söndag, september 25, 2005

Seminarium den 26 september

DEN FRÅNVARANDE KRITIKEN – ETT SEMINARIUM OM KONSTKRITIK
Den 26 september 2005, klockan 18.30, på Konsthall C i Hökarängen

Kritikens kris har proklamerats gång efter annan under senare år. Om konstkritiken under denna tid faktiskt befunnit sig i ett permanent kristillstånd är frågan: Vilka problem har kritiken idag? Inte för fem eller tio år sedan, utan idag, hösten 2005. Seminariet utgår från antagandet att konstkritiken i stor utsträckning bär ansvar för sin egen marginalisering. Diskussionen kommer att kretsa kring varför - och på vilket sätt – dagens konstkritik misslyckas i sin självpåtagna roll som en kritisk röst i en ständigt föränderlig konstvärld. Vi hoppas på en god uppslutning och en bra diskussion. Välkomna.

Frågeställningar:

1.Kritisera: I en tid då idén om självkritik internaliserats av alla instanser i konstsystemet, vad konstituerar egentligen kritik? Vad är konstkritikens uppgift och enligt vilka kriterier kan man bedöma det kritiska värdet i texter producerade av konstkritiker? Vilka faror finns med att formulera konstkritikens uppgift genom instrumentella värden såsom granskning och undersökning?
Exempel:
—http://expressen.se/index.jsp?a=429412 (Natalia Kazmierska om Sophie Tottie)

2. Nya media: Hur bör kritiken förhålla sig till samtidens gränsöverskridande praktiker? Kan recensionen rymma en kritik av samtidskonstens olika former eller bör kritikern anpassa sitt sätt att skriva beroende på vad som kritiseras?
Exempel:
—http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1423&a=321496 (Jessica Kempe om Tensta Konsthall)

3. Värden: Vår tids oheliga allianser mellan konstens institutioner, det politiska etablissemanget och det privata näringslivet borde rimligtvis medföra en livlig diskussion om relationen mellan olika värdesystem. Förutsatt att ekonomiska, politiska och konstnärliga värden inte alltid sammanfaller, verkar det rimligt att konstkritiken bidrar till att utröna vad som skiljer dem åt. Men i ett par undersökningar (Jan-Gunnar Sjölin ”Om Konstkritik” på Lunds Universitet och ”The Visual Art Critic” på Columbia University) konstateras att majoriteten av de deltagande kritikerna anser att kritikens viktigaste uppgift är att informera, tolka och analysera konsten, snarare än att generera värdeomdömen. Är detta en rimligt tolkning av kritikerns uppgift?
Exempel
—http://www.najp.org/publications/researchreports/visualarts.html

4. Ekonomi: Vad innebär det för en kritiker att vara ”inbäddad” i det system som man i sin verksamhet skall recensera, granska, kontrollera? Hur bör man förstå kritikerns roll eller position i det ekonomiska system av konstnärer, curatorer, institutioner som gemensamt framställer den produkt som benämns ”konst”? Om kritiker inte ska granska, balansera, rannsaka konstsystemet och dess processer ska då detta lämnas över till journalister eller sakkunniga inom ekonomi-och konsthistoria, eller ska detta inte göras alls?
Exempel:
—Lars O Ericsson Mordet på Tensta Konsthall
—Kritiken av Nordiska Paviljongen på årets Venedig Biennal

4. Tillväxt: Vem vinner på en bättre konstkritik? Om man bortser från de rent ekonomiska aspekterna, vilka idag i viss mån tillfredsställs bättre av andra än av konstkritikerna, vad har kritiken själv för värde? Kan kritikern faktiskt utöva inflytande på konstens institutioner, konstnärerna och publiken och bidra till ett ”bättre” konstliv? Vilken roll kan en kritiker spela för utvecklingen av konst och i förhållande till övriga institutioners krav på tillväxt, allmännytta och ’god smak’?
Exempel:
—http://www.spiked-online.com/Articles/0000000CA8AF.htm

—Frans-Josef och Robert

lördag, september 24, 2005

Som man nu önskar: Kris eller förändring

Om det skall kallas för kris i konstkritiken är en smakfråga. Men förändring kan man nog tala om. Och det gäller inte bara konstkritiken. I debattstridens hetta är det lätt att glömma bort att konsten är lika mycket i kris. Därmed är det upplagt att konstens andra instanser också är med i kriståget.

Konstkritiken har fått lämna ifrån sig den dömande makten. Under modernismen var det självklart att det fanns starka och enskilda kritiker som värderade utställningar och som därigenom utgjorde ett väsentligt led i konstverkens väg från potentiell kvalitet till faktisk. Den faktiska kvaliteten är naturligtvis den som blir gällande i konstvärlden. Onekligen vägde kritikerns ord tungt även om det i många fall fick revideras några år senare.

Den dömande konstkritiken klarade sig utmärkt även när den postmoderna eran inleddes. Kritiker som fångade upp vad som rörde sig i konstlivet kunde etablera sig som domare för att avgöra vad som var postmodernt och vad som tillhörde den alltmer undanträngda modernismen.

Sedan blev det svårare. Konsten tenderade att bli alltmer mjukvara och lutade sig mot socialkritik och projekt. Det behövdes mer text och kritikerns röst blev en av många. Betydelsen av konstkritiken kom helt naturligt att minska. Nytillskottet curatorn är nästan alltid skrivande och tillsammans med någon lämpligt vald teoretiker var det möjligt att förse utställningar med vänligt sinnade texter som kunde ställas mot en negativ kritiker. Man skall inte heller blunda för att konstkritikern, och det är ofrånkomligt, också tillhör dem som skriver introduktionstexter. Texter kan man lätt få för pengar, en text av ett gott namn är en garanti och den kostar i allmänhet lite mer.

Så är ju frågan vad kritikern egentligen skall skriva om. Mestadels rör sig samtidskonsten om sociala frågor och man kan väl anta att kritikern då skall ta ställning till hur bra frågan är framställd. Men detta besväras av ett ”för vem?”. Konsten är till för konstvärlden och det är inte bra, åtminstone inte för en kritik som handlar om hur en konstnär lägger fram angelägna sociala och politiska frågor på ett lite okonventionellt sätt. Det folk som skall upplysas och beröras visar sig vara de närmast sörjande i konstvärlden.

En ytterligare sak är att det blivit lätt att göra konst. Vem som helst kan snabbt lära sig att göra samtidskonst. Curatorerna brukar ha insett detta och har därför blivit konstprojektens regissörer. Men gränserna har därför inte blivit direkt flytande. Konstvärldens ordningar är starka befästningar och om en konstkritiker ger sig på att göra konst slutar det med att det blir en konstkritiker som prövar på. Om det inte är så att det rör sig om en kritiker som ännu inte befäst sin identitet i konstvärlden. Konstnärer kan också skriva konstkritik, men som det hörs på meningen är det just en konstnär som skriver konstkritik. Någon gång kan man finna exempel på aktörer som är lite av varje. Det är sällan någon bra position eftersom det innebär att en sådan person inte riktigt hör hemma någonstans.

Antagligen är det så att konstkritikens kris (alternativt förändring) är en följd av konstens kris (alternativt förändring). Det som står svagt idag är konstteori. Frågan ”Vad är konst?” anses inte längre värd att ställas eftersom det är allmänt känt att det kan vara vad som helst. Det är den hänvisning som brukar ges av konstvärldens aktörer till den institutionella konstteorin. Men någon sådan finns egentligen inte. Den börjar och slutar med precis den hänvisningen. Det är fråga om en delvis genomförd reform av modernismen. Skall man definiera konstkritikens uppgift får man först bestämma sig vad konst är för något.

Genom att konstvärlden håller alla dörrar öppna får vi tills vidare stå i ett korsdrag.
—Lars Vilks

torsdag, september 15, 2005

Konnichiwa otoko to Power (Goddag mina herrar och Power)

Jag tror inte vi i konsten mår bra av den slags ordning och reda som Kim beskriver. Jag tror att kategoriseringar bör göras privat. De tenderar annars att bli sanningar eller fördomar, beroende på hur man ser det. Och särskilt så om de är välformulerade och når en hög nivå av abstraktion. När jag kallar något för akademiskt i en negativ bemärkelse så är det den där ordningen och redan och fackindelningen och systemeringen jag syftar på. Sen kan det dessutom vara snårigt skrivet, men det är inte det allvarliga. Skrivstilen handlar mer om fostran, självförtroende och talang. Den akademiska attitydens mörka sida är den byråkratiska, den som hejdar otillbörligheter, agerar kontrollinstans och kvalitetssäkrar, ser kunskap och dialog som en slags produkt. Jag är inte revolutionär, jag är buddist-munk.

