tisdag, november 15, 2005

Ett experiment utan resultat

(Ursprungligen publicerat i Upsala Nya Tidning, 2005)

Institutionen Konst 2 i Skärholmen har under nästan två år varit ett modebegrepp i svensk konst. Sedan ett år tillbaka har man dessutom tagit över verksamheten i Tensta konsthall. En granskning visar dock att de verkliga resultaten av en aviserad gränsöverskridande och nyskapande verksamhetsform uteblivit, skriver Robert Stasinski.

Institutionen Konst 2 i Skärholmen har under nästan två år varit ett modebegrepp i svensk konst. Konst 2 har inneburit både en trio kreatörer - Rodrigo Mallea Lira, Ylva Ogland, Jelena Rundqvist - och en plats för utställningar, som söker arbeta "över gränserna mellan konst, musik, mode, litteratur, arkitektur och design", som programförklaringen lyder. Konstscenen i Stockholm skulleÊmed Konst 2 bli en institution rikare, sades det, överskridanden skulle göras till regel och experimentet till slagord. Pengarna kom framför allt från stadsdelen, med stöd av det statligt underställda bolaget Centrumkompaniet, som gratis utlovade Migrationsverkets gamla lokaler mitt på torget i Skärholmen.

Kring den hajp som bildades kring verksamheten uppstod samtidigt ett vakuum mitt i den självreflekterande konstvärlden, där Konst 2 har lyfts upp som en förmodad nyhet i det liknöjda Konst-stockholm. Ytterst mager kritik har i förstone riktats mot institutionen som yrkar på en ny hastighet och elaborering för konstnärer, grafiker, musiker och andra kulturutövare.

Konst 2 uttryckte inledningsvis en experimentell önskan att "vara en institution där vi, och de vi bjuder in, kan pröva, testa saker som man inte är säker på. Som man inte vet vart det leder. Man ska få misslyckas". som Jelena Rundqvist tidigt uttryckte det. Detta uttalande rymmer institutionens grundläggande devis om ett syftelöst laborerande, där principer om misslyckande riktar blicken från resultat till process. Här uppstår omedelbart problem när värden skapas i en ständigt pågående verksamhet, till skillnad från något som skett och avslutningsvis kan utvärderas. Kritik kan därmed sånär elimineras.

De inledande projekten på Konst 2 var bland mycket annat en dj-workshop, Öronbio, poesitävling, performance och grafiska "presenter" till publiken, evenemang med ett vidgat begrepp om konst som fundament. Projekten genomfördes i enlighet med tankar om en lokal förankring och efterverkan, ideologiskt sanktionerat avÊlokala politiker som stadsdelsordförande Margaretha Johansson. Målgruppen var publiken i Skärholmens invandrartäta och kulturfattiga omnejd. Huruvida den lokala förankringen uppnåtts under det enda året institutionen funnits och verkat i Skärholmen, finns det inga förd statistik på. "Troligen har det varit fler från innerstaden än från Skärholmen", menar Margaretha Johansson, "men det är ju också bra." Problematiken kring regionaliserandet av ytterstaden i politik- och kulturfrågor är sedan länge omdebatterad och Konst 2 är inget undantag.

Konstnärliga eller vetenskapliga experiment föregås i regel av en analys av objektet eller ämnet för experimentet, varefter man ringar in det som skall testas, upptäckas eller falsifieras. När jag ett och ett halvt år efter öppningen frågar trion när man kan göra sig en kvalitetsmässig mätning avÊresultaten av ett konstnärligt experiment som Konst 2, får jag svaret "Om hundra år".

Konst 2 är ett projektrum för genreöverskridande experiment, där konst inte begränsar verksamhetens inriktning, där det skapats plattformar för koreografer, industridesigners, arkitekter, musiker och konstnärer. Samarbeten och utställningar av en ny, ofta relationell karaktär har uppkommit i intressanta konstellationer, men på vilka villkor i fråga om kvalitet och medvetenhet har detta egentligen genomförts?

Att som besökare träda in i Konst 2 i Skärholmen innebar ofta ett fysiskt möte med en konstnär eller kreatör som arbetadeÊi konsthallen. I detta ingår idén om interaktivitet - besökaren skulle antingen ingå i processen eller påverka processen. Besökaren reduceras i ett sådant möte till endera aktiv eller passiv, men troligtvis ofta någonstans mittemellan. Detta stadium av mental limbo har varit genomgående kritik mot framför allt stora museer och institutioner, men sällan alternativa konstrum.

YBA, det brittiska konstspektaklet i 1990-talets London utgick även det ifrån det alternativa uttrycket. Utställningarna i gamla industrilokaler var producerade av och med konstnärer, mot rådande konventioner och institutionell praxis. I dessa sammanhang, som kritikern Julian Stallabrass har noterat, förvandlades konsten ofta till en ursäkt för ett socialt umgänge med en initierad, klasshomogen konstpublik. På Konst2 presenteras ett kodat konstnärligt språk, där svårigheten att penetrera idé och praxis har förstärkts av den mediala varsamheten kring verksamheten. Frågan är om det konstnärliga innehållet här över huvud taget är av central betydelse för uppfattningen av Konst 2? I dag erbjuds haussade fenomen i kulturvärlden finansiering, medieexponering och politisk medvind i en tidigare inte skådad hastighet. Att Konst 2 under våren 2004, tre månader efter öppnandet av Konst 2 i Skärholmen tog över chefspositionen på Tensta konsthall kan ses som en del i detta snabbt snurrande konstliv.

Under början av seklet genomfördes sammanslagningar av konstarter på Bauhaus i Dessau, där förebilderna var de visioner som det ryska avantgardet, liksom Le Corbusier och de Stijl hade banat vägen för. I Tyskland hördes samtidigt Alexander Dorners credo om museet som "interdisciplinärt laboratorium" där grundbulten om införlivandet av andra konstarter och discipliner naglades fast som en metod för att nå större förståelse för den egna positionen. Historiska referenser återfinns i Europa, Sydamerika och Asien och ställer frågan om aktualiteten i de gränsöverskridande experimenten på Konst 2.

"Mötet med betraktaren", menar curatorn och museichefen Jacquelynn Baas, "måste särskilja mellan att nå ut till betraktaren och utnyttjandet av densamme för sina egna syften", må de vara estetiska, ekonomiska eller politiska. I de olika projekten genomförda av Konst 2 i Skärholmen samt i Tensta, finns en stor andel konstnärer som balanserar på gränsen mellan dessa förhållningssätt. När kan publiken sägas gå från att betraktas som autonoma individer till att bli ett medel för att uppnå en specifik konstnärlig idé?

Här är de politiska och ekonomiska fördelarna av publiktillvänd verksamhet för en institution odiskutabla - ofta är 'publik' ett nyckelord för att få finansiärer att öppna plånboken. Medan konstnären å andra sidan sällan utgår ifrån instrumentella värden i sitt konstnärskap som till exempel "bildning för medborgarna", för att använda sig av kulturdepartementets senaste policyinriktning för museer och utställningar.

Konst 2 har på kort tid etablerats som ett alternativ, samtidigt som verksamheten sedan ett år tillbaka hållit till i en av Sveriges viktigaste konsthallar. Det experimentella målet har varit näst intill ogenomlyst och genomsyrats av konsthallens egna röst om Konst 2 som "är ett vidare, större och mer komplext begrepp" än det traditionella konstbegreppet. Kravet på nyheter och regionala publiksatsningar har slutligen kastat upp Konst 2 i en mediehimmel som är få förunnad. Trots det ekar de konkreta resultaten av Konst 2:s verksamhet till dags datum med sin frånvaro.

