Kristoffer Arvidssons avhandling

Har fått Kristoffer Arvidssons avhandling Den romantiska postmodernismen: Konstkritiken och det romantiska i 1980- och 1990-talets svenska konst. Titeln talar för sig själv. Det är en rejäl forskningsprestation, 450 sidor tjock. Och en vacker volym. Läggs fram till försvar i Lilla hörsalen, "Humanisten", Göteborgs universitet den 16 maj kl. 13.15.

/Konstfred

Se arbetarkonsten: http://underklass.blogspot.com

Ny avhandling om konstkritik

Fick idag Anna Orrghens "Den medierade konsten: Scenen, samtalet, samhället", en avhandling om den svenska kritikens reception av elektronisk konst med fokus på utställningarna "Avatar", "Bäst före" och "Electrohype". Kan vara utgångspunkt för en förnyad diskussion om hur konstkritiken förhåller sig till nya former av mediering och institutionella ramverk. Läggs fram på JMK (journalisthögskolan) 8 juni.

/FA

För kännedom: Helsingborg ett varv till

Den 23/2 2007 skrev jag via epost till den feministiska konstnärsgruppen “Föreningen JA!” och bjöd in den att delta i utställningen “Bra konst” på Vikingsbergs konsthall i Helsingborg. Utställningen har arrangerats med anledning av den debatt om samtida konst som under vintern ägt rum i Helsingborgs Dagblad.
Gruppen beslöt att som bidrag genomföra en undersökning av såväl pressdebatten som konsthallen ur ett feministiskt jämställdhetsperspektiv. Malin Arnell kom att representera gruppen i kontakterna med mig och arrangören. Från den 28/3 och under cirka två veckor därefter försökte Arnell utan framgång få konsthallens chef Lars Sylvan att lämna ut årsredovisningar och utställningshistorik för granskning. Det verk som till slut producerades bär titeln ”Mellan kommunikation och verklighet – några aspekter av jämlikhet” och är en DVD-film där vi i form av rullande text får ta del av brev och ur minnet avskrivna telefonsamtal som tydligt visar Sylvans och andra ansvarigas obefintliga samarbetsvilja. Vi ser en mörkläggning av konsthallens finansiella förhållanden, och dessa förhållanden förefaller dunkla.
Måndagen den 16/4 kunde jag i mitt postfack på Lunds universitet hämta det exemplar av DVD:n som Malin Arnell enligt överenskommelse skickat mig. Samtidigt hade hon skickat ett exemplar till Vikingsbergs konsthall. Men vid telefonkontakt med konsthallen torsdagen den 19/4 fick Arnell veta att ingen DVD kommit fram och att verket därför inte kunde visas. Detta var dagen efter pressvisningen. Fredagen den 20/4, dagen före vernissagen, erbjöd sig jag och Malin Arnell var för sig att personligen resa till Helsingborg och överlämna DVD:n. Svaret blev att det saknades teknik för att visa den. Detta trots att utställningen innehåller sju andra elektroniska verk som visas utan problem.
På vernissagen lördagen den 21/3 blev jag vittne till hur de närvarande fem styrelsemedlemmarna i ”Föreningen JA!” (Arnell, Gustafsson, Karlström, Linder och Sandlund) förvägrades varsitt exemplar av utställningskatalogen med hänvisning till det felaktiga antagandet att verket skulle vara Arnells, ej föreningens. Under den följande dispyten vände sig en av konsthallens representanter inför videokamera och ett stort antal vittnen till Arnell med anklagelsen att hon skulle ha spelat in telefonsamtal. Anklagelsen är felaktig men visar att man vid tillfället kände till verkets innehåll, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att man påstod att man inte sett det, och dessutom vägrade se det när konstnärerna tog med det till vernissagen.
Till kategorin rena dumheter hör katalogredaktörens ”erkännande” att han stulit DVD:n, varefter han till Sydsvenskan (22/2-07) säger att erkännandet var ett skämt. I samma intervju ger Lars Sylvan uttryck för den helt orimliga uppfattningen att konstnärernas protest på vernissagedagen var en del av verket.

Bland många egendomligheter i dessa skeenden vill jag särskilt framhålla tre:

1) Om det verkligen var så att verket inte kom fram skulle jag eller gruppen ha kontaktats om detta, vilket ej skedde.

2) Konsthallen vägrar betala teknik för visning av verket, trots att kostnaderna för de övriga sju elektroniska verken har betalats.

3) Konsthallen har inte förstått att jag bjudit in ”Föreningen JA!”, ej Malin Arnell personligen. Detta trots att jag tydligt påpekar detta i en text som konsthallen tryckt i sin egen katalog.

Jag intygar riktigheten i de uppgifter som redan finns på gruppens hemsida (http://foreningenja.blogspot.com). Jag uppmanar övriga deltagande konstnärer och skribenter att meddela konsthallen sin bojkott av utställningen.

Lund, 22/4 2007:

Fred Andersson

HD Debatt

Jag lägger ut en lite längre version av mitt avslutande inlägg i HD-debatten här. Den nedredigerade text som publicerades i tidningen blev lite väl kondenserad (mitt eget ansvar). Det är framförallt en kort kommentar till Roberts förra inlägg, så det passar ju bra:

Jag vill i korthet kommentara debattens senaste inlägget av Robert Stasinski. Visst, konstbranschen är en global kulturindustri som inbegriper betydande ekonomiska och politiska intressen. Och detta påverkar vilka konstnärliga arbeten som produceras och ställs ut. Att konsten fyller en rad olika funktioner inom detta system, och att dessa funktioner kan knytas till olika intressen, är just vad som gör frågan om autonomi relevant. Att påstå att konstens värde skulle bestå i att utgöra en frizon från särintressen är otillfredställande av just denna anledning. Att resonera om autonomi innebär också en analys av olika former av avhängighet.