Konstkritiken i Sverige har andan i halsen. Det är inte snyggt. Vi har ju ingen stil. Jag är sedan länge elitist och nu är jag förälskad i Japan. Jag förstår inte vad japanerna säger men de har ett fantastiskt kroppsspråk och ett sätt att röra sig som kommunicerar via ett sjätte sinne. Även med visiret nedfällt är de medvetna om sin omgivning och relaterar till den. Jag fascineras av en sådan närvaro och tänker att den svenska konstvärlden består av trasiga, borttappade satelliter. Men socialt och demokratiskt medvetna som vi är skapar vi en blog för att beklaga situationen.

Jag håller med Kim om att människor som avfärdar noggrant formulerade längre resonemang och menar att de är för akademiska endast på grund av sin form, är oförskämda. Men jag brukar alltid tänka att de missförstått innebörden av ordet akademisk. Att vara akademisk är helt enkelt, som Kim beskriver det och som jag uppfattar det, att ingå i ett system av överenskommelser som rör kunskaps- och vetenskapsproduktion.

Vad krisen anbelangar håller jag med om att den nog främst gäller förvirringen på dagspressens kultursidor. För hittar man till bloggarna, konsten.net, Site, Paletten etc så hittar man också den utländska essäistiken och kan bli proppmätt. Pas de probleme. Så det saken gäller är snarare hur det artikuleras på torget på svenska för allmänheten och ännu icke berörda parter. Alltså,

"Frågan är nu: om detta stämmer, skulle det isåfall vara så katastrofalt? Måste det innebära kulturskymning? Kan det inte tvärtom vara ganska bra?"

Jo, det är jättebra. Men jag skulle önska att vi dessutom kunde föreställa oss något mer än dikotomier. Jag tror att anledningen till att sommarens nummer av Art Forum innehåller så många sträva påpekanden om hur samtidskonsten upprepar 1960-talet, har med det att göra. Är det fortfarande intressant att tala om etablissemanget och alternativet? Vi är ju alla mogna postmodernister. Nyanser. Nivåer. Skalor. Och lönndörrar. (min önskelista) Jag vill ha fler essäer från redaktionen på våning 6 1/2.

Ps Hur många tecken tål en blog? Ds

måndag, september 12, 2005

Ökad polarisering

Här en text författad i våras men publicerad i DN i lördags. Den bemöter inte Kims text men jag hoppas att den kan ge perspektiv på frågan om konstkritikens situation. En del av det jag tar upp har ju också andra här på bloggen varit inne på.


”Jag har inget som helst inflytande över konstlivet längre, marknaden tar över”, suckade den amerikanske filosofen och skribenten Benjamin Buchloh under ett seminarium om konstkritik på Städelschule i Frankfurt i vintras. Buchloh som bland annat medarbetar i tidskrifterna October och Art Forum sedan tidernas begynnelse, kan tyckas en aning kokett. Han är en gammal elefant som verkligen har haft inflytande och vars omdöme fortfarande väger tungt. Och det är ju intressant att en vänsterskribent med rötterna stadigt i sextiotalet grämer sig över att inte kunna påverka den kapitalistiska konstmarknaden. Men Buchloh har i stort rätt, konstkritikens inflytande över konstvärlden har verkligen minskat på senare år, hur man än värderar detta. Sett från Buchlohs amerikanska position ligger det ännu mer i hans tunga suck. De dominerande amerikanska konstsamlarna, som har viktiga positioner i konstlivet, inväntar inte konstkritikens eller ansedda galleriers omdömen. I stället omger de sig med egna rådgivare som till exempel kan köpa upp hela konstskoleutställningar efter eget huvud. Och sådana köporgier genererar förstås ett intresse hos gallerierna. Så är bollen i rullning. Det kan inte heller vara en tillfällighet att Stockholms båda konstmässor hade konstsamlaren som viktiga inslag. Och konstmarknadens expansion har förstås gynnat lättplacerade konstverk som måleri.

Filosofen Boris Groys beskriver konstens närmaste framtid på ett helt annat vis i en elegant essä, ”Återteknifieringen av konsten”, i konsttidskriften Parkett. Där finns inte den starka konstmarknad Buchloh fruktar. Groys menar att 1900-talet var ready-madens århundrade, konstnären utsåg föremål eller händelser till konst. Men nu är det konstnärliga avantgardet hantverkare igen, men materialet är digitalt. Man kan, lätt karikerat, tillägga att detta avantgard befolkas av kuratorer och doktorerande, konceptuella konstnärer vilkas arbete finansieras av stater och stiftelser och syns på institutioner och biennaler.

Jag tror att både Buchloh och Groys har rätt trots att de ger motsägande beskrivningar. Konstvärlden är kluven i Groys avantgard och den fria, breda marknad som kört över Buchloh. Det är förstås inget nytt att konsten splittras men graden av polariseringen ökar just nu. Frågan är vad den kommer att leda till. Konsten i dessa två konstvärldar tar olika risker som kan leda till utplåning. Marknaden kan kräva en anpassning till döds och en akademiserad konstnärlig praktik kan komma att helt förlora kontakten med publiken och slukas av universiteten. En möjlighet är att det på några decenniers sikt, om det akademiserade avantgardet blivit till etablissemang, bildas en grupp konstnärer som gör uppror mot dem, liksom när grundarna av Konstnärsförbundet 1886 vände sig mot Akademien. Vad dessa upprorsmakare kommer att syssla med är svårt att ha någon uppfattning om. Vem vet, kanske blir det något av ett folkligt uppror bortom både marknad och akademi.

KRITIKENS KRIS (DEL 2)

Hej igen!

I inlägget jag lade ut på den här bloggen förra torsdagen försökte jag, med hjälp av några begrepp lånade ur en text av Gérard Genette, ställa frågan ”vad är konstkritik?”, och helt schematiskt situera den i ett svenskt sammanhang. Min avsikt var inte att upprätta någon teori om konstkritikens natur, utan snarare att försöka använda ett par av Genettes kategorier i diskussionen om den svenska konstkritikens ”kris”, för att visa att man inom denna diskussion riskerar att blanda samman sinsemellan helt åtskilda former av konstkritik, vilket kan göra det svårt att komma någonstans i frågan. I det här inlägget tänkte jag säga några ord om vad jag tror att ”konstkritik bör vara”. Det säger sig självt att jag inte tänker försöka formulera någon övergripande teori om konstkritikens väsen och syfte. Ett sådant projekt skulle, som rent förberedande steg, kräva att man utformade teorier om konstens väsen, om relationen mellan ett konstverk och den text som gör det till sitt objekt, om de institutioner som upprätthåller konsten och de som upprätthåller kritiken, om dessa institutioners underliggande ideologier, osv. Här tänker jag helt enkelt stanna kvar vid Genettes begrepp, och försöka använda dem för att formulera ett par problem jag uppfattar som centrala.

2. Vad bör konstkritik vara?

Om vi alltså, en gång till, utgår från att det råder ”kris” inom den svenska konstkritiken, vad kännetecknar isåfall denna kris? Genette såg två övergripande former för den kritiska texten: den redogörande och den essäistiska. Att det man kan kalla den svenska redogörande konstkritiken befinner sig i kris skulle innebära att den inte kan utföra sina funktioner – att vara informerande, deskriptiv, utvärderande – och att den med andra ord inte lyckas ge en rättvisande bild av utbudet på den svenska konstscenen, eller tenderar att bli rent deskriptiv eller rent värderande, etc. Vad man borde eftersträva för att åtgärda en sådan presumtiv kris framstod som rätt uppenbart: mångfaldiga medierna för den ”redogörande konstkritiken”, motarbeta de tendenser enligt vilka man prisger den till förmån för ren redaktionell reklam/konsumentupplysning eller godtycklig åsiktsproduktion, osv. Men vad skulle det innebära att det Genette kallar ”den essäistiska konstkritiken” befinner sig i kris?