Robert Stasinski

robert.stasinski@gmail.com

47 Comments:

Anonymous Anonym said...

http://expressen.se/index.jsp?a=430161
;-) M

5:35 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Hej Robert!

Jag vet inte riktigt vad du menar med att Konst2 "knappast givits utrymme i konstvärlden annat än i termer av hyllningar, frågetecken eller beskrivningar", men eftersom du inte använder ordet kritik så antar jag att du vill få läsarna att tro att Konst2 fick ingen kritik innan du skrev din artikel. (inte den nya formen av kritik som du rekomenderar för dena form av konst)

Jag dissekerade din artikel men fann inte så mycket kritik i den. (vare sig i gammal eller ny skeppnad)

Jag var på Konst 2 i Skärholmen i samband med öppningen och gav de mer kritik än vad de tålde. Jag tryckte på ömma punkter och Rodrigo blev så upprörd att han slängde ut mig från Konst2. Innan jag lämnade lokalen hann jag dock säga till honom: "Liknande kritik som den ni fick muntligt av mig här idag kommer ni att få skriftlig i tidningarna imorgon, men ni kommer inte att kunna slänga ut tidningarna".
Det dröjde inte länge innan Expressen levererade det som jag kallar för skriftligt kritik.

Var god läs och dissekera!

Konst2 är ett reservat för medelklassen.



Med vänlig hälsning
Dorinel

11:02 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Hej igen Robert!

Förlåt mig för orättvist hård kritik i inlägget ovan men jag råkade posta en oredigerad variant.
Egentligen ville jag vara lite mildare mot dig och ge dig cred för halten av kritik i din artikel. För visst finns det kritik i din artikel men den förlorar i styrka och intensitet på grund av alla historiska referenser. Om du tar bort de historiska utsvängningarna så blir din artikel mer kritik och mindre uppsats.
Trion på konst2/Tensta Konsthall kommer att uppleva din artikel som en hyllning på grund av jämförelserna med Young British Artists.

Med vänlig hälsning
Dorinel

11:21 em  
Blogger power said...

Hej på er.

Har varit bortrest från Sverige i några månader, men tittat in på er blogg då och då även om jag inte känner att debatten är speciellt angelägen. Jag undrar dock fortfarande om det inte finns några bra kritikerexempel som någon vill lyfta fram? Själv vill jag fortfarande lyfta fram Adrian Searle eller Jerry Saltz som goda exempel på bra kritik. Finns det andra föredömliga exempel som ni andra (alla) vill lyfta fram??

Annars undrar jag om internationell kritik räknas som intressant för den här debatten alls?

Nedan ett utdrag ur konsttidskriften Contemporary sommaren 2003 om Stockholms konstvärld, där SAM på Kulturhuset och Modern Talking på Enkehuset som var föregångare till Konst2 var textens exempel:
------------

Both cross-fertilizing initiatives have a very laissez-faire attitude -- it is flexible and opened up to everything remotely connected to art, and it tries to widen the concept of art. That is, it is opening up to everything and everyone included in a tight group of people already within a small circuit of friends working in areas connecting to art. This is the strength of both projects but also one of their problems. But it is surely interesting to see the projects as a strong reaction to the unflexible and rather stiff Stockholm institutions and exhibitions where few younger names get to be included.

The projects work very well as a social platform where one could meet and mingle with a good “arty” excuse. It’s always fun meeting a lot of friends and to have a drink in a relaxed environment, but of course, one has to be included in the group of friends already to feel welcomed. And after attending five, six of these interactive, performative events where anything goes, one can’t help but to wonder how these at times watered down Tiravanija-wanna-be-projects can continue without everyone becoming cheesed off with it. Everything is so “work in progress,” and sooner or later it becomes a bit excausting not being able to talk about the exhibition, the art or the art works. Of course a good excuse for not coming through all the way is a lack of a large budget, but even with a budget -- everyone cannot make interesting art.

-------

12:02 em  
Anonymous Anonym said...

Jag tycker nog att Modern Talking/Sam/Konst2/Tensta konsthall (ja, man kan och rentav bör ta ett samlat grepp på dem) har bevakats rätt grundligt i medierna. Grubdligare än de förtjänat, om man ser till dels kvaliteten på det de åstadkommer, dels på hur intressant konceptet är i sig. Men nu är ju hela historien Tensta konsthall speciell, vilket förstås är anledningen till bevakningsfrekvensen. Jag har inte räknat efter, men jag tror att det skrivits mer om det här än om Moderna museet. Senast av Peter Cornell i dagens Expressen:

http://expressen.se/index.jsp?a=471159

//Nils Forsberg

3:08 em  
Blogger frans Josef said...

Jag håller med Power om att diskussionen här på E.K. är märkligt provinsiell. Samtidigt kan det vara skönt att slippa låtsas att man är en globtrottande curator/critic med stenkoll på olika konstscener runt om i världen. Men det är såklart ingen ursäkt för att hålla sig till ett begränsat nationellt perspektiv.
Jag har tyvärr rätt dålig koll på Adrian Searle eller Jerry Saltz, men det vore intressant om Power ville förklara vad som gör dem till goda kritiker.

6:57 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Power!

Vem skrev artikeln i "Contemporary" om SAM och Modern Talking?
Den var ganska saklig i sin kritik.

På tal om att lyfta fram "några bra kritikerexempel" så tycker jag att Nils Forsberg gjorde det precis genom att posta en länk till Peter Cornells artikel i Expressen.
Tack till Nils!

Till Frans Josef:
Jag tycker att du ställde en mycket bra fråga till Power. Jag väntar med intresse på svar.

Dorinel

10:12 em  
Blogger power said...

Adrian Searle:
http://www.guardian.co.uk/arts/critic/page/0,1169,671048,00.html
På denna sida kan ni klicka på en länk och komma till "All features by Adrian Searle" sedan 2000 i The Guadrian, en brittisk tidskrift.

Adrian Searle skriver dagskritik precis liksom Jerry Saltz. Searle skriver med ett brittiskt perspektiv för The Guardian och Saltz med ett perspektiv från USA i The Village Voice i NYC.

Jerry Saltz:
http://www.artnet.com/Magazine/features/saltz.asp

En riktigt både rolig och intressant artikel (OBS INTE KRITIK) av Saltz som varje person inom konstlivet oavsett position borde läsa och dra lärdom av är Learning on the Job:
http://www.artnet.com/Magazine/features/saltz/saltz9-11-02.asp

Jag följer med i vad de skriver så gott jag kan/hinner eftersom jag vet att de skriver på ett sätt som gör mig intresserad både av konsten och att läsa vidare (oavsett om de tycker utställningen är dålig eller bra). De skriver med (olika sorts) humor och framför allt med en gedigen kunskap. De har följt enormt många konstnärskap under en lång tid med lupp, de vet vad de talar om, de har också kunskaper om vad som händer "bakom scenen". Vad som framför allt får mig att favorisera just deras texter framför deras kollegors i samma tidningar har att göra med två saker, de är enormt betydande för hela konstvärlden eftersom väldigt många liksom jag klickar in på deras texter dag efter dag och jag diskuterar deras senaste texter med människor jag umgås med, och framförallt eftersom de är solklart subjektiva och vågar ta ställning. De "mesar" inte, de vågar ha en åsikt och stå för den, och vad mer, är deras åsikter väl underbyggda av kunskap (surt förvärvad) och argumentation. För mig handlar det naturligtvis också mycket om information -- för precis som FJ påpekar kan man inte vara överallt hela tiden. Men det finns ju vägar att ta reda på hur utställningar såg ut ändå.

