Att vilja mer

Jag heter Fred Andersson och har blivit ombedd att yttra mig. Har tidigare kommenterat debatten i en understreckare (15/10) där jag lyfter fram Ulf Linde. Den har uppmärksammats på sina håll, särskilt på SARTS, där det frågades efter huvudsyftet. Var det att hylla Linde eller att faktiskt definiera en dialogisk kritik som hållbart alternativ? Såvitt jag kan se sammanfaller dessa syften: i ett svenskt sammanhang kan de inte separeras. Om så önskas kan jag förtydliga ett och annat som ansågs otydligt på SARTS. Men det kan ta tid: jag har pressat in väldigt mycket i den där enda understreckaren. Diskussionen här nedan tog en intressant vändning när Robert S uppmärksammade Robyns roll på Moderna. För mig är sociologisk medvetenhet det ena huvudvapnet mot den förflackning och marginalisering som vi diskuterar. Den andra vapnet är det dialogiska förhållningssättet som alternativ till monolog och auktoritetstro. Jag vill nu bidra med två sociologiska anmärkningar: en lång om Vilks, en kort om Frans-Josef.

Om Vilks: problemet med hans konstteori förstås bäst utifrån Pierre Bourdieu. En grundläggande distinktion hos Bourdieu är den mellan det autonoma och det heteronoma. Alla fält (som konstens, journalistikens, matematikens…) präglas av olika grader av självreglering (autonomi) och avhängighet (heteronomi). Vissa fält, som journalistiken, är i hög grad avhängig av andra fält (ekonomins, politikens). Andra fält är avhängiga i mindre grad: ett extremt exempel är matematiken. Det finns ingen anledning att anta att konstens fält är vare sig extremt avhängigt eller extremt autonomt. De gamla formalisternas misstag var att de definierade konsten helt utifrån dess autonoma aspekter: de erkände inte ens att den befann sig i ett fält. Vilks misstag är det motsatta: han reducerar allt till avhängighet.

Snällare om Vilks: den monotona envishet med vilken han informerar oss om vår avhängighet (som om vi inte visste om den förut) skall inte överskugga hans viktiga insatser. Det går naturligtvis inte att hitta någon svensk konstnär som lika framgångsrikt har omsatt en teori i praktiken. Hans doktorsavhandling ”Konst och konster” var inte märkvärdig och mest en överskrift: den verkliga skriften och den verkliga tesen (om avhängigheten) finns utspridd i alla hans andra aktiviteter. Som nu senast i ”Konstkritikerprojektet” på www.vilks.net.

Trots att jag tillhör de parodierade måste jag erkänna att det är oerhört nyttigt att i Vilks skrattspegel se hur förutsägbart vi alla beter oss, vilka patetiska klyschor vi suger upp och upprepar. Det är här problemet ligger. Det är det som är kritikens verkliga kris: acceptansen av färdiga formuleringar och befintliga sociala strukturer. Vad beträffar Vilks kan hans egen roll aldrig tillåta honom att på allvar erkänna ett alternativ (vem kan tänka sig honom helt och hållet allvarlig?) Själv menar jag förstås att alternativet finns så snart någon bestämmer sig för att själv formulera en fråga, i hopp om att kanske få svar. Detta är att tilltro sig själv förmågan att avgöra vad frågan gäller: alltså vad ett verk kan betyda och vad det kan vara värt. Eller vad ett ord kan betyda, vad det kan vara värt. Närvaro: att inte gömma sig i det etablerade.

Om minidebatten om Frans-Josef och hans rätt att kalla sig kritiker: det här är väldigt konstigt, väldigt svenskt. I anglosaxisk miljö är det självklart att en kritiker inte behöver ha något alls med dagspress eller andra massmedier att skaffa. Det kan vara renodlade universitetsmänniskor, eller folk som bara publicerar sig i väldigt smala sammanhang. Enligt mig är en kritiker en person som skriver om konst, som står fri från tongivande maktcentra i det fält han/hon opererar i, och som dessutom har ambitionen att vara både: 1. Mer än bara duktig (som konsthistorikerna), 2. Mer än bara stor i käften (som Natalia Kazmierska). Såvitt jag kan se håller Frans-Josef måttet.

Utifrån detta skall jag också ge mina svar på Frans-Josefs och Roberts fyra frågor (från 25 september). Alltså: 1.) Kritisera. Hur bedöms det kritiska värdet i en text, och vilka ”faror” finns det med att låta ”instrumentella värden” som granskning och undersökning ta överhanden i sitt arbete? Svar: det kritiska värdet beror på i hur stor utsträckning jag som kritiker kan visa att mina granskningar och undersökningar är relevanta. Att jag har något att säga med dem. Att jag inte bara sågar för sågningens egen skull (se Kazmierska). 2.) Nya medier. Blir min uppgift annorlunda bara för att mediet är annorlunda (t.ex. sociala aktioner istället för måleri)? Svar: nej. Inga förmildrande omständigheter finns vad gäller dålig konst, oavsett medium. 3.) Värden. Är det viktigare att informera, analysera och tolka än att värdera? Svar: nej. Värderingen är målet. Analys och tolkning är bara vägen fram till målet. Vägen är inte allt. 4.) Tillväxt. Vem vinner på en bättre konstkritik? Svar: alla som inte tjänar på ett utarmat offentligt samtal.

Jfr Terry Eagletons oumbärliga analys av konstkritikens marginalisering under 200 år i ”The Function of Criticism” (Verso Classics, nytryck). Jag låter mina studenter läsa den. Hos Eagleton är det åter igen tydligt att kritikerrollen i djupare mening inte handlar om något visst medium, utan om modet att föra ett samtal om det gemensamma. Alltför länge har vi låtit oss luras av folk som förnekar eller föraktar det gemensamma.

Vad jag skrivit hittills motsvarar en mycket stor recension numera. På Lindes tid fanns inga sådana begränsningar. Men jag tror att Frans-Josef har helt rätt i att dålig kritik inte har med platsbrist att göra. Stora ting kan sägas med små medel.

Slutkommentar: skriver ”Vilks” och ”Frans-Josef”, vilket inte beror på att jag känner den siste bättre än den förre utan på att jag väljer det namn som fäster. Självpresentation (enligt önskan tidigare här på bloggen): jag är för gammal för att kallas ung, för ung för att kallas gammal. Kritiker i dagspressen sedan våren 1993 (NWT, senare SvD). Numera pappa, lärare, forskare och kritiker i nämnd ordning.

Vänligen: F