När Genette diskuterar ”essän” gör han det i ganska vaga ordalag, och det enda som framgår tydligt är att denna ”essä” är en text vars funktion är att vara ”kommenterande”, dvs deskriptiv och tolkande, och att den ytterst syftar till förståelse. ”Essäns” berättigande, skriver Genette, ligger just i att den, till skillnad från den redogörande kritiska texten, inte har något tydligt angivet praktiskt ändamål, inte tjänar någon bestämd yttre logik. Frågan om hur man i sin tur ska berättiga existensen av en konstkritik utan angivet praktiskt ändamål pekar förstås vidare mot svåröverblickbara frågeställningar, som rör berättigandet av själva idéerna om en autonom konst och om ett obundet kritiskt tänkande – frågeställningar jag inte tänker diskutera här. Jag nöjer mig istället helt enkelt med att konstatera att en konstkritik som är tvungen att uppfylla ett angivet praktiskt ändamål – att informera, utvärdera, saluföra, propagera, etc – nödvändigtvis lyder under en redan given ordnings begränsningar, vilket gör det omöjligt för den att tillmötesgå sitt objekt – konstverk, konstnärskap, utställning, rörelse, etc – på dess egna villkor, vare sig detta objekt själv strävar efter att vara vackert, sublimt, samhällskritiskt eller revolutionärt, osv.

Att den ”essäistiska” kritiska texten befinner sig i kris skulle alltså innebära att den av någon anledning inte kan uppfylla sina kommenterande – sina deskriptiva och tolkande – funktioner. Vilka vore symtomen på en sådan kris? Jag räknar upp två, varav ett redan nämnts tidigare: att det saknas medier för denna form av konstkritik, och att själva dess form gör det omöjligt för den att tala om vissa former av konst, dvs: att den inte hänger med i konstens formmässiga utveckling. Vad man borde eftersträva för att åtgärda en sådan presumtiv kris framstår som lika självklart som avlägset: skapa de ekonomiska förutsättningarna för att inrätta och på lång sikt driva fler medier där den villkorslösa (”essäistiska”) konstkritiken kan utvecklas och pröva sina former. Att något sånt känns avlägset i en svensk kontext har uppenbara anledningar: den statliga stödapparaten är obefintlig eller monteras ned (kulturrådets tidskriftsstöd räcker exempelvis inte för att driva några tidskrifter) och det finns inga egentliga fungerande alternativ: det finns ingen utvecklad struktur för privat finansiering (från förlag, institutioner, företag, mecenater, etc), och det svenska språkområdet och den svenska konstvärlden är såpass små att det rent kommersiellt inte är ett gångbart projekt att publicera ”essäistisk” konstkritik på svenska eller om den svenska konstvärlden.

Men vad bör konstkritik egentligen vara? Tidigare nämnde jag vad jag uppfattar som ett par missriktade invändningar mot den ”redogörande” konstkritiken: att den skulle sakna analytisk kraft, och att dess form gör att den inte kan tala om vissa former av konst – invändningar som snarare hänvisade mot den ”essäistiska” konstkritiken, som är den form av konstkritik man borde förvänta sig strävar efter att vara analytiskt avancerad och efter att återuppfinna sina former. Man kan förstås tänka sig på ett liknande sätt missriktade invändningar mot den ”essäistiska” konstkritiken. Jag kommer inte att kunna ge något närmare, mer exakt och uttömmande svar på frågan om vad konstkritik bör vara – jag är inte ens säker på att något sådant är önskvärt – men jag kan antyda vilken riktning jag tycker att den borde ta, genom att försöka bemöta vad jag uppfattar som tre ganska vanliga invändningar mot den ”essäistiska” konstkritiken: att den är för akademisk, att den inte är tillräckligt objektiv, och att den är elitistisk.

Den första invändningen, att den ”essäistiska” konstkritiken är för akademisk, kan man få höra lite då och då, och den verkar oftast innebära att denna konstkritik är för snårigt skriven, förutsätter överdrivna teoretiska kunskaper, är full av obskyra referenser och hänvisningar, etc. Detta är en form av konstkritik, tycks man mena, som vore legitim inom de akademiska institutionernas och disciplinernas slutna sfär, där folk kan förväntas begripa alla hänvisningar och referenser, men inte utanför denna sfär, i ”offentligheten”, där alla bör kunna förstå allting omedelbart. Till den grad denna sorts invändning faktiskt handlar om texter som av stilistiska skäl är svårlästa eller obegripliga – kritikern ifråga har inte kontroll över de begrepp han/hon använder – är den förstås nyttig (trots att den isåfall inte har något med ”akademin” att göra, utan helt enkelt handlar om just stilistik, om att kunna skriva läsbar text). Till den grad denna sorts invändning bara bygger på en generell ovilja gentemot eller oförmåga att ta till sig sammansatt text, så är den reaktionär. Varför? Av flera anledningar. För det första, därför att själva idén att det inte skulle få finnas komplex konstkritik utanför ”akademin” uppenbarligen inte är godtagbar. För det andra, därför att den motsatta tanken, att all (konst)kritik som gör avancerade anspråk skulle behöva förpassas till de akademiska institutionernas slutna sfär, skulle ha problematiska konsekvenser, av olika skäl: därför att denna sfär själv är mycket starkt reglerad och hierarkiserad, så att det vetande som produceras där alltså är normaliserat och behöver alternativ; därför att utrymmet för estetisk forskning etc – för humaniora i allmänhet – inom de akademiska institutionerna tenderar att minimeras i takt med att universiteten förvandlas till en sorts yrkesutbildningsfabriker; därför att de relevanta institutionerna (fr a de konstvetenskapliga och de estetiska) med en del undantag verkar vara ointresserade av att diskutera aktuella problemställningar och samtida konst – osv. Kanske skulle man därför kunna säga att den svenska ”essäistiska” konstkritiken i ett avseende inte är ”för akademisk”, utan att den tvärtom inte är tillräckligt akademisk: den skulle behöva utgöra ett komplement och ett alternativ till den ”konstkritiska” kunskapsproduktion som äger rum inom de akademiska institutionerna, men utan att reproducera deras regelverk och institutionella begränsningar. Detta är förstås en fullkomligt utopisk förhoppning – men det får ändå vara ett första svar på vad jag tror att (den ”essäistiska”) konstkritiken bör vara: jag tror att man bör inrätta medier och forum för en sådan konstkritik på ”akademins tröskel”, där ett estetiskt spekulativt tänkande och en ”konstkritisk” kunskapsproduktion kan äga rum utan att behöva vara underkastade det regelrätta akademiska vetandets rent institutionella begränsningar.

En annan invändning man hör ibland är att den ”essäistiska” konstkritiken inte är tillräckligt objektiv. Denna invändning är ofta sammankopplad med ett lite tröttsamt prat om hur ”konstvärlden” är en korrumperad och sluten värld, där alla håller varandra om ryggen: där alla konstnärer och curatorer är samvetslösa karriärister och där alla konstkritiker bara skriver om sina bästa vänner och fyller sina texter med ”akademiska” citat för att framstå som smarta – osv. (Jag har inte mycket att säga om detta. Det finns korruption i konstvärlden. Det är dåligt. Det finns också konst och konstkritik. Den kan man försöka förstå, om man har lust.) Till den grad invändningen mot den ”essäistiska” konstkritikens bristande objektivitet är mer seriös, och handlar om en avsaknad av ”vetenskaplighet”, ”klarhet” eller ”kritisk distans”, så uppfattar jag den som ett utslag av en föråldrad positivism, enligt vilken kritikern skulle vara något slags ufo som kommer farande från yttre rymden för att avge sitt absolut opartiska omdöme om det självtillräckliga konstverket – och enligt vilken den konstkritiska texten skulle vara ett helt transparent, sekundärt, obetydligt hölje som sådana omdömen transporteras i. Jag uppfattar det tvärtom som helt väsentligt att man inser att den ”essäistiska” konstkritiska texten är just en text, och att det inte finns något naturligt eller sekundärt i denna texts utformning. Man måste vara beredd att godta att man för att kunna förstå vissa former av konst kan vara tvungen att laborera med den konstkritiska textens formella egenskaper. Man måste också vara beredd att godta att egentlig utveckling inom konstkritikens fält förutsätter att man tematiserar hur konstkritiken skrivs, därför att man annars riskerar att bli fast i retoriska och stilistiska mönster som begränsar alla utsikter till förändring. Det här skulle vara mitt andra svar på frågan om vad (en ”essäistisk”) konstkritik bör vara: den bör kunna tematisera sig själv, och uppbära sig själv, såsom text.