Man behöver inte vara så himla globetrottande för att läsa saker på Internet eller prenumerera på Artforum, frieze, Contemporary eller Flash Art, hell, man kan till och med låna dem på det lokala biblioteket. Är man intresserad av konst så nördar man loss på konst, och då hoppas jag att de flesta håller med mig om att det inte finns några nationella gränser för konst (eller stads-specifika gränser, jag måste passa på att beklaga mig litegrann över att den SVENSKA, nationella, kritiken är fruktansvärt Stockholmscentrerad och det alltför sällan skrivs om något som händer i Umeå, Norrköping, Sundsvall, Malmö eller Göteborg!)

Och även om man kanske inte nödvändigtvis har konst som sin hobby, utan kanske istället arbetar med konst (för att göra en passus till ett tidigare meningsutbyte på sidan) så är det ju desto viktigare att försöka ha koll även på konst, konstnärer, gallerier, institutioner, utställningar, biennaler och andra händelser etc utanför Sveriges gränser eftersom det förr eller senare kommer att påverka det inom Sveriges gränser. Dessutom är det väl just eftersom man inte har den där stenkollen som man försöker få grepp om vad som händer genom att söka mer information? Det finns inte en jäkel som kan veta allt, gjort allt eller sett allt. Konstvärlden har som en väl initierad person inom dess toppskikt uttryckte det drastiskt häromsistens: "konstvärlden har vuxit 20 gånger sin storlek de senaste 10 åren". Hur kan man någonsin ha koll? En sak är säker, och som vi alla verkar vara överrens om, är att det är ett måste att finna andra kunskapsforum än DN eller SvD, hur välvilliga de än må vara för att ha lite mer "koll" (hemskt ord förresten)...

Och nu ska jag låta lillgammal och säga att: nuförtiden finns ju en enorm informationsbank både vad gäller pressreleaser och bilder från utställningar ute på nätet att hämta. Ibland kan man få ett riktigt bra grepp om utställningar endast genom att surfa. Naturligtvis ersätter detta inte the on-site-experience på långa vägar, men det kan, tillsammans med en kritisk text, kanske skapa en bild.

Så, Searle och Saltz är SUBJEKTIVA och med en gedigen KUNSKAPSBANK har de verktyg att ARGUMENTERA och RESONERA på ett både LÄTTBEGRIPLIGT och HUMORISTISKT vis,utan att ge avkall på en INTELLEKTUELL "vituositet" så att man som läsare lätt kommer in i texten och blir intresserad samtidigt som man blir upplyst och (kanske) road. Det är de egenskaperna som jag uppskattar hos en kritiker. Även om jag inte håller med om deras slutsatser har jag blivit klokare av att läsa deras texter. Sen tillkommer deras "tyngd" som argument till att jag läser dem.

Och som svar till Dorinel: det var jag som skrev i Contemporary. Jag har skrivit om Stockholms konstscen där sedan slutet av 2002. (Så tack för komplimangen, Dorinel! ;))

Men jag vill inte fokusera så mycket på Saltz & Searle eller varför jag gillar dem etc., utan snarare fråga ER vilka kritiker NI värdesätter och varför? Det är ganska lätt att säga "x eller y är inte bra" men inte lika lätt att framhäva något som gör en positiv skillnad.

1:17 fm  
Blogger Robert Stasinski said...

Hej Power,

Jodå jag är också en sucker för etablerade kritiker som Searle, som har jag följt med intresse ett par år. Han är en grå, litet trist gammal gubbe men hans texter förvånar i sin lätthet med vilka de plockar isär allehanda utställningskoncept och till och med konstnärer som Olafur och Jeff Koons.

Annars gillar jag Julian Stallabrass väldigt mycket. Han utgår nämligen från en grundsyn i sin kritik om som är Realistisk (sociologiska termer). Med det menas att han tro på en yttre verklighet (konstvärld) helt gripbara för betraktare världen över, MEN denna verklighet är medierad eller förvrängd. Stallabrass anger främst ekonomin och politiken som dolda faktorer som implicit ’bestämmer’ vad vill gillar, skriver om etc. han skriver i Art Monthly, New Left Review och Third Text, tidskrifter jag gärna skulle skriva i (så småningom). Synd att han inte skriver så mycket dagskritik.

Michael Kimmelman är ytterligare en patriark jag följer. Han betraktas som USA:s viktigaste dagskritiker, och hans texter är oerhört skarpa. Det är främst dennes kunskapsarsenal jag diggar. Han ställer dessutom frågor om vad som styr utvecklingen av konst – det kan aldrig bli fel. I NY handlar det mycket om frågor kring sociologi och politik, vilket gör Kimmelman än mer imponerande. Kolla för övrigt in konstnären luchezar boyadjiev som också skriver kritik. En av de kunnigaste konstnär/kritiker jag läst.

Men dock tror jag att tanken om att följa EN eller några få kritiker har nog idag blivit litet obsolet. Det är främst av skälen Lars Vilks brukar anföra, att konsten söker sitt innehåll och sina perspektiv på andra platser än sig själv, eftersom vi postmodernister (hela bunten mao) sökt montera ned GRUNDEN för kollektiva uttalanden. Detta har inte av praktiska skäl gjorts i så många andra fält, eftersom konstfältet i större utsträckning är spekulativt. Jag läser mest Zizek, Robert Fisk, Arundhati Roy Howard Zinn etc. Där grundläggs nog min syn på konst och kultur mest tror jag.

Robert

10:48 em  
Blogger power said...

:)

Jaaaa, braaaa!!

Det är här någonstans man måste börja leta efter svaret på hur konstkritiken bör gå vidare tror jag. Skulle önska fler svarade på min fråga om andra kritiker och vad som gör dem bra.

11:08 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Power:

Ditt glädjerop över att ha upptäckt platsen där "man måste börja leta efter svaret på hur konstkritiken bör gå vidare" bekräftar Lars Vilks påstående:
"Varför kan vi inte föra en konstteoretisk diskussion? Enkelt svar: Man gör inte det utanför Sverige och därför måste vi vänta tills den legitimeras av någon internationellt gångbar auktoritet."
(Lars Vilks "En ovanlig händelse: konstteori" Efterkritiken 01.11. 2005)

Vi kan komma ganska långt genom att gräva där vi står.
Varför inte göra en lista på bra svenska konstkritiker?

Med vänlig hälsning
Dorinel

2:43 fm  
Blogger power said...

Hej Dorinel,

Nä, glädjeropet handlade om att jag ÖHT fick respons på frågan och att Robert hade lysande exempel. Ingenting i mitt glädjerop eller min förfrågan handlade om kritikernas nationalitet ("utifrån" eller "inifrån"), vad viktigt är handlar om huruvida kritikerna har egenskaper vi uppskattar eller inte, och min fråga handlar bara om "Finns det andra föredömliga exempel som ni andra (alla) vill lyfta fram??". Jag har frågat frågan tidigare men aldrig fått svar.

Konstteoretisk diskussion tycker jag nog att det finns i Sverige lite här och var. Intressant kritik också då och då. Det är därför jag inte anser debatten på den här sidan så speciellt superangelägen. Däremot ville jag göra en insats för att tänka/diskutera i positiva termer istf att negga, och jag tror att det bara är med en goda exempel man kan komma vidare.

