte skulle gilla det som gäller, kommer det inte att ändra på saken. Jag kan naturligtvis driva kampanjer för att ändra konstvärldens uppfattning, men det är ingen lätt uppgift."

Det är ingen lätt uppgift men om den är viktig så lönar det sig i slutändan. Titta bara på de förändringar som är på gång i den svenska kristna kyrkan! Homosexuella par som inte anses goda kristna sätter press på kyrkan och får den att tänja på sina gränser och behandla alla människor lika. För att inte tala om kvinnliga präster som kämpar för rätten att bli präster.

(Från början blev jag förvånad över att homosexuella inte struntar helt i kyrkan men jag tror att deras krav på homoäktenskap är viktigt för att åstadkomma djupa förändringar i samhället.)

När det gäller konstvärlden så har t ex graffitirörelsen lyckats få in foten i konstvärlden. Just graffiti är intressant att diskutera i sammanhanget eftersom den är en av de mest samtida konstformen men också den mest primitiva. Likt grottmänniskorna håller graffitimålare till i tunnlar och sprutar sin färg direkt på väggar, dock inte med munnen som det förmodas att grottmänniskorna gjorde, men spruta färg på grottväggar gör de i alla fall.

Det är såna observationer som fick mig att skriva att konsten är en upptäckt inte en uppfinning.
Jag vet inte om det var just den formuleringen som du uppfattade som en citat av Barnett Newman men tänk om det är många fler som upptäckt på egen hand att konsten är en upptäckt inte en uppfinning! (Om det var möjlig för Barnett Newman att komma till den insikten då vore det möjligt även för mig och många andra att göra det)
Förresten,känner du till att den rödklädda Jultomten, som blivit närmast standard, är uppfunnen av Coca Cola? Men jag växte upp i norra Rumänien utan någon rödklädd jultomte och fick istället julklappar av Sankt Nikolaus, en trasklädd gammalgubbe som funnits långt innan Coca Cola. Så min teori är att Coca Cola inte uppfunnit Jultomten utan lagt beslag på den.

Slutligen vill jag säga att det är viktigt att man inte skäms över konstens primitiva ursprung.

1:25 fm  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Petter och Lars Vilks.

Jag hade föreslagit tidigare att vi skulle samla våra krafter och ordna en workshop. Men jag har inte fått nåt respons på det och skall därför försöka skapa en workshopliknande situation här på bloggen istället.

EXPERIMENT:

Jag sökte i Google på "Petter Helje" och hittade tre bilder på Kungliga Konsthögskolans hemsida.
http://www.kkh.se/arkiv/avg/grad99/Helje.html

Nu skulle jag vilja be Lars Vilks att skriva en kort analys av dessa tre målningar.

Jag kommer också att skriva en analys och så kan vi jämföra de två analyserna.

Detta är ett seriöst experiment och jag hoppas verkligen att du Lars Vilks vill vara med på det.

Jag hoppas också att du Petter Helje tycker att det är ett relevant experiment i sammanhanget och att du klarar av att vi skriver om dina målningar.
Du får inte förse oss med mer information än den som står på hemsidan.

Med vänliga hälsningar
Dorinel

2:21 fm  
Blogger Petter Helje said...

Hej, Lars och Dorinel!
Det här är en jätterolig ide! Jag ser fram emot era analyser!
Vänligen,
P.

12:28 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Dorinel och Petter

Jodå, jag skall gärna deltaga i tafelexperimentet, jag har sett på Petters målningar och skall gå vidare med saken.

Men dessutom skall jag säga till den gode Dorinel. Detta med att det finns kristendom före kristendomen är djupt problematiskt. Du menar att kriteriet är att man uppfyller vissa beteenden och hållningar som finns föreskrivna i de heliga skrifterna. Det går inte. Tänk på alla sekter som tolkat dessa kriterier om vad som är "riktig" kristendom. Det går aldrig att komma överens. Det är klart att du kan säga att det är du som bestämmer saken, men som du nog inser räcker inte det heller. Före kristendomen finns judendomen som håller sig till gamla testamentet men du menar väl inte att alla som bekänner sig till den skulle betraktas som kristna.

Det här kan man röra runt i länge och man kommer så småningom fram till att det bara finns en, ehuru otillfredsställande lösning: Kristna är de som kristendomsvärlden betraktar som kristna. Sedan kan den enskilde försöka ändra på detta, vilket som bekant är mycket svårt.

Vi har samma förhållande i konsten.

Jag vill dock inte mena att man inte kan ändra på saker. Men uppenbarligen är det genomtänkt att vara realistisk, skall man göra något bör man ha en uppfattning om det finns en chans att det lyckas och dessutom en plan.

Vad jag inte fattar, Dorinel, är att du inte läser in dig bättre så att du kan utnyttja din intelligens och kreativitet på ett mera avvägt sätt. Nu är du mest en envis dikeskörare.

1:08 em  
Blogger Petter Helje said...

Till Lars:
Det gläder mig att du uppskattar intellektuell hederlighet. Jag hade blivit orolig om du buntat ihop denna hållning med "Gud och innerligheter", även om jag för min del inte principiellt tar avstånd heller från det sistnämnda. Jag hade blivit orolig om du t.ex sagt att det inte existerar något sådant som intellektuell hederlighet, utan att ärlighet (och innerlighet) bara är olika strategier för att tillskanska sig makt. Eller om du sagt att objekt/subjektrelationen brutit samman, eller att det inte finns någon verklighet utanför representationen. Nu är det emellertid så, att i den svenska kulturdebatten under 90-talet har vissa postmodernister klart och tydligt gett uttryck för dessa och liknande ståndpunkter. Du kan väl inte vara helt omedveten om det?
P.

1:49 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Petter!

Det fanns en frustande postmodernism som förklarade att allt var lika värt och att allt var konstruerat. Men det går aldrig att hålla en sådan position eftersom de som skriver måste följa den rådande intellektuella diskursen och alltså iaktta intellektuell hederlighet, åtminstone i sättet att argumentera. Och det gjorde postmodernisterna som försäkrade läsaren om referenser med oändliga namedropping, allt för att skapa trovärdighet, precis som man brukar. Men de fick in en väsentlig poäng, ett visst något, utanför diskursen och konstruktionen blir i hög grad beroende av hur aktörerna ser på detta. Någon given händelse i sig kan man inte peka ut utan att hamna i svårigheter, ett fenomen kommer till oss genom det sätt på vilket det hanteras, vem som får tala och hur man får tala - och sedan väller det upp sociala och politiska ståndpunkter som alltid är beaktansvärda. Men det finns naturligtvis ändå ett något. Därefter får vi också lära oss att det finns överenskommelser som är alldeles självklara, t ex vad vi vill kalla för "verklighet". En frustande postmodernist skulle aldrig kunna gå och ta en öl efter debatterna eftersom ölen är en social konstruktion och språket är otillräckligt för att kunna upphäva sammanbrottet mellan objekt och subjekt. Men även de värsta av sin sort brukade klara en sådan handling utan minsta svårighet.

Intellektuell hederlighet är vi nödda och tvungna att hålla fast vid annars avstannar all debatt. All diskussion värderas och placeras. Vår lilla bloggdebatt, besöks naturligtvis inte av dem som står säkert i den intellektuella ordningen. De har inget att vinna på att gå in här.

5:06 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Hej Lars!

Att jag inte läser in mig bättre är ett medvettet vald strategi men det är lite konstigt att du uppfattar en konstnär som inte följer huvudspåret som dikeskörare.

Du erkände ju mer eller mindre att konstvärlden har svårt att ha ensamrätt på konstbegreppet när du nämnde judendomen och alla sekter som florerar kring kristendomen.

Kul att du vill skriva om Petter Heljes tre målningar. Jag håller också på och skriver en kort text.

Dorinel

11:32 em  
Blogger Yngve Rådberg said...

Postmodernismen var väl just den "frustande postmodernismen". Annars låter den väsentliga poängen - att vi inte kan ha en oförmedlad tillgång till en objektiv verklighet - mer som klassisk upplysningsfilosofi.

11:51 em  
Blogger Petter Helje said...

Hej, Lars!
Ska jag tolka detta som att du tar avstånd från den "frustande postmodernismen", inkarnerad av förslagsvis Lars O Ericsson, men att det finns en annan postmodernism som inte alls sätter ifråga att verkligheten är oberoende av vad vi människor tror och säger om den, och att det är denna postmodernism som du bekänner dig till?
P.

12:41 fm  
Blogger Petter Helje said...

Hej, Yngve!
Hur gick det i Växjö? Utöver Ericssons och Vilks postmodernismer kunde man tänka sig en tredje postmodernism som inte alls ifrågasätter att moraliska och estetiska värden är universella och objektiva, och en fjärde postmodernism som menar att dualismen, dvs. åtskillnaden mellan objekt och subjekt, är en mycket värdefull åtskillnad vilken vi förutan ännu skulle ha famlat runt i ett medeltida mörker, och en femte postmodernism som förkastar den institutionsteori som vill göra gällande att bra konst är det som konstvärlden kallar för bra konst av den enda anledningen att den benämner det så. Vari består då det famösa paradigmskiftet? Om precis vad som helst slinker in under denna beteckning är ju själva modernismen en sorts postmodernism, Upplysningen en tidig form av postmodernism - för att inte tala om postmodernisten Ulf Linde! Nej, postmodernisterna får nog finna sig i att förknippas med radikalskepticism och epistomologisk relativism etc. Alldeles för många av dem har skickat sina utgjutelser till tryckeriet.
P.

1:04 fm  
Blogger Yngve Rådberg said...

Så här avslutar Håkan Nilsson på ett typiskt glidande sätt en recension i gårdagens DN: "Det finns ingen ren förmedling, lika lite som det finns någon ren natur. Allt passerar genom något filter, allt refererar till något annat. Det är den postmoderna läxan: det finns ingenting utanför medialiseeringen."

Först säger han att det inte finns någon ren förmedling, vilket ju inte är svårt att gå med på. Sen avslutar han sin recension av sex olika utställningar med att försöka få oss att tro att dessa utställningar inte existerar. Detta är "den postmoderna läxan": Man börjar med något självklart, glider sen omärkligt över till något "radikalt" och försöker därefter få det att se ut som om det andra är en logisk följd av det första, fastän det är två helt olika ståndpunkter.

9:51 fm  
Blogger Petter Helje said...

Hej, Lars!
En konstnär som tydligen snappat vad som "gäller" uttryckte sig så här i en tidningsintervju: "Vi har behov av verkligheten, vilket leder till misstanken att vi har hittat på den." Är det ett exempel på den "frustande postmodernism" som du tar avstånd ifrån? Och vad säger du om följande hypotetiska ståndpunkt: "Alla teorier som utgår från att verkligheten har funnits före verklighetsbegreppets tillkomst är falska, eftersom det inte är möjligt att skapa teorier om något som inte finns."
P.

12:04 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Det postmoderna

Vari det famösa paradigmskiftet ligger? Ja, det är naturligtvis inte argumentationen om vad som är verkligt och socialt konstruerat. Som Petter skriver finns det strängt taget inget nytt som blivit sagt - om man göra abstraktionsnivån tillräckligt hög. Det var ju Habermas kritik av Derrida: "Detta är inget nytt". Det brukar vara så när någonting är nytt, kritikerna skyndar sig att säga att det inte är det.

Hursomhelst, det som kan vara värt mest intresse är vilka praktiska konsekvenser någonting får. Paradigmskiftet är väl ändå ofrånkomligt. Vi hade en konst som inriktade sig på att skapa ett särskilt uttryck med hjälp av särskild form och som dessutom var autentiskt och strömmande från konstnärens inre. Och detta fenomen kunde man följa ändå till grottmålningarna.

Se det var dock en saga fast många tror det än (vi har Dorinel som är alltför lat för att läsa in sig).

Vi har helt uppenbar en annan konst idag. Konstens identitet finns inte längre i det estetiska, vilket tidigare var ofrånkomligt självklart. Idag har vi ingen identitet alls, utan lämnas åt den inst teorin.

Som jag redan sagt, postmodernismen var slutfasen i paradigmskiftet, konceptkonsten på 60-talet och alldeles i början av 70-talet hade på sitt sätt genomfört det hela, men konstvärlden slog ifrån sig och det var tillräckligt många som menade att konceptkonst inte var konst eftersom den saknade estetiska uttryck.

Men här också, ni alla GNÄLLSPIKAR: Vad vill ni ha? Är det en återgång till modernismen? Eller något tredje? Ut med språket!

12:30 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Till Petter vill jag också säga om din lilla filosofiska knorr om att alla teorier om verkligheten är falska.

Svagheten i ett sådant påstående är att för att kunna säga detta måste en rad begrepp definieras och en rad teorier redan måste vara i verksamhet. Och hur kom de till? Och om de skulle vara falska vad betyder då formuleringen?

Kontentan är att det inte kan sägas något som helst och inte ens det. Men, fantastiskt nog går det att beställa en öl och få den. Det är visserligen lätt att bevisa att detta inte går men i den striden förlorar filosofen stort.

12:38 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Lars Vilks:

Enligt fysikens lagar ska humlor inte kunna flyga på grund av att de väger för mycket, har för stor kropp och för små vingar. Men humlorna flygger ändå. Vet du varför? Svar: De läser inga teorier utan bara flyger på.

Jag är alltför lat för att läsa in mig men tillräckligt flittig för att känna mig fram till vad konsten är för nåt. Min slutsats är att mitt konstnärskap finns oberoende av konstteorierna.

Jag är nyfiken på vad tycker du om Petter Heljes tre målningar?

Med vänlig hälsning
Dorinel

4:45 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Dorinel,

du är vad som brukar kallas för en naiv realist och jag tycker att det är onödigt.

Det är en myt att humlorna inte skulle kunna flyga enligt fysikens lagar. De flyger helt in enlighet med dessa.

Men det finns mer relevanta liknelser. För att kunna spela schack måste man behärska reglerna. Det finns inga exempel på att någon spontant behärskar dem.

5:28 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Lars Vilks:

Tack för svar. Jag är glad att du känner till att det med humlorna är en myt. http://www.biol.lu.se/zoofysiol/Svar/Flyga.html#Hum Jag hade blivit besviken om du inte hade kunnat bestridda mitt påstående.

Men ditt exempel med schack håller tyvärr inte. Konsten är steget innan man börjar spela schack. Konsten är att uppfinna själva schackspelet och spelreglerna. Hur kunde någon helt intuitivt komma på det? Kan det vara så att schackspelet är en avbildning av verkligheten? Något som konstnärer alltid hållit på med?

Dorinel

5:59 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Dorinel,

Vad du vägrar se, är att du spelar precis det konstspel som man förväntar sig av en konstnär som lärt sig spela konstspelet, den glade, intuitive, sinnlige, antiteoretiske bohemen.

10:04 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Lars Vilks:

Jag är inte antiteoretisk utan respekterar både folk som formulerar teorier och folk som läser dem. Jag läser gärna relativitetsteori, kaosteori, strängteori osv men av förklariga skäl undviker jag just konstteori. Jag har medvetet valt att inte läsa konstteori och inte besöka de stora biennalerna. Det är många som letar där så jag behövs inte där just nu. I en tid när konstnärer följer konstteorier som framgångsrecept har jag valt att undersöka saker och ting på mitt sätt.
Jag tror inte att konsten är beroende av konstteori. (I alla fall inte den typen av konst som jag syftar på). Det kan också vara så att många konstnärer är egentligen konstteoretiker och konsten fungerar mer som konstteoretiska experiment.

Konstigt att du kallar mig för antiteoretisk när du ser att jag har teorier om nästan allting. En av dessa teorier är att det är teoretikerna och kritikerna som skall följa konstnärerna inte tvärtom.
Jag tror att känslan av stagnation i konstvärlden beror på att konstnärerna illustrerar konstteorierna.

Nej jag vägrar inte se att jag beter mig som en konstnär. Jag har alltid varit på det sätet så länge jag minns. Du kan fråga min gamla mor hur jag var när jag var liten om du inte litar på mig. Jag har inte lärt mig spelet utan jag är född med de brister och kvalitéer som konstnärskapet innebär. Konstnärskappet är för mig något av ett medfött handikapp och jag försöker göra det bästa av det.

Läs gärna kommentarerna till Roberts artikel om Konst2. Där får jag utskällning av Samuel Nyholm en före detta skolkompis som gick på Grafisk Design och Illustration när jag gick på Konst på Konstfack. (Hans grupp Reala gör den grafiska formen för Konst2 och Tensta Konsthall).
Han undrar varför jag slösar bort min tid här med er. Det verkar som han har läst en massa konstvetenskap och kanske även konstteori. Han gjorde i alla fall en snabb recension av Efterkritiken och tyckte att nivån var låg. Vad kan du säga om hans kommentar? Stämmer den beskrivning av mig som Samuel gjorde med den bild du fått av mig?

Hur går det med din analys av Petter Hejles tre målningar? Jag är nästan klar med min text.


Med vänlig hälsning
Dorinel

11:47 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Hej Dorinel,

Klart att nivån inte är hög på dessa sidor, Nyholm bidrog till att sänka den rejält.

Alla konstnärer är beroende av konstteori, i det minsta har varje konstnär en uppfattning om vad som är konst och vad det går ut på.

Det förekommer ofta att konstnärer illustrerar teorier. Men det är inget argument mot konstteori utan enbart en fråga om kvalitet. Illustrationer till teori kan ha kortvarig framgång men knappast mer.

Situationen är inte olik fotbolssspelaren. Måste man kunna fotbollsteori för att spela. Ja, för att spela på hög nivå klarar man sig inte utan rätt mycket teori i form av strategi och taktik. Men samtidigt är spelet spontant och bygger på snabba intuitiva beslut som ligger utanför tanken. Skillnaden gentemot konsten är att spelaren inte kan ta ett steg tillbaka och fundera och pröva en gång till.

