måndag, augusti 29, 2005

Varför skriva konstkritik längre?

Jag tänkte lyfta blicken en superkort stund från Stockholm och Sverige och nämna en artikel som tidigare i år blev publicerad i The Artnewspaper av Marc Spiegler: ”Do Art Critics Still Matter”. Här är en länk till en norsk översättning av texten (tyvärr är Artnewspapers egna länk borta från deras server). Han lägger i den fram flera olika teorier om konstkritikerns alltmer försvinnande roll (med ett helt klart västerländskt perspektiv) som helt klart är överförbart på våra egna svenska förhållanden. Ett skäl till ”konstkritikens kris” kan ju just vara att konstkritikern själv inte längre har något uppenbart raison d’être.

En viktig förklaring till konstkritikerns allt mer försvinnande betydelse som nämns i Spieglers text är att en konstkritiker inte får särskilt bra betalt och att man därmed inte är speciellt högt värdesatt. Det är få som kan försörja sig på att bara skriva konstkritik. Ett annat skäl till kritikerns växande obetydlighet är att konstkritikerns position inte längre är betydande för en konstnärs (eller en gallerists) karriär så som tidigare. Bland annat har curatorernas och konstsamlarnas växande roller där de kommer in mycket tidigare i den konstnärliga processen fått större betydelse och därmed är kritikern inte lika viktig längre.

Många konstkritikers ovana att skriva ogenomträngliga texter nämns också. Ett annat problem är den praxis som blev vanlig efter tiden med de fullständigt överteoretiska konstkritiska texterna, nämligen att skriva enkom positivt och (därmed?) lite mjäkigt. Det är ju naturligtvis trevligare att välja att skriva om en utställning man tycker är bra och att lyfta fram den framför att använda samma (oerhört begränsade) utrymme till att skriva ner något.

Tidigare hade också en konstkritiker ofta en annan karriär längre fram i åtanke, det fanns möjligheter att söka sig till museitjänster med en, om inte så väldigt fet men dock fast, lön.

Med allt detta sagt vill jag ändå påpeka att Sverige ändå har en väldigt god situation jämfört med många andra länder (exempelvis våra grannländer) med tanke på det väldigt höga antal konstkritiker procentuellt sett till en relativt klen befolkning. Vi har fyra stora dagstidningar och flera kritiker som återkommande skriver till varje tidning. Konsten.net är också snabba, noggranna och flitiga. Tyvärr är de flesta stockholmsbaserade och det blir ett naturligt stockholmcentristiskt perspektiv. Vi har många konstkritiker alltså, som också har ett relativt stort utrymme att skriva om konst på. Att det finns mer att önska om innehållet är en annan sak.

Jag tänkte dock fortsätta lite optimistiskt en stund till. Den ”tilltagande populismen” kan både ses som problematiskt men också som något konstruktivt. Jag tror att det är viktigt att inte konsten och konstkritiken isolerar sig, och bara blir en uppgift/intressant för endast de få redan invigda. Den grovt tillyxade ”skit-på-er-för-ni-suger-kritiken” som existerar är ofta rolig, slagfärdig och kortfattad. Förhoppningsvis skapar den intresse hos ”icke-invigda” som kanske tar sig till utställningen för att skapa sig en egen uppfattning. Det finns dock inga ursäkter för okunskap, rena faktafel eller bristande förmåga att underbygga varför något ”suger”, vilket tyvärr ofta händer i dessa kolumner.

Jag har säkert mycket mer att tillägga, men just nu ville jag bara rekommendera en läsning av Spieglers artikel, vilket säkert många av er har åsikter om.

(Kortfattad självpresentation: jag är frilansande curator och kritiker samt redaktör för SITE. Jag är också fast korrespondent/kritiker för artforum.com, Contemporary, Flash Art och kunstkritikk. Det jag någon gång skulle tjäna på att skriva för alla dessa tidskrifter kan bara i allra bästa fall räknas som kaffepengar.)

1 Comments:

Anonymous Ketil Nergaard said...

Her er en fungerende link til den norske oversettelsen av marc Spieglers tekst på kunstkritkk.no:
http://kunstkritikk.no/kk/anmeldelser_comments.php?id=450_0_21_0_C

3:11 em  

Skicka en kommentar

<< Home