Men minns också att konst kan beteckna olika saker – det kan vara ett historiskt begrepp, en samtida praktik, en samhällsinstitution et c – därför kan man inte nödvändigtvis identifiera den med ett visst politisk-ekonomiskt system. Det är inte heller rimligt att beskriva samtidskonsten som en och odelbar i kontrast till en lika enhetligt definierad utsida. Däremot tror jag att man kan och bör resonera om vilka värden, och vilken kunskap, som kan beskrivas som specifikt konstnärliga. Här finnns uppenbarligen en roll att fylla för den konstnärliga forskningen. Är det då ett problem att man “inom” konsten omformulerar s. k. “yttre” diskurser för att passa sina egna syften? Det tror jag inte: att marknadens “självklara” ekonomiska spelregler problematiseras, exempelvis i termer av instrumentalisering, ser jag inte som ett problem utan som något helt nödvändigt.

—Frans Josef Petersson

Debatt: ”Konstdebatt i det utvidgade fältet”

Artikel publicerad i Helsingborgs Dagblad 9 feb 2007.

Först i detta inlägg, en observation utifrån senaste veckors debatt kring det uppenbart upphetsande ämnet samtidskonst: Samtidskonst ÄR svårdefinierbart, postmodernismen ÄGDE rum under 1900-talet och konst ÄR ett komplext begrepp. Så långt det mesta klart.
Debatten efter Crister Enanders avhyvling av samtida konst i allmänhet och en specifik utställning i Budapest i synnerhet är oerhört viktig men samtidigt en egentlig icke-debatt. Det har varit en samling obstinata värdeomdömen, de flesta uttalade av personer som med emfas står med båda fötter i den konstvärld de försöker hitta nivåer av politisk och kulturell grund för att rättfärdiga.

Att vi i konstvärlden arbetar utifrån en odefinierbar kärna vi benämner konst, med hela det spektrum av fenomen som kan inordnas under begreppet, är ett faktum, så långt är de flesta med. Begreppet och dess referenter kan bokstavligen fyllas med vad som helst i fråga om form, idélära eller politisk nytta, detta enligt den modell vi kallar den institutionella konstteorin. Precis så. Som utomstående finns här därmed en mängd relevanta frågor att ta ställning till: vem väljer vad som visas på museer och gallerier, varför är något bra konst och skall konst finansieras med skattemedel? Frågor som mellan raderna av indignerade påhopp till höger och vänster finns att läsa i Crister Enanders och flera av tidigare debattörers inlägg på dessa sidor.

För oss på insidan finns endast en relevant fråga att oupphörligt söka besvara, diskutera och omformulera: varför bör samtida konst och dess aktörer i form av kritiker, curatorer, konstnärer ha en framträdande roll i dagens samhälle? Och här dyker det första stora kruxet upp – politiska, ekonomiska, sociala och andra utomstående perspektiv är inte jämförbara med perspektivet hos samtidskonstens inre krets. Anledningen till detta är att vi hitintills inte behövt definiera vår existens gentemot något utanför systemet, en klassisk nietzscheansk uppfattning som stått sig fram tills vi börjat se vilken ansenlig makt detta yttre system av ekonomi, regleringbrev och sociala konventioner utövar på oss i konstbranschen. Men när vi systematiskt definierar dessa yttre faktorer som en ”konstens instrumentalisering”, har vi inte ens tagit oss över det första hindret mot en försonande diskussion.

Tyvärr är hela den omfattande diskussion som pågått i tidningen redan från början kontraproduktiv för denna fråga, genom att den bestått i att experter enbart från den inre kretsen cirkulärt försökt motivera konstens relevans för varandra utan att i egentlig bemärkelse avhandla utomkonstnärliga ståndpunkter som annat än okunskap. Min starka förhoppning är att fortsatta inom- och utomkonstnärliga diskussioner kring ämnet skall skapa större förståelse för att konst faktiskt ÄR relevant och nödvändigt i dagens värld. Men det bör inte blandas samman med det överordnade intresset att söka pragmatiskt gångbara samt politiskt och socialt relevanta svar på frågan om konstens plats i den komplexa värld vi i dag lever i. Välkommen till en diskussion i det utvidgade fältet!

Robert Stasinski

Den politiska korrektheten

Inte helt oväntat blev nedanstående debattinlägg nyss refuserat av DN Kultur, som skrev att: "det faller lite vid sidan av och tillför inte tillräckligt mycket till debatten". Kanske kan jag också anklagas för att vara hycklare, eftersom jag är en (trots allt) ganska etablerad skribent som nu vänder mig mot andra medlemmar av etablissemanget och kallar dem maktmänniskor. Förhoppningsvis är jag (fortfarande) tillräckligt maktlös och omöjlig för att det hela inte ska uppfattas på det sättet. Jag klistrar alltså in texten och hoppas på protester:

En uppföljning av höstens konstdebatt har nyligen initierats i DN av två av det svenska konstlivets makthavare: Maria Lind (18/4) och Sara Arrhenius (11/5). Lind talar sig varm för den offentliga institutionen som demokratisk, frigörande kraft. Arrhenius oroar sig för konstkritikens (läs kultursidornas) marginalisering, och menar att om konsten har blivit mer massmedial, så har kritiken tvärtom ”retirerat och slutit sig i sig själv”. Men vilka lösningar och förslag erbjuder de? Inga, såvitt jag kan se. Jag känner igen ”chefens” typiska strategi — att vara svepande utan att binda sig vid några löften eller, hemska tanke, ideologier.

Ta till exempel Maria Linds förbluffande påstående att nyliberala och socialdemokratiska samhällen är ”lika goda kålsupare”. Hon hänvisar till samhällsteoretikern Roberto Unger, men säger inget om hans ideologi. Man bör veta att han själv kallat sig ”superliberal”, och att det är ett välkänt liberalt grepp att förkasta såväl högern som vänstern med hänvisning till att de är ”lika goda kålsupare”. Egentligen tillhör Unger en vag (eller svag) akademisk vänster som präglats av postmodernismen.