Stagnationen i konstvärlden beror inte på att man illustrerar teorier utan på att det ofta råder stagnation. I grunden är den konst som presteras och som uppfattas som kvalitetskonst, högst medelmåttig. Den blir snart bortsorterad. Det är alltså fråga om en standardprodukt och dess avgörande innehåll är att vara likt det konstvärlden förväntar sig.

10:36 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

Angående Petter Heljes verk,

Det jag kommer att skriva om är hur man skall skriva om Heljes verk.

10:38 fm  
Blogger Petter Helje said...

Hej, allihop!
Min "filosofiska knorr" hade som syfte att visa på de orimligheter som vissa av postmodernisternas resonemang mynnar ut i. Och det hypotetiska resonemanget om verkligheten och verklighetsbegreppet är en exakt återgivning (bortsett från att han talar om konsten och konstbegreppet) av Lars Vilks resonemang tidigare i denna spalt: "Alla konstteorier som utgår från att konst har funnits före konstbegreppet är falska, eftersom det inte går att skapa teorier om något som inte finns." Varför i jösse namn skulle argumentationen vara giltig i det ena fallet men inte i det andra? Vetenskapen - fysiken likaväl som sociologin - kräver sin tro. Konsten kräver sin. De radikalskeptiska argumenten biter på bäggedera. Vad jag inte fattar, är varför Lars Vilks med sin intelligens inte är i stånd att begripa, att det för en konstnär år 2005 kan kännas mer angeläget att göra upp med postmodernismen än med "Gud och innerligheter"... Men jag tror jag har formulerat min kritik av institutionsteorin och p.m. (den "frustande") tillräckligt skarpt vid det här laget. Jag vill som avslutning bara ge mitt erkännande åt Vilks för att han så frejdigt går in i en öppen debatt med sina meningsmotståndare. Det är inte alla som gör det. Och till Dorinel Marc vill jag säga att jag beundrar din energi och din vägran att rätta dig efter någon annans pekpinne. Jag såg att du fick på näsan i en grannspalt här på bloggen, och jag tycker inte du behöver ta åt dig någonting av vad S. Nyholm säger. Hans inlägg är enbart dumt.
Vänligen,
Petter Helje

11:09 em  
Blogger Yngve Rådberg said...

Hallå igen, Lars

Vad vill vi GNÄLLSPIKAR ha? Vad vill jag? Först och främst diskussion. Jag undrar över och ställer mig frågande till en del av vad du lär ut. Om jag frågar och säger emot kanske någonting klarnar.

Du skriver att "konstvärlden slog ifrån sig och det var tillräckligt många som menade att konceptkonst inte var konst eftersom den saknade estetiska uttryck." Det här är en ståndpunkt som man kan ha delade meningar om. Att många menar att konceptkonsten saknar estetiska uttryck innebär inte nödvändigtvis att så är fallet. I mina ögon är konceptkonstverk fullt möjliga att tolka som estetiska utsagor. Det finns i alla fall ingen motsättning.

Hos kant formuleras estetiken som en brygga mellan förnuft och förstånd, mellan ett rationellt och ett moraliskt synsätt. Det som ger upphov till en estetisk (och inte en rationell eller moralisk) reaktion är att det ändamålslösa hos en konstnärlig utsaga lämnar ett utrymme för tankar och känslor att spela fritt. Det här tycker jag fortfarande håller som programförklaring, också för samtidskonsten, och även går att applicera i efterhand på historiska utsagor. Varken Velazquez Innocentius X eller Duchamps Fontän hade uppnått sin ikonstatus om den inte i högsta grad hade motsvarat detta estetiska kriterium. Särskilt Fontän är väldig tydlig i den aspekten, eftersom den fråntagits sin profana funktion och istället givits en enbart estetisk roll. Duchamp ifrågasätter inte hela estetiken, däremot (den rådande) smaken.

Du skriver: "Vi hade en konst som inriktade sig på att skapa ett särskilt uttryck med hjälp av särskild form och som dessutom var autentiskt och strömmande från konstnärens inre." Det här är en beskrivning av en extrem ståndpunkt - den högmodernistiska konstteorin. En sådan uppfattning finns naturligtvis anledning att revidera, den passar ju inte in på mycket konst alls. Men att konceptkonsten inte stämmer med de formella kriterier som Michael Fried ställde upp, hindrar inte mig från att uppfatta den slående ändamålslösa ändamålsenligheten hos ”Five words in blue neon”.

Högmodernisterna gick på formella kriterier för att avgränsa konsten och du går på sociala. Jag menar att båda utvägarna är otillfredsställande. Båda kan ge ledtrådar, men ingen ger oss hela svaret. Svaret på vad konst är kan inte sammanfattas i en teori, det kan man bara få av en konstupplevelse. Då vet man. Om du aldrig haft någon sådan beklagar jag verkligen det. Jag har hört att det kan hjälpa om man försöker slappna av och skruva ner sina eventuellt allt för högt ställda krav.

/Yngve

11:26 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Hej Yngve!

I ditt senaste svar till Lars Vilks formulerade du följande:
"Svaret på vad konst är kan inte sammanfattas i en teori, det kan man bara få av en konstupplevelse. Då vet man. Om du aldrig haft någon sådan beklagar jag verkligen det."

Men Yngve, varför sa du inte allt detta redan i början på denna diskussion? Du framstod i Vilks ögon som väldigt teorivänlig och så plötsligt avvisar ju möjligheten att formulera teorier om vad konst är.

Tänk dig att en patient ställer frågor om orgasm till sin husläkare och läkaren svarar:
"Svaret på vad orgasm är kan inte sammanfattas i en teori, det kan man bara få av en orgasmupplevelse. Då vet man. Om du aldrig haft någon sådan beklagar jag verkligen det."

Nu måste jag hoppa till Lars Vilks försvar och säga att han har redan sagt tidigare att man måste känna sig till vad är konst. Så här skrev Lars Vilks i artikeln som orsakat dessa kommentarer: "Och hur ser man skillnaden mellan bild och bild som konst? Svaret är att man känner efter. Om man tror på det så tror man."

Jag tycker att konstupplevelse eller konst borde inte vara svårare att sammanfatta i teorier än t ex religösa upplevelser, humor, orgasm, sorg eller sportupplevelser.
Det finns forskning som säger att mycket av de religösa upplevelserna hos helgonförklarade människor kunde vara orsakade av epilepsi. När man lägger fram teorier om vad konst och konstupplevelser är får man ha i åtanke att de som skapar konst och (upplever den) kanske gör det helt enkelt på grund av patologiska störningar.
Under mina shamaniska undersökningar kom jag fram till att konsten har fungerat som kompensation för barnlöshet. De som inte kunde skaffa barn på riktigt fick skapa barn i lera, sten, trä, osv och så fick dem beröm av samhället som någon form av tröst. Konsten fungerar många gånger även idag som substitut för barn.
Det kan vara sant att "svaret på vad konst är kan inte sammanfattas i en teori", men många teorier små…


Med vänlig hälsning
Dorinel

1:51 fm  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Vilks:

Jag tycker att liknelsen med fotbollspelaren har sina poänger men också brister. Så jag skall försöka förbättra den lite grann så du får ännu mer rätt : -)

Du valde att jämföra konstnären med fotbollspelaren men du var inte helt konsekvent. Du presenterade fotbollspelaren på plan och konstnären i ateljén eller möjligtviss vid hängningen av utställning. Du glömde att varje utställning är en match. När utställningen har öppnat för press och publik så hinner sällan konstnären "ta ett steg tillbaka och fundera och pröva en gång till."

Du har rätt att varje konstnär använder sig av teori i form av strategi taktik osv. Jag är inget undantag från detta). Jag tänker faktiskt alltid på fotboll både när jag organiserar och deltar i grupputställningar.

Jag tror att vi är ganska överens om såna saker. Det som vi inte är riktigt överens om är hur mycket konstteori behöver jag kunna. Och vad skall jag använda den till förutom här på bloggen.

Jag gillade inte den anatomibaserade undervisningen i Rumänien under 80-talet och inte den konstteoribaserade undervisningen i Sverige under 90-talet heller, så jag har mer eller mindre strategiskt valt bort både anatomin och konstteorin i min konstnärliga utbildning.
Jag har säkert stora brister både när det gäller anatomi och konstteori men det kan vara just såna brister som gör att jag arbetar konstnärligt.

När det gäller Petter Heljes tre målningar så tycker jag att det låter intressant att du kommer att skriva om "hur man skall skriva om Heljes verk".

Ser framemot att läsa det

Dorinel

3:28 fm  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Peter Helje!

Tack för uppmuntran! Hoppas att du kommer att gilla mig även efter det jag har publicerat min analys av dina 3 målningar.

När det gäller Samuel Nyholms kommentar så blev jag ju naturligtviss illa berörd. Det är ganska synd om Samuel. Han är en fin kille men han har hamnat i dåligt sällskap med Konst2 gänget. Han måste vara helt förvirrad när han inte förstår varför Konst2 får så mycket negativ kritik när de gör allting "rätt".

Jag var faktiskt den första med att ge Konst2 i Skärholmen negativ kritik, och jag gjorde det Live på invigningen innan de hade fått några recensioner. Hur kommer det sig att jag kände att det de gjorde inte var rätt?

Hoppas att Lars Vilks hinner skriva texten om dina målningar när han måste skriva så många svar.

Med vänlig hälsning
Dorinel

3:52 fm  
Blogger Yngve Rådberg said...

Dorinel

Jag skrev ju att teorier om konst kan ge oss ledtrådar, men inte hela sanningen. Jag menar inte att teorier är meningslösa, eller att alla är falska, eller att man kan ta till sig konst direkt utan teoretisk förförståelse, bara att det blir lite torrt att ha sex om man inte känner något. Om du förstår liknelsen.

10:36 fm  
Blogger Yngve Rådberg said...

Och ja, Lars Vilks skrev att konst är något man måste känna sig till, något man måste tro på, men jag är ganska övertygad om att han själv inte omfattar denna tro och följdaktligen saknar erfarenhet av konstupplevelser.

10:41 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

Ryck upp dig Yngve

och sluta att låta som en frireligiös pastor "tyvärr har du inte upplevt JESUS, det har jag..."

Upplevelser är det enklaste av allt, men om du påstår att det finns särskilda högre och andliga tillstånd som är så speciella att de endast kan förstås som KONSTUPPLEVELSER trampar du in i metodistkryrka. Vi kan uppleva konst (och även allt annat) men konst är inte mer speciellt än en TENNISUPPLEVELSE eller en ANTIKVITETSUPPLEVELSE.

11:50 fm  
Blogger Petter Helje said...

Men vad är det här för trams?! Är Yngve en frireligiös pastor för att han hellre sätter sin tillit till konsten än till en professor i konstteori med svårartat tunnelseende? Är jag en frireligiös pastor om jag säger att det finns anledning att hålla fast vid hypotesen att det finns en verklighet? Kan du, Lars, vara snäll och tala om varför DIN argumentation ("Alla konstteorier som utgår från att konst har funnits före konstbegreppet är falska, eftersom det inte går att skapa teorier om något som inte finns.") håller streck, medan följande argumentation inte gör det: "Alla teorier som utgår från att verkligheten har funnits före verklighetsbegreppet är falska, eftersom det inte går att skapa teorier om något som inte finns." Vill du alltså vara snäll och SVARA på den frågan istället för att blanda bort korten! Jag vill ju inte tro att du faktiskt avfärdar varenda fysiker och biolog, varenda geolog och astronom, varenda jävla forskare inom varenda vetenskaplig disciplin som FRIRELIGIÖSA PASTORER!
P.

1:53 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Hej Yngve, Petter och Lars!

Jag tycker att vi måste fortsätta att hålla stilen annars kommer Samuel och skäller ut oss :-)

Vilks förklarade för mig ganska tidigt att han anser att konsten som vi känner till idag är en relativ ny överenskommelse (konstruktion) Det har alltid funnits något som liknar den konsten som vi har idag men skillnaden är enligt Vilks lika stor som skillnaden mellan spel och data spel. Jag kan inte bestridda hans teori i detalj eftersom jag har inte läst den i sin helhet. Men Vilks utgår utifrån att konstvärlden baserar sin idé om konst på Kants estetik och det som funnits innan Kant ansågs som otillräckligt raffinerad för att kallas konst. Definitionen av konst medförde också att det som skulle bli konst stryptes i sin linda av de som döpte den.
Detta är inte alls så konstigt egentligen eftersom både i religionen och i politiken finns exempel på tänkare som har försökt uppfinna t ex demokrati eller det rätta sättet att behaga gud. (Kommunisterna tog död på kommunismen)

Jag tror att ni kan hitta en kompromiss om ni inte envisas med att påstå att konsten i den formen som Vilks pratar om har funnits innan konstbegreppet. Det känns mera logiskt att påstå att förmågan och behovet av att skapa det som senare kom att kalas konst har funnits innan konstbegreppet.


Rent filosofiskt håller inte nedanstående formulering eftersom det går att skapa teorier om något som inte finns. Det som inte funnits innan teorin skapas i det ögonblicket som man pratar om det och finns åtminstone på idéplanet eller i teorin.
"Alla konstteorier som utgår från att konst har funnits före konstbegreppet är falska, eftersom det inte går att skapa teorier om något som inte finns."

Dorinel

5:51 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Petter...

Det är ohyggligt svårt att visa att det finns konst före konstbegreppet eftersom du då måste ställa upp kriterier på hur du skall känna igen den. Konstbegreppet och därmed konst i vår mening konstitueras under relativt kort tid. Alltså enligt modellen "det finns ingen wimbledonfinal i tennis innan man upprättade att spela turneringen". Det blir en omöjlig idé att påstå att "x som ägde rum under antiken liknar en final i wimbledontennis".

Verkligheten är en långt mer komplicerad historia, där får man fråga sig, vilket verklighetsbegrepp det rör sig om och kandidaterna är otaliga, det är en fråga som ältats av praktiska taget alla filosofer.

Jag menar att man skall undvika att haka på ett återupplivande av Clive Bell: "Jag bryr mig ytterst lite om när saker gjordes eller var de gjordes; jag bryr mig om den emotionella betydelse de har för oss".

7:31 em  
Blogger Petter Helje said...

Hej, alla!
Det är klart att vi ska hålla stilen för Samuels skull. Men jag tycker att du, Lars, faktiskt undviker min fråga: Anser du att det finns en verklighet som är oberoende av vad vi människor tror och säger om den? Anser du t.ex att jorden snurrade kring solen redan INNAN vi upptäckte att så var fallet?
P.

11:24 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till alla:

Hoppas att även de läsare som inte deltar aktivt i diskussionerna hänger med och tycker att vi håller oss till ämnet.

Lars Vilks har lagt fram teorin att "de svårigheter som konsten dras med kan hänga samman med konstteorin" och uppmanat oss att föra en konstteoretisk diskussion i Sverige. Nu vet jag inte hur representativa vi är för Sverige men vi har gett oss in i denna diskussion om konstteori med ambitionen att göra nåt åt saken.

Det har skrivits över 100 kommentarer och besvarats en massa frågor som genererat nya frågor men Lars Vilks har ännu inte gett några konkreta exempel på konstteorier som skulle kunna användas för att lösa "de svårigheter som konsten dras med".
Därför hoppas jag att vi snart kan få ett praktiskt exempel i Lars Vilks text "Hur man skall skriva om Heljes verk".

Så fort Lars Vilks har publicerat "Hur man skall skriva om Heljes verk" kommer jag att leverera min text "En analys av Petter Heljes tre målningar". Jag kommer alltså inte att följa Lars Vilks anvisningar utan håller på och skriver min analys nu oberoende av Lars Vilks text.

Dorinel Marc

12:39 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

Petter, jag skall inte undvika frågan.

Det du skriver är det som diskuteras i alla sammanhang där sociala konstruktioner kommer upp. Du vet, fanns det tyngdkraft före Newton. Om man inte är alldeles våldsam i sociala konstruktioner brukar det sägas att något fanns det, men det fick helt andra konsekvenser när det formulerades enligt Newton. Alla fenomen uppträder formulerade och kommer att ingå i kontexter. Själva fenomen i sig kommer man inte åt, det kräver hela tiden nya och nya formuleringar som i sin tur får sociala konsekvenser.

Men en del företeelser är uppenbart skapade av människan och kan sättas helt på de sociala konstruktionernas konto. Datorn fanns naturligtvis inte innan den uppfanns. T ex. Konstbegreppet är också en distinkt uppfinning.

10:02 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

Dorinel,

Ja, du vill ha konkreta planer utpenslade för en framgångsrik konstnärlig offensiv. Jodå, sådant har jag också. Men jag tror inte det är någon idé att dra detta innan vi kommit överens om utgångspunkterna. Först måste vi bestämma oss för hur konsten faktiskt fungerar, vilka egenskaper som står till vårt förfogande och som vi kan sympatisera med, låt oss säga okontroversiellt. Jag skall snart presentera dessa: Konstens 7 pelare. Hinner inte idag, skall undervisa konststudenter om hur man gör samtidsprojekt.

10:07 fm  
Blogger frans Josef said...

Jag har inte följt med så noga i hela diskussionen om den institutionella konstteorin, och har svårt att se vart samtalet kan leda till. För mig förefaller I.T. vara en teori i lika strik bemärkelse som exempelvis psykoanalysen och den dialektiska materialismen. Sådana ”teorier” kan knappast falsifieras med rationella argument då de utger sig för att omfatta även det subjekt som uttalar sig. Däremot kan de utvärderas med utgångspunkt från sina praktiska konsekvenser (hur framgånsrik har psykoanalysen egentligen varit i kliniska sammanhang, hur framgångsrika var Marx och Engels ”teorier” när de väl omsattes i praktiken?). Detsamma gäller den institutionella konstsynen, en variant av de teorier som formulerades av Dickie och Danto, som en gång var radikal men som nu snarare verkar fungera som konstvärldens ideologiska överbyggnad. Därför tror jag att det är mer givande att analysera konstens materiella förutsättningar, och se konstvärldens ideologi i ljuset av dess produktionsförhållanden. Om den institutionella konstsynen faktiskt har en ideologisk funktion, vilka praktiker, maktförhållanden och ekonomiska relationer återspeglar den? Vilka missförhållanden bidrar den till att dölja?