Men däremot skulle jag inte vilja begränsa en lista med goda konstkritiker till enbart svenska sådana, eftersom jag menar att de nationella gränserna inte är speciellt relevanta när det kommer till vårt fält, eller kanske snarare: inte BORDE vara relevanta längre för någon inom vårt fält.

Det är väl för att jag inte tycker att det skulle vara speciellt intressant att göra en lista med konstnärer man finner intressanta och spännande men begränsa urvalet till ett specifikt geografisk land à la: "en lista på alla norska/singaporianska/kamerunska bra konstnärer".

Men mitt upprop om exempel på spännande konstkritiker med goda egenskapar berörde även dig Dorinel, jag är lite förvånad över varför du inte har passat på att ge några goda exempel på (svenska eller "utländska") kritiker som du läser och uppskattar tillsammans med en motivering?

8:06 fm  
Anonymous Samuel Nyholm said...

Hej D,
Jag läser vad du skriver här på bloggen och det gör mig både förundrad och ledsen. Du är inställsam på gränsen till självförödmjukelse och framstår som en slags driftkucku i sammanhanget. Och vad är det för gäng du hamnat i? Är det fikarast på konstvetenskapliga institutionen i Uppsala?
Jag ser, vad jag förmodar, unga människor med en mycket trött retorik. Jag ser referenser till egna texter blandat med ängsliga auktoritetshänvisningar. Jag ser någon försöka befästa sin egen storhet genom påstått engagemang i utländska konsttidskrifter, vilket om inte annat visar att andefattig svensk konstbevakning blivit en internationell angelägenhet. Jag ser rop på förändring. Jag ser rop av det fantasilösa slag som tjänar motsatt syfte, problematiserar där det inte finns några problem, stoppar upp där nya tankar vill hitta fram. Det är inget konstigt med det, det står var och en fritt att sprida vilka galenskaper som helst på internet. Men det gör mig sorgsen, det är med tårar i ögonen jag ser den energi du härbärgerat, den energi jag beundrat, manifesteras i missriktade krumsprång på denna dynghög av navelskåderi.
Jag minns en pigg och nyfiken frågeställare, provokativ på de mest överraskande vis. Du slog vilt åt alla håll och träffade ofta obekväma punkter, alltid med humor och självdistans. Jag minns också din vänlighet och en outtömlig generositet, ditt engagemang för andra människor, ibland av självdestruktiva mått.
Jag har sett ditt envisa ifrågasättande övergå i trakasserier, och det har fyllt mig med oro D. Jag ser ett systematiserande av tillvaron som övergått i paranoia. Jag ser en osäkerhet och jakt efter bekräftelse hos människor som har väldigt lite gemensamt med den D. jag en gång kände. Det är djupt tragiskt att se dina kåta blickar kastas mot en populistisk kvällstidnings journalist. Din svaghet för damer är förvisso oomtvistad, men aldrig tidigare på detta vis ihopgeggad med ditt intellektuella omdöme (å andra sidan, säg den av oss män över 30 som inte känt en erotisk kittling vid tanken på att få bli sågade i hennes kolumn).
Jag ser dig också lägga fram en artikel av Peter Cornell som exempel på bra kritik. Även jag hyser största respekt för Peter Cornell, hans föreläsningar i konsthistoria på Konstfack var minnesvärda och inspirerande, väsensskilda från det studentikosa filibustertal "Efter kritiken" erbjuder oss. Jag är själv del av den utställning han kritiserar och tycker en välgrundad och seriös kritik är bland det mest värdefulla och hedrande man kan få. Men i ärlighetens namn, D., en text som raljerar runt hypotetiska föreställningar om invandrares och barns bristande förmåga att ta till sig kulturella uttryck är svår att ta på allvar. Texten avslöjar egna förutfattade meningar och slapphet, iklätt en grovt generaliserande och ganska obehaglig kostym, ett lika överraskande som illasittande plagg på Peter Cornell. Det förefaller mig D., som om din förtjusning ligger mer i vad som kritiseras än hur och varför.
Men återigen: det står var och en fritt att, även i det tryckta ordet, sprida i stort sett vilka galenskaper som helst. Det som gör mig så gränslöst besviken, D., är att du också tycks trivas i denna kostym, en dammig, diskret bruntonad.

Så det hopp som kvarstår är att "Efter kritiken" när de vaknar upp från sin självbelåtna slummer upptäcker att, det de trodde var din tunga, i själva verket var Marc Dorinells långfinger, djupt uppstucket i den konstteoretiska röven.
Det vore i så fall ett spratt att sent glömma, det lovar jag.

I annat fall ber jag dig D.; Kom hem igen, allt är förlåtet!

10:57 fm  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Power:

Om du läser Samuel Nyholms kommentar så märker du att jag hade nämnt Peter Cornell som exempel på en bra kritiker. Jag har tipsat Frans Josef tidigare om Niels Hebert som skriver i ARBETARBLADET i Gävle. Jag skulle kunna ge exempel på många kritiker och motivera varför de är bra men jag kommer inte att göra det nu på grund av att jag måste skriva svar på Samuels förtvivlade kommentar.

12:04 fm  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Samuel:

Det är klart att du uppskattade mig som "pigg och nyfiken frågeställare, provokativ på de mest överraskande viss " så länge det inte drabbade dig.
Men nu när jag träffade "obekväma punkter" hos dig, blir du så desperat att du börjar skylla Konst2s dåliga moral på journalisternas utseende.

Nej, Samuel jag har inte förändras så mycket som du tror men jag har tagit avstånd från Konst2gänget i god tid. Eller närmare sagt så slängde de ut mig på grund av att jag var en "pigg och nyfiken frågeställare, provokativ på de mest överraskande viss "

Jag kommer inte hem till Konst2, det är inte mitt hem och det aldrig varit det heller .
Jag bojkottar både Konst2 och Tensta konsthall och nu blir det dubbelt så lätt när de ligger på ett och samma ställe.

Men du är välkommen att vara kvar en stund här med oss i fikarummet så kommer vi säkert att lära oss nya saker tillsammans.

Det faktum att jag spenderar tid här på Efterkritiken är bevis på mitt "engagemang för andra människor, ibland av självdestruktiva mått."

Med vänlig hälsning
Dorinel

1:08 fm  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Robert:

I inledning till din artikel skriver du:
"Om kritiken helt bör gå ifrån sin gamla form eller bara låta nya former komplettera den, är en fråga som måste debatteras."

Jag tycker att denna fråga känns mer relevant att diskutera i anslutning till din artikel än att radda upp en massa favoritkritiker.

Står din artikel för en gammal eller ny form av kritik?

Med vänlig hälsning,
Dorinel

1:29 fm  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Alla:

Jag bad Lars Vilks att läsa Samuel Nyholms inlägg och uttala sig.
Lars Vilks skrev följande:
"Klart att nivån inte är hög på dessa sidor, Nyholm bidrog till att sänka den rejält."
Uttalandet finns att läsa i original under kommentarerna till Lars Vilks artikel "En ovanlig händelse: konstteori"

Med vänliga hälsningar
Dorinel Marc

3:27 em  
Blogger frans Josef said...

Jag tycker inte, till skillnad från Samuel Nyholm, att Peter Cornell ”raljerar” i sin senaste recension, om Tensta Konsthall. Det är snarare Samuel Nyholm själv som står för ”raljerandet”. Däremot håller jag med om att Peter Cornells text är problematisk, då han istället för att skriva utifrån sin egen position, lägger sina åsikter i munnen på en vagt definierad ”andre” (Tenstas invånare som ” som flytt från misär och förföljelse” som ”vi” knappt kan föreställa oss…). Cornells argument kan därmed avskrivas, som Samuel Nyholm gör, som ” egna förutfattade meningar och slapphet, iklätt en grovt generaliserande och ganska obehaglig kostym.” Så värst ”obehagliga” tycker jag förvisso inte att Cornells generaliseringar är egentligen– vad han säger är ju att han tror att vuxna människor i Tensta finner det föga meningsfullt att rita i målarböcker. Inte ett helt orimligt antagande, förefaller det mig.

