Johan Lundh

Sent en kväll kom ett mejl som inte lämnade mig någon ro:

Hej Johan. Vi har startat ett konstkritiskt diskussionsforum på nätet http://www.efterkritiken.blogspot.com/ där vi bjuder in olika skribenter till ett samtal om dagens konstkritik. Målet är att ställa en diagnos: vad felas kritiken, och hur kan det åtgärdas?...

Med vänlig hälsning, Frans-Josef Petersson och Robert Stasinski.

Jag sov oroligt den natten, vaknade alldeles för tidigt följande morgon och och satte mig genast vid datorn för att svara på mejlet. Eller närmare bestämt, att anta utmaningen. Gott så! Nu sitter jag här och undrar vad jag ska skriva. Jag är konstnär. Skrivandet utgör bara ett verktyg bland många andra. Det konstkritiska skrivandet har emellertid alltid varit en bisyssla. Vore det inte för Anders hade jag förmodligen aldrig börjat skriva kritik överhuvudtaget. Jag läser de andra inläggen på bloggen, men känner inget omedelbart behov av att replikera på dem. Mina främsta drivkrafter är känslor av lust och olust. Ofta kan jag inte ens skilja dem åt. De framkallar båda samma rörelse - uppåt, framåt.

Något som de flesta konstnärer och kritiker tycks vilja glömma är att ingen av dem fyller något existerande tomrum. Konsten behöver dock inte legitimeras av en kritisk utsaga. Jag anser därför att det konstkritiska uppdraget i högre utsträckning än hittills handla om att skapa och sprida de språkliga verktyg som behövs för att kunna diskutera det närmast gränslösa bildkonstbegrepp vi numera omger oss med. Betraktat så blir skillnaderna mellan konst och kritik mindre, utan att för den skull utraderas. Både konst och kritik är ytterst sett produktion av mening, vilket gör dem på en gång oändligt viktiga och fullkomligt överflödiga – liksom allt redan är gjort men likväl återstår att uträtta.

Härmed välkomnar jag mig själv och er till EFTER KRITIKEN.