lördag, augusti 27, 2005

Konstkritik + Ekonomi = Konstvärlden nöjd

Mitt och Frans-Josefs statement 'Kritikens kris' är lika mycket ett konstaterande som en uppmaning. Kris i bemärkelsen att kritiken är hotad, både tack vare sin förstelnade form med också på grund av minskad självreflexion; Formalismen inom kritiken är ett faktum, som FJ beskriver nedan. Endast en konstant finns idag inom kritiken - formen. Utvecklingen av kritikens form har i praktiken stagnerat på 60-talets nivå. Slå gärna upp en gammal recension av Ulf Linde eller Michael Fried och jämför. Utveckling saknas.

Skulle detta accepteras inom övriga delar av konstsystemet? Naturligtvis inte. Men resten av systemet har å andra sidan ständigt haft en auktoritär instans som kunna balansera, granska eller mäta dess mått av framgång: Konstnären har haft curatorn och publiken, galleristen har haft marknadens utveckling, curatorn har haft kritikern och besökarna och museet har haft kulturpolitiken som sin auktoritet. Vem har kritiken haft som balans? Konsthistorikern? Knappast. Konstnären? Curatorn? Nej, kritikerna har istället inlemmats i ett ekonomiskt system sällan granskat av någon men kontrollerat av redaktörer, gallerister, museer och i någon mån konstnärer. Ekonomin styr vad vi läser, hur vi läser och vem vi läser. Kritikern styr över sin integritet, ja, men ingen annat. Lars O Ericsson försökte i DN, ekonomin sade nej.

Anders Olofsson skriver nedan om integritet kontra ekonomiska och sociala aspekter av kritiken: ’Historiens dom brukar vara hård, och den som de facto inte levererar något meningsfullt hamnar förr eller senare på sidlinjen.’ Lars O skulle nog inte vara helt säker på att meningsfullheten är vad som placerade honom på sidlinjen. Snarare en cynisk och icke ännu granskad ekonomi.

I händerna på ekonomiska krafter inom konstvärlden har kritiken formgetts och stöpts i en form som passar den ekonomiska utvecklingen – tabloidiseringen av media, den ökade hastigheten i läsningen, det kortare formatet, etc. Kritikern har antingen klämt in sig i denna form utan möjlighet till protest, eller startat alternativa media (där ingen får betalt, och nästan ingen läser dem). Vad är då meningen med konstkritiken undrar man på detta forum? Man knyter ihop ben och armar på sig själv genom att hävda att meningsproduktion är konstkritikens mening. Cirkeldefinition brukar filosofen säga.

Konstkritiken har outtalade mål, som är högst okontroversiella: Kritisk granskning, reflexion, fördjupning, nya perspektiv, värdering, kontextualisering etc. Allt det där är vad vi vill uppnå när vi skriver eller läser kritik. Men jag vill istället använda en parallell från samhällsvetenskapen för att definiera kritiken: Kritiken bör inte definieras i termer av sin funktion och sina mål (de är ganska uppenbara och delvis spretiga). Det är snarare medlen som bör framvisa och avgränsa kritiken. I detta fall de ekonomiska medlen som i vår bransch är ackumulerade kring gallerier, museer och redaktioner. Om inte dessa kopplingar granskas, undersöks och kommenteras kommer ekonomiska krafter (=alla utom kritikerna och i någon mån konstnärerna) fortfarande ha monopol på det konstpolitiska våldet, och kritiker förpassa till sista instans på fältet – som marknadsförare av curatorn, konstnären, museet och galleriet och dessas ideologier.

-Robert Stasinski

2 Comments:

Blogger Rikard Ekholm said...

Jag har en fråga som kanske frångår diskussionen. Kanske inte.

Det kanske är allmängods och så, men vad hände med NU-E?

7:32 em  
Blogger frans Josef said...

NU-E gick inte runt ekonomiskt, så vi blev tvungna att lägga ner.

11:07 fm  

Skicka en kommentar

<< Home