Denna vaga vänster är det perfekta alternativet för alla ”oss” (klassresenärer och andra) som utgör den politiskt korrekta medelklassen. ”Vi” kan ansluta oss till Maria Lind och hoppas att ”vårt” deltagande i experimentella aktiviteter på skattefinansierade kulturinstitutioner kommer att befria ”oss” och ge upphov till det perfekta samhället. Vi kan sedan hålla på med dessa aktiviteter tills dess att några mindre välvilliga ”kålsupare” och innehavare av den verkliga makten (ekonomisk och politisk) väljer att dra in finansieringen. Vem ska då hjälpa det avantgarde som bara ägnat sig åt dem som deltar, men uteslutit den stora publiken?

FRED ANDERSSON

Ett experiment utan resultat

(Ursprungligen publicerat i Upsala Nya Tidning, 2005)

Institutionen Konst 2 i Skärholmen har under nästan två år varit ett modebegrepp i svensk konst. Sedan ett år tillbaka har man dessutom tagit över verksamheten i Tensta konsthall. En granskning visar dock att de verkliga resultaten av en aviserad gränsöverskridande och nyskapande verksamhetsform uteblivit, skriver Robert Stasinski.

Institutionen Konst 2 i Skärholmen har under nästan två år varit ett modebegrepp i svensk konst. Konst 2 har inneburit både en trio kreatörer - Rodrigo Mallea Lira, Ylva Ogland, Jelena Rundqvist - och en plats för utställningar, som söker arbeta "över gränserna mellan konst, musik, mode, litteratur, arkitektur och design", som programförklaringen lyder. Konstscenen i Stockholm skulleÊmed Konst 2 bli en institution rikare, sades det, överskridanden skulle göras till regel och experimentet till slagord. Pengarna kom framför allt från stadsdelen, med stöd av det statligt underställda bolaget Centrumkompaniet, som gratis utlovade Migrationsverkets gamla lokaler mitt på torget i Skärholmen.

Kring den hajp som bildades kring verksamheten uppstod samtidigt ett vakuum mitt i den självreflekterande konstvärlden, där Konst 2 har lyfts upp som en förmodad nyhet i det liknöjda Konst-stockholm. Ytterst mager kritik har i förstone riktats mot institutionen som yrkar på en ny hastighet och elaborering för konstnärer, grafiker, musiker och andra kulturutövare.

Konst 2 uttryckte inledningsvis en experimentell önskan att "vara en institution där vi, och de vi bjuder in, kan pröva, testa saker som man inte är säker på. Som man inte vet vart det leder. Man ska få misslyckas". som Jelena Rundqvist tidigt uttryckte det. Detta uttalande rymmer institutionens grundläggande devis om ett syftelöst laborerande, där principer om misslyckande riktar blicken från resultat till process. Här uppstår omedelbart problem när värden skapas i en ständigt pågående verksamhet, till skillnad från något som skett och avslutningsvis kan utvärderas. Kritik kan därmed sånär elimineras.

De inledande projekten på Konst 2 var bland mycket annat en dj-workshop, Öronbio, poesitävling, performance och grafiska "presenter" till publiken, evenemang med ett vidgat begrepp om konst som fundament. Projekten genomfördes i enlighet med tankar om en lokal förankring och efterverkan, ideologiskt sanktionerat avÊlokala politiker som stadsdelsordförande Margaretha Johansson. Målgruppen var publiken i Skärholmens invandrartäta och kulturfattiga omnejd. Huruvida den lokala förankringen uppnåtts under det enda året institutionen funnits och verkat i Skärholmen, finns det inga förd statistik på. "Troligen har det varit fler från innerstaden än från Skärholmen", menar Margaretha Johansson, "men det är ju också bra." Problematiken kring regionaliserandet av ytterstaden i politik- och kulturfrågor är sedan länge omdebatterad och Konst 2 är inget undantag.

Konstnärliga eller vetenskapliga experiment föregås i regel av en analys av objektet eller ämnet för experimentet, varefter man ringar in det som skall testas, upptäckas eller falsifieras. När jag ett och ett halvt år efter öppningen frågar trion när man kan göra sig en kvalitetsmässig mätning avÊresultaten av ett konstnärligt experiment som Konst 2, får jag svaret "Om hundra år".

Konst 2 är ett projektrum för genreöverskridande experiment, där konst inte begränsar verksamhetens inriktning, där det skapats plattformar för koreografer, industridesigners, arkitekter, musiker och konstnärer. Samarbeten och utställningar av en ny, ofta relationell karaktär har uppkommit i intressanta konstellationer, men på vilka villkor i fråga om kvalitet och medvetenhet har detta egentligen genomförts?

Att som besökare träda in i Konst 2 i Skärholmen innebar ofta ett fysiskt möte med en konstnär eller kreatör som arbetadeÊi konsthallen. I detta ingår idén om interaktivitet - besökaren skulle antingen ingå i processen eller påverka processen. Besökaren reduceras i ett sådant möte till endera aktiv eller passiv, men troligtvis ofta någonstans mittemellan. Detta stadium av mental limbo har varit genomgående kritik mot framför allt stora museer och institutioner, men sällan alternativa konstrum.