Jag vill inte hacka upp mig på Cornell, men jag tycker att hans recension är intressant och med risk för att bli anklagad för att ”uppfinna problem där det inte finns några” kan inte låta bli att kommentera den. Till att börja med borde han naturligtvis argumenterat för varför h a n inte tycker det är meningsfullt att rita i målarböcker, snarare än att lägga detta i munnen på någon annan. Hans omdöme sammanfattas i recensionens sista mening ” på den här platsen måste den relationella estetiken kunna fyllas med ett innehåll som stadsdelens vuxna kan ta på allvar.” En bit längre upp i texten har han konstaterat att utställningen skulle ”passa perfekt på Moderna Museet.” Till skillnad från i Tensta behöver konsten på Skeppsholmen alltså inte fyllas med ett innehåll som vuxna kan ta på allvar? Oj.

Det grundläggande antagandet i Cornells recension verkar vara att platsen Tensta ställer annorlunda krav på konsten än exempelvis Skeppsholmen, samt att konsten bör fylla en social funktion som relaterar till publikens specifika erfarenheter. Jag gissar att han tänkt något i stil med:” Att rita i målarböcker framstår som meningslöst för mig, men jag tillhör inte konsthallens viktigaste målgrupp, därför är detta mindre relevant än om att rita i målarböcker är intressant för de som bor i närheten av konsthallen.” Med tanke på att Cornell i andra sammanhang givit uttryck för en syn på konstkritik där kritik är lika med ”närläsning” är jag inte så förvånad över han på detta vis väljer att diskvalificera sig själv som kritiker. För hur kan man närläsa Tensta Konsthall? Så länge han som kritiker spelar på institutionens villkor har Cornell knappt ens legitimitet att bedöma den lokal förankrade, processbaserade verksamheten, även om han skulle betrakta den i förstoringsglas.

Samtidigt är den instrumentella konstsyn som recensionen ger uttryck för naturligtvis inte tagen ur luften. Men som läsare blir jag osäker på om Cornell själv förfäktar en sådan konstsyn, eller om han resonerar med utgångspunkt från ett antagande att en sådan konstsyn genomsyrar, eller bör genomsyra, verksamheten på just Tensta Konsthall. Jag gissar på det senare, bland annat då han i sitt eget exempel med Moderna verkar antyda att konst där inte måste uppfylla en viss socialt funktion, samt att hans resonemang verkar följa en slags ”Tenstalogik.” Så som det har rapporterats i media sparkades den gamla ledningen för Tensta Konsthall med argumentet att verksamheten inte var tillräckligt lokalt förankrad, medan den nya tillsattes för att bidra med något annorlunda än elitistisk videokonst av förment intresse endast för en socialt homogen grupp specialintresserade individer. Man förefaller alltså , åtminstone på pappret, pantsatt konstens autonomi till förmån för ett uttalat politiskt syfte. Också gamla Tensta hade ett tydligt politiskt syfte, och institutionen kunde också mycket riktigt kritiseras för exempelvis bristande lokal förankring. Men vem skulle kritisera Amar Kanwar eller Shirin Neshat för att deras konst saknar förankring i Stockholms norra förorter? I Tensta Konsthalls nya kostym framstår däremot gränserna mellan konst och institution tidvis som ganska luddiga. Därför kan man kritisera inte bara konsthallen, utan som Cornell, också konstens innehåll (exempelvis sociala relationer) för att inte vara tillräckligt förankrade i den lokala publikens erfarenhetsfär. Cornell kunde naturligtvis ha gått mer grundligt till väga, och exempelvis intervjuat folk i kvarteret om vad de tycker om konsthallens verksamhet. Men inget i hans text tyder på att han faktiskt pratat med några Tenstabor. Jag antar att detta är vad Robert velat göra i sin artikel om Konst 2 i Skärholmen, där han intervjuat bland annat Rodrigo-Jelena-Ylva och folk från trakten. Det ena är en recension och det andra är en längre artikel men Cornell och Robert verkar tampas med samma problem: hur kan man formulera en kritik av en lokalt förankrad, processbaserad verksamhet utan att förfalla till eget löst tyckande? Den mest angelägna frågan formuleras enligt mig när Robert vänder på steken, och undrar ”när kan publiken sägas gå från att betraktas som autonoma individer till att bli ett medel för att uppnå en specifik konstnärlig idé?”

11:51 fm  
Blogger frans Josef said...

Oj, jag hade inte läst den debatt som Cornells recension givit upphov till, innan jag publicerade mitt inlägg ovan. Spontant tycker jag det är bra att någon som blir föremål för en recension går i svaromål. Intressant är att Cornell nu lägger in mer av sig själv i texten och erkänner att han inte kunde förmå sig att
"ta färgpennorna och färglägga Målarboken" då detta kändes "fånigt." Att Konsthallens harm skulle gälla Cornells negativa omdöme, som han själv hävdar, tror jag inte. Det är ju inte första gången de får en negativ recension.
Snarare handlar det om Cornells sätt att "uttala...sig om vad andra människor förstår och kan ta till sig."

Men jag funderar på i vilken uträckning Tenstaledningen själva lagt grunden till en sådan objektifiering av Tenstaborna, genom att ta jobbet på de premisser de faktiskt gjorde. Om en förutsättning för verksamheten var "lokal förankring" och man sedan gör interaktiva utställningar som Oda Projesi och Målarbok, förefaller det som att man instrumentaliserat konsten genom att underordna den ett polistiskt syfte. Om man antar att ledningens engagemang ligger främst i sin konstnärliga verksamhet, snarare än i ett socialt engagemang i Tensta, är steget inte långt till att misstänka att man även instrumentaliserat publiken genom att omvandla den till ett medel för att förverkliga sina konstnärliga idéer. Jag antar att det är något sådant Cornell är ute efter - att konsthallens verksamhet är ett uttryck för ledningens konstnärliga ambitioner, snarare än i ett genuint engagemang i sin sociala omgivning. Fast å andra sidan, hur många konstinstitutioner utgår från ett sånt engagemang?

12:56 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till Frans-Josef:

Tack för en saklig analys av Samuels kritik av Peter Cornells artikel.
Och tack för din analys av debatten orsakad i Expressen av Peter Cornells artikel.

Jag lägger in länkar till artikeln och de två debattinläggen:

Målande symbolik
En patriarkal oanständighet
Svar: Ett infantiliserat synsätt

Det känns obehaglig att Tensta Konst2hall trion angriper Peter Cornel med motiveringen att han är en patriarkalisk medelålders vit man. Han är faktiskt rätt så gammal och mer svartskalle än Ylva och Jelena tillsammans.

Problemet med Tensta Konst2hall trion är att samtliga tre är oförlösta konstnärer som använder andra kreatörer och boende i Tensta som djur i bur i deras cirkusliknande konstspektakel. Deras sätt att skriva i Expressen avslöjar ganska bra deras intelligensnivå och deras inkompetens.