En tredje invändning man brukar stöta på med jämna mellanrum är att den ”essäistiska” konstkritiken är elitistisk. Denna invändning hör ihop med de andra två. Idén tycks här vara att de konstkritiker som skriver denna form av konstkritik styrs av en suspekt agenda, och av någon sorts egoistiska eller politiska skäl ser ner på alla som inte begriper vad de säger. Eller m a o, att den ”essäistiska” konstkritiken är komplex (”akademisk”) därför att den vill utesluta dem som inte kan förstå den från sin krets – en krets som alltså utgörs av den slutna och korrumperade konstvärlden, där all ärlighet, öppenhet, ”objektivitet”, har offrats. Denna invändning bygger på den problematiska uppfattningen att en text (eller ett konstverk, för den delen) som inte direkt tilltalar och omedelbart kan begripas och uppskattas av alla, per definition är en misstänkt text (eller ett misstänkt konstverk), som av någon mer eller mindre obehaglig anledning inte kan tolerera att granskas av de ”vanliga” människorna. Och problemet med en sådan uppfattning är förstås att den i sin tur bygger på en idé om ”de vanliga” enligt vilken dessa inte själva har förmågan att avgöra vad de vill och inte vill läsa eller se (dvs: de kan inte själva bestämma sig för att vara ointresserade av en ”akademisk” konstkritisk text, utan behöver ett ombud – den ”vanliga konstkritikern” – som gör det åt dem), och i förlängningen överhuvudtaget inte ens skulle kunna begripa denna form av ”akademiska”, ”svåra” texter. Det handlar här om två på ett grundläggande plan motsatta föreställningar om ”allmänheten”, ”publiken”, ”läsarna”. Den ena (den ”vanliga”, ”folkliga” konstkritikerns) säger att de inte kan förstå allt, och därför måste tilltalas med ett enkelt, ”vanligt”, språk. Den andra (den ”essäistiske” konstkritikerns) säger att alla skulle kunna förstå allt, att ingen principiellt är oförmögen att förstå någonting, hur komplicerat det än må vara, och att man underkänner sina läsares värdighet genom att tilltala dem med ett likriktat och populistiskt språk. Den ena utgår från att ”det allmänna intellektet” är begränsat, och att folk måste tilltalas i förenklade, lättbegripliga termer för att de ska kunna förstå. Den andra utgår tvärtom från att ”det allmänna intellektet”, åtminstone principiellt, är obegränsat, att vem som helst skulle kunna förstå vad som helst, och att alla har förmågan att själva avgöra vad de vill försöka förstå. Det är den andra föreställningen som anklagas för att vara ”elitistisk”. Detta kan vara ett tredje svar på vad (en ”essäistisk”) konstkritik bör vara: den bör våga ställa krav på sin läsare, den bör inte underkänna sin adressat genom att tilltala den i likriktade termer, den bör riktas till en ”allmänhet” som potentiellt kan förstå allt.

Jag ska vara tröttsam, och försöka summera mitt resonemang i punkter. a) Det finns sinsemellan radikalt åtskilda former av konstkritik, såsom den ”redogörande” och den ”essäistiska”. De lyder under olika förutsättningar och begränsningar, och de har olika funktioner och ändamål. Att det råder kris i den ena betyder något annat än att det råder kris i den andra. b) Den ”redogörande” konstkritikens syfte är att vara informerande, och dess funktioner är deskriptiva och utvärderande. Att den svenska ”redogörande” konstkritiken är i kris skulle (exempelvis) kunna betyda att den inte kan informera om allt som sker på den svenska konstscenen, att den tenderar att bli uteslutande deskriptiv eller uteslutande värderande, eller att kritikerna inte lyckas inrätta förtroende hos ”allmänheten”. För att åtgärda en sådan kris bör man (exempelvis) sträva efter att skapa nya medier och kanaler för den redogörande konstkritiken, efter att försöka åstadkomma en utökning av utrymmet för denna kritik i dess existerande medier, efter att motarbeta tendenserna till rent deskriptiv eller rent värderande konstkritik, eller efter att förnya konstkritikerkåren. c) Den ”essäistiska” konstkritikens syfte är att uppnå förståelse, och dess funktioner är deskriptiva och tolkande. Att denna form av konstkritik befinner sig i kris skulle (exempelvis) kunna betyda att det finns för få medier där den publiceras, eller att den är formmässigt begränsad på så vis att den inte kan tillmötesgå alla former av konst. För att åtgärda en sådan kris bör man eftersträva att öppna spelet med denna kritiks former, vilket skulle förutsätta att man hade de ekonomiska medlen för att inrätta och långsiktigt driva nya medier och kanaler där denna konstkritik kan pröva sig själv och utmana sina begränsningar. d) En sådan konstkritik borde sträva efter att inrätta sig på ”akademins tröskel”, som platsen för ett spekulativt estetiskt tänkande utan den regelrätta akademins institutionella begränsningar; den borde sträva efter att tematisera och uppbära sig själv såsom text; och den borde våga ställa krav på sina läsare, och adressera en ”allmänhet” som potentiellt kan förstå allt.

De flesta verkar vara överens om att de forum där den konstkritik som hittills har varit den i Sverige absolut tongivande har publicerats – de stora dagstidningarnas kultursidor – idag tycks vara underkastade en populariseringsprocess, som begränsar denna konstkritiks utrymme och reducerar dess formella register, vilket håller på att underminera dess inflytelserika ställning. Jag är inte rätt människa att avgöra om detta verkligen stämmer, men jag tycker inte att det låter helt osannolikt – inte minst med tanke på att dessa forum idag står under konkurrens av andra, snabbare och mindre seriösa medier, såsom gratistidningarna eller bloggarna (alla bloggar utom den här). Frågan är nu: om detta stämmer, skulle det isåfall vara så katastrofalt? Måste det innebära kulturskymning? Kan det inte tvärtom vara ganska bra? Om konstkritiken på de förr så inflytelserika dagstidningarna verkligen håller på att underminera sin ställning, kommer inte de som faktiskt är intresserade isåfall att vara tvungna att börja söka någon annanstans, så att de ”alternativa” eller ”smala” medierna istället kan börja utvecklas och röra sig från sin absoluta periferi? Kan man inte kort sagt bejaka utsikten av en sådan arbetsdelning mellan dagspressen och de ”alternativa” medierna? (Det uppenbara problemet är trist att tjata om, men det skulle isåfall bli än mer centralt: att dessa ”alternativa” medier helt saknar rimliga ekonomiska förutsättningar.)

*

Jag vill till sist påpeka ett par saker. De kategorier ur Genettes text om kritikens former jag här har använt mig av är förstås mycket begränsade. Jag har använt mig av dem för att på ett hanterbart sätt kunna skilja på olika former av kritik med olika förutsättningar och syften. Inget utesluter att man mellan och bortom vad Genette kallar den ”redogörande” och den ”essäistiska” konstkritiken skulle kunna uppfinna massor av nya former. Men om man vill uppfinna nya former av konstkritik bör man ha en något sånär rättvisande bild av vilka former som redan existerar. Om man vill skapa nya kategorier bortom de befintliga bör man veta vilka de befintliga är. Genettes otillräckliga beskrivning kan på så vis vara något att utgå från och avgränsa sig mot.

Något liknande skulle kunna sägas mer specifikt om Genettes essä-kategori. Den är utan tvekan den mest problematiska i hans text. Inte bara därför att han tycks likställa begreppen ”essä” och ”kommentar”, och därmed verkar bortse från de kritiska essäbegrepp som har formulerats, av exempelvis Adorno – utan också därför att det ändamål han ser som fundamentalt för denna ”essä” – förståelsen – är ett begränsat ändamål, som är inskrivet i en begränsad och begränsande filosofi. Genette ger ytterst uttryck för ett hermeneutiskt ideal, och detta är inte något man nödvändigtvis måste godta. Huruvida en kritisk text bör eftersträva förståelse, inlevelse och horisontsammansmältning, eller huruvida den bör eftersträva något helt annat, är en komplex och öppen fråga. Jag tror att det är först i detta sammanhang det blir relevant att diskutera idén om kritik som produktion av mening och begrepp – ett tema som susade förbi här på bloggen för ett tag sedan.

lördag, september 10, 2005

Några frågeställningar

Jag skulle vilja knyta an till Kristoffer Arvidssons inlägg, om vikten av att kritiken bevarar ett mått av oberoende, och att den måste värna om ett ”utanförskap” för att behålla sin kritiska röst. Detta är något som alltid dyker upp i såna här diskussioner, och det är inte så konstigt. I tidigare inlägg här på bloggen framkom åsikter som att kritiken endast skapar problem för sig själv genom att söka legitimitet i någon ”extern instans” (Staffan Lundgren), eller att kritikens legitimitet står att finna i den enskilde kritikerns integritet (bl a Anders Olfosson). Om en sådan relativism råder på kritikens område hur påverkar det vår syn på det faktum att kritikern är ”inbäddad” i ett ekonomiskt system? Har konsvärlden utvecklats i en sådan riktning att detta är ett mer centralt problem idag än för bara 5-10 år sedan?