Lars Vilks, har du förresten läst David Summers bok ”Real spaces”? Han försöker ersätta det västerländska konstbegreppet med ett slags utvidgat ”praktikbegrepp” med olika relationer till ”rummet” och på så vis formulera en global historieskrivning som inbegriper både samtid och uråldriga, icke-västerländska kulturer i vad som påminner om en uppdaterad variant av 1800-talets allmäna konsthistoria. Jag antar att du dissar honom?

11:38 fm  
Anonymous Dorinel Marc said...

Hej Vilks!

Ett snabbt inlägg appropå att "undervisa konststudenter om hur man gör samtidsprojekt"
Din teori om att framgångsrika konstnärskap bygger på konstprojektet känns inte längre aktuellt . (Ett levande exempel är Tensta Konst2hall) Idag är folk i konstvärlden så trötta på samtidsprojekt att det är måleri á la Jockum Nordström som gäller.
Så snälla, hälsa dina elever från mig att titta även på Lennart Jirlow och Bengt Elde tavelmålare för att hitta till sig själva. Det mest radikala man kan göra är att våga arbeta på det sättet man tycker om.

Dorinel

5:36 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Lars Vilks:

Och här kommer ett långt inlägg med kommentarer och förslag:

Ditt exempel med Newton och tyngdlagen funkar ganska bra tycker jag men jämförelsen
datorn och konstbegreppet funkar inte så bra. Jag tror inte att Petter, Yngve eller Frans-Josef bestrider din teori om att konstbegreppet är en senare konstruktion. Det verkar som ingen av debatörerna vill fastna i konstbegreppet utan försöker sätta fingret på det som konstbegreppet försöker greppa: låt oss kalla det för det för "SKAPANDET"

Anledningen till att jag tycker att det inte funkar så bra att jämföra datorn och konstbegreppet är att datorn är ett räkneapparat och en verktyg för kommunikation (inte ett begrepp). Om man tar bort datorn så finns ändå kvar behovet och även möjligheterna att räkna och kommunicera. Konstbegreppet är inte själva "SKAPANDET" utan ett försök att definiera det. Och SKAPANDET" är inte själva målarduken eller färgerna utan ett behov som måste tillfredställas.

Om "SKAPANDET" vore en uppfinning då vore det också möjligt att ta bort den. Du kan ta bort eller ändra konstbegreppet men det som idag kallas konst kommer att fortsätta finnas under annat namn t ex "skapande". (Då skulle konstbegreppet kallas "SKAPANDEBEGREPPET") Det är alltså teorierna som följer "SKAPANDET" inte tvärtom.

Jag ser "SKAPANDET" som ett behov inte som ett verktyg därför är jag övertygad om att det som vi idag kallar konst har funnits långt innan målarduken och konstbegreppet uppfunnits.

Jag håller med dig att konstnärerna, konstutbildningen, konstmarknaden och till slut hela samhället påverkas av de rådande konstteorierna. Vissa kan kalla sig konstnärer på grund av att de gått en konstnärlig utbildning, men för mig räcker det inte. En konstnär måste känna behovet, driften, lusten , besattheten, tillfredställelsen, sorgen och mycket annat som "SKAPANDET" innebär.

Du jämförde tidigare konsten med dataspel. Det var en ganska bra jämförelse tycker jag.

Dataspel är ett uttryck för spellusten precis som datakonst är uttryck för skaparlusten. Men låt oss inte förlora oss i speluttryck utan koncentrera oss på att förstå det som kallas spel. Det är inget svårt att komma överens om att dataspel tillfredställer behovet av spel och att spel har funnits innan dataspelet.
Spel har funnits hur länge som helst och lek har funnits ännu längre. (Lek återfinns även hos djuren.) Och jag tror inte att någon spel - eller lekteoretiker framhävdar att leken och spelet inte funnits innan det moderna lek - och spelbegreppet.

"SKAPANDET" är en form av kommunikation som har många likheter med lek och spel men även med kärlek och sex och kan förmedlas genom alla medier även via datorer & internet.

För ett par år sedan deltog jag i ett seminarium i Italien om konst på nätet. I panelen satt bland annat en italiensk teoretiker som hade skrivit en bok där hon påstod att det inte gick att få konstupplevelser på internet. Jag vederlade hennes påstående ganska snabbt genom att hänvisa till att om det är möjligt att sexuella upplevelser på internet då kan man också ha konstupplevelser.

Klart att vi måste "bestämma oss för hur konsten faktiskt fungerar, vilka egenskaper som står till vårt förfogande och som vi kan sympatisera med" Men kan vi, till att börja med, enas om att behovet att skapa det som kom att kallas konst fanns innan det moderna konstbegreppet? Jag tror att vi alla andra här utom du är överens om det.

Du antydde redan i din artikel att det kan vara fel på konstteorierna och jag tycker att det är ett utmärkt utgångspunkt för att komma vidare. Men kan du medge att även vissa av dina teorier kan vara fel? Vi är här för att lösa problem som berör hela konst/världen och det kan hända att vi själva bär en del av skulden för att situationen är som den är.

Jag är nyfiken på "Konstens 7 pelare" men jag är också nyfiken på "Hur man skall skriva om Heljes verk" därför undrar jag om du kan kombinera dessa två. Vi behöver konkreta exempel att utgå ifrån och Perer Heljes tre målningar är en bra början. Bäst vore om Frans-Josef eller Robert kunde lägga in bilderna på Peter Heljes målningar direkt på bloggen för att underlätta för läsarna


Med vänliga hälsningar
Dorinel

10:04 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Frans Josef, Det är enklare, längt enklare...

DI (och nu talar jag om en uppdaterad och utvidgad DI) är en konsekvens av en premiss som varken Dickie eller Danto vill ge sig på. Det handlar om konstens existens. Det går inte särskilt bra att börja alla utredningar med att tala om den konst man skall försöka få tag på. Det här är det stora misstaget som de flesta teoretiker aningslöst sväljer. De antar att konsten är given: Konst finns.

Men antag att konst inte finns utan är, som jag ständigt tjatar om, en konstruktion som uppstått genom att Kant och hans efterföljare fick för sig att den fanns.

Tillämpa Frank Summer på Wimbledontennis och låt honom konstuera en praktikteori med rum och kulturer. Det blir en praktfull kalkon men inte mycket värre än den man får om konsten. Vilken konst rör det sig om? Hur får man tag på den?

Och svaret är att det enda ställe man får tag på den är genom att studera hur konstvärlden föreställer sig att det finns en konst som de anser som given.

Med den utgångspunkten blir DI det lätta svaret på att definiera konsten och dess kvalitet. Men man kan gå vidare och specificera de egenskaper som blivit etablerade praktiker för att syssla med "konst". Det är dessa egenskaper som är intressanta. Det finns ingen egentlig grund för dem, men likafullt kan vi uppfatta dem som sympatiska och se att det finns fördelar med att göra någonting med dem.

11:06 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Dorinel,

Skapandet är en sak, konsten en annan. Gamle Beuys gjorde det enkelt för sig och kallade alla för konstnärer när han menade att alla kan vara skapande. Det skapas väl en del i konsten men det skapas dessutom i alla andra institutioner. Skapandet är ingen ingränsning av konst.

Jodå, det målas en del idag, men socialkritiken och projektkulturen håller ställningarna och måleriet har svårt att tränga in i de tongivande utställningarna. En orsak till detta är att måleriet inte längre "kan leverera", alltså att skapa radikalt eller i varje fall hyggligt nya former. Det blir en oändlig omtrampning av den modernistiska konsthistorien - och där smyger projektet in igen, måleri får ges en diskurs och kontext och blir ett projekt om något.

Konststudenter har olika mål. De flesta av dem kommer för övrigt att ganska snart försvinna för gott från konsten. Det är en hård gallring. Jag vill inte moralisera utan menar att man får välja vad man vill. Vill man bli modernistisk målare, och det finns en liten marknad för det, får man naturligtvis göra det. Att lära sig göra ett konstprojekt är en del av grundkunskaperna. Lär dig språket, lär dig förutsättningarna och ta sedan ställning till vad du vill göra.

Om det är möjligt att finna fram till "sig själv" lär vi aldrig få veta. Om något känns rätt för en individ är det ingen garanti för att man inte skulle ha svalt hela den konventionella föreställningen om hur man skall bli en standardkonstnär.

11:17 em  
Blogger Petter Helje said...

Nej, Dorinel, jag vill faktiskt inte ha mina gamla skolmålningar utställda här på bloggen. Kan Frans-Josef eller Robert vara snäll och ta bort dem?
P.

11:23 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Hej Peter!

Förlåt bilderna hamnade på fel ställe. Jag trodde att de skulle läggas in i anslutning till mitt inlägg om dina målningar. Nu blev de nästan som en illustration till Lars Vilks artikel. Det blev fel och det funkar inte som det är nu, men vad säger du om Frans-Josef eller Robert lägger in på rätt ställe? Vill du inte ha de alls på bloggen? De finns ju på webben redan. Vad spelar det för roll?

Dorinel

11:53 em  
Blogger frans Josef said...

Sorry Petter, Dorinel skrev att du var med på det, så jag utgick från att han fått OK från dig...men nu är bilderna borttagna!

12:08 fm  
Blogger Yngve Rådberg said...

Även om nivån kanske inte är så hög, vad vet jag, och även om det blir lite halt emellanåt, tycker jag den här diskussionen är ovanligt öppen och ogarderad. Tack, alla inblandade, för det!

Jag var kanske lite besk mot dig sist, Lars, och det fick jag igen för. Jag vill gärna be om ursäkt om du tog illa upp, håller med om att det är bäst att försöka hålla stilen.

Vad jag från början ville peka på i mitt förra inlägg var egentligen bara att konceptkonst kan ge en upplevelse som stämmer väl in på Kants beskrivning av en estetisk dito. Den beskrivningen ger väl inte du ett ruttet lingon för, men det är i vilket fall inte konceptkonstens förtjänst om estetiken skulle ha förlorat sin giltighet.

Nå, det finns alltså konstupplevelser, medger du, men inga som är så speciella att man bara kan få dem genom konst. Innebär detta att man bara kan få små, grå och mycket allmäna konstupplevelser, eller menar du att man kan få konstupplevelser av tennis?

För att göra nästa fråga tydligare ska jag först ta upp ett konkret exempel taget från en gammal anteckningsbok: ”Duchamps ’Etant donnés’ i Philadephia gav mig en klart ovanlig upplevelse. Kikandes in i springan i den gistna bräddörren som avgränsar betraktaren från det hägrande landskapet innanför, kände jag mig som en skamsen fluktare. Men det jag stirrade in i var inte bara ett kvinnokön, det kändes som om jag olovandes fick skåda Mysteriets Kärna. Samtidigt kom en ännu obehagligare känsla över mig. Det var som om Duchamp själv satt någonstans - möjligen i min egen hjärna - och iakttog mig med ett tvetydigt småleende. Trots en känsla av att verket var iscensatt som en fälla, och trots att jag gått in i den, kände jag mig upprymd på ett konstigt sätt.” Detta var, som jag minns det, inget högre, andligt tillstånd, snarare en blandning av pinsam upphetsning och komisk befrielse, men det gav mig mycket att fundera över. Nu undrar jag, tror du, Lars, att min upplevelse av ”Etant donnés” endast var en effekt av att den befann sig i ett konstsammanhang, eller kan det även ha funnits en grund, alltså någonting i själva verket, som utlöste reaktionen?

12:18 fm  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Lars Vilks:

Jag vet att allt skapande inte är lika men konst men jag förslog att vi kallade konsten för skapande så vi kunde hitta länken till dess ursprung. Konst finns precis som skapandet i allting. Det finns ; kokkonst, bokkonst, trädgårdskonst, tusenkonstnärer, överlevnadskonstnärer, osv. Så låt dig inte luras av namnet "SKAPANDE". Vi kan kalla det för "mänsklig artificiell traumatisk andlig shamanisk självläkande avbildande kreation utan materiellt bruksyfte" bara vi är överens att vi pratar om nåt som har funnits tidigare än det moderna konstbegreppet. Men du vill inte att det som kallas konst skall ha har funnits innan det moderna konsttänkandet.

Klart att de moderna teorierna gör att fler söker sig både till skapandet av konsten och till upplevelsen av den men det betyder inte att det som du kallar konst inte funnits innan teorierna.

Till skillnad från Joseph Beuys så har jag aldrig påstått att alla människor är konstnärer. Däremot har jag sagt vid andra tillfällen att alla har rätt att skapa konst på samma sätt som alla har rätt till motion eller till sex.

Man skall kunna skapa konst när man behöver göra det och lägga av när man inte längre kan skapa konst utan att skämmas för det. De tekniska färdigheterna skall inte vara ett hinder för konsten. Konsten skall få komma ut även om den är krampaktig, obehaglig, oraffinerad, monstruös och rent av handikappad. Jag är lite skeptisk till konstutbildningarna. Många professionella konstnärer är som professionella gråterskor; de gör bra konst men den är inte från hjärtat.

Du svarade aldrig på min fråga vad du tror att en kille med din talang gjorde för 4000 år sedan? Krigade han på riktigt eller lekte han krig?
Jag tycker att Lars Vilks är ett ganska bra exempel på en karaktär som funnits innan stafflimåleriet och datakonsten.

Några enklare frågor:
Har orgasm funnits innan den moderna sexologin?
Har G-punkten funnits innan 80-talet?
Kan någon uppleva orgasm innan han eller hon vet vad den heter?
Dog folk i Cancer innan de visste att den hette Cancer?
Kan någon idag lida av ett sjukdom som inte är upptäckt?
Är regnbågen en halvcirkel eller en cirkel?

Om vi byter namn på Konst och kallar den Tsnok istället och du lägger fram en Tsnokteori hur kommer du att definiera Tsnok. När uppstod Tsnok?

Med vänlig hälsning

Dorinel

2:26 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

Yngve...och Dorinel...Upplevelser finns det gott om och i allmänhet kan vi sortera dem. Ser man på tennis för man en tennisupplevelse och ser man på konst får man en konstupplevelse. Men så är det skillnaden mellan institutionerna. Konstupplevelsen är högre och andligare än tennisupplevelsen och den upplevandes insats blir intuitivt större och märkvärdigare, reflekterande och begrundande.

När man konstituerar en eller annan instans kan alltid upplevelser relateras till den. Om vårt lilla sällskap här på bloggen börjar kalla vår samvaro (det är naturligt nog lite knepigare att få igång det hela digitalt men i alla fall)"Katruck" kan vi snart få våra "katruckupplevelser", stora eller små.

Och med det kommer jag in på Dorinels funderingar om att kalla något för något. Om man döper om konst till Tsnok är det inte säkert att Tsnok för ett eget liv, att det kan skilja ut sig från konst eller från något annat. Blir det inget av det är det inte särskilt intressant att diskutera när det började, men det är väl självklart att det började med Dorinels omskrivning.

Stora problemet är att känna igen företeelser som vi känner som begrepp och institutioner innan de var det. Gravitationskraften låter sig behandlas med avsevärd framgång i ett sådant perspektiv, men man får även här vara försiktig med att tro att det är problemfritt. Allting som finns, finns till slut enbart i det sociala (det är trots allt vi människor som talar om gravitation och ger den en betydelse i våra liv)och det har konsekvenser. Synpunkter på fysiken förde människor till bålet långt fram i tiden.

Kille med min talang gjorde för 4 000 år sedan. Anakronismerna är farliga. Västvärlden upprättade på 1700-talet bilden av människan som jämlik, bildningstörstande, aktiv i sin självutveckling och självförverkligande, överskridande osv. Ett resultat av detta är att vi får "killar med talang". Hur människor såg på sig själv och livet för 4 000 år sedan är svårt för oss att förstå. När vi ställer frågan är det utifrån vår värld.

Och dessutom EN GÅNG FÖR ALLA: Blanda ALDRIG det gamla begreppet "konst" med det moderna begreppet "konst". Det förra betyder "tekniker", en oändlig lista av verksamheter som kräver någon teknisk skicklighet, det senare är "skön konst" (fine art) och är ett hyperspecificerat begrepp, vilket gör det helt omöjligt att återfinna någon annanstans.

10:00 fm  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Lars Vilks:

Jag tror inte att någon av oss blandar längre ihop "det gamla begreppet "konst" med det moderna begreppet "konst". Men jag har en viktig fråga till dig:
Menar du på fullt allvar att vid ett given tidpunkt satte konstnärer igång och började skapa "konst" genom att följa det moderna konstbegreppet som ett recept? (ungefär som dogma-filmarna följer dogma-lagarna)
Kan det inte istället vara så att filosofer och teoretiker försökte skilja konstföremål från prydnadsföremål, bruksföremål, kultföremål osv och de kallade ett av dessa föremål för konstföremål? (denna process fortsätter även idag och gäller först och främst konst -design aspekten)

Jag börjar förstå mer och mer varför Petter Helje tyckte att du kastade om orsak och verkan. Petter Helje märkte ganska tidigt att du tappade den röda tråden. Du förstår helt enkelt inte att konstbegreppet var ett försök att ringa in ett redan existerande fenomen. Att "Fine Arts" begreppet är ett "hyperspecificerat begrepp", tvivlar jag inte på, men du verkar ha missat att konstnärerna redan i slutet på 1800 talet gjorde uppror mot det snäva pretto konstbegreppet genom att söka inspiration och befrielse hos primitiva kulturer. För mig är även dadaismen och 60 tals konsten med land-art, actionism, performance happenings osv ett försök att hitta tillbaka till DET som kan uttryckas primitivt av ett inre behov utan för mycket skolning i "fine arts". Mycket av det som du kallar "fine art " är just skickligt hantverk utan "konstnärligt" innehåll. (Konstbegreppet lyckades inte kontrollera fenomenet "konst" på samma sätt som Kristendomen inte lyckades kontrollera all religös verksamhet).

