Kritiken måste definieras som utvidgning

Martin Shibli talar i HD om det problematiska med att konstsystemet är alltför slutet för att talanglöshet och innehållsbrist skall kunna gallras bort till förmån för tangibla resultat. Här påpekar han mycket riktigt (och i sammanhanget oerhört intressant) att Robyns position som styrelsemedlem i Moderna Museet illustrerar en sådan tankegång.

En av anledningarna till varför detta nu sker på Moderna Museet är, skulle jag vilja hävda just den bristsjukdom – ett slags konstsystemets AIDS – som den falnande kritiken innebär, där avsaknaden av kritisk granskning av exempelvis resultaten av en institutions policy, utställningsprogram och publikintresse inte ges en grundlig genomlysning, och därför inte kan leda till en positionsbestäming av vissa individer eller institutioner. Robyn kan i ett retorisk sammanhang knappast sägas producera sämre villkor för Moderna Museet än exempelvis Gregor Wroblewski som Robyn ersätter. Anledningen: ingen har statistik, eller granskande argument för att påvisa motsatsen. Ansvar som Schibli mycket riktigt vill kunna utkräva oftare än på undantag kan och ska göras av kritikern, inte av curatorer eller konstnärer som på ett helt annat sätt måste sägas vara i en beroendeställning vis-a-vis museet, institutionen. Vad kritiken kan bidra med i sammanhanget, tror jag, är just en omdaning av positioner och strukturer i konstvärlden där det socio-ekonomiska spektrat av konstvärlden kan ges cred och därför också bli legio att analysera och värdera av inte bara konstnären och curatorn, utan även av kritikern.

Lars Vilks presenterar mot slutet av sin meta-debattartikel nedan den diskutabla lättheten med vilken konst produceras. Vem som helst, må det vara Greenpeace, Samuel Beckett eller en avdankad grafiker kan implementeras som konstnär i systemet, och detta är helt sant. Men dock bara av en curator, inte av en kritiker, ännu. Frågan är faktiskt av paradimatisk art och just nu av central betydelse för hur vi skall fortsätta förstå bra och dålig konst (märkte ni, inga klamrar på ’bra’ och ’dålig’?). Vad som måste skiljas på är om skapandet eller upplevelsen av konst kan kasta infallsvinklar mot fascinerande och radikala teman eller om konsten kan kasta fascinerande och radikala infallsvinklar mot olika teman. Distinktionen är mycket central beträffande hur värderingen av konst görs i sammanhang där exempelvis det lokala hamnar i dialog med politik och sociologi; Miwon Kwon menar bland annat i sin bok One Place After Another att platsen inte längre kan förstås utan fonden av politik, ekonomi, kultur och sociala processer, de är integrerade i förståelsen av platsspecifikt konst. Att dessa komponenter just nu kan sägas vara en grundbult i ett paradigm, forskningsprogram, episteme, etc. gör att de måste granskas utifrån motsvarande stränga kriteriegrund som exempelvis formalism, plasticitet eller ikonicitet. Som kritiker måste vi därför både värna den samlade kompetens vi besitter men samtidigt också reagera på den utvidgning som ständigt och jämt sker genom utvidgning av vårt kunskapsområde. Detta kräver ett slags kritikerns kompetensutveckling – ett honnörsord i alla branscher utom vår egen, som det verkar.