Det är värt att notera att de historiska tillfällen då konstkritiken faktiskt haft något att säga till om, också varit tillfällen då det funnits en nära relation mellan konstens utsagor och kritikens omdömen. Betydelsen av ett sådant ömsesidigt utbyte verkar också underförstådd i uttalanden om att ”dålig konst ger dålig kritik” och liknande (bl a Staffan Lundgren, Martin Schibli). Att närma sig den fundamentala frågeställning som dryftats här vid ett par tillfällen – ”vad är kritik?”- verkar förutsätta en föreståelse av relationen mellan konst och kritik. Detta förutsätter i sin tur en analys av kritikens roll eller position i det ekonomiska system av konstnärer, curatorer, institutioner som gemensamt framställer den produkt vi benämner ”konst.” Att kritiken, på ett plan, omöjligen kan befinna sig utanför det system som den själv är med och producera förefaller självklart. Men hur ska man då förstå Kristoffers påstående ”att kritisera inifrån låter sig inte göras på det sätt som man idag ofta inbillar sig?” ”Vilket sätt” är det egentligen som ”man dag ofta inbillar sig?”

—Frans-Josef

fredag, september 09, 2005

Kritikern är en kontext

Om vi är överens om att det finns flera olika slag av konstkritik, som Kim påpekade, så misstänker jag att de flesta av oss diskuterar dagskritiken i dagspressen. (Vilka problem har konstessän?) Om man inte vill tala om kris så kan man tala om problem. De kan vara större eller mindre men mår bra av att skärskådas.

Det är tydligt att samtalet här domineras av kritiker, det läggs t ex stor vikt vid konstkritikerns levnadsvillkor. De har förstås betydelse för en analys men det finns andra aspekter. Jag skall nu försöka ikläda mig rollen av att vara läsare av konstritik.

Kvalitet
Visst kan man som Staffan hävda att det finns två orsaker till dålig kritik, dålig konst och/eller dålig kritik. Men då gör man det lite för lätt för sig. (Kanske kan man dock tala om bra eller dåliga kritiker?) Det där med ”dålig” och ”bra” är ju är ju vad som är under diskussion och kan inte förutsättas. Det är inte information om att en kritiker tycker att en konsthändelse är bra eller dålig jag främst är ute efter när jag läser dagskritik. Jag vill veta vad det är som hänt eller visats, jag vill ha ett sammanhang och jag vill också ha ett kvalificerat omdöme, alltså ett omdöme som grundar sig i ett resonemang. Är det en ”bra” kritiker som skriver regelbundet vet jag också av erfarenhet vad denne kritiker har för preferenser. Kritikern är en egen kontext. Då kan jag till exempel ändå bli intresserad av en utställning trots i att den inte faller kritikern på läppen, eftersom jag vet sedan tidigare att jag inte delar kritikerns grundsyn.

Kvantitet
Om man bortser från löner, spaltutrymme osv så är det tydligt att konstkritiken på ett dåligt sätt speglar konstlivet. I t ex Stockholm är konstscenen livaktig, det händer saker oavbrutet. Men om jag inte var initierad, stod på rätt maillistor, skulle jag som vanlig kultursidesläsare inte ha en aning om detta. Det finns alltså ett informationsproblem som man inte skall underskatta. Ett konstliv är ju en del av det sammanhang som är en förutsätttning för bra kritik.

torsdag, september 08, 2005

Konsten får de kritiker den förtjänar.

Jag vill här återknyta till diskussionen om e n kritik, en fråga som öppnar sig mot ett resonemang om vad som är kritik överhuvud. Står verkligen svaret på denna sistnämnda fråga att finna i kritikens formella, materiella och ekonomiska villkor? Att anföra resonemang om att kritiker också måste äta, om dagspressens korta framförhållning och allmänna uselhet i syfta att rättfärdiga undermålig kritik tycks bara leda sökandet efter en ”framtida konstkritisk praxis” på villovägar. På samma sätt tycks rent formella frågeställningen kring den kritiska texten själv leda i riktning mot vidare irrfärder. Featureartiklar i morgonpressen är inte konstkritik, sociologiska studier över konstnärers förhållande till konsthallschefer är inte konstkritik, essäer mest upptagna av sin egen form är måhända konst men är inte konstkritik, att använda ”cut & paste” med en pressrelease som förlaga gör inte resultatet liktydigt med ”cut up”. Inga materiella, formella eller ekonomiska omständigheter kan någonsin rättfärdiga eller legitimera dålig kritik. Den ”framtida konstkritiska praxisen” måste ta sig själv på ett sådant stort allvar att den kritisk kan förhålla sig till sig själv och ett verk (som fortfarande måste vara dess föremål) på ett sådant sätt att kritiken legitimerar sig själv. Denna legitimeringsprocess kan varken historien eller faktiska samtida omständigheter initiera utan bara kritike(r)n själv.
Dålig kritik har således två möjliga källor: dåliga kritiker eller dålig konst, tyvärr tror jag vår olycksaliga samtid översköljs av båda.

Varför skrivs kritik?

Man skriver naturligtvis konstkritik för att man är intresserad av konst. Det är en förutsättning. Med intresset följer ofta att man tenderar att uppfatta det som viktigt. Varför ska man intressera sig för något som inte är viktigt? (Det kan ju vara viktigt på olika sätt. Viktigt för en själv. Därutöver kan man anse att det är viktigt för människan, att hon på något sätt behöver konst för att möta andra synsätt, att reflektera kring livet. Om man själv känner detta behov, då tror jag att man gärna ser att konsten, åtminstone potentiellt, kan vara viktig för alla människor.)

Om man tycker att konst är viktigt, då är det svårt att se varför det inte skulle finnas ett forum som diskuterar konst på ett seriöst sätt. Man nöjer sig helt enkelt inte med konstupplevelsen utan vill diskutera denna, läsa om andras upplevelser, försöka förstå vad det är man sett, få korn på vad som händer inom konsten. Kanske läser man kritik för att hitta ingångar till konsten. I såfall fyller kritiken en pedagogisk funktion. Jag tror att kritiken måste bevara sin kombination av förmedling och kritik. Med den kritiska hållningen försvarar vi vår åsikt att konst är något viktigt. Om man inte tycker att konst är viktigt då är kritik av den helt överflödig. Med det följer ju inte att man måste inbilla sig att alla människor uppfattar konst som något viktigt. Det gör de inte.

Många ser konstlivet som en avskild liten sfär av införstådda. Men så ser inte verkligheten ut. Konsten har en publik som är bredare än så. De flesta som läser konstkritik är intresserade på ett lite djupare plan. Men jag tror att en och annan läser kritik för att hålla sig uppdaterad om vad som händer inom kulturen i stort. Vi skriver för dem också.

Om nu konst inte uppfattas som något viktigt av folk i allmännhet är det inte konstigt att det är svårt att leva på att vara konstnär eller skriva kritik. Men om vi verkligen tycker att konst är viktigt, då kommer vi också att fortsätta göra konst och skriva om konst. Även om vi inte får betalt.

Man kanske gör konst/tittar på konst/skriver om konst, bara för att man tycker att det är roligt. Fine. Det är viktigt att ha roligt.

Content

Kanske är det dags att återuppliva den gamla it-klyschan. Jag har alltid tyckt om den, även när den användes på bredaste stockholmska runt Stureplan av skateboardåkande miljonärer. Diskussioner om form som hamnar i det nödvändigas tristess och påpekandet av svåra omständigheter, blir som en gnällig kafferast, lika tankeväckande som att få veta att någon måste gå till posten.

Varför skriver vi om konst? Varför skriver ni om konst? Varför bryr någon sig över huvud taget om konst? Varför skriver någon någonting? Är det rimligt att tro att vårt samhälle är i så stort behov av konstkritik att någon skulle kunna försörja sig på att arbeta heltid med det? Det är uppriktigt menade frågor. På ett pytteutrymme i DN lyckas Åsa Beckman idag skriva en insiktsfull, saklig och analytisk recension av ett lyriskt verk. Det går alltså att göra. Men hon skriver ju en massa annat också.

Jag tror att det som ofta saknas i konstens intellektuella samtal (där jag menar att kritiken har sin plats) är just insikt, intresse för sak och en analytisk förmåga.

onsdag, september 07, 2005

Sundhetstecken

Hej.