Och nu till vår lilla tankeexperiment:
Jag föreslog i tidigare experiment att vi skulle byta namn på konst och kalla för "Tsnok" (ordet Tsnok = Konst baklänges).

Dorinel Marc ställde frågan till Lars Vilks:

"Om vi byter namn på Konst och kallar den Tsnok istället och du lägger fram en Tsnokteori hur kommer du att definiera Tsnok. När uppstod Tsnok?"

Lars Vilks svarade:
"…självklart att det började med Dorinels omskrivning"

Tack för ditt svar!
Och nu en kort analys av resultatet:

Det stämmer att namnet "Tsnok" började användas efter Dorinels omskrivning men själva fenomenet fanns långt innan Dorinel döpte det. Tsnokteoretikern Lars Vilks borde härleda fenomenet åtminstone till Kant och förklara att det som Dorinel kallar Tsnok var i själva verkat det som tidigare kallades Konst. Men Tsnokteoretikern Lars Vilks kom inte ens på tanken att gå till källan för det som Dorinel kallade "Tsnok" utan trodde att Dorinel uppfunnit nåt nytt. Men Dorinel var inte efter att uppfinna nåt nytt utan för att byta namn på ett redan existerande fenomen.

Mitt lilla experiment visar att Tsnokteoretikern Lars Vilks blandade begreppet "Tsnok" med fenomenet som Dorinel försökte ta kontroll över.

Det är bra att veta att Koch-bacillen fanns innan Koch, Konsten innan Kant, och det som igår döptes till "Tsnok" fanns innan Dorinel.

5:13 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till alla läsare:

Idag myntade Lars Vilks begreppet "Katruck" som syftar på något specifikt som kunde upplevas här på bloggen i vårt sällskap. Jag är helt övertygat att några läsare har redan fått "katruckupplevelser" av att följa våra diskussioner. Att Lars Vilks överhuvuttaget kom att tänka i vårt lilla sällskap på ett fenomen som han valde att kalla för "katruck" tyder på att han blev mer och mer medvetten om att man måste vara "katruck" för att kommentera i den omfattningen som vi gör och att detta måste generera en katruckupplevelse hos de som tar del av kommentarena.

En konkret fråga till läsarna:

Är den någon av er som fått en "katruckupplevelse" av att följa vår diskussion redan innan Lars Vilks myntade begreppet Katruck? (Fick ni en "katruckupplevelse" redan innan ni läste inlägget om Katruck?)

Med vänlig hälsning
Dorinel

5:38 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Ja Dorinel, vi avancerar långsamt och det är en avgörande fråga om vad som är orsak och verkan.

Helt klart är det att Kant o Co, tänkte sig att de ringade in ett befintligt fenomen. De var snart övertygade om att de verkligen lyckats sätta fingret på den avgörande punkten. Fenomenet Konst kunde återfinnas allt längre tillbaka i historien.

Det är bara det att det är svårt att finna något som stöder att det verkligen fanns det fenomen de menade att de beskrev.

För att komma någonstans måste vi emellertid först bestämma oss för vad som skall finnas för att vi skall kunna känna igen konst och konstnär. Det är inte så svårt, men jag kan inte dra det här.

Kant skriver ytterst lite om konsten och ger egentligen inga konkreta exempel på de estetiska teorier han lägger fram. Den förste som hugger på kroken är Schiller och lägg märke till att här har vi ett exemplar som kan agera både som teoretiker och konstnär.

För att konsten skall bli operativ krävs att den kan uppfylla de högt ställda anspråk som är fullständigt självklara och som t ex genomflödar allt du skriver om konst. Konst är viktigt (bortsett från att det finns falska profeter som går den ljumma konstvärldens ärenden). För att konsten skall hålla en sådan position med rimlig trovärdighet måste den backas upp. Den uppbackningen gör filosoferna och filosofin som alltsedan Kant varit konstens ständiga tjänare. Alla konstnärer vet att det finns en djuplodande diskurs som gör att konst inte blir underhållning eller enkel dekoration.

Det rör sig alltså om ett samfällt arbete när konsten upprättas. Och man skall inte tro att konstteori (det är en lång tradition av teorifientlighet bland konstnärerna)är något som slaviskt följs av konstnärerna. Konstteorier är i grunden alltid öppna mot överskridande och radikala förändringar och därför går det inte att göra konst efter en teoretisk förlaga. Inte ens medelmåttiga konstnärer följer konstteorin, deras svaghet består i att de gör konst som är lik den konst som redan finns.

Märk nu att Tsnok och Katruck är teoretiska exempel. De är inte oberoende av att det finns konst, den kommer vi inte undan. De kommer därför att bli underavdelningar (om de alls blir något)av den konst vi redan har. Förmodligen är det inte möjligt att ge dem någon egen identitet, på sin höjd kan de markera en liten skillnad: varje konstgrupperingar kan göra anspråk på att vara lite annorlunda än andra konstgrupperingar.

11:49 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Tack Lars Vilks!

Det känns skönt att höra att du tycker att vi rör oss framåt. Det tycker jag med.

Jag är medvetten om att "Tsnok och Katruck" är bara teoretiska exempel.
De har redan fyllt sin funktion som teoretiska exempel i denna diskussion, men vi har ingen kontroll över dem. Tänk om detta samtal blir avgörande för framtida konstteoretiker och de väljer att hädanefter kalla det som hittills kallats konst för "Tsnok" och de upplevelser som den här typen av blogg-debatter genererar för "Katruckupplevelser".
Då kommer vi nog att ångra oss att vi inte valt finare namn på våra begrepp :-)

Och appropå ordet "konst" så tycker jag att bland de intressantaste diskussionerna i storskala på senare tid när det gäller vad som är konst, stod Israsels Sverige ambassadör Zvi Mazel för.
Efter vandaliseringen av installationen heter "Snövit och Sanningens vansinne" av Dror Feiler och Gunilla Sköld-Feiler sa han bland annat följande:

"Det måste finnas en gräns, en spärr mellan politisk provokation och konst.
– Vet du, vi har ordet ”kuntz” på hebreiska och det betyder att man gjort något mycket, mycket intelligent. Något över genomsnittet."

http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_6814106.asp

"Dessutom är det här inte konst. Alla museichefer kan ställa ut något och säga "det här är konst". Vem bestämmer vad som är konst? Jo, det är du och jag som tittar på det. Och jag bestämde - det här är inte konst."

http://www.expressen.se/index.jsp?a=97836

Han lär också ha sagt om installationen: "Om detta är konst, då var det jag gjorde diplomati". Jag hittar tyvärr inte den citaten.

Märkte du likheterna mellan ordet ”kuntz” och "konst"? Det kan vara så att ordet konst fanns i hebreiska och kanske även i tyskan innan Kant och Schiller föddes, men det användes för att benämna nåt mästerligt eller utomordentligt. Detta stärker min teori om att den moderna konstbegreppet är sammanflätad med judendomen och kristendomen.

Hur går det med texten "Hur man skall skriva om Heljes verk"?
Hoppas att Petter är fortfarande med på att vi diskuterar hans målningar.

Dorinel

1:19 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

Hallå igen Dorinel,

Feiler och ambassadören är inte mycket till diskussion om "vad är konst". Hela proceduren är välkänd och enkel. Ambassadören säger att det inte är konst. Men konstvärlden säger att det är det. Och där har ambassadören ingen chans.

Ambassadören kunde försökt att säga att det inte var bra konst, men återigen skulle konstvärlden hävda att det var ett projekt med åtminstone för tillfället goda kvaliteter (anmärkningar på längre sikt skulle kunna beröra att det faktiskt var en rätt ordinärt projekt som gjorts åtskilliga gånger i olika tappningar).

Ambassadören skulle kunna säga att han inte tyckte om det och det har han all rätt att tycka.

Så har vi den riktigt intressanta historien. Om ambassadören utifrån sin politiska institution skulle kräva att denna institution ingrep mot konstvärldens institution och korrigerade denna utifrån hans synpunkter. Men det går bara i totalitära länder.

Vidare skall man, käre Dorinel, vara lite återhållsam med privat etymologisk forskning. Ordet "konst" finns i fornsvenskan och fungerar på samma sätt som motsvarande "techne" i grekiskan och det latinska "ars". Det betyder kunnande, precis som jag skrev tidigare, konst betyder i äldre sammanhang alltid att göra saker med viss teknik. Allt som kräver en smula teknik kallas för konst. Den betydelsen ruckas alltså inte förrän vi är framme vid Kant.

Och igen, Kant är en startpunkt. Det går inte att återfinna det vi idag menar med konst hos Kant. Hade Kant sett hur han tolkats och förändrats hade han vänt sig i sin grav. Kockarna är många och jag skall dessutom påpeka att vi inte bara har att ta hänsyn till bildkonsten, konsten uppträder i en grupp av aktiviteter, litteratur, musik och några till. Men här är det omutligt så att det är samma konstbegrepp det handlar om.

Jo, jag skall ta hand om Helje idag, men jag får säga att jag tycker det blir mindre intressant när han kallar dem gamla skolmålningar och inte vill visa dem. Konstnären har alltså avvisat sina verk och vad lämnar det till dem som skall skriva om dem? Att han hade rätt eller fel i den saken?

10:36 fm  
Blogger Petter Helje said...

Hej, allihop!
Jag vet inte varför det skulle ha någon betydelse för dig, Lars, vad jag själv tycker om de här målningarna. Du menar ju såvitt jag förstår att konstvärdet TILLDELAS verket när det behandlas på en tillräckligt "hög diskursiv nivå". Men jag måste ändå säga något apropå att jag inte vill ställa ut dem här på bloggen: Jag har inte sett de här målningarna på flera år. Den första har jag sålt och den andra har jag bytt bort, den tredje har jag för länge sen målat över. De två första heter "Simulator" och "Tidig tennis". Jag tycker fortfarande att de funkar. Den tredje däremot håller inte, den är slapp och verkar bara ha tillkommit för att signalera en medvetenhet om spelet mellan yta och bilddjup, och som en pendang till "Simulator". Den målningen blir inte bättre för att den behandlas på en "hög diskursiv nivå". Jag är helt tillfreds med att ha kasserat den. Det kallas för självkritik och är en viktig del av den konstnärliga processen. Utan den skulle konstnärsskapet stagnera. Däremot kommer det att bli svårt för mig att delta i just den här debatten om den fortsätter att kretsa kring dessa verk, varför jag ödmjukast ber er att lämna utvärderingen av dem åt eftervärlden.
P.

10:51 em  
Blogger Petter Helje said...

En sak till: Vad har orsakat den institutionella konstteorin, och vad har den fått för verkan?
P.

11:20 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Peter Helje:

Jag reagerade också på att Lars Vilks blev påverkad av att du undervärderade dina målningar. Jag hade på gång ett svar till Lars Vilks där jag skulle hänvisa till att Kafka bad sin vän Max Brod att förstöra allt han hade skrivit efter sin död. Så den åsikt upphovsmannen har om verket behöver inte påverka kritikerna.

Du har alltså rätt när du säger att det spelar egentligen ingen roll vad du själv som konstnär tycker om målningarna, utan konstkritikern kan uttala sig om dem ändå. Dina tre målningar tillhör konstvärlden.

Det var synd att du försåg oss med så mycket information om dina målningar och att du inte längre vara med i experimentet.

Det hade varit intressant att diskutera dina målningar just därför att är avgångsarbeten.

Jag har blivit ganska bra på att tolka avgångsarbeten eftersom jag utgår ifrån att de är avgångsarbeten.
Avgångsarbeten brukar skapas under stor press och visas under ritualartade former och fungerar som ett sorts testamente.
I avgångsarbetena brukar studenterna ,mer eller mindre medvettet, summera sin skoltid sammanfatta sin samtid och spå sin egen framtid.

Jag hade skrivit en fin text om dina tre målningar där jag tolkade den första bilden som din väg under utbildningen (en kombination av motorväg och hinderbana fast i simulator). Bilden i mitten tolkade jag som den viktiga tiden kring avgångsutställningen. Den tiden kändes som en vägskäl men också som om du hade kört fast och skulle välja riktning både i fråga om teknik, familj och karriär. Jag fick nästan känslan att du hade lämnat simulatorn och kört på riktigt men på en lerig väg.

Den tredje bilden tolkade jag som din framtid.
Jag är glad att höra att du målade just över den bilden som representerade framtiden eftersom jag hade tolkat den som en väg utan hinder (till skillnad från den första bilden) men också utan horisont i sikte. Genom att måla över exakt den bilden som föreställde framtiden har du tagit hand om din konstnärliga framtid.

Om du önskar så kan jag maila texten till dig och om du har lust så kan du skicka till mig en bild på den målningen som du målade över den tredje bilden (din framtid)
Jag är nyfiken.
Här är min mailadress:
dorinel_marc@hotmail.com

Men vänlig hälsning
Dorinel

4:20 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

Nåväl, herrarna så kommer vi ett stycke till.

Innan artisten Helje, skall jag bara säga något om varför den inst teorin kom till.

Den estetiska debatten från 50-talet hade börjat laborera med tanken att det inte fanns någon gemensam egenskap för alla konstverk, Morris Weitz skrev en inflytelserik artikel om "familjelikhetsteori" efter Wittgenstein. Den teori har sedan hängt med länge. Den är inte särskilt bra eftersom det är lätt att räkna ut att allting kan med lite god vilja bindas ihop med allting annat. På 60-talet kom Danto med sina funderingar om konstvärldens betydelse för ett konstverk. Och efter det slog Dickie till 1971 med sin inst teori. Det är alltså fråga om hur man skall finna en gemensam egenskap för alla konstverk och på så sätt skapa en klassisk definition. Och på sätt och vis lät detta sig göras med inst teori.

Så har vi artisten Helje. Att jag blev lite tveksam när du själv tycktes tveksam hänger samman med att det kunde röra sig om tidiga arbeten som inte tjänat något annat syfte än skolarbeten.

Jag är helt medveten om att konstnärens åsikter inte behöver betyda något. Men det är lite mer komplicerat än så. När Kafka vill att hans arbeten skall förstöras finns redan Kafka. För att det skall bli tal om något måste konstnären upprättas. Det händer någon gång att man finner arbeten som är helt okända, konstnären bortgången. Då blir det att placera dem i något konsthistoriskt sammanhang, annars är det itne möjligt att göra någon bedömning av värdet.

Nu har Petter gjort sina kommentarer och då finns det något att gå efter. Jag skall återkomma senare idag med mina synpunkter.

10:43 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

Och här är mina synpunkter:

Ja, Petter vill helst dra sig ur det hela. Men det är kanske inte nödvändigt eftersom det går utmärkt att se honom enbart som ett konkret exempel. Min utgångspunkt är principiell och berör saker vi har diskuterat här.

Det finns inget som hindrar betraktaren att associera fritt och fantisera samman vad som helst: ”Petter, din målning ’Tidig tennis’ påminner mig om när jag skulle mata katten i morse. Jag tycker verkligen om katter, jag minns när jag första gången fick en egen katt. Det var i början av 80-talet. På den tiden bodde jag hemma… etc.”. Det är den genren som du tycks röra dig i Dorinel, dina antydningar verkar läsa målningarna som astrologen läser horoskopen.

Det kan vara roligt att låta alla tycka och fara iväg som de önskar inför konstverk, men det är naturligtvis inte saken. Som Danto mycket riktigt säger: “Art is about something, it has aboutness.”

Konstverk handlar om något och en konstnär skall skrivas samman till en enhetlig eller relativt enhetlig berättelse. Detta sker med konstkritikens hjälp och det är en helt annan skrivning än den fria associationen. Konstnären kan hjälpa till själv med att föra fram en berättelse som kritikern kan följa upp – eller inte. Det finns även annan hjälp att få, de platser man ställer ut på, dem som assisterar och har synpunkter. En debuterande konstnär skall etableras, stå för något och det sker i etapper, för varje etapp blir berättelsen tydligare eftersom det byggs på med referenser.

Att ge sig på Petters enskilda bilder tjänar inte mycket till. Enbart det faktum att vi har några digitala bilder betyder att vi inte ens har sett dem och kunnat ta ställning till deras fysiska form och verkan. Och även om vi fick dem framför ögonen handlar det fortfarande om att placera dem. Elevarbeten är oftast otillförlitliga eftersom konstnärer ändrar sig snabbt under sina första år. Om man inte gör det, blir målningarna en retroaktiv utgångspunkt: På konsthögskolan laborerade Petter med…..Han var redan då intresserad av att arbeta med teman som yta-djup i relation till simulerade rum och särskilt att dra samman tidsförlopp till system av tecken etc etc.

Det är inte svårt att göra vad som helst av praktiskt taget vad som helst. Men det gäller förstås att vinna gehör i konstvärlden. Vill man vara en smula cynisk, eller strategisk, kan man se till att gå den lättare vägen istället för den svårare. Det handlar om att konstruera rätt saker vid rätt tillfälle.

All konst tillhör en högre diskurs, men beroende på vilken kvalitet konstvärlden anser verket ha, skrivs en sådan eventuellt ut i text. Det känner ni säkert till.

1:09 em  
Blogger Petter Helje said...

