Självreflektion

Det intressanta med att diskutera är att ens oreflekterade försanthållanden belyses och kritiseras. För mig personligen har den kritik jag fått på detta forum varit lika besvärande som välkommen. Inte minst Frans-Josefs och Roberts inlägg har varit mycket tankeväckande. Vid närmare eftertanke håller jag också med dem på flera om än inte alla punkter. Det förstnämnda kanske kommer som en överraskning, men läser man alla inlägg av alla skribenter inser man snart att likheterna i beskrivningen av konstkritikens situation är större än skillnaderna. Därför kan jag inte annat än dra på smilbanden när jag läser att bland andra jag anser att ”kritikerns roll i konstsystemet är att vara någon slags ”konstens copywriter”, som Frans-Josef skrev i ett tidigare inlägg.

Givetvis anser jag inte att min roll som skribent är att vara ”konstens copywriter” (jag uppfattar mig inte heller som konstkritiker, även om jag till och från skrivit en kritisk text). Det tror jag ingen på detta forum skulle göra, även om de i praktiken skulle vara just det. Frans-Josef skriver också att kritiken har kommit att bli en konserverande kraft, och att jag, Anders, Niclas och Kira tycker att det är något positivt. Jag tycker att det är ett oerhört stort problem att konstkritiken inte har utvecklats i takt med samtidskonsten! Där kunde jag inte hålla med Frans-Josef och Robert mera. Under de snart två år jag trevat mig fram som skribent, på främst Konsten.net, har jag ständigt omprövat mina egna förutfattade meningar om vad jag kan skriva om och hur, ivrigt påhejad av Anders. Om jag misslyckats beror det inte på att Anders kringskurit mina möjligheter att experimentera med såväl form som innehåll, utan för att jag inte är en tillräckligt begåvad skribent.

”/…/ Därför återkommer jag till frågan om det är det så orimligt att tänka sig att konstkritiken faktiskt har det genomslag den förtjänar. Även den som tycker att dagens konstkritik är toppen och att det inte finns någon som helst anledning att tala om en kris (någon?), borde kunna acceptera en tankemodell där kritiken givit upphov till sin egen marginalisering. Det fiffiga med detta scenario är att vi, som kritiker, då faktiskt har möjlighet att påverka situationen.”
Nej, det är inte orimligt, men man måste också försöka se den stora bilden (ekonomiska, kulturella och sociala förändringar), och den lilla (konstens och konstkritikens utveckling) på samma gång. Till skillnad från Frans-Josef (?) anser jag att medieklimatet inte helst går att särskilja från situationen för konstkritiken. Att inte sätta dagens mediesituation i samband med konstkritikens förmenta kris är omöjlig.

Men den innebär, paradoxalt nog, också nya möjligheter. I takt med att DN och SvDs konstbevakning krympt har tidskrifter (tryckta och på nätet), fått en ökad betydelse. Site, U-N-I-O-N, Konsten.net, Kunstkritikk.no, SARTS och Omkonst.com är alla exempel på motreaktioner mot det rådande medieklimatet och allt viktigare för dem som vill hålla sig a jour med framförallt den nordiska samtidskonsten. Där utvecklas formerna för kritiska samtalet idag, inte på dagstidningarnas kultursidor. För att inte nämna alla de debatter och seminarier som alltjämt hålls i små källarlokaler och stora institutioner. Problemet med detta, som jag skrivit om tidigare, blir att detta samtal förs över huvudet på ”vanligt folk”. Liksom Kira har jag svårt att övertyga mina kulturintresserade föräldrar om nödvändigheten av samtidskonsten. De behöver en lättillgänglig och kvalitativ konstkritik mer än jag gör. Det var detta jag menade när jag skrev att det finns skäl till både optimism och pessimism, ingen annat.

De frågor som verkligen fick mig att börja tänka var Frans-Josefs frågor: ”…utifrån vilken position skriver en kritiker? Varifrån hämtar kritikens sin auktoritet? Den enskilde kritikern hämtar naturligtvis en form av auktoritet utifrån sin egen person, sitt kunnande och, som Anders Olofsson påpekade i ett tidigare inlägg, sin integritet. Kunnande och integritet är naturligtvis goda egenskaper för en kritiker, men att hänvisa till den enskilde individen som måttstock är att acceptera en total värderelativism. Samtidigt kan kritiken knappast hämta legitimitet från en version av ”Historien”, eller det hopkok som brukar kallas för ”Konstteori/Teori”.”
Detta kluster av frågeställningar är enligt mig vad denna debatt borde handla om. Jag ber om ursäkt för att jag inte klargjorde det från första början. För vem skapar/skriver jag, med vilken rätt uttrycker jag mina åsikter och hur legitimerar jag dem? Brännande frågor som utgör ett utmärkt underlag för en debatt, inte enbart om konstkritiken utan allt skapande överhuvudtaget. Men innan jag kan ta med an dem måste jag nog tänka lite till…

Johan Lundh.