YBA, det brittiska konstspektaklet i 1990-talets London utgick även det ifrån det alternativa uttrycket. Utställningarna i gamla industrilokaler var producerade av och med konstnärer, mot rådande konventioner och institutionell praxis. I dessa sammanhang, som kritikern Julian Stallabrass har noterat, förvandlades konsten ofta till en ursäkt för ett socialt umgänge med en initierad, klasshomogen konstpublik. På Konst2 presenteras ett kodat konstnärligt språk, där svårigheten att penetrera idé och praxis har förstärkts av den mediala varsamheten kring verksamheten. Frågan är om det konstnärliga innehållet här över huvud taget är av central betydelse för uppfattningen av Konst 2? I dag erbjuds haussade fenomen i kulturvärlden finansiering, medieexponering och politisk medvind i en tidigare inte skådad hastighet. Att Konst 2 under våren 2004, tre månader efter öppnandet av Konst 2 i Skärholmen tog över chefspositionen på Tensta konsthall kan ses som en del i detta snabbt snurrande konstliv.

Under början av seklet genomfördes sammanslagningar av konstarter på Bauhaus i Dessau, där förebilderna var de visioner som det ryska avantgardet, liksom Le Corbusier och de Stijl hade banat vägen för. I Tyskland hördes samtidigt Alexander Dorners credo om museet som "interdisciplinärt laboratorium" där grundbulten om införlivandet av andra konstarter och discipliner naglades fast som en metod för att nå större förståelse för den egna positionen. Historiska referenser återfinns i Europa, Sydamerika och Asien och ställer frågan om aktualiteten i de gränsöverskridande experimenten på Konst 2.

"Mötet med betraktaren", menar curatorn och museichefen Jacquelynn Baas, "måste särskilja mellan att nå ut till betraktaren och utnyttjandet av densamme för sina egna syften", må de vara estetiska, ekonomiska eller politiska. I de olika projekten genomförda av Konst 2 i Skärholmen samt i Tensta, finns en stor andel konstnärer som balanserar på gränsen mellan dessa förhållningssätt. När kan publiken sägas gå från att betraktas som autonoma individer till att bli ett medel för att uppnå en specifik konstnärlig idé?

Här är de politiska och ekonomiska fördelarna av publiktillvänd verksamhet för en institution odiskutabla - ofta är 'publik' ett nyckelord för att få finansiärer att öppna plånboken. Medan konstnären å andra sidan sällan utgår ifrån instrumentella värden i sitt konstnärskap som till exempel "bildning för medborgarna", för att använda sig av kulturdepartementets senaste policyinriktning för museer och utställningar.

Konst 2 har på kort tid etablerats som ett alternativ, samtidigt som verksamheten sedan ett år tillbaka hållit till i en av Sveriges viktigaste konsthallar. Det experimentella målet har varit näst intill ogenomlyst och genomsyrats av konsthallens egna röst om Konst 2 som "är ett vidare, större och mer komplext begrepp" än det traditionella konstbegreppet. Kravet på nyheter och regionala publiksatsningar har slutligen kastat upp Konst 2 i en mediehimmel som är få förunnad. Trots det ekar de konkreta resultaten av Konst 2:s verksamhet till dags datum med sin frånvaro.

Robert Stasinski

robert.stasinski@gmail.com

Vad är det som ska närläsas?

Peter Cornell skriver om konstkritikdebatten i Expressen 03 November. Precis som andra etablerade kritiker ser han inga problem med dagens konstkritik. Och finns det några problem så är de i så fall värre i andra länder, och dessutom har folk i alla tider klagat på konstkritiken. Peter Cornell ser sig om, och han ser en blomstrande ny kritik i Site, Merge, Geist, Union, konsten.net. Han frågar sig om de verkligen är symptom på en kris.

Ja, de är i alla fall inte symptom på motsatsen.

När jag ser mig omkring, ser jag inte samma sak som Peter Cornell. Jag ser ett antal underfinansierade tidskrifter som drivs av ideellt arbetande redaktörer, som ofta inte har möjlighet att betala sina medarbetare. Jag ser tidskrifter som publicerar intresseväckande artiklar av duktiga skribenter, men som sällan eller aldrig når utanför en snäv och specialintresserad läsarkrets. Jag ser samtidigt en fri entré-reform som medfört en ökning av antalet museibesökare med 152 % sedan förra året. Jag ser ett Kulturdepartement som gärna lägger stora pengar på möjligheten till gratis rekreation för en bred massa av kulturkonsumenter, och jag ser folk valfärda till konstutställningar på Skeppsholmen och på andra platser. Men jag ser inget motsvarande intresse för att stödja fora för fördjupad förståelse och kritisk bevakning av de utställningar som nu besöks av en allt större och bredare publik. Däremot ser jag ett utarmat tidskriftsstöd, och ett Kulturråd som fortfarande agerar som om internet var en övergående fluga. Faktum är att nättidningen Konsten.net är den enda svenska tidskrift som överhuvudtaget ägnar sig åt en regelbunden konstkritisk recensionsverksamhet. För att orientera sig bland den konst som produceras och ställs ut i Sverige är en intresserad läsare annars hänvisad till dagstidningarnas kultursidor. Där ser jag ett antal konstkritiker som beklagar sig över platsbrist, låga arvoden och osäkra arbetsförhållanden.

Jag ser, kort sagt, ett kulturklimat där kritik inte står högt i kurs.

I boken "What happened to art criticism?" beskriver James Elkins hur konstkritiken ökat i omfång (i dagspress, tidskrifter, kataloger, broschyrer, på nätet), samtidigt som den förlorat i inflytande. Samma tillväxt karakteriserar hela konstbranschen. Fler konstnärer och curatorer utexamineras, fler bienneler initieras, fler utställningsrum/ konsthallar/museer öppnas. Och så vidare. Konstvärlden kännetecknas av samma tilltro till tillväxt som de flesta andra branscher. I en rosenskimrande världsbild kan denna tilväxt vara lika med mångfald och pluralism. Goda värden som vi lärt oss att uppskatta. Men med flera aktörer är det inte konstigt att utrymmet för kritik minskar. När alla ska dela på samma kaka, gäller det att inte stöta sig med någon. Ett större antal kritiker kan förvisso leda till mångfald, och en kvantitativ tillväxt av antalet kritiska röster. Men leder det automatiskt till bättre kritik? Det är mer tveksamt.

