Ett experiment utan resultat

(Ursprungligen publicerat i Upsala Nya Tidning, 2005)

Institutionen Konst 2 i Skärholmen har under nästan två år varit ett modebegrepp i svensk konst. Sedan ett år tillbaka har man dessutom tagit över verksamheten i Tensta konsthall. En granskning visar dock att de verkliga resultaten av en aviserad gränsöverskridande och nyskapande verksamhetsform uteblivit, skriver Robert Stasinski.

Institutionen Konst 2 i Skärholmen har under nästan två år varit ett modebegrepp i svensk konst. Konst 2 har inneburit både en trio kreatörer - Rodrigo Mallea Lira, Ylva Ogland, Jelena Rundqvist - och en plats för utställningar, som söker arbeta "över gränserna mellan konst, musik, mode, litteratur, arkitektur och design", som programförklaringen lyder. Konstscenen i Stockholm skulleÊmed Konst 2 bli en institution rikare, sades det, överskridanden skulle göras till regel och experimentet till slagord. Pengarna kom framför allt från stadsdelen, med stöd av det statligt underställda bolaget Centrumkompaniet, som gratis utlovade Migrationsverkets gamla lokaler mitt på torget i Skärholmen.

Kring den hajp som bildades kring verksamheten uppstod samtidigt ett vakuum mitt i den självreflekterande konstvärlden, där Konst 2 har lyfts upp som en förmodad nyhet i det liknöjda Konst-stockholm. Ytterst mager kritik har i förstone riktats mot institutionen som yrkar på en ny hastighet och elaborering för konstnärer, grafiker, musiker och andra kulturutövare.

Konst 2 uttryckte inledningsvis en experimentell önskan att "vara en institution där vi, och de vi bjuder in, kan pröva, testa saker som man inte är säker på. Som man inte vet vart det leder. Man ska få misslyckas". som Jelena Rundqvist tidigt uttryckte det. Detta uttalande rymmer institutionens grundläggande devis om ett syftelöst laborerande, där principer om misslyckande riktar blicken från resultat till process. Här uppstår omedelbart problem när värden skapas i en ständigt pågående verksamhet, till skillnad från något som skett och avslutningsvis kan utvärderas. Kritik kan därmed sånär elimineras.

De inledande projekten på Konst 2 var bland mycket annat en dj-workshop, Öronbio, poesitävling, performance och grafiska "presenter" till publiken, evenemang med ett vidgat begrepp om konst som fundament. Projekten genomfördes i enlighet med tankar om en lokal förankring och efterverkan, ideologiskt sanktionerat avÊlokala politiker som stadsdelsordförande Margaretha Johansson. Målgruppen var publiken i Skärholmens invandrartäta och kulturfattiga omnejd. Huruvida den lokala förankringen uppnåtts under det enda året institutionen funnits och verkat i Skärholmen, finns det inga förd statistik på. "Troligen har det varit fler från innerstaden än från Skärholmen", menar Margaretha Johansson, "men det är ju också bra." Problematiken kring regionaliserandet av ytterstaden i politik- och kulturfrågor är sedan länge omdebatterad och Konst 2 är inget undantag.

Konstnärliga eller vetenskapliga experiment föregås i regel av en analys av objektet eller ämnet för experimentet, varefter man ringar in det som skall testas, upptäckas eller falsifieras. När jag ett och ett halvt år efter öppningen frågar trion när man kan göra sig en kvalitetsmässig mätning avÊresultaten av ett konstnärligt experiment som Konst 2, får jag svaret "Om hundra år".

Konst 2 är ett projektrum för genreöverskridande experiment, där konst inte begränsar verksamhetens inriktning, där det skapats plattformar för koreografer, industridesigners, arkitekter, musiker och konstnärer. Samarbeten och utställningar av en ny, ofta relationell karaktär har uppkommit i intressanta konstellationer, men på vilka villkor i fråga om kvalitet och medvetenhet har detta egentligen genomförts?

