"Kritikens kris"

”EFTER KRITIKEN vill väcka diskussion om dagens konstkritik. Målet är att ställa en diagnos: vad felas kritiken, och hur kan det åtgärdas”. Det är inte första gången något liknande sker – tvärtom har diskussioner om ”kritikens kris” återkommit med visst regelbundenhet sedan lång tid tillbaka. Senast var det Expressens före detta teaterkritiker Tomas Forser som initierade en debatt om det i hans tycke problematiska med författare som också skriver litteraturkritik. Samme Forser som senare avgick på grund av kvällspressens tilltagande ”försumpning”, som Niclas refererar till nedan. Detta påpekande är inte menat som en kritik av detta forum, utan blott och bart ett konstaterande.

Enligt min mening är talet om ”kritikens kris” problematisk. Det rör sig en rad olika faktorer som sammantaget skapat det uppkomna läget, men det är vare sig konstnärena eller kritikerna som ensamma ska bära hundhuvudet för det.

Dagens medieklimat, där ”kultur” likställts med ”nöje”, premierar inte fördjupning och kritisk reflektion överhuvudtaget. Detta har också medfört att de riktigt skarpa skribenterna, efter kortare eller längre tid, har lämnat kritiken för att istället ägna sig åt mera prestigefulla och lukrativa uppdrag: Lars Nittve, Daniel Birnbaum, Maria Lind, för att nämna några. En utveckling som förstärks av att nästintill alla kritiker är frilans. Det är således inte bara konstnärerna som lider av den otrygghet som en liten och kraftigt varierande inkomst innebär, utan även deras verksamhets granskare, konstkritikerna.

En annan mist lika viktig faktor är den förändring av konsten, konstnärsrollen och globaliseringen (av den västerländska konstsynen) som skett i kölvattnet av postmodernismen. Utställningskommissarier har alltid funnits men deras arbete har ganska lite att göra med de nya stjärncuratorer, som reser världen runt och ordnar biennaler och utställningar. Denna utveckling har försvårat, om än inte omöjliggjort, det konstkritiska uppdraget. Något som inte minst Frans-Josef uppmärksammat i Paletten (3/04): ”Den frånvarande kritiken” och i en e-postintervju med mig på Konsten.net: http://www.konsten.net/narbild/fransjosef.html

Frans-Josef skrev tidigare på detta forum: ”Föreställningen att kritik skulle vara en slags meningsproduktion är minst sagt problematisk i en tid då mening produceras, paketeras och säljs av alla aktörer på en kommersiell marknad. En strumpförsäljare ägnar sig åt produktion av mening. Det är just i ett sådant samhällsklimat som en kritisk kultur har svårt att göra sig gällande. Så länge kritiken ser sig själv som en producent av kulturell mening (vilket i stor utsträckning verkar vara fallet), snarare än en instans som genom kritisk analys kan undergräva det socioekonomiska komplex som formligen spyr mening över oss varje dag, kvarstår problemet /…/”

Detta inlägg var, åtminstone till viss del, en reaktion på mitt första inlägg som jag avslutade med reflektionen: ”Jag anser därför att det konstkritiska uppdraget i högre utsträckning än hittills handla om att skapa och sprida de språkliga verktyg som behövs för att kunna diskutera det närmast gränslösa bildkonstbegrepp vi numera omger oss med. Betraktat så blir skillnaderna mellan konst och kritik mindre, utan att för den skull utraderas. Både konst och kritik är ytterst sett produktion av mening, vilket gör dem på en gång oändligt viktiga och fullkomligt överflödiga – liksom allt redan är gjort men likväl återstår att uträtta.”

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka Frans-Josefs inlägg. Det är väldigt välformulerat om än lite otydligt. Jag är inte säker på att jag förstår vart du vill komma med det, men det kan bero på min bristande fattningsförmåga? För du menar väl inte att kritiken och därmed konstkritiken, fungera som en murbräcka som ska bryta igenom och i förlängningen krossa det ”socioekonomiska komplex” (kapitalismen?), ”som formligen spyr mening över oss varje dag”? Och vad innebär en ”kritisk kultur” som du nämner, men inte förklarar? Menar du ett klimat där det är möjligt att fördjupa sig i diskussioner om fundamentala frågeställningar? Men har en sådan kultur någonsin funnits och går den i så fall att återskapa?...

Likt Anders och Niclas upplever jag att ”kritikens kris” i första hand rör bredare massmedia, som tidningar, radio och TV. Utan att upplevas för självgod tycker jag att det numera finns flera yngre (till vilka jag själv räknar mig) förvånansvärt drivna skribenter som vidareutvecklat formerna för det kritiska samtalet. Problemet är emellertid att dessa texter ofta enbart når en redan initierad publik. På denna punkt finns skäl både till optimism (skribenterna) och pessimism (mediaklimatet), men det står skrivet i stjärnorna om det kommer att bli bättre eller sämre.

Jag håller med Niclas om att en välfungerande konstkritik kan bidra med en ”intresseväckande meningsproduktion och kvalificerade bedömningar, vilka bygger på intelligenta och känsliga närläsningar. Den sätter in enskilda företeelser i större sammanhang, bl.a. historiska, ekonomiska och geografiska, och den lyfter fram bakomliggande ideal, såväl estiska som ideologiska.”

Johan Lundh.