Jag tänkte haka på Kim Wests inlägg, med risk för att gå förbi eller upprepa kommentarer som framkommit sedan dess. Jag delar hans upplevelse. Talet om "konstkritikens kris" är missvisande. -Vilken konstkritik? Som West skrev finns det flera. Detta är ett sundhetstecken. Det finns numera inte bara olika kritikertyper utan också olika platser för kritik. Dagskritiken är bara en av många former. Numera kan man läsa konstkritik på nätet, på konsten.net och på andra sidor, i diskussionsfora likt denna. Bloggandet har utvecklats till en parallell, mera pratig form av kritik. Man kan jämföra det med de numera sällsyntare debatterna på kultursidorna. Idag kan de fortsätta, eller starta, på nätet. Så har skett inom poesi-/litteraturkritik- med otidskrift, m.fl.

Ingen rök utan eld, heter det. Detta mantra om "konstkritikens kris" har naturligtvis sin upprinnelse någonstans, i en känsla av att kritiken blivit mesigare och minskat i inflytande. Ingen skulle väl idag drömma om att ge en (svensk) kritiker rollen av att ha förändrat konstklimatet. Det händer helt enkelt inte. Men kanske kan vi vara överens - alla delar nog inte denna uppfattning men, skulle jag tro, ändå flertalet - om att kritiken inte spelat ut sin roll. Åtminstone inte så länge den bevarar ett mått av oberoende. Konstvärlden idag präglas av homogenisering. Det är en (stor men begränsad) krets av curators och konstnärer som reser runt mellan städer och gör utställningar. Vi har fått en insiderkultur. Jag tror att det viktigt att kritiken värnar om ett "utanförskap" - utan att lägga in någon romantisk värdering i detta - om den ska kunna behålla sin kritiska röst. Den rösten behövs anser jag. Katalogtexter och pressmeddelanden är något annat än kritik. Att kritisera inifrån låter sig inte göras på det sätt som man idag ofta inbillar sig.

Till den s.k. "krisen" hör att det blivit allt svårare att enbart verka som kritiker. Vi som skriver kritik gör det ofta som en vid-sidan- om-sysselsättning. Om man inte kan försörja sig på sin kritik blir det svårare att lägga ner själ och hjärta i det. Antingen skriver man mera sällan eller så skriver man så ofta man kan fast snabbt. Makt och pengar korrumperar. Brist på makt och pengar korrumperar också. Men kritikens snabbhet är också dess styrka.

fredag, september 02, 2005

Roller och kritiker

Det är trevligt att debatten om konstkritiken blossat upp igen. Fast den borde väl egentligen vara en ständigt pågående verksamhet? Jag har huvuddelen av min bekantskapskrets utanför konstvärlden. Flera av dem är i och för sig normalintresserade av konst, men ingen läser konstkritik. Som kritiker kan man känna sig nedslagen av detta, men varför skulle man egentligen det? Det kan ju aldrig vara ett egenvärde att maximera antalet läsare av konstkritik. Jag läser gärna ekonomisidorna i tidningarna, men förbigår exempelvis börsanalyser av enskilda företag. Man tar helt enkelt till sig information på den nivå som känns bra för det egna behovet. Så även med konsten. Tack och lov för det.

Så diskussionen om konstkritikens kris bör nog börja med att fastställa vilken kris i relation till vad det handlar om. Utrymmet i dagstidningarnas spalter? Förflackningen av det kritiska språket? Kritikernas svårighet att leva på vad de gör? "Krisen" kan betraktas på ett otal sätt, beroende på från vilket perspektiv man betraktar den. För somliga finns det förmodligen inte ens.

När det gäller mediesituationen befinner sig konstkritiken i samma kriskorg som många andra discipliner på kulturområdet, men i ett samhälle som exempelvis på allvar diskuterar historie- och filosofiämnenas överflödighet i skolan kanske det inte är så underligt. Krittikernas brist på rimliga arvoden och professionell vidareutveckling är heller inte ett isolerat fenomen, utan del av en större problematik som dessvärre inte ens kulturredaktörerna har makt över.

Vad man dock kan fundera över är i vilken mån konstkritiken lyckats att utvecklats i takt med konsten och samhället, för att därigenom säkra sin överlevnad. När man tittar på konstscenen utifrån tycks det ibland som om konstnärerna är de enda som faktiskt utvecklat sin roll. Institutionerna, galleristerna och de övriga aktörerna - inklsuive kritikerna - befinner sig ganska nära den position de hade för 25 år sedan. Eventuella förändringar har mest handlat om justeringar. Några nya konstkritiska grepp har vi inte heller sett så mycket av. Tabloidernas pang-på-rödbetan-kritik betraktar jag inte som en innovation, eftersom fenomenet funnits förr och dessutom mer är uttryck för en taktiskt anpassning till tidningarnas varumärkesbyggande än en verklig strategi.

Så varför skriva konstkritik, och för vilken publik? Jag tror att det finns en nisch för en konstkritik som sammanför dagskritikens stringens med essäns mer analyserande karaktär, även av konstens och kritikens förutsättningar. Eftersom nog majoriteten av kritikerna som idag är verksamma inte kan leva enbart på den verksamheten innebär det att den kontext de arbetar i blir intressant, minst lika intressant som vilken kontext utställare och konstnärer verkar inom. Då blir det intressant för en läsare av kritik att kunna ta del av inte bara kritikerns omdömen om vad veredbörande ser, utan också av en redovisning på vilken grund kritikern baserar sin ståndpunkt. Den olympiskt upphöjde smakdomaren känns som en ganska patetisk figur i dagens verklighet.

Givetvis förväntas man också som kritiker beröra det sammanhang i vilket konsten möter publiken, men det är inte alltid detta har samma stora relevans. Som vanligt måste omdömet från fall till fall avgöra. När texterna mer kommer att handla om kontexten och mindre om konsten, då måste man i alla fall ta sig en funderare på vad man egentligen önskar uppnå och hur intressant texten blir för en läsare. Nu tror jag i och för sig att de flesta kritiker är medvetna om detta, och ofta är det nog i högre grad spaltutrymme än ambition som sätter gränserna för vad som är möjligt. Det är nog en av nyckelfrågorna, och egentligen förutsättningen för att den utveckling Kim West efterlyser kan realiseras.

Jag skulle, som antytts ovan, gärna se en konstkritik på "medeldistans" (för att fortsätta tala i löpartermer), som kan förena ett kommunikativt och öppet språk med ett informativt innehåll, ett värderande moment och en analys som även pekar utanför den aktuella texten. Först dessa utlöpare som fortsätter bortom artikelns marginaler är, enligt min erfarenhet, vad som kan fånga en publik och stimulera läsarens eget tänkande. Lätt att önska sig, men svårare att åstadkomma. Konstkritiken som självspelande piano är dock inget alternativ som håller i längden. Däremot gärna en kritik som vågar öppna och utveckla diskussionen. Den har idag ingen norm att följa, utan måste växa fram i diskussioner som denna och i den journalistiska praktiken.

torsdag, september 01, 2005

Viktigt! Diskussionen hädanefter

Först och främst vill vi visa vår uppskattning över det intresse med vilket samtliga inlägg gjorts. Detta forum har startats i syfte att inrymma en diskussion om det som vi menar bör ses som konstkritikens kris.EFTER KRITIKEN är tänkt att vara ett forum för debatt inte bara kring rådande konsensus om kritikens kris eller ej, utan ramför allt en diskussion om riktlinjer för en framtida konstkritisk praxis och hur den kan tänkas se ut (vad man i en organisation skulle benämna dess konstitution eller strategi).

Som efterfrågats kommer vi båda hädanefter fungera som diskussionsledare.

Vi ber härmed våra medverkande att fokusera för ett ögonblick, för att rikta diskussionen mot mer specifika frågeställningar; I sitt inlägg frågar sig Kim West, med välkommen skärpa, om det är rimligt att tala om e n konstkritik, och noterar att, i den mån vi gör det, tenderar vi att postulera den kritik som publiceras på dagstidningarnas kultursidor som en ständig modell och referenspunkt. Om det överhuvudtaget finns något övergripande problem för svensk konstkritik så skulle det vara just denna förenklade och normerande modell.