Hej, allesammans!
Nej, Lars, jag drar mig inte ur debatten. Det är bara det att jag ofta blir blyg när mitt måleri ska diskuteras, och särskilt om jag har på känn att det kommer att bemötas med en raljant attityd. Men därför blir jag också glad när jag läser dina kommentarer, Dorinel. Det är känsligt att diskutera måleri, just för att det är så personligt. Men du ger mig något personligt tillbaka. Du ser människan bakom målningarna (och det är, inom parentes sagt, raka motsatsen till exempelvis Lars O Ericssons attityd - det finns inget "jag", det finns ingen "verklighet utanför representationen" etc.), och du gör det på ditt sätt. Då uppstår en dialog mellan det målade och det skrivna. Du får ut förvånansvärt mycket bara genom att titta på dessa tre små reproduktioner, och du gör en tolkning som på samma gång överraskar mig och får mig att känna mig sedd. Det var detta jag var inne på när jag skrev om Ulf Linde tidigare. Det som gör honom så läsvärd är (bland annat) att han vågar vara personlig. Jag vet inte vad du, Lars, tycker om det här sättet att resonera. Kanske uppfattar du det bara som tom retorik, som ett strategispel bland andra. Men vad jag i så fall undrar är, varför ditt strategispel skulle vara att föredra. Om den moderna estetiken reglerar ETT spel, medan institutionsteorin reglerar ett annat, varför skulle det senare då nödvändigtvis ersätta det förra? Varför måste alla plötsligt spela tennis? Du får det att framstå som om vi inte har något val, som om institutionsteorin var konsthistoriens slutmål. Jag köper inte det.
Hälsningar,
P.

1:26 fm  
Blogger Yngve Rådberg said...

Lars, hjälp mig nu, det är något i logiken som fortsätter att krångla för mig. Enligt dig finns det ingen konst före det moderna konstbegreppet - och ingen efter heller. Konsthistorien består alltså av sådant som kallas konst, men som inte är det. Varför låter då inte din version av institutionsteorin så här - ”konst är INTE det som konstvärlden kallar för konst”?

/Desperat

1:27 fm  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Lars Vilks:

Angående tolkningen av elevarbeten:

Misstaget du gör är att du förväxlar examensarbete med skolarbete.
Examensarbete är ett slags bokslut och är bland det starkaste och intressantaste som skapats av utbildade konstnärer. Jag har gjort praktiska analyser/tolkningar av examensarbeten både på Konstfack och Konsthögskolan under de senaste 5 åren och har märkt att de flesta lärarna och professorerna är hemmablinda och de precis som du undviker att tolka elevarbetena för vad de är.
Smaka på ordet AVGÅNGSARBETE och då förstår du att kopplingen till TESTAMENTE är helt naturligt. AVGÅNGSARBETE, AVGÅNGSUTSTÄLLNING markerar slutet på utbildningstiden och början på nåt nytt.
Det är så mycket sorg, oro, förtvivlan och hopp i omlopp att kanske lärarna av taktiska skäl undviker att tolka bilderna på det sättet som jag gör.
För många elever är avgångsutställningarna sista gången som de ställer ut i ett etablerad konstsammanhang.

Jag tycker att avgångsutställningar är så pass viktiga att jag under nästan 4 årstid har försökt påverka Kungliga Konsthögskolan att inte blanda femteårseleverna med fjärdeårseleverna eller andra årskurser.
Avgångsutställningarna behöver inte ( till skillnad från vad många tror) vara spännande och spektakulära. Avgångsutställningarna bör istället vara avskalade för att även de "tystaste" eleverna skall få komma till "tals".
Jag brukar säga att det är större emotionell skillnad mellan en femteårsstudent och en som går fjärde året än vad det är mellan en femteårsstudent och en som går första året.

Min tolkning av avgångsutställningarna bygger inte på fria associationer utan den är strikt baserad att det är avgångsarbete det handlar om och att de speglar upphovsmannen på ett unikt sätt. Många arbeten känns som ritualer gjorda av människor som skall gå ut i krig, ligger på dödsbädden eller står inför andra prövningar med osäker utgång.

Du hänvisar till astrologi som nåt negativt men astrologi är vare sig mer eller mindre flummig än konst. Jag är skeptisk till konstnärer som är rädda för astrologi. Det tyder på att de inte har kontakt med det "andliga".
Jag har min egen teori om astrologi och den går ut på att det inte är stjärnorna som påverkar oss. Det kan helt enkelt vara så att människor i gamla tider använde stjärnhimlen som anslagstavla för att komma ihåg varandras födelsedatum. Efter ett tag började de märka att det fanns vissa likheten mellan människor födda ungefär på samma tid på året. Det kan också vara så att de valde att förstärka vissa egenskaper hos individerna genom att hänvisa till stjärnorna för att skapa gruppdynamik. Astrologin fungerar socialt nästan som konsten eller terapin. Man kan prata om sina dåliga sidor med hjälp av representation (stjärntecknet) För de som är riktigt sociala fungerar astrologi som ett sätt att lagra olika karaktärer och egenskaper på minnet.
Astrologi är inte alls flummigare än konstkritik heller: Astrologin analyserar människor och konstkritiken analyserar deras verk. Jag är ganska övertygad att en gång i tiden var konstnären, astrologen, profeten, psykologen, shamanen mm, förkroppsligad av en och samma person. Jag känner att jag har alla delarna inom mig därför undersöker jag både konsten, religionen, astrologin och mycket annat på mitt sätt och vågar uttrycka min egen uppfattning utan att söka stöd hos Danto, Dickie, Ditten och Datten

Med vänlig hälsning
Dorinel

2:59 fm  
Anonymous Dorinel Marc said...

Hej Lars Vilks:
Nu har Samuel svarat och han verkar
tagit till sig kritiken. Han är ganska kul faktisk.

"Samuel Nyholm said...

Hej igen. Och hej i särskilt Frans Josef och Dorinel (och Lars Vilks).
FJ har helt rätt i att det jag skrev var raljerande. Texten är proppfull av osakliga påhopp, kategoriska uttalanden byggda på en tveksam grund av floskler. Jag tycker inte att den sänkt nivån här, ett par av inläggen som följer är väldigt bra. Av väsentligt större intresse än de precis innan. Kanske inte just dina Dorinel, även om det finns något sympatiskt i att du blir arg och skvallrar för Lars Vilks (hälsa honom att jag också är skåning, vilket förutsätter viss lojalitet från hans sida, fast jag har full förståelse för hans synpunkter)."

Läs gärna hela hans inlägg på Exemplet konst2
http://efterkritiken.blogspot.com/2005/11/exemplet-konst2.html

4:52 fm  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Lars Vilks:


Här kommer några andra saker som har med vår tidigare diskussion att göra.

Det känns bra att vi lyckades komma överens om att ordet konst funnits sen gammalt både i hebreiska, grekiska och i fornnordiska. Det var kul att du sa det själv utan att någon annan privat etymolog behövde göra det.

Att ordet konst inte haft exakt samma betydelse i alla tider är inte alls konstigt. Även idag har nästan varje människa sin egen definition av konst. Den israeliske ambassadören var ett tydligt exempel på en människa som inte accepterade curatorns definition av konst.
Det är naturligtviss inte svårt att försvara verket som konst eller åtminstone som konstgjord eftersom den byggde på representation: det var ingen riktig blod, ingen riktig båt, ingen riktig själmordsbombare mm. Jag tror att ambassadören upplevde verket som ett monument över självmordbombaren och försökte förstöra det på det sättet det har förstörts en hel del monument genom historien och även i vår tid.

Lägg märke till att ambassadören attackerade installationen inte konstnären. Här har vi en av konstens viktigaste funktioner: Konsten fungerade som en åskledare som avledde ambassadörens vrede och fick honom att prata ut. Och detta fungerade tackvare ambassadörens känslighet för konst.
Detta viktiga funktion som konsten har, är kanske inte ens menat att avslöjas. Att förklara för folk konstens och monumentens funktion kan vara lika farligt som att avslöja för virus hemligheten bakom de moderna medicinerna baserade på representation. Hänger du med?

För att konstkommunikationen skall fungera är betraktaren minst lika viktig som konstnären.
Det gäller att ge sig hän, så att säga. I religionen brukar man säga nåt i still med: "Om du gör ett steg mot gud så gör gud två steg mot dig"
Man skulle kunna säga samma sak om konsten "Om du gör ett steg mot konsten så gör konsten två steg mot dig"

Och här kommer vi in på konstvärldens möjlighet att påverka det som är bra konst.
Om konstvärlden säger att nåt är bra konst då kommer fler per automatik att "ge sig "hän".

Detta är mycket tydligt när det handlar om film. Där är recensionerna extremt viktiga för intäkterna. Här kommer ett litet exempel:
Härom året gick jag och såg filmen Tre Solar av Rikard Hobert. Den hade blivit sågad av nästan alla filmrecensenter men jag ville se den ändå eftersom jag kände att jag ville se den. När jag stod vid kassan och skulle köpa min biljett så kom det en annan biobesökare som var jättesugen på att se film och frågade vilka filmer gick vid den tiden. Personen i kassan svarade att den enda filmen som gick så här dags var "Tre Solar" . "Den vill jag inte se på grund av att den har fått dåliga recensioner" sa besökaren. Jag kunde inte låta bli att lägga mig i och sa "Men just därför tycker jag att du bör se den och bilda dig en egen uppfattning" "Nej det vill jag inte" fick jag i svar.

Visst är det intressant att folk låter sig styras även när det handlar om upplevelser?

Recensenternas makt speglades tydligt i antalet personer i salongen.(3 stycken förutom jag).
Jag fick en mycket stark konstupplevelse av "Tre Solar" och jag är ganska säker på att hundratals människor hade lämnat biograferna gråtande om de hade vågat trotsa recensenterna och gått och sett filmen.

Genom ovanstående exemplet ville jag markera att det inte är bara konstvärldens utan även allmänhetens ansvar att avgöra vad som är bra konst.

6:16 fm  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Petter Helje:

Det känns bra att du uppskatade min analys av dina målningar. Det skall vara kul att se hur Lars Vilks kommer att reagera.

6:20 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

Det var mycket på en gång...

Yngve, om konst inte före eller ens efter. Tänk t ex på "sfärernas musik" som skapades av Pythagoras och som ansågs korrekt ända fram till renässansen. Före Pythagoras existerade inte sfärernas musik, men ur vår synpunkt kan vi lugnt säga att det inte heller existerade efter att det skapats.

En gång till om "konst". Det finns två betydelser av konst. Det ena är "teknik" och det andra är "fine arts". Den förra betydelsen är mycket utspridd och kan återfinnas i ett antal kulturer. Den senare återfinns exklusivt endast i västvärlden. Ord kan radikalt ändra mening, ta t ex "konstig" som från början betydde artificiellt skapad men som numera betyder något annat.

Att jag tjatar om det institutionella hänger samman med att jag menar att det är en primär kunskap att förstå vad som gäller och hur detta skall hanteras. En konstnär är i allmänhet inte självgående och försedd med privat förmögenhet utan måste efter bästa förmåga positionera sig i konstvärlden. Annars inskränks möjligheterna att göra något. Vad man sedan vill åstadkomma med de positioner man uppnått är en annan sak, det finns alltid en möjlighet att lägga till, gå emot osv.

Men det är också värt att påminna sig om att en konstnär alltid vill kommunicera och för att uppnå kommunikation krävs alltid anpassning. Som det heter enligt Wölfflin: Allting är inte möjligt vid varje tidpunkt. Och vi kan ställa frågan: Vad är möjligt just nu?

Vi kan mycket väl vara personliga, men i och med att vi har att göra med en konstnär och inte en person blir det inte särskilt personligt. Och det beror på att konsten handlar om det allmänna; det personliga blir intressant om det kan bli generellt. Därför avfärdas en del konst som terapi och alltför privat. Vi hade t ex en student i Bergen som ägnade hela sin studietid åt Elvis. På avgångsutställningen fanns det både elvisskulpturer och levande elvisar. Men det visade sig att hennes intresse var Elvis och inte Elvis som konst. Det handlade alltså om ett privat intresse för något annat än konst.

Avgångsutställningar är en svår genre. Det gäller att bli sedd eftersom det är många om budet. Jag förstår att det är frustrerande för den enskilde som vet att möjigheterna att komma vidare har mycket dåliga odds. Vill man bättre på dem får man lägga upp sin strategi så att den fungerar i mötet med verkligheten som i detta fall alltid är konstvärlden.

Och så en sak till som jag hoppar jämfota när jag hör. Dorinel: den stora fusionen av schaman, astrolog och konstnär skär lika illa som de senaste årens svåra "Lionardosyndrom". Det senare säger att på Lionardos tid var vetenskapen och konstnären förenade. Låg i mammas mage tillsammans. Jo tack, det är hjärtknipande.

10:11 fm  
Blogger Petter Helje said...

Jag tror för min del att en konstnär lika väl som en kritiker MÅSTE vara personlig för att ha en chans att verkligen beröra någon. Och det är naturligtvis inte detsamma som att vara privat. Genom det personliga når man fram till det allmänmänskliga eller intersubjektiva, på ett sätt som ANGÅR. Men det är ju också vad du, Lars, är inne på nu sist: "det personliga blir intressant om det kan bli generellt". Däremot hoppar du över en fråga som jag tycker är viktig: Om den moderna estetiken reglerar ETT spel, medan institutionsteorin reglerar ett annat, varför skulle det senare då nödvändigtvis ersätta det förra? Du får det att framstå som om vi inte har något val, som om institutionsteorin var konsthistoriens slutmål. Det är den självklart inte. Om jag får göra en jämförelse igen, så är det som om vetenskapshistoriens slutmål skulle vara "Structure of Scientific Revolutions" av Thomas Kuhn, en bok som blivit något av en bibel för alla postmodernister men som författaren själv så småningom tog avstånd ifrån. Han betraktade den som alltför reduktionistisk.
P.

6:02 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Petter, du förstår väl att konstvärlden äääälskar när en kritiker skriver personligt på ett generellt sätt och därmed säger något ANGELÄGET. Det är naturligtvis så man skall skriva, men det är inte det lättaste.

No no, den estetiska sektorn i konsten är något som man kan tro på om man har den läggningen. Alltså om man tror på att det finns den särskilda estetik som Kant inledde, alltså att det är NÅGOT SÄRSKILT som gör att konstnärlig estetik skiljer sig från dekoration och underhållning genom ett visst, men alltid lika obestämt, andligt värde. Tror man inte på det återstår den institutionella teorin. Det går inte att jämföra med Kuhn som gav sig på ett mycket mera komplicerat ämne, alltså hur stora förändringar äger rum i vetenskapen. Vilken vetenskap då? När blev den till? Fanns det vetenskap under 1500- och 1600-talen (då han kommer med sitt egentligen enda exempel på paradigmbyte)? Och besvärande nog blir Einstein och relativitetsteorin inget bra exempel. Där gick det lugnt och städat till.

11:05 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Lars Vilks:

Nedanstående passage är ytterligare bevis på min teori om att de flesta lärare och professorer är hemmablinda och inte vågar tolka konsten. Det är ingen överraskning att detta situation råder även Bergen.

Du skriver:
"Vi hade t ex en student i Bergen som ägnade hela sin studietid åt Elvis. På avgångsutställningen fanns det både elvisskulpturer och levande elvisar. Men det visade sig att hennes intresse var Elvis och inte Elvis som konst. Det handlade alltså om ett privat intresse för något annat än konst."

Jag tycker synd om stackars studenten att hela Bergens lärarkår inte kunnat hitta andra betydelser i hennes verk än vad hon själv hade serverat dem. Ville lärarna att studenten skulle vara sin egen uttolkare och kritiker? Är det inte kritikerns roll att, liksom psykologen, psykoterapeuten, pedagogen komplettera den information som han/hon får från konstnären med sina egna tolkningar och synpunkter?
Vi diskuterade på Sarts någonting som heter "intentionell felslut" d v s att konstnärens intentioner inte blir detsamma som resultatet.

Några enkla frågor till dig:
Om en konstnär säger "Jag är bra" Är han/hon bra då?
Om en annan konstnär säger "Jag är dålig". Är han/hon dålig då?
Om någon annan säger "Jag tycker om Elvis privat"
Tycker han/hon om Elvis privat då?
Men om han/hon tycker om Elvis privat varför visar han/hon det för alla?
Kan kritikern formulera nåt allmängiltigt om det privata som konstnären visar offentligt?

Om det vore så enkelt att det som konstnären påstår om sitt verk är det som gäller då skulle inte behövas några uttolkare.

Varför läser ni konstteoretiker så mycket konstteori om ni inte kan komma med ytterligare tolkningar än de som konstnären serverar? Eller använder ni konstteorin som en manual för det som är möjligt att tolka och när boken tar slut tar slut även era tolkningsmöjligheter slut?

Jag håller med dig att om det finns en konstkritikerkris kan denna kris bero på konstteorierna.

Det faktum att någon kan ägnade all sin studietid åt Elvis tycker jag borde vara tillräckligt starkt skäll att göra en seriös kritisk analys oavsett vad konstnären påstod att det handlade om.

Har du tänkt tanken på att Elvis-verket som du uppfattade som enbart privat kunde i lika hög grad vara en kritik av konstinstitutionerna och den likriktning som de producerar?
Kunde inte ni se att konstnären genom sin besatthet av Elvis behandlade frågor om identitet, karriär, autenticitet, (kopia original) och genom att vissa Elviskopior på sin avgångsutställning avslöjade hon institutionens förväntningar på hur man skall vara för att lyckats?


"Lionardosyndromen" har funnits innan "Lionardo". Det enklaste beviset får man om man en vårdag tar sig tid att titta på fåglar. Fåglarna bygger sin egen bo med näbbar och klor utan manualer och instruktionsritningar. (De bygger bon som håller i sånt stormväder som kan få människornas hustak att flyga iväg). När fåglarna byggt färdigt sin bo lägger de ägg och ruvar dem. När ungarna kläcks, så skaffar de mat åt dem, lär dem sjunga, flygga, orientera sig, skaffa mat osv.