”Det är sant att konst förgrenar sig i filosofi, ekonomi, sociologi och politik, men den är också något mer - det är just därför den är konst. En utställning måste mötas i sin konstnärliga egenart och inte reduceras till ett dokument i ett system ” skriver Peter Cornell.

Men vad händer då om konsten själv, för politisk och ekonomisk vinnings skull, reducerar sig till en instans i sådana system? Hur avhängig politik och ekonomi kan konsten vara, och ändå bevara sin autonomi – detta ”något mer” som vi alla hoppas att konsten ska vara? Och vad är egentligen detta ”något mer” idag – kan vi fastställa det utan att utgå från historiska / idealiserande / antikverade tankemodeller?

De närläsningar som förespråkas av Peter Cornell, och även Jessica Kempe, har definitivt ett värde. Men jag är rädd att om man l i k s t ä l l e r konstkritik med sådana närläsningar så riskerar man att missa en del fundamentala frågor. Och är verkligen dagstidningarnas kultursidor lämpliga fora för den typen av skriverier?—Frans-Josef

En ovanlig händelse: konstteori

Jag vill först påminna om att kritikerdebatten florerar också i Norge. Och det rekommenderas att läsa referatet från en stor debatt häromdagen i Oslo med Arthur C. Danto och moderatorn Sune Nordgren. Det är likt den svenska debatten.

http://www.kritikerlaget.no/

Jag vill därefter framföra mitt varma erkännande till Fred. Han är en av de ytterst få som är villig att föra en konstdebatt idag. Det verkar som i övrigt ingen vill se att de svårigheter som konsten dras med kan hänga samman med konstteorin. Som jag flera gånger nämnt har konstteori blivit detsamma som inlånad socialfilosofi och ett slappt och halvt erkännande av den institutionella konstteorin. Varför kan vi inte föra en konstteoretisk diskussion? Enkelt svar: Man gör inte det utanför Sverige och därför måste vi vänta tills den legitimeras av någon internationellt gångbar auktoritet. Så har det alltid varit. Men nu till Freds förstulna anmärkningar mot mina ståndpunkter. Han skall inte tro han kan komma undan med så enkla resonemang som han visar i sin inlaga.

Misstaget som Fred gör när han talar om konstens grad av avhängighet är följande problem: Vad är det som är avhängigt? Naturligtvis kan man säga att konsten är beroende av diverse andra fält. Men vilken konst? Vad är det? Här är sakens kärna, vi har bildproduktion, men vid en tämligen bestämd tidpunkt (omkring 1800) introduceras att en bild inte bara är en bild utan också ”konst”. Och hur ser man skillnaden mellan bild och bild som konst? Svaret är att man känner efter. Om man tror på det så tror man. Tror man inte, utan anser att Kant och den romantiska tyska filosofin var ute på en metafysisk resa i drömland, återstår att konsten tillkommit utan någon egentlig grund. Vi har helt enkelt det vi har, konsten som en verksamhet som har erövrat hög diskursiv status och en viss rätt att överskrida normer osv.

Det här har betydande konsekvenser. Det för med sig att konst alltid blir det som legitimeras av konstvärlden eftersom det inte finns någon annan auktorisation. Det finns ingen ”konst” att åberopa före tillkomsten av det moderna konsttänkandet och strängt taget inte heller efter. Vad är bra, vad är dåligt? Fråga konstvärlden, svaret finns i vad som gäller. Vill man ändra på något kan man försöka med en reklamdrive för att intressera konstvärlden. Se t ex på frågan om Frans-Josef är konstkritiker. Är han det i konstvärldens ögon? Ja, åtminstone har han blivit det nu med allt det intresse som skapats kring kritikerdebatterna. Man skall komma ihåg att konstvärlden är frikostig med klassificeringar där värdet är lågt. Om någon tjatar och om det inte är fullkomligt orimligt får denne väl kalla sig för konstkritiker. Men det är ingen större vinst. I diskussionen om Frans-Josefs status handlar det självfallet om hur bra han är. Är han en kritiker av betydelse, tillräckligt bra för att inkorporeras i gänget av de självklara? Ju mer det händer kring Frans-Josef ju närmare kommer vi en alltmer välvillig acceptans. Så fungerar konstvärlden och resonemanget om kritikern Frans-Josef skiljer sig inte från en diskussion om vad som är konst.—Lars Vilks

Att vilja mer

Jag heter Fred Andersson och har blivit ombedd att yttra mig. Har tidigare kommenterat debatten i en understreckare (15/10) där jag lyfter fram Ulf Linde. Den har uppmärksammats på sina håll, särskilt på SARTS, där det frågades efter huvudsyftet. Var det att hylla Linde eller att faktiskt definiera en dialogisk kritik som hållbart alternativ? Såvitt jag kan se sammanfaller dessa syften: i ett svenskt sammanhang kan de inte separeras. Om så önskas kan jag förtydliga ett och annat som ansågs otydligt på SARTS. Men det kan ta tid: jag har pressat in väldigt mycket i den där enda understreckaren. Diskussionen här nedan tog en intressant vändning när Robert S uppmärksammade Robyns roll på Moderna. För mig är sociologisk medvetenhet det ena huvudvapnet mot den förflackning och marginalisering som vi diskuterar. Den andra vapnet är det dialogiska förhållningssättet som alternativ till monolog och auktoritetstro. Jag vill nu bidra med två sociologiska anmärkningar: en lång om Vilks, en kort om Frans-Josef.