Onekligen är det problematiskt att tala om en form av kritik med ett bestämt syfte (den redogörande, som enligt den modell Kim beskriver, ska vara deskriptiv, värderande, upplysande) i samma termer som en annan (den essäistiska kritiken, vars syfte är mer oklart). Frågan är om en så kategorisk verklighetsbeskrivning inte i sig blir normerande. Riskerar inte idén om en obunden, experimenterande 'essä' ställd mot konsumentupplysande recensenter att konsolidera makthegemonier, och de politiska och ekonomiska spel som till synes lättillgängligt föser 'det rätta' närmare kapitalet i konstvärldens kärna? Vi bör med andra ord fråga oss inte enbart
om Genettes modell är en adekvat verklighetsbeskrivning, utan om det är en beskrivning av en verklighet som vi finner adekvat.

Och ser vi verkligen fram emot att läsa kritik/essäistik som inte beskriver,värderar, eller i ordets fullständiga bemärkelse, upplyser? Vem vinner på att vi accpeterar denna gränsdragning som rimlig, och önskvärd? Är den till för att inte smitta ned essäisterna och deras skrå med de opportuna fingrar som hägrar bland de snabba kulturredaktionerna? Om redogörande konstkritik kan definieras i termer av sin funktion och sina mål(deskription, utvärdering, tolkning) vad möjliggör då klassificering och ett urskiljande av den essäistiska kritiken? Mer specifikt - vad krävs av essän som skulle möjliggöra en kritisk granskning av denna kategori av
konstkritik?



Ordet är fritt!



Robert och FJ

En klar och kall höstvind

Som en klar och kall höstvind av analytisk eftertänksamhet svepte du in på dessa sidor, Kim. Tack. Jag är övertygad om att ditt (dina) inlägg kommer att höja nivån på denna diskussion, från det skyttegravskrig som den höll på att utvecklas till (igen). Jag inväntar med spänning ditt nästa inlägg. Tills dess ska jag fortsätta vara tyst och tänka - för ovanlighetens skull.

Johan Lundh.

KRITIKENS KRIS (DEL 1)

Hej!

När jag besökte den här bloggen för några dagar sedan bestod den bara av Frans-Josefs, Roberts, Johans, Martins och Niclas inlägg. När jag nu själv har satt ihop ett inlägg är bloggen överfull av nya texter, och diskussionernas riktningar har mångdubblats. Jag ber därför om ursäkt om mitt inlägg kommer för sent och säger saker som redan har sagts, och jag är också ledsen att jag inte adresserar alla nya frågor som har uppstått.

Jag tror inte att det finns e n kris för konstkritiken, lika litet som jag tror att det finns e n konstkritik. Jag kan känna en viss frustration över att man ofta pratar om ”kritikens kris”, dvs om kritikens kritiska tillstånd – vilket förutsätts vara något dåligt – utan att egentligen verka känna sig manad att redogöra för eller ifrågasätta innebörden i ett sådant uttryck, och dess ingående begrepp. Jag medger gärna att jag själv gjort mig skyldig till sånt prat, men jag antar att det inte roar mig riktigt lika mycket längre. Jag tror inte att det finns e n konstkritik. Jag tror att det inom ramen för den samling av diskursiva praktiker som vi hänvisar till med begreppet ”konstkritik” händer radikalt olika saker: att det finns ”konstkritiker” som ägnar sig åt sinsemellan helt åtskilda praktiker, att det finns ”konstkritiska” texter som ser helt olika ut och har sinsemellan helt olika syften och förutsättningar. Vad har Jessica Kempe och Rosalind Krauss gemensamt? Bo Madestrand och Maurice Blanchot? De är ”konstkritiker”. Kanske skulle man kunna beskriva en serie olika ”subgenrer” eller ”underkategorier” till genren/kategorin ”konstkritik”. Om man lyckades med det tror jag att man skulle komma fram till att dessa olika underkategorier lyder under olika regelverk och strävar efter olika saker, och att om de alla verkligen skulle befinna sig i ”kris”, så skulle lösningarna på denna kris – eller dessa kriser – vara helt olika i de olika fallen. Och om jag ändå skulle peka ut ett övergripande problem som jag tror att den svenska ”konstkritiken” står inför idag, så skulle det vara just detta: att man envisas med att tala om e n ”konstkritik”, och att den ständiga modellen och referenspunkten för denna e n d a ”konstkritik” är den samling av texter som en handfull människor låter publicera på de fyra-fem största dagstidningarnas kultursidor – om man överhuvudtaget erkänner att det finns något annat i Sverige som kan kallas ”konstkritik” så betraktar man detta som avvikelser (”alternativa medier”, ”undergroundprojekt”, ”fanzines”, etc), som måste jämföras med och utvärderas i förhållande till vad som äger rum på dessa dagstidningars kultursidor.

Ordet ”kritik” är – minst – tvetydigt. Det betecknar både en genre av texter (kritiken, vare sig det rör sig om konstkritiken, litteraturkritiken, etc) och den operation denna genre av texter förväntas genomföra (att vara kritisk, att kritisera). I detta avseende skiljer sig ordet ”kritik” exempelvis från ordet ”litteratur”, där ”att vara litterär” snarare betyder att något tillhör genren ”litteratur” med dess specifika kännetecken, än att det utför någon särskild operation. Om man skulle fråga vad ”konstkritik” är, skulle frågan därmed falla isär i två: 1) vad är konstkritik, dvs vad kännetecknar genren konstkritik, hur ska man beskriva den, i vilka olika underkategorier skulle man kunna dela upp den?; 2) vad betyder det att vara (konst)kritisk, dvs vilken eller vilka är de operationer konstkritiken förväntas utföra, dvs: vad bör konstkritiken vara?

1. Vad är konstkritik?

I en text i tidskriften Furor upprättar litteraturteoretikern Gérard Genette (får jag nämna honom Frans-Josef, eller hör han till ”Konstteori/Teori-hopkoket”? Texten jag hänvisar till är från 2000 och inte förra seklet, så den är i alla fall inte totalt föråldrad, även om det är ett gränsfall) en mycket grov klassificering av ”kritikens” olika former. Hans text handlar om kritiken i allmänhet och inte just konstkritiken, han utgår från ett franskt kulturklimat som inte är exakt likadant som det svenska, och den bild han skissar upp är så förenklad och traditionell att den definitivt behöver utvecklas, men hans kategoriseringar är såpass allmänna och tydliga att jag ändå tror att de kan vara användbara. Genette väljer tre övergripande rubriker för att klassificera kritikens olika former: enligt dess objekt, enligt dess funktion och enligt dess form. Kritikens objekt kan vara av olika natur – konst, litteratur, teater, etc – och olika storleksgrad: ett verk, en pjäs, en utställning, ett konstnärskap, en rörelse, en epok, etc etc. De tre olika funktioner Genette ser hos kritiken känner vi igen: deskription, tolkning och utvärdering. Slutligen ser han två övergripande former kritiken kan anta: redogörelsens och essäns.

Den kritiska text som har redogörelsens form, menar Genette, syftar i första hand till att informera och rådslå en läsande allmänhet om vilka böcker, pjäser, utställningar etc som finns tillgängliga och förtjänar att läsas, ses, besökas. En redogörande kritisk text skrivs och publiceras oftast i omedelbar anknytning till att dess objekt gjorts tillgängligt. Detta objekt har ofta begränsad storleksgrad, och utgörs endast i undantagsfall av något större än en bok, en pjäs, en utställning. I och med att den redogörande kritiska textens syfte är att informera och rådslå, är den enligt Genette vanligtvis begränsad till de två funktionerna att vara deskriptiv och utvärderande. Kritikern har här snarast en journalistisk uppgift: att leverera en nyhet och inge förtroende för sitt omdöme angående den. Utrymmet för tolkning är minimerat, om ens befintligt, och om den redogörande texten inte uppfyller båda de två andra funktionerna utan bara en av dem, tenderar den antingen mot ren redaktionell reklam eller konsumentupplysning å ena sidan, eller mot fritt, grundlöst tyckande å den andra. När Genette, från sitt breda perspektiv (fransk kritik), ställer sig frågan om i vilka medier man vanligtvis påträffar den redogörande kritiken, svarar han att man finner den i allt från dagstidningar, veckotidningar, tidskrifter, radio- och TV-program. Om vi från vårt mer begränsade perspektiv (svensk konstkritik) skulle ställa oss motsvarande fråga, skulle svaret med något undantag – anmärkningsvärt är förstås konsten.net – bli att den redogörande konstkritiken enbart står att finna på ett forum: dagstidningarnas kultursidor – och, i omvänd ordning, att det på samma forum egentligen bara finns plats för just den redogörande formen av konstkritik, och ingen annan.