Denna trio har lyckats få bort Lars O Eriksson från DN men nu måste de få bort alla konstkritikerna på Expressen och minst hälften av kritikerkåren för att tystna kritiken och dölja sin inkompetens och makthunger. Men den som gapar efter mycket…

Till min glädje verkar det finnas tillräkligt många som hellre går i sin egen diskreta, dammiga, bruntonade illasittande plagg än låter sig kläs i leopardmönster.

11:26 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Jag råkade länka fel.Här kommer rätt länk:
Svar: Ett infantiliserat synsätt

11:39 em  
Anonymous Samuel Nyholm said...

Hej igen. Och hej i särskilt Frans Josef och Dorinel (och Lars Vilks).
FJ har helt rätt i att det jag skrev var raljerande. Texten är proppfull av osakliga påhopp, kategoriska uttalanden byggda på en tveksam grund av floskler. Jag tycker inte att den sänkt nivån här, ett par av inläggen som följer är väldigt bra. Av väsentligt större intresse än de precis innan. Kanske inte just dina Dorinel, även om det finns något sympatiskt i att du blir arg och skvallrar för Lars Vilks (hälsa honom att jag också är skåning, vilket förutsätter viss lojalitet från hans sida, fast jag har full förståelse för hans synpunkter).

Jag är ingen kritiker och kan inte ta till mig allt som skrivs här, i synnerhet inte de referenser som gäller teoretiker jag knappt hört talas om. Jag har inte tid att kolla upp det heller, just nu.
Men det har många av er som skriver här gjort, lagt ned möda på att driva en angelägen diskussion om hur samtidens kritik förhåller sig till samtidskonsten.
Hur kan man då motivera att, utan att sätta sig in i debatten, utan att visa något intresse för det arbete ni lagt ner på att formulera era frågeställningar, förkasta allting som tomt prat och säga att alla ni är idioter och uttala det som en allmän sanning?
Det kan man inte. Jag tar tillbaka alltihop. Att brevet riktade sig till dig var en billig retorisk ursäkt att få kasta skit.

Det förutsätts, av dig och i Peter Cornells kritik, att allt som görs på Tensta är så substanslöst att det kan avfärdas som ytligheter utan att man satt sig in i projekten och kanske inte ens besökt utställningen. Det räcker med att veta att det är en målarbok, att målarböcker är barnsliga och att det bor mycket invandrare i Tensta. Det förutsätts att den bakomliggande processen inte har något mer att förmedla än social interaktion, etiketterat relationellt konstverk eller gränsöverskridande grafisk form. Och kanske är det precis så, men det är oväsentligt så länge slutsatsen baseras på förutfattade meningar.
Det gör mig besviken och jag tar det personligt, fast jag vet att det är fåfängt. Jag gjorde därför denna illustration istället för att bemöta kritiken.

Jag har inget emot att bli kritiserad, varken av dig eller Peter Cornell eller någon annan, men väl underbyggd kritik som kan leda någon vart. Spelar ingen roll om den är positiv eller negativ så länge den är relevant och sträcker sig längre än ventilerande av allmänt missnöje och skitprat. Jag tycker att jag utstått kritik från dig innan och den kritiken har jag varit tacksam för.

Tillsist, jag vet inte om du skojade, Dorinel, men detta om Peter Cornells kostym var ett idiom. Jag har inga särskilda synpunkter på hans klädstil. Jag minns den som ledigt elegant.

Adjö och lycka till i fortsättningen!/ Samuel

1:03 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Hej Samuel!

Det känns kul att du kom tillbaka. Jag tycker att du är bra för debatten.

Jag har som sagt inte besökt Tensta konsthall eftersom jag bojkottar Konst2. Men de som leder Tensta Konsthall påstår sig vara konstnärer (fast jag tycker att de är rätt så oförlösta) så jag tolkar deras gärningar som konst. Konsten precis som drömmen avslöjar saker som konstnären inte ens är medvetten om. Och leopardmönstret avslöjar trios intentioner om att använda konstnärer, kreatörer och besökare som djur i bur i deras cirkusliknande spektakel. (Inte så konstigt med tanke att minst en av dem är scenograf eller liknande)

Jag gör en tolkning av leopardmönstret och produktionsplatserna utan att ens ha varit och sett utställningen på Tensta Konsthall, men jag har deltagit tidigare både i SAM och Aftershopping och även i Konst2. Jag har erfarenhet av att arbeta med Jelena och är bekant med Rodrigos och Ylvas kvalitéer och brister.
Jelena uppskattade min kritik under Aftershopping på Kulturhuset. I ett mail som hon skickade runt bad hon alla att komma och ge henne kritik under en viss kväll på Kulturhuset. I emailet berömde hon mig som den enda (utom hennes pojkvän) som gett henne kritik. Detta var då, på Kulturhuset innan de startade Konst2 i Skärholmen. Jag kom inte till Kulturhuset den kvällen som alla skulle ge henne kritik eftersom jag kände inte att jag behövdes där just då. (Dessutom ger jag inte kritik på beställning när man vill använda mig som en skådis i showen. Min kritik är inte show utan just kritik.) Men jag kom och gav dem kritik vid öppningen av Konst2 istället. Jag ville genom min kritik få de medvetna av deras stora brister i kommunikationen med omgivningen, men de slängde ut mig. Det kändes konstigt att de slängde ut mig med tanke på att i deras pressrelease stod det att det var en institution för frågeställare.
"Konst2 är en institution/konstnär/designer/curator/frågeställare."

Jag vet att jag var jobbig mot dem. Jag var inne i min shamaniska period och kände på mig att Konst2 hade stora moraliska brister och jag blev illa berörd av deras oansvariga sätt att utnyttja medel som var avsatta för utsatta människor. Jag var de på spåret och "trakasserade" dem redan när de började i Skärholmen så jag blev inte alls förvånad när Natalia Kazmierska sågade de totalt och Lars O blev "galen", när de tagit över Tensta Konsthall. Det som händer i konstenvärlden speglar ganska mycket övriga samhället och man blir allt annat än glad när man får insikt om hur det står till.

Jag blir ledsen att konst2 inte gav Skärholmen den kulturella lift den behöver men å andra sidan blir jag glad att det visade sig att jag hade rätt.

Jag förstod vad du menade när du skrev om dammiga gråa plagg och kostymer och jag svarade tillbaka lika poetisk. (Det är synd att du har tappat känslan för min poesi :- ) Det jag menade var att jag är glad att det finns tillräckligt många som vågar ha sina egna, trista, tråkiga, åsikter istället för ge efter för grupptrycket och byta ut dem mot andras leopardmönstrade åsikter.

Jag har hälsat till Lars Vilks från dig. Du får komma in och hälsa på honom. Vi befinner oss i en maratondebatt i anslutning till hans artikel "En ovanlig händelse: konstteori" här på Efterkritiken. Kolla gärna nivån på den debatten och tyck till.

På återskrivande och återseende!

Dorinel

Ps Jag skrev ett kort inlägg om Tensta konsthalls tragiska öde på Tenisspionen http://tennisspionen.blogspot.com
Ds

5:13 fm  
Anonymous Samuel Nyholm said...

Hej Dorinel,
De synpunkter du lägger fram är inte på något sätt unika, det verkar tvärtom vara en allmän kritisk uppfattning som råder i Tensta frågan, i alla fall här på bloggen. Som du förklarar det verkar roten till din inställning i huvudsak bero på två saker; att din schamanistiska kritik inte togs på rätt sätt av Konst2, att samma personer övertog ledningen på Tensta konsthall. Det är tråkigt att den senare frågan fortfarande skall vara utgångspunkt i kritiken av utställningarna. Jag har inget att invända mot dina synpunkter.
Jag tänker inte heller försvara min egen uppfattning, eftersom jag intet sätt är objektiv i frågan.
Jag åker gärna ut någon dag och visar dig vårt och Ylvas projekt. Du får sedan vara hur kritisk eller schamanistisk du vill, i alla fall mot mig. Jag skulle uppskatta det.
Eller så kan du fortsätta vara kategoriskt nedlåtande. Det vore tråkigt, men om du vill fortsätta med det är det också ok såklart.