Om Vilks: problemet med hans konstteori förstås bäst utifrån Pierre Bourdieu. En grundläggande distinktion hos Bourdieu är den mellan det autonoma och det heteronoma. Alla fält (som konstens, journalistikens, matematikens…) präglas av olika grader av självreglering (autonomi) och avhängighet (heteronomi). Vissa fält, som journalistiken, är i hög grad avhängig av andra fält (ekonomins, politikens). Andra fält är avhängiga i mindre grad: ett extremt exempel är matematiken. Det finns ingen anledning att anta att konstens fält är vare sig extremt avhängigt eller extremt autonomt. De gamla formalisternas misstag var att de definierade konsten helt utifrån dess autonoma aspekter: de erkände inte ens att den befann sig i ett fält. Vilks misstag är det motsatta: han reducerar allt till avhängighet.

Snällare om Vilks: den monotona envishet med vilken han informerar oss om vår avhängighet (som om vi inte visste om den förut) skall inte överskugga hans viktiga insatser. Det går naturligtvis inte att hitta någon svensk konstnär som lika framgångsrikt har omsatt en teori i praktiken. Hans doktorsavhandling ”Konst och konster” var inte märkvärdig och mest en överskrift: den verkliga skriften och den verkliga tesen (om avhängigheten) finns utspridd i alla hans andra aktiviteter. Som nu senast i ”Konstkritikerprojektet” på www.vilks.net.

Trots att jag tillhör de parodierade måste jag erkänna att det är oerhört nyttigt att i Vilks skrattspegel se hur förutsägbart vi alla beter oss, vilka patetiska klyschor vi suger upp och upprepar. Det är här problemet ligger. Det är det som är kritikens verkliga kris: acceptansen av färdiga formuleringar och befintliga sociala strukturer. Vad beträffar Vilks kan hans egen roll aldrig tillåta honom att på allvar erkänna ett alternativ (vem kan tänka sig honom helt och hållet allvarlig?) Själv menar jag förstås att alternativet finns så snart någon bestämmer sig för att själv formulera en fråga, i hopp om att kanske få svar. Detta är att tilltro sig själv förmågan att avgöra vad frågan gäller: alltså vad ett verk kan betyda och vad det kan vara värt. Eller vad ett ord kan betyda, vad det kan vara värt. Närvaro: att inte gömma sig i det etablerade.

Om minidebatten om Frans-Josef och hans rätt att kalla sig kritiker: det här är väldigt konstigt, väldigt svenskt. I anglosaxisk miljö är det självklart att en kritiker inte behöver ha något alls med dagspress eller andra massmedier att skaffa. Det kan vara renodlade universitetsmänniskor, eller folk som bara publicerar sig i väldigt smala sammanhang. Enligt mig är en kritiker en person som skriver om konst, som står fri från tongivande maktcentra i det fält han/hon opererar i, och som dessutom har ambitionen att vara både: 1. Mer än bara duktig (som konsthistorikerna), 2. Mer än bara stor i käften (som Natalia Kazmierska). Såvitt jag kan se håller Frans-Josef måttet.

Utifrån detta skall jag också ge mina svar på Frans-Josefs och Roberts fyra frågor (från 25 september). Alltså: 1.) Kritisera. Hur bedöms det kritiska värdet i en text, och vilka ”faror” finns det med att låta ”instrumentella värden” som granskning och undersökning ta överhanden i sitt arbete? Svar: det kritiska värdet beror på i hur stor utsträckning jag som kritiker kan visa att mina granskningar och undersökningar är relevanta. Att jag har något att säga med dem. Att jag inte bara sågar för sågningens egen skull (se Kazmierska). 2.) Nya medier. Blir min uppgift annorlunda bara för att mediet är annorlunda (t.ex. sociala aktioner istället för måleri)? Svar: nej. Inga förmildrande omständigheter finns vad gäller dålig konst, oavsett medium. 3.) Värden. Är det viktigare att informera, analysera och tolka än att värdera? Svar: nej. Värderingen är målet. Analys och tolkning är bara vägen fram till målet. Vägen är inte allt. 4.) Tillväxt. Vem vinner på en bättre konstkritik? Svar: alla som inte tjänar på ett utarmat offentligt samtal.

Jfr Terry Eagletons oumbärliga analys av konstkritikens marginalisering under 200 år i ”The Function of Criticism” (Verso Classics, nytryck). Jag låter mina studenter läsa den. Hos Eagleton är det åter igen tydligt att kritikerrollen i djupare mening inte handlar om något visst medium, utan om modet att föra ett samtal om det gemensamma. Alltför länge har vi låtit oss luras av folk som förnekar eller föraktar det gemensamma.

Vad jag skrivit hittills motsvarar en mycket stor recension numera. På Lindes tid fanns inga sådana begränsningar. Men jag tror att Frans-Josef har helt rätt i att dålig kritik inte har med platsbrist att göra. Stora ting kan sägas med små medel.

Slutkommentar: skriver ”Vilks” och ”Frans-Josef”, vilket inte beror på att jag känner den siste bättre än den förre utan på att jag väljer det namn som fäster. Självpresentation (enligt önskan tidigare här på bloggen): jag är för gammal för att kallas ung, för ung för att kallas gammal. Kritiker i dagspressen sedan våren 1993 (NWT, senare SvD). Numera pappa, lärare, forskare och kritiker i nämnd ordning.

Vänligen: F

Kritiken måste definieras som utvidgning

Martin Shibli talar i HD om det problematiska med att konstsystemet är alltför slutet för att talanglöshet och innehållsbrist skall kunna gallras bort till förmån för tangibla resultat. Här påpekar han mycket riktigt (och i sammanhanget oerhört intressant) att Robyns position som styrelsemedlem i Moderna Museet illustrerar en sådan tankegång.