För mig är fåglarna en kombination av föräldrar, arkitekter, byggingenjörer, byggnadsarbetare, kockar, fritidspedagoger, sånglärare, flygglärare o s v.

Tror du att fåglarna lider av "Lionardosyndromen"?

11:22 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Rättelse:

Som ni säkert märkt har jag inte bara brister när det gäller konstteori utan även språk.
I ovanstående inlägg blev ett stycke mer komiskt än vad det borde vara.
Ungefär så här ville jag ha det:
"Det faktum att någon ägnade all sin studietid åt Elvis, borde vara tillräckligt starkt skäl att göra en seriös kritisk analys av verket oavsett vad konstnären påstod att det handlade om."

Dorinel

12:41 fm  
Anonymous Samuel Nyholm said...

Hej.

Dorinel berättade att det pågick en debatt här som han tyckte jag skulle lägga mig i. Jag skall försöka vara honom behjälplig.

Som konstnär är du Lars Vilks, för mig, oantastlig.

Att vara konstnär och kritiker i samma person är däremot komplicerat och på intet sätt odiskutabelt. När du fäller offentliga omdömen om andras verk är det, i synnerhet enligt den egna institutionella modellens cyniska marknadsperspektiv, lite som om Nokia recenserade Ericssons senaste modell. Att omgärda det hela med systematiska teoribildningar ser jag som ännu mer tveksamt. Om inte manifesten i sig är att betrakta som konstnärliga handlingar det vill säga, som sådana kan jag inte bedöma dem.

Den institutionella konstteorin är såvitt jag kan se inget annat än ett tomt resonemang. Det som är "konst" är det som definieras "konst" av "konstvärlden". Alltså; den definieras av sig själv. Konstvärlden, får antas, är den värld som konsten befinner sig i och bedöms av. Det vill säga hela världen. Jo man tackar. Vart skall denna slutsats leda oss?

Konstens sju pelare liknar mer en traditionell vetenskaplig modell. Sju egenskaper läggs fram för begreppet konst. Som jag ser det är inget av kriterierna verifierbart mer än subjektivt, d.v.s modellen kan på sin höjd fungera som verktyg i en subjektiv process, kritisk eller konstnärlig. Men jag kan ha fel. Dessutom behöver inte funktionen som subjektivt verktyg alls vara förkastlig.
För att övertyga oss om modellens giltighet skulle jag gärna vilja se den applicerad, helst av upphovsmannen själv.
Jag tar mig friheten att föreslå två av dina egna verk, med formella likheter; "Nimis" och "Julgran", att tillämpa den på.

För övrigt, är det inte dags att börja på ny sida?

5:22 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

Dorinel, du skall inte tro att inte lärarna i Bergen gjorde vad de kunde för att försöka intressera eleven för andra infallsvinklar på Elvis. Det är en utmärkt ingång och det finns mycket att utveckla. Allt det du nämner tjatade vi ständigt om. Kritiska analyser gjordes också, dessutom verkade projektet till en början fungera bra. Men det tycktes uppenbart att eleven hade gjort sitt val och drog sig bort från konsten. Och det kan man inte säga är fel. Att eleven ville visa sitt projekt är inte förvånansvärt, det finns en hel elvisvärld med tävlingar och arrangemang som inte har något samband med konsten.

Om en konstnär säger att han är bra eller dålig har väl ingen större betydelse, den saken avgörs naturligtvis av konstvärlden. Kvalitet måste alltid verifieras av någon utomstående.

Du gör ett svepande fel när du menar att konstteoretikerna läser så mycket teori att de inte kan komma med andra tolkningar än dem som serveras av konstnären. Så går det inte till. Konstnärerna kräver ständigt teoriingångar och material och det är också vad vi serverar.

Din liknelse med fåglar om Lionardosyndromet kommer på fel spår. Vi skiljer mellan naturen och människans medvetna reflektionsförmåga. Annars går det lätt att säga att allt fanns samlat i Big Bang. Då hängde världen samman.

10:09 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

Hej Samuel,

Ja, det du skriver om inst teori och kritiken mot den, det är vad vi har tragglat flera gånger här. Den har mycket mer med sig än vad man först tror, den cirkulära kritiken som du tar fram, är egentligen bara en kritik mot Dickies förtorkade version av den.

Jag vet att det är en delikat uppgift att vara teoretiker och konstnär samtidigt. Man skall inte blanda uppgifterna. Men jag förstår inte vad du menar att jag har gjort fel med. Jag håller fast vid att det är lätt att skapa konstprojekt och om man lär sig agera strategiskt kan man relativt enkelt vinna framgång. Konstvärlden fungerar på det sättet. Är det cyniskt att tala om det? Vore det inte mer cyniskt att inte tala om det?

Konstens sju pelare. Poängen är att det är egenskaper som har utvecklats genom en praxis. De är sociala konstruktioner som har kommit att bli igenkänningstecken i konsten. Konstvärlden upprätthåller dem mer eller mindre instinktivt. Eftersom det inte finns någon konst i sig är detta vad vi har. Och jag menar att det är sympatiska egenskaper som det går att göra en del av.

Jag vet inte om det är nödvändigt att visa att egenskaperna framträder i mina arbeten. De framträder i allas. De är helt enkelt okontroversiella.

Ja, vi borde ha en annan sida att skriva på än den här. Det har blivit en fängslande utväxt av den stora konstkritikerdebatten.

10:18 fm  
Anonymous Dorinel Marc said...

Tror du att om vi startar en "annan sida att skriva på än den här" kommer vi att närma oss "den stora konstkritikerdebatten."?

Det är synd att du inte ser likheterna mellan Elvisvärlden och Konstvärlden eftersom saker och ting hänger samman mer än vad du tror. Vi måste få söka även där vi inte får söka för att få svar på frågan om meningen med konsten. Och om vi får svar på frågan om meningen med konsten då har vi fått svar på frågan om meningen med livet och kommit en bra bit på vägen.

Du avfärdar mina tolkningar, men du är själv omedveten att du också tolkar konsten på ett liknande sätt. Eller närmare bestämt, du blir påverkad av konsten på liknande sätt, men du är omedveten om det.

Här kommer ett tydligt exempel:

För någon vecka sedan postade jag ett inlägg med länk till Petter Heljes tre målningar på Kungliga Konsthögskolans hemsida och bad dig att göra en analys av dem.
Den uppmärksammade läsaren märkte säkert att du efter att ha tittat på Petter Heljes målningar kallade mig i nästa inlägg för "dikeskörare". Hur kommer det sig att du efter att ha sett Petter Heljes målningar började komma in på biltemat? Kan det vara så att du omedvetet tolkade Petters första målning som en simulatorkörning och den andra målning som en dikeskörning men du kunde inte få ut det i din kritik av målningen utan den kom istället till uttryck i din kritik av mig?

Men vänlig hälsning,
Dorinel

12:54 em  
Blogger Jakob said...

Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

1:47 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Ja Dorinel, sanningen att säga är nog förklaringen till uttrycket "dikeskörning" att jag har använt det som metafor rätt länge. Jag borde variera det nu.

Jo likheten mellan Elvisvärlden och konstvärlden. Men också olikheterna. Vi är väl överens om att det i elevens fall är ett val men världar och att det inte finns någon omedelbar förbindelse. Det går utmärkt att göra ett konstprojekt av det som pågår i Elvisvärlden, men Elvisvärlden skulle aldrig få för sig att göra ett projekt om konstvärlden.

5:49 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Alexander, har givetvis rätt när han talar om betydelsen av att faktiskt ha kunskaper i och om teori.

Jag vet det, men jag är van vid att kunna föra diskussioner ändå. Och det har fungerat i stort sett väl här.

Det är en intressant sak det du tar upp med att konstens problem är SKILLNADEN, svårigheten att avgränsa konst mot den överväldigande verkligheten. Man kan åberopa "konstens sju pelare" (se min hemsida vilks.net) eller förenklat peka på 1) Har diskurs 2) gör en ovanlig knorr - det är vad man förmår. Och det känns i längden inte tillräckligt.

Konsten får snart hosta upp något vettigt alternativ. Men konstnärer är fruktansvärt konservativa.

5:59 em  
Anonymous Samuel Nyholm said...

Lars, jag säger inte att du gör fel i att blanda kritiker och konstnärsrollen. Bara att det är suspekt. Teorin är en helt annan fråga och mer av ett privat val än om man väljer att ägna sig åt offentlig kritik.

Det är säkert lätt att nå framgång genom att marknadsföra sig strategiskt. Men vart vill du att denna insikt skall leda oss? Det låter mer som A kursen i företagsekonomi än konstteori. Är det korsbefruktningar mellan kultur och marknad du är ute efter låter det som något som pågår på Konstfack. Tror man att en sådan förbrödring någonsin skulle ske på kulturens villkor är man bra naiv.

Jag tycker det är relevant att se dina axiom applicerade på egna verk. I din dubbla roll som offentlig kritiker och konstnär måste du väl kunna kritisera dina egna verk på samma premisser som andras? Det skulle annars vara lätt att förväxla din kritik med allmänt tyckande.

När du säger att modellen om konstens sju pelare är okontroversiell får vi dra slutsatsen att allt du säger är ironi. Trots detta tycker jag mycket om din modell.

Tack för omeletten Alexander Scott.

Jag tänkte mer på en ny sida inom detta detta forum. Det är så mycket text här.

8:36 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Tennisspionen:

Märkte du att Lars Vilks senaste text "Del 28: Arkivet" på www.vilks.net börjar med följande påstående "Konsten har till skillnad från de flesta andra institutioner ett seriöst och levande arkiv; konsthistorien"

Kan inte Tennisspionen kräva av Vilks att han skriver en lista på "de flesta andra institutioner"?

Jag har vid flera tillfällen förklarat att jag inte är teorifientlig utan jag läser allt från bigbangteori till strängteori. Dessutom har jag egna teorier om allting.
Däremot har Vilks avfärdat astrologi utan att ens undersöka om det inte ligger någonting i det. Han verkar vara rädd för konstens primitiva natur och vill inte se att konsten skall ha funnits oberoende av de moderna teorierna sammanflätad med, tron, ritualerna, ceremonierna, voodoon, astrologin, besvärjelserna, trollformerna, grottmålningarna, lerfigurerna, danserna, teatrarna, poesierna, sångerna, osv

En enkel fråga:
Hur mycket sexologi måste man läsa för att förstå att sex existerade innan den moderna sexologins tillkomst? (Tips titta på djuren!)
Det är inget svårt att komma överens att det inte fanns Cybersex innan datorn var uppfunnen men "Cybersex" är endast ett av de oändliga sätt att kommunicera sexuellt.

Det jag vill markera är att jag som konstnär behöver inte läsa för mycket teori. När konstnären läser för mycket konstteori, då blir konstnären någonting annat. (Tips titta på Lars Vilks!)

Jag arbetar empiriskt och försöker hitta den röda tråden som finns i den gula fältet. Där du ser bara gult ser jag en röd tråd som är ihop tvinnad av den vita och den gula. Min uppgift är att tvinna den röda tråden framåt men jag måste ändå kolla då och då bakåt så att den röda tråden inte går av.

Hur kan man tvinna en röd tråd av vit och gul? Svar: DET ÄR DET SOM ÄR KONSTEN.

8:49 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Samuel:

Det finns risk att en ny sida kyler ner samtalet. Nu behövs det fler insatser från folk som du och Tennisspionen som kan analysera diskussionen och försöka hitta kärnan i det som vi har vaskat fram här.

Tips: Det blir lättare att läsa kommentarerna om man trycker på klockslaget bredvid "comments" så att texten öppnas mot svartbakgrund. (Det är fel på länkningen till kommentarerna)

Dorinel

9:03 em  
Anonymous Anonym said...

Samuel, jag är inte ute efter att binda samman kultur och marknad, det är mycket enklare än så. Det förekommer mig att konstnärer inte utan vidare har tillgång till resurser. Om man inte råkar ha en privat förmögenhet kan det vara problem med finansiering. Och dessutom är det många som vill fram varför det är svårt att synas. Du kan väl inte vara omedveten om dessa synpunkter - och vad gör du åt det? Hoppas på det bästa? Det är här det behövs strategi och plan. Det är basic.

Jo, jag kan skriva kritik om mina egna arbeten. Men det är tämligen meningslöst eftersom en sådan kritik kommer att sakna trovärdighet och uppfattas som en ironisk gest. Att jag har dubbla roller är suspekt. Man skall alltid tänka på att konstvärlden är konservativ. Jag har lyckats väl med att balansera rollerna på det sätt att jag inte uppfattas som mer den ene eller den andre. Och det är precis det som gör det suspekt. Bland konstnärerna en teoretiker och bland teoretikerna en konstnär. Illa.

Visst är konsten sju pelare okontroversiella sånär som på ironin (och till den hör ironins svagaste form distansen). Alla dessa tillämpas automatiskt av alla konstnärer. Det är ungefär som att säga "tomten har luva och skägg och en säck med julklappar". Det är knappast en kontroversiell framställning av en jultomte.

9:44 em  
Anonymous Lars Vilks said...

HOPP HOPP Det är jag som är jag i anonym ovan, tryckte fel.

Lars Vilks

9:46 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Avhållne Dorinel,Nej jag är inte rädd för det primitiva utan trött på denna omöjliga idé som vältrat sig under hela modernismen som ett sätt att göra konsten universell. Konsten vill gärna ha en lång historia och det är besvärande att den är pinsamt kort.

När det gäller seriös diskurs och arkiv finns det bara tre institutioner som har detta: Vetenskap, Religion och Konst.

Vad du vägrar inse är att begreppsbildning och organisering/administrering av ett behov har den allra största verkan. Vi talar om "sex" och då är det något annat än innan när det inte talades om "sex". Om vi lyckades leta upp ett naturbarn i någon djungel och introducerade honom i diskursen "sex" skulle detta förmodligen förändra något som han tidigare inte funderat på. Ett sexuellt beteende kommer inte av sig själv utan kan i regel följas enligt standardböckerna i ämnet som på samma gång beskriver och kungör hur det bör gå till. Man kastar sig t ex inte över en kvinna på gatan om man känner sexuellt för att göra det.

Tänk på betydelsen av det vi så ofta hör: "Det här måste vi tala om"...

9:56 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Vilks:

Tack för svar!

Jag börjar med en snabb tolkning av hur du påverkas av Tnosk-kommunikationen:
I mitt tidigare inlägg använde jag mig av exemplet sexologi och sex och i inlägget därpå kallade du mig för "Avhållne Dorinel"
Tror du att bloggande och avhållsamhet hör ihop?
Eller är "avhållne" en omskrivning av "dikeskörare"?

Vidare skriver du:
"När det gäller seriös diskurs och arkiv finns det bara tre institutioner som har detta: Vetenskap, Religion och Konst."

Några följdfrågor:

Är vetenskap en enda stor institution?
Är religion en enda stor institution?
Är konst en enda stor institution?

Under vilken institution hamnar konstvetenskap då?
Under vilken institution hamnar Religionsvetenskap?
Enligt denna klassificering bör det också finnas vetenskapsvetenskap.

Har inte historien en seriös diskurs och arkiv?
Har inte medicinen heller?

Eller kanske medicinen är en vetenskap och skall ligga under vetenskapen?
Men då undrar jag är inte konsten en vetenskap? Och i så fall, varför?

Och vad tänker du på när du säger Konst?
Musik?
Dans?
Bilder?


En annan fråga:
Menar du att alla som inte läst sexologi kastar sig "över en kvinna på gatan om man känner sexuellt för att göra det"?

Jag har aldrig påståt att konstnären lever isolerad från samhället utan det jag menade var att kunskap förmedlas även i våra dagar från mun till mun, hand till hand, konst till konst osv genom arbetsprocessen, samtalen, kritiken osv .
Man behöver inte läsa så mycket teori när det funkar i praktiken. Vi konstnärer hämtar en hel del information från den konsten som vi tar del av och vi för en dialog både med konstnärerna genom historien och med folk i vår tid och i framtiden.
Märkte du att jag kunde föra en dialog med Petter Heljes verk utan att ha läst institutionell konstteori och utan att läsa pressreleasen? Det funkade för mig och det funkade för honom.

Det är först när man vågar uttala sig om saker som man inte är riktigt säker på som man lär sig nåt. Och det är först när andra tillåter det, som samhället utvecklas.


Det största kunskapen inhämtar konstnären genom den konstnärliga arbetsprocessen och det kanske är det som det är det väsentliga skillnaden mellan konstnär och konstteoretiker. Därmed inte sagt att kritikerna och teoretikerna inte påverkar konstnärerna i en ständigt utbytesprocess. Alla påverkar alla så klart.

Du har rätt när när det gäller att man måste ha en strategi för att lyckats i konstvärlden och det är där som det största problemet finns. Det är alldeles för attraktiv att vara konstnär och alldeles många som inte har behovet av att hålla på med konst utnytjar systemmet.
Men konstnärerna fortsätter att hålla på med konst även om de inte har en privatförmögenhet eller kommer in i systemet.
Därför skall man leta efter konstnärerna utanför konstvärlden.

11:24 em  
Blogger Jakob said...

Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

11:28 em  
Blogger Petter Helje said...

Alexander!
Nej, självklart var det riktat mot Lars Vilks, som avvisar hela det fält som den moderna estetiken utgör utan sakliga belägg, eller hur?
P.

11:46 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Dorinel, institutionerna är ett stort och intressant område. Vetenskapen kan betraktas som en institution, liksom religionen (som i första hand är den kristna eftersom den utgör grunden i denna västerländska ordning) och konsten.

Konstvetenskapen är en vetenskap. liksom religionsvetenskapen. Vetenskapsvetenskap brukar kallas för vetenskapsteori och ingår ibland i filosofin. Historien och medicinen är naturligtvis vetenskaper. Medicinen har som bekant också en praktik som dock är intimt förbunden med vetenskapen.