/S

7:08 em  
Anonymous Dorinel Marc said...

Hej Samuel!

Jag är ganska förvånad att det är så samstämt när det gäller Tensta Konsthall.
Men när det handlar om åsikterna i konstkritikkrisdebatten i allmänhet så kan jag informera dig att det är inte alls så samstämt som det ser ut. Det har varit ganska jobbigt ibland. Jag har varit mycket hård mot Robert och Frans-Josef som driver Efterkritiken både under debatten på Konsthall C Hökarängen, på bloggen Sarts och inte minst här på Efterkritiken. Men Robert och Frans-Josef har visat kvalitéer som fått mig att bestämma mig för att det är värt spendera tid med dem.

Det skulle vara intressant att diskutera ditt projekt, men jag kan inte besöka Tensta Konsthall på grund av att jag bojkottar Konst2.
Men jag antar att du har dokumentation så vi kunde träffas på stan istället och prata om ditt projekt och om annat om du har tid och lust.
Maila mig på dorinel_marc@hotmail.com eller smsa på 0708 82 69 32


Med vänliga hälsningar
Dorinel

12:04 fm  
Anonymous Dorinel Marc said...

Till alla:

Jag vill informera er att jag träffade Samuel idag och jag fick ett exemplar av Målarboken. Den är så fin att man vill inte ritta i den. (om man inte är barn förstås)

Dorinel

11:29 em  
Anonymous Samuel Nyholm said...

Det är den inte alls. Jag har ritat i den och jag är inget barn.

11:34 em  
Anonymous Dorinell Marc said...

Till Samuel:

Du har ritat ju själva Målarboken.

Dorinel

11:44 em  
Anonymous Samuel Nyholm said...

Helt riktigt. Och tack.

12:36 fm  
Anonymous Anonym said...

Jag är ingen kritiker utan en vanlig enkel vit medelålders och antagligen (med K2:s språkbruk) patriarkal tenstabo. Peter Cornell besökte härom veckan Tensta och resonerade i Expressen utifrån sin kunskap och sina intryck. Han redovisar sitt utifrånperspektiv genom att säga att han inte vet vilka erfarenheter tenstaborna bär på, men tillåter sig ändå utifrån sin allmänna bildning göra vissa antaganden om vad som skulle kunna vara angeläget för dem. Jag tycker det är hederligt och ungefär det enda han kan göra.

Många kritiker verkar tassa på tå bara för att de är i Tensta. Som om de tror att de skriver ner Tensta om de sågar en utställning i en konsthall som bär Tenstas namn. I själva verket är det tvärtom. Att bedöma verksamheten efter sina vanliga kriterier är att respektera Tensta och ta tenstaborna på allvar.

Andra kan vara föredömligt kritiska men smyger ändå in reservationer i texten av typen ”vi får se, kanske tycker tenstaborna om det här och då är det väl bra, då ska inte jag komma och tycka nåt”.

K2 spelar på denna rädsla. De låtsas att de är Tensta. Det är de inte. De bjuder en homogen innerstadspublik på mysiga vernissager i förorten – för övrigt är det tomt i konsthallen, både substantiellt (med Cornells ord) och publikt. I lokaltidningen säger ledartrion om det lokala missnöjet med verksamheten: ”De här personerna får med sig journalister som väljer att inte skriva om den uppmärksamhet vi får. Men de skadar inte oss. De skadar Tensta.” Och stiftelsens ordförande Bertil Nyberg säger ”Konsthallen får mer uppmärksamhet i utlandet än i Sverige. Framför allt är det synd om tenstaborna som aldrig får reda på att de har en fantastisk konsthall och bara får läsa om elände i tidningarna”

Min kommentar till er kritiker är att fortsätta våga vara kritiska (inte samma sak som negativ, jag vet, det menar jag inte heller) fullt ut, även i förorten. Kan K2 och konsthallens stiftelse uttala sig så säkert om vad som är bäst för tenstaborna så kan ni det också.

Min egen uppfattning är klar: Den betydande konst som intresserar den konstvana publiken och uppmärksammas i tidningarna är självklart också den som på sikt har förutsättningar att intressera även den icke konstvana publiken, till exempel här i Tensta. Och att – som konsthallen tidigare gjorde – rikta in sig på berättande videokonst med humanistiskt innehåll var ett genialt koncept – lättillgängligt för nybörjaren och samtidigt hett för den erfarna publiken.

Framför allt behöver vi i Tensta ha saker som är på riktigt. Välmenande sociala projekt, låtsad delaktighet och sysselsättningsterapi som kallas utvecklingsprocesser har vi både nog och övernog av.

F d konsthallsvän

12:45 fm  
Anonymous Samuel Nyholm said...

Hej fd Konsthallsvän,

Du har rätt. Kritikerna skall fortsätta våga vara kritiska. Det ligger i allas intresse och det är vi nog alla överens om.

Sedan har säkert den konstvana publiken olika uppfattningar vad som är betydande. Du har din uppfattning och den bör respekteras. Förhoppningsvis kan den förändras.

Vad gäller mediebevakningen verkar den inte vara mindre nu än innan. Samma gäller publiken. Din kritik i dessa avseenden kanske grundar sig i antaganden?

1:21 fm  
Anonymous Anonym said...

Hej Samuel!
Att den mediala uppmärksamheten minskat och på sina håll blivit förödande negativ är uppenbart och ganska lätt att kontrollera. Det är svårare med publiksiffror. Jag stödjer mig på personliga intryck, och de är tydliga för mig. Har besökt alla utställningar, även efter att K2 tog över.

11:12 em  
Anonymous sara said...

HERREGUD!!! ATT NI ORKAR!

4:23 em  
Anonymous f d konsthallsvän said...

Hej hej Sara! Diskussionen här hade redan avstannat flera veckor före ditt utrop, så orken kanske tog slut, trots allt.

Vad är det som provocerade dig?
Är det att några över huvud taget på allvar orkar prata kritik och politik?
Eller är det ämnet – K2 – det är fel på?

Kom igen! Det är lite fegt att bara dissa en diskussion utan att visa var man står själv.

OM ATT GE KONST TILL DE FATTIGA

Just som man kunde tro att kommentarerna var slut för denna gång så gör kritikern Håkan Nilsson ett inlägg i DN Kultur (10 december) under rubriken "Låt Tenstaborna själva avgöra" och illustrerar på ett utmärkt sätt den hållning som jag beskrev i ett inlägg ovan. Håkan Nilsson kritiserar Peter Cornell som haft mage att tvivla på att K2:s koncept fungerar i Tensta. Han blir upprörd å tenstabornas vägnar: Ingen ska komma där och tycka något (å tenstabornas vägnar), ”låt tenstaborna själva svgöra”. En oantastligt positiv och schysst hållning? Nej! En populistisk retorik som är avsedd att tysta professionell granskning och i själva verket överge tenstaborna.

Håkan Nilsson börjar sin krönika:

Ju mer saker förändrar sig, desto mer förblir de detsamma. När Tensta konsthalls ledning fick sparken hette det bland annat att de drev ett för avancerat konstnärligt program, att de inte anpassat sig i tillräckligt hög grad till Tenstaborna. För ett par veckor sedan läste jag i Peter Cornells recension i Expressen i stort sett samma kritik mot den nya utställningen ”Målarbok”.