Att som besökare träda in i Konst 2 i Skärholmen innebar ofta ett fysiskt möte med en konstnär eller kreatör som arbetadeÊi konsthallen. I detta ingår idén om interaktivitet - besökaren skulle antingen ingå i processen eller påverka processen. Besökaren reduceras i ett sådant möte till endera aktiv eller passiv, men troligtvis ofta någonstans mittemellan. Detta stadium av mental limbo har varit genomgående kritik mot framför allt stora museer och institutioner, men sällan alternativa konstrum.

YBA, det brittiska konstspektaklet i 1990-talets London utgick även det ifrån det alternativa uttrycket. Utställningarna i gamla industrilokaler var producerade av och med konstnärer, mot rådande konventioner och institutionell praxis. I dessa sammanhang, som kritikern Julian Stallabrass har noterat, förvandlades konsten ofta till en ursäkt för ett socialt umgänge med en initierad, klasshomogen konstpublik. På Konst2 presenteras ett kodat konstnärligt språk, där svårigheten att penetrera idé och praxis har förstärkts av den mediala varsamheten kring verksamheten. Frågan är om det konstnärliga innehållet här över huvud taget är av central betydelse för uppfattningen av Konst 2? I dag erbjuds haussade fenomen i kulturvärlden finansiering, medieexponering och politisk medvind i en tidigare inte skådad hastighet. Att Konst 2 under våren 2004, tre månader efter öppnandet av Konst 2 i Skärholmen tog över chefspositionen på Tensta konsthall kan ses som en del i detta snabbt snurrande konstliv.

Under början av seklet genomfördes sammanslagningar av konstarter på Bauhaus i Dessau, där förebilderna var de visioner som det ryska avantgardet, liksom Le Corbusier och de Stijl hade banat vägen för. I Tyskland hördes samtidigt Alexander Dorners credo om museet som "interdisciplinärt laboratorium" där grundbulten om införlivandet av andra konstarter och discipliner naglades fast som en metod för att nå större förståelse för den egna positionen. Historiska referenser återfinns i Europa, Sydamerika och Asien och ställer frågan om aktualiteten i de gränsöverskridande experimenten på Konst 2.

"Mötet med betraktaren", menar curatorn och museichefen Jacquelynn Baas, "måste särskilja mellan att nå ut till betraktaren och utnyttjandet av densamme för sina egna syften", må de vara estetiska, ekonomiska eller politiska. I de olika projekten genomförda av Konst 2 i Skärholmen samt i Tensta, finns en stor andel konstnärer som balanserar på gränsen mellan dessa förhållningssätt. När kan publiken sägas gå från att betraktas som autonoma individer till att bli ett medel för att uppnå en specifik konstnärlig idé?

Här är de politiska och ekonomiska fördelarna av publiktillvänd verksamhet för en institution odiskutabla - ofta är 'publik' ett nyckelord för att få finansiärer att öppna plånboken. Medan konstnären å andra sidan sällan utgår ifrån instrumentella värden i sitt konstnärskap som till exempel "bildning för medborgarna", för att använda sig av kulturdepartementets senaste policyinriktning för museer och utställningar.

Konst 2 har på kort tid etablerats som ett alternativ, samtidigt som verksamheten sedan ett år tillbaka hållit till i en av Sveriges viktigaste konsthallar. Det experimentella målet har varit näst intill ogenomlyst och genomsyrats av konsthallens egna röst om Konst 2 som "är ett vidare, större och mer komplext begrepp" än det traditionella konstbegreppet. Kravet på nyheter och regionala publiksatsningar har slutligen kastat upp Konst 2 i en mediehimmel som är få förunnad. Trots det ekar de konkreta resultaten av Konst 2:s verksamhet till dags datum med sin frånvaro.

Robert Stasinski

robert.stasinski@gmail.com