Viktigt! Diskussionen hädanefter
Först och främst vill vi visa vår uppskattning över det intresse med vilket samtliga inlägg gjorts. Detta forum har startats i syfte att inrymma en diskussion om det som vi menar bör ses som konstkritikens kris.EFTER KRITIKEN är tänkt att vara ett forum för debatt inte bara kring rådande konsensus om kritikens kris eller ej, utan ramför allt en diskussion om riktlinjer för en framtida konstkritisk praxis och hur den kan tänkas se ut (vad man i en organisation skulle benämna dess konstitution eller strategi).
Som efterfrågats kommer vi båda hädanefter fungera som diskussionsledare.
Vi ber härmed våra medverkande att fokusera för ett ögonblick, för att rikta diskussionen mot mer specifika frågeställningar; I sitt inlägg frågar sig Kim West, med välkommen skärpa, om det är rimligt att tala om e n konstkritik, och noterar att, i den mån vi gör det, tenderar vi att postulera den kritik som publiceras på dagstidningarnas kultursidor som en ständig modell och referenspunkt. Om det överhuvudtaget finns något övergripande problem för svensk konstkritik så skulle det vara just denna förenklade och normerande modell.
Onekligen är det problematiskt att tala om en form av kritik med ett bestämt syfte (den redogörande, som enligt den modell Kim beskriver, ska vara deskriptiv, värderande, upplysande) i samma termer som en annan (den essäistiska kritiken, vars syfte är mer oklart). Frågan är om en så kategorisk verklighetsbeskrivning inte i sig blir normerande. Riskerar inte idén om en obunden, experimenterande 'essä' ställd mot konsumentupplysande recensenter att konsolidera makthegemonier, och de politiska och ekonomiska spel som till synes lättillgängligt föser 'det rätta' närmare kapitalet i konstvärldens kärna? Vi bör med andra ord fråga oss inte enbart
om Genettes modell är en adekvat verklighetsbeskrivning, utan om det är en beskrivning av en verklighet som vi finner adekvat.
Och ser vi verkligen fram emot att läsa kritik/essäistik som inte beskriver,värderar, eller i ordets fullständiga bemärkelse, upplyser? Vem vinner på att vi accpeterar denna gränsdragning som rimlig, och önskvärd? Är den till för att inte smitta ned essäisterna och deras skrå med de opportuna fingrar som hägrar bland de snabba kulturredaktionerna? Om redogörande konstkritik kan definieras i termer av sin funktion och sina mål(deskription, utvärdering, tolkning) vad möjliggör då klassificering och ett urskiljande av den essäistiska kritiken? Mer specifikt - vad krävs av essän som skulle möjliggöra en kritisk granskning av denna kategori av
konstkritik?
Ordet är fritt!
Robert och FJ
Som efterfrågats kommer vi båda hädanefter fungera som diskussionsledare.
Vi ber härmed våra medverkande att fokusera för ett ögonblick, för att rikta diskussionen mot mer specifika frågeställningar; I sitt inlägg frågar sig Kim West, med välkommen skärpa, om det är rimligt att tala om e n konstkritik, och noterar att, i den mån vi gör det, tenderar vi att postulera den kritik som publiceras på dagstidningarnas kultursidor som en ständig modell och referenspunkt. Om det överhuvudtaget finns något övergripande problem för svensk konstkritik så skulle det vara just denna förenklade och normerande modell.
Onekligen är det problematiskt att tala om en form av kritik med ett bestämt syfte (den redogörande, som enligt den modell Kim beskriver, ska vara deskriptiv, värderande, upplysande) i samma termer som en annan (den essäistiska kritiken, vars syfte är mer oklart). Frågan är om en så kategorisk verklighetsbeskrivning inte i sig blir normerande. Riskerar inte idén om en obunden, experimenterande 'essä' ställd mot konsumentupplysande recensenter att konsolidera makthegemonier, och de politiska och ekonomiska spel som till synes lättillgängligt föser 'det rätta' närmare kapitalet i konstvärldens kärna? Vi bör med andra ord fråga oss inte enbart
om Genettes modell är en adekvat verklighetsbeskrivning, utan om det är en beskrivning av en verklighet som vi finner adekvat.
Och ser vi verkligen fram emot att läsa kritik/essäistik som inte beskriver,värderar, eller i ordets fullständiga bemärkelse, upplyser? Vem vinner på att vi accpeterar denna gränsdragning som rimlig, och önskvärd? Är den till för att inte smitta ned essäisterna och deras skrå med de opportuna fingrar som hägrar bland de snabba kulturredaktionerna? Om redogörande konstkritik kan definieras i termer av sin funktion och sina mål(deskription, utvärdering, tolkning) vad möjliggör då klassificering och ett urskiljande av den essäistiska kritiken? Mer specifikt - vad krävs av essän som skulle möjliggöra en kritisk granskning av denna kategori av
konstkritik?
Ordet är fritt!
Robert och FJ
posted by Robert Stasinski at 16:14
0 comments