Ett förtydligande: Varken konstkritiker eller tenstabor kritiserade den gamla ledningen för att deras program var för avancerat. Det var styrelsen för Stiftelsen Tensta Konsthall och några kulturbyråkrater i kommunen som gjorde det, vilket Håkan Nilsson också antyder, eftersom det var de som hade makten att sparka ledningen. Det faktum att Peter Cornell och många andra – även tenstabor – numera kritiserar den nya ledningen för deras på samma gång banala och alltför teoretiska verksamhet är därmed en sak som har förändrats.

Inspirerade av Edvard Munch och Tracey Emin har Tensta konsthall och formgivarna Reala gjort en målarbok som besökaren kan färglägga, allt poetiskt kommenterat av Ida Börjel och Lars Mikael Raatamaa.

När K2/Tensta Konsthall sökte pengar för 2005 presenterade de flera konstnärer som de kontaktat och ”fört samtal med”, bland annat Tracey Emin. När hon så till slut dyker upp i konsthallen är det som inspiration till en målarbok som någon annan har gjort. Det är inte poetiskt, det är patetiskt.

I sin vilja till att inkludera alla har konsthallen bjudit in skolor, knackat dörr i Tensta i skickat ut målarboken via e-post. Det är knappast ett utslag av estetisk elitism.

Säkert?
Jag tycker det var intressant när Robert Stasinski i sin inledning citerade museichefen Jacquelynn Baas som vill särskilja mellan att nå ut till betraktaren och att utnyttja denne för sina egna syften.

Tvåhundra oifyllda målarböcker har K2 sagt att de ska ”distribuera personligen i konsthallens närområde”. Vill de verkligen nå tenstaborna? Eller är det ännu en mediekorrekt gest som man senare fritt kan spinna historier kring för att krydda den egna meritförteckningen? Det skulle hursomhelst vara spännande att följa K2-trion när de i Karl Bertil Jonssons anda knackar dörr på slumpvisa dörrar och delar ut presenter i Tenstas moderna fattigkvarter. Kommer invånarna att trycka målarböckerna till sina bröst?

Håkan Nilsson ironiserar sedan över Peter Cornells tankar om hur Målarboken ”hade fungerat perfekt” på Moderna och skriver längre ner i sin spalt:

Argumentet är bisarrt. Om man bor i Moderna museets absoluta närhet kan man med lätthet fylla i en målarbok och känna ”estetiska rysningar”. Långt ifrån epicentrum, till exempel i Tensta, krävs andra bullar. Jag undrar var den geografiska gränsen går.

Håkan Nilsson tror att avståndet till konsten kan räknas i kilometer och glömmer bort att det finns något som kallas klass.

Bristen på klassmedvetenhet gör också att krönikans uppmaning ”Låt Tenstaborna själva avgöra” för mig klingar ihålig. Håkan Nilsson missar en unik och viktig poäng: Tenstaborna hade en bra konsthall som de själva varit med och beslutat fram i mångåriga diskussioner, och de som startade och drev den hade en unik förankring i området. Vi var stolta över vår konsthall och när den hotades var det hundratals personer och lokala föreningsrepresentanter som skrev på listor och demonstrerade. Om tenstaborna hade haft den minsta möjlighet att "själva avgöra" så hade vi låtit den konsthall utvecklas vidare som vi hade.

Krönikans slutkläm ”Ge Tenstaborna konst i alla former och låt dem själva avgöra vad de ska ta på allvar” avslöjar ett (godhjärtat) centralistiskt perspektiv, typiskt för politiker och byråkrater. Grejen är att under Tensta Konsthalls första år så var det tenstaborna själva som både gav sig och stockholmarna konst i form av högintressanta och många gånger gripande utställningar.

Men nu är ordningen återställd, som sagt. Det är några andra som ”ger” oss något. Vad vi tycker är det – låt oss vara ärliga – ingen som bryr sig om. Men det kan vara kul för kritiker att låtsas att tenstabornas åsikter har betydelse, och försöka ta poäng i debatten genom framstå som mest respektfull gentemot dem – när man i själva verket försvarar att offentliga medel går till privata lekstugor.

11:17 fm  
Anonymous Anonym said...

Bäste fd konsthallsvän!

Kan inte Du vara snäll och sammanfatta ovanstående och skicka in till DN Kultur? Som Tenstabo är det nästan din plikt, i synnerhet då Håkan Nilsson envisas med att vi ska "låta tenstaborna själva avgöra" i dagens tidning (22/12).

M

11:44 fm  
Anonymous Derek said...

Idiot.

10:39 fm  
Anonymous fd konsthallsvän i Tensta said...

Till M
Jag förutsätter förstås att DN Kultur följer denna blogg lika noga som vi andra ;-)

11:31 em  
Blogger lisakline2678095825 said...

I read over your blog, and i found it inquisitive, you may find My Blog interesting. So please Click Here To Read My Blog

http://pennystockinvestment.blogspot.com

11:23 em  
Anonymous fd konsthallsvän i Tensta said...

??? Konstiga inlägg som sipprar in efter diskussionen tagit slut ...

Följ länken nedan istället till en artikel i UNT 26 februari 2006. Den har i högsta grad med temat att göra.

http://www2.unt.se/frameset/1,1805,55,00.html?pg1=ALL&op1=vid&d=untw&u=%2Fnetahtml%2Funtt1.html&f=S&s2=&l=50&r=0&p=1&=&=&=&=&=&=&=&s1=Salla&selecteditem=text

Precis som Cristina Karlstam minns jag fortfarande utställningarna i Tensta konsthall fram till och med 2003. Eftersom konsthallen förstördes så skamligt så minns jag dem inte bara med glädje utan också med sorg och ilska. Och jag saknar de utställningar som jag vet var planerade till 2004 och även de som jag inte vet om och inte heller kommer att få uppleva.

K2 är egentligen inte värt att orda så mycket över.

1:20 fm  
Blogger Humle och Dumle said...

Konstkritiken i dag är till största delen mjäkig och menlös eller om du vill- blodfattig och förutsägbar

Vässa kritiken! Läs
http://skafferitrollen.blogspot.com/2006/04/konst.html

8:19 em  
Anonymous Re: Fd Konsthallsvän said...

http://www.nytimes.com/2006/04/14/arts/14fami.html?_r=1&adxnnl=1&oref=slogin&adxnnlx=1145030522-40/ZGr2KVQLv94egNfIqjA

På tal om artikeln du hänvisade till

10:50 fm  
Blogger tandyjones55267862 said...

Get any Desired College Degree, In less then 2 weeks.

Call this number now 24 hours a day 7 days a week (413) 208-3069

Get these Degrees NOW!!!

"BA", "BSc", "MA", "MSc", "MBA", "PHD",

Get everything within 2 weeks.
100% verifiable, this is a real deal

Act now you owe it to your future.

(413) 208-3069 call now 24 hours a day, 7 days a week.

5:45 em  
Anonymous Judith said...

Ni är inte kloka.

2:50 fm  
Anonymous Anonym said...

Geile Girls

Cam Girls

Cam2Cam Sex

8:34 fm  
Anonymous Anonym said...

Caralluma

2:36 fm  
Anonymous Anonym said...

Polka Dot Checks

2:49 em  
Anonymous Anonym said...

Low Income Senior Housing

12:21 fm  

Skicka en kommentar

<< Home