Konsten är inte någon vetenskap, men det görs förtvivlade försök för närvarande att få in den i systemet. Det är då en avgränsad och specialiserad version som konsthögskolorna hanterar.

Varför konsten inte är en vetenskap sammanhänger med hur vetenskapen definierar sig. Du kan läsa om detta i varje grundbok om vetenskapsteori.

Med konst menar jag de verksamheter som tillhör de sköna konsterna: Litteratur, bildkonst, arkitektur, musik, sång, teater och dans. Film kan också räknas dit, har av tradition förts till litteraturen.

Mitt exemepl om överfallet var ett sätt att påvisa att varje behov måste formges, när det formges blir det något i sig själv, det byggs upp en kontextuell ordning som gör att jämförelsen med natur och djur blir svår att göra.

Du måste förstå att det inte finns några konstnärer utanför konstvärlden. En konstnär måste bekräftas av konstvärlden. Annars är man någonting annat. Och det kan man vara om man har lust.

Det händer att konstvärlden får syn på något som de anser vara konstnär och konst utanför konstvärlden. Då förvandlar man detta till en del av konstvärlden.

12:07 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

Alexander, jag tror inte att det är något större problem att skilja mellan Mondrian, Kubrick resp Hitchcock och Gordon. De är alla en del av "fine arts" och inom ramen för detta skapar konsthistorien och diskursbildarna skillnader genom "riktningar" och "kategorier".

12:12 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

Petter, du kan väl inte mena att jag inte har sakliga belägg för att avvisa det estetiska fältet?

Jag skall ta det mycket kort (av nödvändighet alltför kort):

Kant skapar den särskilda estetiken som skiljer konsten från dekoration etc. Hans argument för detta är en cirkulär tanke som handlar om förståndsgåvornas arbete med något som saknar begrepp. Schiller och främst Schlegel drar sedan ut den romantiska linjen och sedan är det i stort klart att konsten blivit det man konventionellt menar med den: Den särskilda estetiken som betyder att det finns en andlighet som konstnären kan uttrycka etc etc.

Det här materialet kan man ta del för del och som du förstår kräver det utrymme att genomföra hela akten. Men det är inte mycket att hålla i, det rör sig om en spekulativ inställning till en mystisk "konst". Därför går det utmärkt att avvisa hela fältet som ett misstag. För övrigt har konsten genom Duchamp, konceptualister m fl arbetat med konst som avvisar detta fält.

Renläriga estetiker och det finns fortfarande många sådana, finner man i den estetiska teorin och de kan alltjämt avvisa Duchamp och konceptkonst som icke-konst.

Men det betyder också att sammantaget befinner sig konstteorin i ett katastrofalt läge, snappande mellan de båda hötapparna inst teori och gammal estetik.

12:20 fm  
Anonymous Dorinel Marc said...

Rent filosofiskt håller jag med dig att så fort man tar in nåt i konstvärlden förvandlas det till konst. På liknande sätt förvandlas allt som läraren tar in i klassrummet och visar för eleverna till didaktiskt material.
Men det betyder inte att det inte finns sådant som används som didaktisk material utanför klassrummet av folk som inte brukar begreppet "didaktiskt material".


Jag visste att vetenskap var ett alldeles för stort fält därför hade det varit tydligare om du hade gett mig några konkreta exempel på institutioner som "inte har seriös diskurs och arkiv". Det var en sådan lista som jag hade bett Tennisspionen att försöka få ut från dig.

Jag vet att konsten inte är vetenskap i vetenskaplig bemärkelse därför sa jag till dig tidigare att astrologin är inte flummigare än konsten. (Jag har undersökt båda på egen hand)

Kom ihåg att en gång i tiden hade astrologerna minst lika hög status som konstnärerna har idag. Jag är ganska säker att en kille med din talang och intresse på den tiden sysslade mycket med frågor om den institutionella astrologiteorin.

Dorinel

12:51 fm  
Anonymous Dorinel Marc said...

Hej igen Vilks!

En kort kommentar ang ditt svar till Peter Helje:

Duchamps pisoar och hela readymade kulturen passar utmärkt i min tolkning om konstnären som schaman, pedagog, mm.
Man tar det man har till hands och skapar en diskussion kring det. Det är inte märkvärdigare än så. Det finns även hos djuren. Det viktiga är vad man får ut av samtalet.

Dorinel

1:00 fm  
Anonymous William McGonagall said...

En helt kort fråga till Lars Vilks - Med den institutionella konstteorin i ryggen, hur ska man motivera fem års konstutbildning när det enda som egentligen krävs är att man nästlar sig in bland konstnärer för att själv bli en?

8:26 fm  
Blogger Jakob said...

Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

9:20 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

Dorinel, tänk på att det är inte allt som opererar som institution eller organisation för att kunna fungera. Man behöver inte vara licensierad spelare för att spela fotboll. Licensierade spelare är de som deltar i organiserade matcher. Om några spelar boll på en äng kan man säga att de spelar fotboll utanför organisationen. Men det blir en privat verksamhet. Det är det här med kvalitet och betydelse, så fort det kommer på tapeten måste systemet bekräfta eller avvisa det.

Om de icke-seriösa arkiv/diskurs. Det är mycket enkelt: Övriga (alltså bortsett från vetenskap, religion och konst).

Du tycks mig historielös ibland Dorinel. När du talar om "kille med talang", "det institutionella astrologibegreppet". Astrologins betydelse hänger naturligtvis samman med en epoks världsbild. När astrologin hade stora dagar - och de avslutas först under 1600-talet - hade man ingen sådan begreppsapparat som institutionell tänkande och sociala konstruktioner.

9:48 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

Hej William! Jodå, det finns all anledning att gå fem är på en konsthögskola. Det man under alla omständigheter lär sig är konstsamhällets ritualer. De smyger sig in i varje students själ och det brukar sluta med att studenten blir en konventionell medlem i konstvärlden. Men man kan också försöka distansera sig och överväga alla beteenden och föreställningar som man utsätts för.

Du sveper förbi detta med "nästla in sig". Det är inget bara. Det är svårt att nästla in sig eftersom det är vad alla försöker. Därför bör man utarbeta en kreativ och strategiskt välöverlagd plan för att kunna genomföra sådana operationer. För att göra det har man stor nytta av erfarenheterna från en konsthögskola.

En konsthögskola ger också trovärdighet åt en konstnär. Det är en svår resa att ta sig in i konsten utan att ha gått på en konsthögskola.

9:53 fm  
Anonymous Dorinel Marc said...

Nu är vi tillbaka på rutan 1.
Du skriver:
"begreppsapparat som institutionell tänkande och sociala konstruktioner." fanns inte innan 1600 talet.
Begreppet "institutionell tänkande och sociala konstruktioner" fanns då inte men fenomenet i sig fanns redan på stenåldern. (familjen är den minsta institutionen)

Jag hittade på "det institutionella astrologibegreppet" och använde som ett teoretiskt exempel på en "seriös" teoretisk sysselsättning som jag kunde tänka mig att en kille med din potential hade för flera hundra år sedan.

Du försöker glida undan genom att använda "övriga" istället för att ge mig ett enda konkret exempel på en institution som inte har seriös arkiv/diskurs.

Ge mig ett enda exempel och så lovar jag att kolla upp det. Annars kan jag inte ta din hemsida på allvar.

Dorinel

10:37 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

Lite skärpning Dorinel - när du talar om stenåldernsfamiljen som den minsta institutionen är det faktiskt du som säger det. Och det är något du inte har lärt dig av stenålder. Du talar med ett modernt språk, en modern begreppsapparat och en modern inställning och överför andra tidsepoker obekymrat till vår värld.

Tar man fram en svensk skrift från 1600-talet möter man ett svårforcerat språk, det känns naturligtvis ålderdomligt för oss. Men vad betydde allt det som står där under 1600-talet? Hur skall vi få veta det? Det är problemet att vi måste utveckla teorier om vad vi tror man menade, tänkte och upplevde. Och allt är konstruerat av oss.

Seriösa diskurser och arkiv avser den status som samhället ger dem. Och där finns alltså enbart Vetenskap, religion och konst. Annat är underhållning, sport, politik, trafik, kronofogdemyndigheten, New Age, Astrologi, gatukontoret - vill du ha fler exempel, jag har ju sagt ALLA.

12:09 em  
Anonymous William McGonagall said...

Hej Lars,

Jag vill börja med att säga att jag verkligen uppskattar att du tar dig tid att delta och engagera dig i debatten, och även svara en tillfällig instickare som mig, även om jag är en enkel amatör utan särskilda kunskaper om konstteori. Om det är till min för- och/eller nackdel överlåter jag till läsarna att avgöra.

Jag tycker problemet med det du kallar den institutionella konstteorin är att den gör konsten så förtvivlat ointressant för andra än bara konstnärer och dess initierade kritiker. Betraktaren (eller konsumenten om man så vill) kan inte längre vända sig till konstvärlden med frågor om estetiska värden. Det ger en oinitierad ganska lite i meningen konstupplevelse att konsten i sig är dekonstruerad (allt är konst?). Bereppet är reducerat till ett maktbegrepp. För det är väl det du menar i förlängningen, Lars? Om konsten endast defineras av den etablerade konstvärlden (där du själv är ett respekterat namn) blir anspråk på inflytande över konstbegreppet endast i sin tur en fråga om inflytande i konstvärlden. Den/de mest ansedda är de som har störst inflytande. I det sammanhanget får konstskolorna en märklig roll som platser där konstnärer "dubbas" av auktoriteter. Jag förmodar att det inte innebär någon betydande börda att själv vara en sådan auktoritet. Skulle du, Lars, kunna få för dig att ge ex en ordinär handling konststatus endast för att det är du som utför den och deklamerar den som konst, och inte en lekman?

Som lekman måste jag säga att jag sympatiserar med Dorinel Marcs uppfattning om konstnärskapet som ett inre behov av uttryck. När skapandet är uttryck för ett personligt förhållningssätt som kommunicerar med betraktaren genom någon form av ex estetiska värden, får också konsten (men även konstnären) automatiskt en plats i samhället. I och för sig kan man alltid argumentera att det inte är konstens uppgift, men samtidigt måste även konstnärer ha mat på bordet (oavsett om de hävdar att maten inte har objektiv existens).

Hur komplicerad och förlegad det förhållningssättet än är, är det förmodligen något de flesta konstnärer strävar efter. En naturlig fråga, som jag vill tro redan är ställd till, men inte blivit besvarad av, Lars Vilks, är vilket förhållningssätt han själv har till konsten. Varför skapar du? Ett ironiskt svar kanske vore "för att andra säger att jag skapar", men jag hoppas på mer än så.

Jag är nyfiken på svaren, och har fler funderingar, men kanske ska nöja mig för tillfället.

12:11 em  
Anonymous Samuel Nyholm said...

Vilks,

Jag är mycket tillfredsställd med ditt svar på mina tidigare frågor, därför byter jag spår.

Förutsätter du att du, med eller utan hjälp av dina modeller, kan förstå alla kulturella uttryck som sorteras under konstkategorin? Eller, kan nya strömningar förutsätta ett nytt språk som är otillgängligt för dig och inte får plats, och till och med utmanar, dina strukturer?
Och kan det språket vara så beskaffat att du är blind för dess sätt att kommunicera och att du därför avfärdar det i okunskap?

Om inte, hur behandlas sådana idéer i ditt systematiserande och hur definierar du dem?

Jag hoppas du tycker frågan är relevant och att den inte ställts innan.

2:44 em  
Anonymous William Mcgonagall said...

Aj då. Jag ser nu till min stora fasa att jag missat att skriva ut distinktionen mellan konsten som sådan, och kvaliteten inom konsten. Jag får ursäkta mig med att inlägget gjordes under viss tidspress, men att läsaren med lite detektivarbete förmodligen kan utläsa var jag avser "konst" respektive "bra konst".

Med ursäkter och bugningar...

3:23 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Tack Lars Vilks!

Nu är du fast.

Du angav bland annat sport och politik som två "institutioner" som inte har ett seriöst och levande arkiv.

Både sportens och politikens arkiv sträcker sig tillbaka i tiden åtminstone till antiken till skillnad från konstens arkiv som enligt din tolkning av konstteorierna, börjar på 1700-talet.

GAME OVER?

Med vänlig hälsning
Dorinel

Ps . Jag kan lika gärna nämna som bonus att även kronofogden har ett levande arkiv som sträcker sig åtminstone till stenåldern. Titta på gangstergäng hur de använder sig av egna kronofogdar så förstår du att det primitiva är inte nåt vi lämnat bakom oss utan det finns runt hörnet i vår in/ut/vecklade samhälle. Detta kallar jag för ett otroligt seröst och levande arkiv. Ds

4:11 em  
Anonymous Lars Vilks said...

William, det är inte så att den inst teorin är en maktstruktur, det är konstvärlden som är det. Och det betyder naturligtvis att de som befinner sig i position kan påverka vad som är kvalitet i konsten och vad som är konst. Men makten är begränsad därför att det måste fungera så att konstvärlden går med på det. Det finns inte en inflytelserik person eller institution utan många och därför är det inte så enkelt att vinna gehör för något man inte alls är överens om. Systemet rensar sig själv på detta sätt. Däremot är det en annan sak när det gäller konstnärer som är uppfattade som jämbördiga. Där kan en puff vara effektiv.

6:02 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Samuel, det blir en mystisk fråga eftersom den tycks förutsätta att något är oåtkomligt och som ändå skall vara åtkomligt. Men jag skall försöka läsa dig välvilligt. Konst är ju det som kallas för konst av konstvärlden. Om det skulle finnas något sådant som inte är åtkomligt vad skulle det vara. Konstvärlden är ständigt på jakt efter nyheter, de dras in i utställningar och texter och blir därmed försedda med mening och diskurs. Det är den enda möjligheten, den som inte kommer in i konstvärlden blir något annat än konstnär. Konstvärlden har sina positiva sidor, den erbjuder kommunikationsmöjligheter och finansiering etc.

För övrigt kan jag inte förstå vad det skulle vara för oförståeliga språk, kan du ge några exempel. Annars blir det väl mystiskt, "det finns något annat som bara jag vet och förstår".

6:10 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Dorinel, jag skulle inte skriva ut detta med vad som är seriösa diskurser och arkiv om jag inte kände till vad som gäller från början.

Men vi kan ju kalla dina protester för missförstånd. Det är möjligt att jag skulle gjort en tydligare precision.

Det är Hegel som lagt grunden till de existentiella institutionerna. Det handlar alltså om sådana där de stora frågorna ventileras med samhällets fulla respekt och erkännande. I konsten kan t ex en konstnär behandla sådant som "vad är en människa", men det ingår inte i en kronofogds uppgifter eller en idrottsmans. Det konsthistoriska arkivet är ett referenssystem där man ständigt kontrollerar om en sak verkligen är ny eller inte, nyskapandet är som du vet fullständigt dominerande i vår verksamhet. Knappast för fogden.

Vetenskapens arkiv är en ständig påbyggnad av teorier, ständigt nya teorier, det går inte för sig att ta om en gammal teori och hoppas få framgång med den (ja, man kan naturligtvis använda den på ett annat sätt men det är en annan sak). Vetenskapens yttersta strävan är att förklara eller åtminstone konstruera en modell av världen.

Slutligen har religionen ett fast arkiv, en helig skrift som föreskriver all kunskap och allt beteende. Där får man ständiga problem med tolkningarna, men det går inte att lägga till någon ny text.

6:20 em  
Anonymous Anonym said...

Vilks skrev.

"Slutligen har religionen ett fast arkiv, en helig skrift som föreskriver all kunskap och allt beteende. Där får man ständiga problem med tolkningarna, men det går inte att lägga till någon ny text."

Men..

NT tilläg av GT. Koranen tilläg till båda tidigare nämnda texter?

Sen har jag en fråga till Lars:

Människor och verk kan ju postumt upptas och erkännas av konstvärlden, alltså icke konst blir till konst. Motsattsen: att av konstvärlden erkända konstnärer exkluderas och blir till ickekonstnärer förekommer även det. Således kan en och samma sak vara konst/icke konst vid olika tidpunkter. Alltså benämningarna "konst" och "konstnär" är aldrig något annat än vandringspokaler.

Hur skulle du benämna den "pool" av människor och artefakter som dessa pokaler flyttas runt mellan?


Tack på förhand

Alfred Boman heter jag

7:49 em  
Anonymous Samuel Nyholm said...

Hej igen Lars,

Du missupfattar vad jag försöker säga. Det kanske var oklart. Jag håller ju med dig nu.

Teorin du förespråkar är tautolog, logiskt omöjlig att vederlägga. Det finns förmodligen inte någon bättre modell att bygga upp konstbegreppet runt.
Det som Dorinel talar om; metafysiska uttryck, kall, ursprunglighet och schamanism kan rymmas inom begreppet "konst", men begreppet är tomt så länge det inte kan definieras. Jag förstår också att det som inte ryms inom begreppskriterierna kan vara väl så intressant som konsten, men så länge det inte är accepterat inom dess ramar är det; "Tsnok", "Katruck" eller annan neologism (så länge det inte uppfyller kriterierna för nägot annat begrepp). Ditt konstbegrepp innehåller inga andra värden än just konstvärdet, och det finner jag både generöst och sympatiskt.

Man kan jämföra med värdena varmt och kallt, som också bygger på en kollektiv överenskommelse. Innan de uppfanns fanns inte varmt och kallt.
Samma sak med tid och en massa andra saker.

Jag tror däremot inte nödvändigtvis att dina slutsatser leder till något konstruktivt, eftersom de är självklara. Och är den princip efter vilken konstvärlden redan fungerar. Om någon får ett stipendium, ställs ut, blir omskriven i konstspalten etc. är denna innefattad av konstbegreppet, vare sig den vill eller ej.