En av anledningarna till varför detta nu sker på Moderna Museet är, skulle jag vilja hävda just den bristsjukdom – ett slags konstsystemets AIDS – som den falnande kritiken innebär, där avsaknaden av kritisk granskning av exempelvis resultaten av en institutions policy, utställningsprogram och publikintresse inte ges en grundlig genomlysning, och därför inte kan leda till en positionsbestäming av vissa individer eller institutioner. Robyn kan i ett retorisk sammanhang knappast sägas producera sämre villkor för Moderna Museet än exempelvis Gregor Wroblewski som Robyn ersätter. Anledningen: ingen har statistik, eller granskande argument för att påvisa motsatsen. Ansvar som Schibli mycket riktigt vill kunna utkräva oftare än på undantag kan och ska göras av kritikern, inte av curatorer eller konstnärer som på ett helt annat sätt måste sägas vara i en beroendeställning vis-a-vis museet, institutionen. Vad kritiken kan bidra med i sammanhanget, tror jag, är just en omdaning av positioner och strukturer i konstvärlden där det socio-ekonomiska spektrat av konstvärlden kan ges cred och därför också bli legio att analysera och värdera av inte bara konstnären och curatorn, utan även av kritikern.

Lars Vilks presenterar mot slutet av sin meta-debattartikel nedan den diskutabla lättheten med vilken konst produceras. Vem som helst, må det vara Greenpeace, Samuel Beckett eller en avdankad grafiker kan implementeras som konstnär i systemet, och detta är helt sant. Men dock bara av en curator, inte av en kritiker, ännu. Frågan är faktiskt av paradimatisk art och just nu av central betydelse för hur vi skall fortsätta förstå bra och dålig konst (märkte ni, inga klamrar på ’bra’ och ’dålig’?). Vad som måste skiljas på är om skapandet eller upplevelsen av konst kan kasta infallsvinklar mot fascinerande och radikala teman eller om konsten kan kasta fascinerande och radikala infallsvinklar mot olika teman. Distinktionen är mycket central beträffande hur värderingen av konst görs i sammanhang där exempelvis det lokala hamnar i dialog med politik och sociologi; Miwon Kwon menar bland annat i sin bok One Place After Another att platsen inte längre kan förstås utan fonden av politik, ekonomi, kultur och sociala processer, de är integrerade i förståelsen av platsspecifikt konst. Att dessa komponenter just nu kan sägas vara en grundbult i ett paradigm, forskningsprogram, episteme, etc. gör att de måste granskas utifrån motsvarande stränga kriteriegrund som exempelvis formalism, plasticitet eller ikonicitet. Som kritiker måste vi därför både värna den samlade kompetens vi besitter men samtidigt också reagera på den utvidgning som ständigt och jämt sker genom utvidgning av vårt kunskapsområde. Detta kräver ett slags kritikerns kompetensutveckling – ett honnörsord i alla branscher utom vår egen, som det verkar.

Nya debattinlägg

I Göteborgsposten skriver Fredrik Svensk en sammanfattning av tidigare inlägg i frågan: http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=121&a=238135.

F.S hävdar bland annat att diskussionen inte bör handlar om huruvida kritiken skall vara värderande eller beskrivande. Han efterlyser istället, utan att specifiera vad det innebär, "mer av en kritik som sätter både sig själv och konstbegreppet på spel, utan att för den skull förkasta dess traditioner." Det låter bra i mina öron. Vidare är han något på spåret när han menar att det inte finns "någon trygg historieskrivning, teori eller samhällsanalys - låt oss kalla det "tradition" - att vare sig vila i eller förkasta." Samtidigt finns det ändå "fortfarande människor med mer makt än andra." Detta är något som fler kritiker bör ta i beaktande. Makten försvinner inte, bara för att den i mindre utsträckning finns i händerna på ett antal konstkritiker, oavsett om dessa är patriarkala eller inte. Den avpatriarkalisering och pluralisering av konstkritiken som ska ha skett på 90-talet innebär knappast att makten och inflytandet numera delas systerligt kritiker emellan. Mitt eget engagemang har för övrigt aldrig handlat om konstkritiken som institution. Men om konstkritikernas skriverier minskar i inflytande, innebär det sannolikt också ett minskat inflytande för kritiken som sådan. Makten finns alltid någon annanstans. Men var?

I Helsingborgs Dagblad ser Martin Schibl konstkritikens marginalisering som ett symptom på samtidskonstens kris: http://hd.se/kultur/artikel/detalj.shtml?id=36529.

Jag håller med M.S. om att samtidskonsten upplever en slags legitimitetskris. Mer eller mindre seriösa förslag att lägga ner Nifca, Statens Konstråd, Rooseum väcker inte direkt några heta känslor. Det förefaller som om den legitimitet som konsten har hos en bred publik, är av ett ytligt slag. Men har konsten någonsin varit förankrad hos en bred publik? Är man, som många i konstbranschen, en luttrad anti-populist, kan man såklart avfärda alla tankar på att konsten överhuvudtaget skulle hämta legitimitet hos en bred publik som just ett utslag av populism. Då kan det vara värt att påminna om att konsten aldrig varit så beroende av statlig finansiering som idag, och att vi lever i en tid då många förväntar sig att även offentligt finansierade institutioner ska vara avant garde. I detta sammanhang har konstkritiken en viktig roll att spela. Det duger inte att beskriva lite, tolka lite...eller ännu värre, hålla tungan rätt i mun för karriärens skull. Jag tror att många vant sig vid tanken på att kritikernas skriverier inte är så viktiga. Men de har haft, och har, väldigt fel. Konstkritiken befinner sig ju mitt i vår tids kulturella omvälvningar! Jösses!

I Dagens Nyheter skriver Dan Jönsson om Kritiken som störningssändare. Tyvärr har DN inte lagt ut hans text på nätet.

D.J. ifrågasätter om konstkritikens marginalisering är ett problem. "Att tala om marginalisering förutsätter att den tidigare befunnit sig i centrum" menar han. Nja, det gör det ju förvisso inte. Däremot bör man kunna tala om grader av marginalisering, och det förefaller som om kritikernas skriverier, generellt, har minskat i inflytande. I boken "What happened to art criticism?" beskriver James Elkins, professor vid The Art Institute of Chicago, hur konstkritiken ökar i omfång (i dagspress, tidskrifter, kataloger, broschyrer, på nätet), samtidigt som den förlorar i inflytande. Jag skulle vilja komplettera Elkins resonemang med att hävda att samma tillväxt karakteriserar hela konstbranschen. Fler konstnärer och curatorer utexamineras, fler bienneler initieras, fler utställningsrum/konsthallar/museer öppnas. Och så vidare. Konstvärlden kännetecknas av samma tilltro till tillväxt som de flesta andra branscher. Med flera aktörer är det inte konstigt att utrymmet för kritik minskar. När alla ska dela på samma kaka, gäller det att inte stöta sig med någon. Det verkar alltså felaktigt att, som många kritiker, skylla på utrymmesbrist. Ett större antal kritiker leder till mångfald, det vill säga en kvantitativ tillväxt av antalet kritiska röster. Men leder det automatiskt till bättre kritik? Det är mer tveksamt.

D.J.kritiserar, med rätta, hittillsvarande debatt för att sakna skärpa. Han vill föra in diskussionen på en mer konstruktiv linje, och fokusera på hur möjligheterna för en mer värderande kritik ska se ut. Och han har naturligtvis helt rätt. Han menar bland annat att kritiken i större utsträckning bör överskrida sina befogenheter och utmana även konstens innehåll. "Har vi möjlighet att skriva detta slags kritik idag? I viss mån tror jag faktiskt det" avslutar han.

Eftersom jag tycker att D.J. har helt rätt efterlyser jag svar från andra etablerade kritiker, exempelvis på DN. Får kritiken ifrågasätta konstens innehåll? Bör kritikern göra detta och i så fall hur?

(DN är inte intresserade av fler debatt inlägg från mig, så jag får nöja mig med att skriva här på bloggen)

Jämställt och liberalt

Ja, vad har egentligen hänt i den här debatten? Vad är det som är fel? Är det konsten eller konstkritiken? Eller rör det sig mest om ett positioneringsspel? Andreas Gedin undrar varför inte flera av de mer etablerade kritikerna har deltagit. De har väl ingen anledning, de sitter redan på etablerade poster och klarar sig hyggligt i konkurrensen, varför skulle de intressera sig för att debattera med den nedre delen av kritikerkåren? Till största delen är kritikerdebatten ett forum för kritiker och andra i konstvärlden som kämpar för sin positionering. Att Jessica Kempe tar del i diskussionen är rätt intressant. Hon får väl numera betraktas som högsta hönset på DN. Svagheten att befinna sig där är framför allt att det inte finns någon konstriktning eller något annat direkt upphetsande att företräda. Mycket klokt spelar hon ut det feministiska kortet som alltjämt äger full kraft och som dessutom är oantastligt. Den gentemot tidigare relativt stora grupp av kritiker som skriver i DN (och förhållandet är likartat även på andra tidningar) kan vara skäl nog för att tala om patriarkatets tillbakagång. Nu har det blivit jämställt och liberalt! Dessvärre tycks konsten ha gått samma väg. Gedin menar att ”konsten är inte alls så ointressant som Bo Madestrand tycker”. Något annat argument än att många arbetar med utställningar utan att söka bekräftelse får vi inte.

Och det är nog här skon klämmer. Någon brist på konstprojekt och utställningar är det inte, mängden är det inget fel på. Men det är det här med nyheter och något som kan bryta massproduktionen. Det är alltför lätt att göra ett konstprojekt. Dessutom kan man ganska lätt åstadkomma ett av god kvalitet genom att undersöka något angeläget ämne eller samhällsproblem om vilket det inte kan sägas annat än att det är behjärtansvärt. Konsten har blivit duktig.

Lars Vilks

Dagskritiken lider av vaghet

(Inlägg i DN 15 oktober, 2005)

Den debatt om konstkritiken som pågått en tid på bloggen Efter kritiken, under en paneldebatt på Konsthall C i Hökarängen (26/9) och nu i DN är märklig, också för mig som deltagit. Jessica Kempe är däremot inte bara nöjd utan sprudlar av glädje över den breda, icke-patrialkala konstkritik hon tycker sig leva med sedan ett decennium (DN 12/10). Jag uppfattar tvärtom att det är sällsynt att kritiken är en del i en dialog om konst som Kempe tycker sig delta i.

De konstnärskolleger, curatorer och konstskolestudenter jag talar med uppfattar inte att de befinner sig i dialog med kritiken. En recension kan förstås vara mycket viktig för en konstnär, men då oftast i egenskap av att vara en monologisk, offentlig bekräftelse. Och konstkritiken har förlorat mark till både marknad och curatorer. Om jag var dagskritiker skulle jag vara orolig över detta.
Däremot är konsten inte alls så ointressant som Bo Madestrand tycker (DN 26/9). I stället arbetar många med utställningar, nättidskrifter och allehanda projekt, men gör det utan att söka kritikens bekräftelse eller dialog. Om jag var dagskritiker skulle jag uppfatta detta som ett problem.

Tydliga, argumenterade värdeomdömen utesluter inte en dialog, tvärtom utgör de grunden för meningsfulla utbyten av idéer. Den vaghet som mycket av dagskritiken lider av är svår att uppfatta som en del av ett samtal. I stället är det lätt att förstå otydlighet som osäkerhet. Säkerhet skall dock inte förväxlas med utropstecken eller invektiv som saknar argumentation.

Ett annat märkligt uttryck för att kritikens situation är problematisk är att Kempe är den enda etablerade konstkritiker som deltar i DN-debatten!

Varför vill inte fler av de etablerade konstkritikerna delta i den offentliga debatten? (Milou Allerholm och Mårten Arndtzén deltog hedersamt på konsthall C.) Man får förmoda att de sitter nöjda.

Andreas Gedin, konstnär