Men det var som sagt inte det jag frågade om. Jag kan inte ställa den mer exakt än jag redan gjort. Om du vill kan du läsa den igen. Annars får jag fundera ut en ny.

8:42 em  
Anonymous SN said...

Ett förtydligande kan göras:

"Förutsätter du att du, med eller utan hjälp av dina modeller, kan förstå alla kulturella uttryck som, teoretiskt sett, har möjlighet att sorteras under konstkategorin?"

8:54 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Alfred Boman,

Texterna här skrivs så kort som möjligt, därför blir inte allting derfinierat. Som jag varit inne på tidigare är religion i detta sammanhang i första hand den västerländska kristendomen. Kristendomen har fört samman heliga skrifter som ligger fast. Inga nya skribenter blir inbjudna att lämna bidrag.

Det är riktigt att konstvärldens företrädare kan föra saker från icke-konst till konst. Det gjordes med breda penslar när konsthistorien skapades. Däremot åker väl egentligen inget ut, åtminstone inte sådant som blivit vedertaget? Kvaliteten kan förändras, men jag kan inte komma på något exempel på att något faktiskt åkt ut. Ser man exempelvis på den första konsthistorien som skrevs, Franz Kugler 1840 är det i stort det vi ser idag plus utomeuropeisk konst samt lite särlingar.

Arkivet i konsten är ett under av stabilitet. Därför kallar man det kanon.

9:41 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Samuel,

Det är ingen lätt sak att tränga in i den inst teorin. Jag har slitit med den sedan mitten av 1980-talet så jag vet. Den vanligaste kritiken är den som har dumpit ner här ett antal gånger: att den är tom och cirkulär.

Så enkelt är det inte. En teori skall beskriva en aktivitet. Så frågan är hur man beskriver konsten. Så småningom kom jag på att det bästa sättet var att försöka finna det som var "säker konst". Det här brukar inte vara någon aktuell fråga, eftersom konstvärlden anser konstens existens självklar. Den skall finnas. Men, då, om den inte finns? Och det är fallet (och nu kan jag inte dra genom Kant o Co en gång till).

Begreppet är alltså i grunden tomt. Men samtidigt finns konst på samma sätt som jultomten finns. Man har den omkring sig, åtminstone just nu. Men det som skapar konsten är aktiviterna som konstvärlden har för sig. Vill man göra innehållet tydligare är det enklaste att kartlägga de principer som blivit praxis i konstvärlden, vad konstnärer och andra har för sig och vad de tror på. Jag har genomfört en grundlig dylik genomgång som jag också publicerat, senaste i boken "Hur man blir samtidskonstnär.."

Genom att göra detta jämte att påvisa att konsten i grunden inte finns därför att de tyska filosoferna var fel ute, hävs cirkulariteten i den inst teorin. Men till ett högt pris (konsten före 1800 försvinner) som inte Dickie och andra vill betala. Därför får de nöja sig med den cirkulära varianten.

Så var det de kulturella uttrycken. Där är ordet "förstå" besvärligt. Man behöver inte förstå ett kulturellt uttryck för att det skall kunna sorteras in i konsten. Se på utomeuropeiska stamsamhällens produktion eller sinnessjukas målningar. Det som är avgörande är att de passar in i konstens aktuella behov, att de alltså kan tolkas enligt konstens regler. Tänk på att det är västvärlden som bestämmer spelet och att övriga kulturella uttryck skall anpassa sig - och bidra med att vara lagom exotiska.

Men det finns naturligtvis sådant som inte passar in. Fundamentalism, kvinnoförtryck, antidemokrati är ex på sådant som inte passar in i ett samtida konsttänkande.

Varje rörelse som är mycket olik konsten får svårigheter om den inte kan anpassa sig. Jag skulle nog säga att den besvärliga saken är konstens diskurs. Den många graffitimålarna i N Y i det tidiga 80-talet blev bara en parentes trots att de uppfattades som nya och fräscha. De flesta stod helt utanför den konstnärliga diskursen och var antagligen i längden inte särskilt intresserade av att gå in i konsten som är en djupt borgerlig kulturyttring.

Svaret skulle alltså vara att konsten behöver inte förstå, den sorterar ändå, och den sorterade anpassar sig eller ger sig av till annan verksamhet.

10:00 em  
Anonymous Samuel Nyholm said...

Som sagt Lars, jag accepterar ditt påstående. Jag är av samma grundinställning, även om du verkar ha svårt att acceptera det.

Konsten finns inte, tiden finns inte. Ingenting finns utom överenkommelser och sakförhållanden. Och det är en befrielse.

Att "konst" finns som begrepp är vad jag utgår från i frågan. Inget annat.

Det jag ville frågade om rörde en moralisk aspekt på konstkritik. Men det förutsätter att de modeller du redogjort för; inst teori och sju pelare, kan vara utgångspunkter i sådan. Jag kanske har fått det om bakfoten?

10:17 em  
Anonymous Samuel Nyholm said...

Graffiti och Art Brut är också två företeelser som väl illustrerar frågan. Ju längre utanför konstvärlden de befinner sig desto mer är de bärare av det som inte finns, det som kallas "konst". Däri ligger paradoxen.

Båda strömningarna innehåller element som känns igen från konstvärlden, tom tagna från den. Färg, form, självbekräftelse, klargörande, etc. Skillnaden är att de inte beskriver detta utan i så fall är detta och där försvinner på sätt och vis paradoxen.

Det som "inte finns" kan således vara saker som inte ryms i, eller accepteras av, dess aktuella definition, men kan inte kallas det?

10:40 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Lars Vilks:

Jag blev föga förvånad över att du hänvisade till Hegel för att komma undan. Du hänvisar till Hegel som Stig Malm citerade till sin chaufför. (LO-ordföranden Stig Malm myntade begreppet "fittstim" men han sa att han bara citerade sin chaufför)
Det som både Yngve Rådberg och Peter Helje hade svårt i debatten med dig redan från början var att det inte framgick tydligt vad du hade för åsikter.

Det är bra att Alfred Bohman kom in och tog upp frågan om Gamla - och Nya Testamentet och Koranen. Vi kan förhoppningsviss röra oss en liten bit framåt.

Det verkar som du tror att det är lika svårt att uppdatera Institutionella Konstteorin som att uppdatera Bibeln eller Koranen.

Jag tycker i likhet med Alfred Bohman att det är både möjligt och nödvändigt att uppdatera de heliga skrifterna.

Under min shamaniska period kom jag fram till att de heliga skrifterna måste uppdateras då och då på samma sätt som man uppdaterar dataprogram och operativsystem.
Mycket av eländet i världen beror på att folk drivs av olika "operativsystem" och att konverteringen inte alltid fungerar. Vissa vill helt enkelt inte låta sig konverteras eftersom detta skulle medföra att viktigt information skulle gå förlorad. Vi måste ha öppnare plattformar men detta är endast möjligt om alla institutioner uppdaterar sig. (konsten, religionen, politiken, vetenskapen etc)

Med tanke på hur mycket lidande tolkningen av de heliga skrifterna har ställt till, är jag överens med dig att "de svårigheter som konsten dras med kan hänga samman med konstteorin." (Eller åtminstone med tolkningen av konstteorierna.)
Därför är det ytterst viktigt att när vi listar upp vilka saker som inte är förenliga med "samtida konsttänkande" är medvetna om att det vi bestämmer idag kan ställa till med elände om 1000 år.
Du skriver:
"Fundamentalism, kvinnoförtryck, antidemokrati är ex på sådant som inte passar in i ett samtida konsttänkande." Men du nämner inte "mansförtryck" eller andra form av förtryck. Föreställ dig att år 3005 kommer folk att legitimera sin förtryck av männen och djuren genom att hänvisa till att profeten Lars Vilks anno 2005 i sin diskussion med de andra profeterna på den Den Heliga Bloggen Efterkritiken, förkastade endast förtrycket av kvinnan inte förtrycket av männen, djuren, fåglarna, småkrypen osv.

Många konstnärer provocerar och får uppmärksamhet genom att döda djur och göra "konst" av det. Konsten är enligt min definition, ett alternativ till offrandet av människor och djur därför blir konstvärlden provocerad när folk som kallar sig konstnärer offrar andra varelser.

Jag tycker att man inte får förgripa sig på människor, djur och andra varelser i konstens namn. De som gör detta är för mig perversa brottslingar inte konstnärer. Du kan gärna tolka detta som bevis på att jag inte tycker att alla är konstnärer utan att alla har rätt att göra konst.

Skall vi ta ett till steg framåt?

Dorinel

2:00 fm  
Anonymous William McGonagall said...

Till Dorinel Marcs och Lars Vilks:

Här uppstår en intressant fråga.

Om man hävdar att alla kan skapa konst, men att det inte finns objektiva kriterier för kvalitet, måste all konst vara lika bra, alla skulle vara konstnärer, och rätt mycket konst skulle skapas varje dag (ungefär som smurfarna när dom smurfar). Eller så får man ersätta kvalitet med kvantitet. Den som skapar mest är bäst.

Om man hävdar att inte alla kan skapa konst, och att det inte finns objektiva kvalitetskriterier, måste det i slutändan bli en fråga om makt över konstbegreppet. Makten etableras genom inbördes överenskommelse. Det konstvärlden är mest överens om är det som gäller - givet att vissa personer har större inflytande än andra, men det är en naturlig följd av ojämlikt fördelad makt.

Håller ni med?

Lite kul i sammanhanget är att det finns så mycket icke-konst (i Lars Vilks mening) som skapades före Kant och idag återfinns på våra (icke-)konstmuséer.

9:31 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

Samuel, jo, man kan väl säga att vi står igen med en konstruktion som är summan av vad konsten faktiskt har utvecklat som sin praxis. Som du säger att vi har den inst teorin och då de "sju pelarna" och lite till. Det vi inte har längre är kontakten med det absoluta. Så har det varit tänkt och är så fortfarande på alltför många håll. Motorvägen till det absoluta genom konsten. Och man skall komma ihåg att detta är grunden, den otroligt uppskruvade ambitionen att konsten skall övervinna alla motsättningar och visa vägen till harmoni, rättvisa och sanning. Det är romantiskt så det förslår, men kan inte räknas bort, lägg märke till att ambitionsnivån fortsatt är kolossal i konsten.

En verkligt intressant fråga är vad man skall göra om man dämpar ner det uppskruvade. Vad kan man faktiskt uppnå med konst?

Det här med vad som ligger utanför, återigen traditionen som längtar efter starka medel (för att komma iväg mot det absoluta) och därför söker dem utanför konsten när det blivit allt mer uppenbart att det inte finns innanför institutionen. Men hela den tanken är lika hopplös och bygger på att det skulle finnas en sannare konst någon annanstans, i barnets sinne, i vildens göromål, i galningens uttryck.

Här kan man fånga upp Schlegels romantiska ironi. Det som görs i konsten kan alltid bemötas med ironi, otillräcklighetens skepticism. Och då får det göras en gång till och bättre, det man har inom institutionen blir konstant ofullständigt.

10:05 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

Dorinel, du tycks ha svårt att förstå skillnaden mellan att beskriva och att värdera. Jag menar att en beskrivning av vad som råder och gäller bör vara utgångspunkten för ställningstaganden. Jag hänvisar inte till Hegel för att komma undan utan för att tala om att traditionen från Hegel är något som faktiskt råder i samhället som gett utrymme åt de existentiella frågorna i vissa institutioner. Om vi sedan tycker detta är bra eller dåligt är en annan sak.

Den inst teorin finns inte i någon vedertagen form. Det som jag laborerar med är kontroversiellt vilket jag har förklarat här. Men jag tror inte vi har något alternativ. Vägen tillbaka är spärrad.

Samma sak när det handlade om vad som inte passar in i dagens konsttänkande. Det är fråga om en beskrivning inte mitt ställningstagande. Mansförtryck är inte något som uppfattas som ett stort problem idag, vare sig i konsten eller någon annanstans. Sedan kan du ha en annan åsikt.

10:14 fm  
Anonymous Lars Vilks said...

William, man kan hyfsa din ekvation. Skulle man gå genom all konst som skapas vore det lätt att göra grovsorteringen, alltså konst som befinner sig ljusår ifrån de kriterier som är självklara för att överhuvudtaget vara påtänkt som internationell samtidskonstnär.

Det som blir kvar får då ställas mot de kriterier som gäller JUST NU. För sådana kriterier finns. Men det finns fortfarande många som uppfyller potentialen. Det är här saken blir intressant. Varför skall vissa av dessa ta steget upp? Svaret är nätverksbygge och det kan vi kalla för att koppla sig till maktstrukturer och därmed själv bli en del av den.

10:21 fm  
Anonymous SN said...

W; jag förstår inte var den frågan uppstår? Dessutom är det mer ett påstående än en fråga, inte sant?

Ingen säger att allt är lika bra och även om det skulle vara så skulle inte vem som helst bara därför vara konstnär.

Det är en fråga om makt och det kan finnas sakliga kvalitets kriterier, om de är tillräckligt övertygande.
Själva betydelsen av makt är väl att den är ojämnt fördelad?

Det finns mycket konst på våra konstmuseer. Annars skulle de kallas något annat, oavsett Kant etc.

Dorinel, om 1000 år kommer man inte förstå innebörden av ordet förtryck, så du behöver inte vara orolig. Och vår text kommer omskriven och nyöversatt till oigenkännlighet. Jag är övertygad om att det är du som kommer framhållas som den store profeten.

Är det någon som kan berätta vad denna påstådda kris i konsten handlar om, eller har det förklarats längre upp? Är den teoretisk eller elementär? Är inte tal om kris ofta en reaktionär föreställning?

11:31 fm  
Anonymous Samuel Nyholm said...

Lars,
barnet, vilden, galningen, drogmissbrukaren är omedvetna om konventioner (om man tillåter sig generalisera), men kan samtidigt, just i denna egenskap, ifrågasätta dem eller illustrera dem. Jag har inte sagt att deras uttryck skulle bära någon högre grad av sanning. Jag förstår överhuvudtaget inte var sanningsaspekten kom in i bilden?

Istället för att dämpa det uppskruvade kan man göra det till ett verktyg. Man kan använda precis vad man vill som verktyg om man begriper hur det används.

Jag förstår inte vad du menar med det absoluta. Är det "jultomten" igen?

Schlegels romantiska ironi verkar vara vad jag frågade om innan. Kan du se dig själv omfattas av otillräcklighetens skepticism? Kan du se den leda till bristande ödmjukhet?

Jag vet inte om jag förstått din modell men tycker jag lär mig något av att förhålla mig till den. Hoppas du förstår att jag är tacksam för det.

12:00 em  
Anonymous Lars Vilks said...

sn, konstens kris, det tycks vi ha. Det är samma kris alltid, samma bristvara: DET KRÄVS NÅGOT NYTT! Sedan början av 90-talet har socialkritiken tillsammans med den relationella estetiken levererat tillräckligt nytt. Men nu börjar bli tjatigt. Då blir det kris. Var är problemet? Konstkritiken har man gått genom, men det visade sig inte vara någon förklaring. Jag satsar min peng på konstteorin, den står svagt, eftersom konstteori i huvudsak handlar om socialfilosofi.

Krismedvetenheten kan avläsas i försök till åtgärder. "Of Mice and Men" rullar igång i Berlinbiennalen och Documenta 12 kör med modernismen och fantasin.

12:22 em  
Anonymous Lars Vilks said...

Samuel, Det Absoluta kommer från den tyska 1800-talsfilosofin. Man skall ha klart för sig att vi även i vår tid är starkt uppbundna av deras spekulationer som inte är helt ointressanta. Det Absoluta är att nå fram till föreningen av det sanna och sköna, en tanke på att skapa ett språk som på samma gång uttryckte det högsta sköna och framlade sanningen. Det kan tyckas vara väl mycket på en gång, men dämpar man ner saken handlar det om hur man skall skriva. Filosoferna insåg att det språk de använde var riktigt uselt, knarrigt och torrt. Kunde man bara finna ett sådant språk skulle filosofi och vetenskap föras samman med konsten och då skulle det bli åka av.

Sanningsbegrepp behöver vi kanske inte, men vi kommer inte ifrån att konsten skall tjäna till något. Om vi finner något intressant i för konsten utomstående verksamheter, vad skall vi göra med dem?

Nej, jag har inget lidande av något slags otillräcklighetens skepticism. Det finns mycket man kan göra med konsten. Det går att sätta upp realiserbara mål.

12:30 em  
Anonymous Samuel Nyholm said...

Kris är ett relativt begrepp och kan betyda att den person, eller det etablissemang, som uttalar den befinner sig i den "otillräcklighetens skepticism" du talat om. och därför strävar tillbaka mot ett "NYTT" de själva känner igen sedan innan.

Det finns alltid "NYTT", och så länge ett medvetande utvecklas kan man se det och använda sig av det.

Jag vet inte om det du säger kommer inifrån din modell eller om det är subjektiva värderingar, men jag antar det första?

12:31 em  
Anonymous Samuel Nyholm said...

Det absoluta är alltså ett nirvaniskt tillstånd. Det går inte att uppnå och när man är i det spelar det ändå ingen roll, eftersom alla kriterier för det är upplösta.

Jag tycker det blir åka av ändå. Filosoferna begränsas inte av sitt språk för att uttrycka sig, men för att uttrycka "sanningen", eftersom den inte är språklig. Vi kan definiera en relativ sanning, men självfallet inte en absolut. Hur rätt vi än har så är det tillfälligt. Här finns friheten.

Konsten, om vi skall kalla den för det, visar saker. Och det räcker som syfte.

Det som är intressant i för konsten utomstående verksamheter är att lära känna dem och lära sig använda dem. Och kanske befinna sig i dem.

Du menar att det går att sätta upp konkreta mål? På vilket plan skall målsättningarna ligga?

12:56 em  

Skicka en kommentar

<< Home