Den kritiska text som har essäns form har enligt Genette en helt obestämd relation till när dess objekt gjordes tillgängligt (skrevs, skapades, publicerades, hade premiär, vernissage, etc). Detta objekt är ofta av större storleksgrad, vanligtvis ett helt författarskap, konstnärskap osv, eller en stil, en epok, en rörelse, etc. Den essäistiska kritiska texten – essän – är i allmänhet längre och har ett i mycket högre grad obestämt syfte än den redogörande kritiska texten. Essän har inte någon uttalad, tydlig utvärderande funktion, inte minst därför att, påpekar Genette, en kritiker som skriver en lång essä om ett konstnärskap inser att detta i sig är att ge ett gott omdöme till dess förtjänst. Essäns syfte, skriver Genette, är snarare att kommentera, vilket för honom helt enkelt verkar innebära att den uppfyller de beskrivande och tolkande funktionerna, för att därigenom komma till en förståelse av sitt objekt. Anledningen till att essän har en obestämd relation till när dess objekt gjordes tillgängligt beror enligt Genette på att den till skillnad från den redogörande kritiska texten saknar praktiskt – informerande, journalistiskt, nyhetsmässigt – ändamål. Denna obestämbarhet i relationen till objektet hänvisar istället läsaren till kritikerns personlighet, hans omdöme och vilja att förstå, som en anledning till att texten författades. När Genette från sitt perspektiv frågar sig i vilka medier essäer publiceras, svarar han helt enkelt: i tidskrifter och, framför allt, i böcker. Om vi från vårt perspektiv ställer samma fråga, och om vi bortser från de rent akademiska publikationerna, skulle svaret bli att man, med en del anmärkningsvärda undantag, bara finner den i de smala kultur/konsttidskrifterna.

Vad tjänar en klassificering som den Genette upprättar till? Den är uppenbart otillräcklig: dess kategorier och rubriker är hopplöst generella (redogörelse kontra essä), och dessutom så traditionella (deskription, utvärdering, tolkning) att de nästan framstår som reaktionära. Å andra sidan, om någon faktiskt upprättade en helt uttömmande klassificering, där det fanns en kategori för precis varje form av konstkritisk text som publiceras i alla svenska medier (jag bortser från frågan om detta alls är tänkbart), skulle man ändå behöva fråga vad denna tjänade till. Och svaret skulle bli, antar jag, att såväl en grov och otillräcklig som en minutiös och uttömmande klassificering kan vara fullkomligt värdelös om man inte gör något med den, men att såväl den förra som den senare kan tjäna ett stort syfte om man lyckas använda den för att undvika kategorisammanblandningar när man diskuterar frågor som den om den svenska konstkritikens tillstånd och syfte.

Så: om den svenska konstkritiken i allmänhet befinner sig i en kris måste det betyda att det Genette kallar den (svenska) ”redogörande” (konst)kritiken befinner sig i kris. Vilka är isåfall symtomen på denna kris, och vad skulle man kunna göra åt den? Först måste man påminna sig om att denna form av kritiks syfte åtminstone till viss del är journalistiskt, informerande, nyhetsmässigt: den ska rapportera om och bedöma konstutbudet, för att allmänheten ska kunna skapa sig en egen uppfattning om vad den vill konsumera – och därför är dess grundläggande funktioner just att vara deskriptiv och utvärderande. (En ”konstkritisk debatt” skulle alltså vara en sorts batalj mellan motsatta värderingar, helt underställd detta syfte.) Man kan tänka sig en serie olika symtom på den redogörande kritikens kris: att utrymmet för den är för litet, så att den inte till en rättvis, heltäckande grad kan informera om vad som händer och finns tillgängligt på den svenska konstscenen; att den inte uppfyller båda sina beskrivande och värderande funktioner, och därför tenderar att förvandlas till antingen ren redaktionell reklam/konsumentupplysning, eller godtycklig åsiktsproduktion; (lite mer vagt) att de olika kritiker som skriver denna form av kritik (av någon anledning) inte lyckas upprätta tillräckligt förtroende hos sina läsare, så att dessa helt enkelt inte bryr sig om vad de informeras om. Detta är förstås inte en uttömmande lista över möjliga symtom på en sådan kris, men jag överlåter till någon annan att fullborda den – och jag överlåter också till den som känner sig legitimerad att avgöra om vi verkligen ser dessa symtom i den svenska redogörande konstkritiken. Vad man borde eftersträva för att åtgärda en sådan presumtiv kris är däremot ganska uppenbart, och det är svårt att se att någon skulle kunna vilja motsätta sig det: att skapa nya medier och kanaler för den redogörande konstkritiken, att försöka åstadkomma en utökning av utrymmet för denna kritik i dess existerande medier, att motarbeta tendenserna till rent deskriptiv eller rent värderande konstkritik, att förnya konstkritikerkåren, etc.

Men den ”redogörande konstkritiken” är en kategori av flera tänkbara, och det är inte självklart att allt som gäller för den också gäller för de andra. Man bör därför ställa sig en kompletterande fråga: vilka av de symtom man kan peka ut på konstkritikens kris i allmänhet har ingenting att göra med en presumtiv kris för den redogörande konstkritiken? Dvs: vilka ”konstkritiska problemställningar” har inget att göra med den redogörande konstkritikens problem? Vilka av de invändningar man kan väcka mot konstkritikens tillstånd pekar mot något annat än den redogörande kritik man kan läsa (bland annat) på dagstidningarnas kultursidor? Även här skulle man förstås kunna räkna upp hur många förslag som helst, men jag vill bara nämna två: invändningen att konstkritiken saknar analytisk kraft, och invändningen att själva dess form gör det omöjligt för den att tala om vissa former av konst, dvs: att konstkritiken inte hänger med i konstens formmässiga utveckling.

Vad gäller den första invändningen verkar det egentligen råda en sorts (rätt ogenomtänkt) konsensus om att det i själva verket är precis tvärtom: att det finns för mycket analyserande och tolkande i konstkritiken, och att vad som verkligen saknas är tydliga värderingar, omdömen. (Jag vet inte varifrån denna idé kommer. Är den en reaktion mot en tidigare generations uppgörelse med föreställningen om konstkritikern som en smakdomare? Isåfall, kan det inte finnas något att lära från denna uppgörelse? Och dessutom: var finns egentligen detta kvävande överflöd av analyser och tolkningar?) Men samtidigt tycker jag mig här i bloggen ha sett spridda hänvisningar till bristen på analytisk kraft, på seriösa tolkningar, i den svenska konstkritiken. I vissa fall verkar det mest handla om att konstkritikern bör undvika att göra sakfel, vilket de flesta nog skulle hålla med om. I den mån invändningen faktiskt handlar om bristen i den svenska konstkritiken på seriösa försök till förståelse – tolkning, analys – är min poäng här helt enkelt att en sådan invändning till väldigt liten grad kan ha med den redogörande konstkritiken att göra, därför att förståelsen, tolkningen, av den kritiska textens objekt där är helt sekundär i förhållande till dess deskriptiva och värderande funktioner (dvs: till den grad det finns en analys så finns den där för att möjliggöra en utvärdering) – och att denna invändning därför istället pekar i riktning mot den form av (konst)kritik som Genette helt enkelt kallar ”essän”.

Vad gäller den andra invändningen, att konstkritiken inte hänger med i konstens formmässiga utveckling, är min poäng nästan den samma, och precis lika simpel. Den redogörande konstkritikens syfte är i första hand att informera och rådslå en läsande allmänhet. Den är därför av nödvändighet till en viss grad pedagogisk och populistisk: den måste sträva efter att tilltala alla. Vilket innebär att den är underställd krav på att vara enkel och formmässigt lättidentifierad, samt på att vara av begränsad längd – vilket åtminstone i någon mån utesluter att den skulle kunna syssla med formella experiment, med att pröva och laborera med den konstkritiska textens former, begränsningar och möjligheter. Även här pekar invändningen istället i riktning mot ”essän”.

Detta är allt jag tänkte skriva om den första frågan, ”vad är konstkritik”? Och den andra frågan, om vad konskritiken bör vara? Högst upp nämnde jag att det enda ensamma och övergripande problem jag tror att den svenska konstkritiken som sådan står inför är just att man uppfattar den som en enda konstkritik, och att modellen och referenspunkten för denna enda konstkritik oundvikligen tycks vara konstkritiken på de stora dagstidningarnas kultursidor. Min poäng har sedan varit att den form av konstkritik som publiceras på dessa sidor – som jag med ett helt löst begrepp alltså har kallat den ”redogörande konstkritiken” – är en form som har vissa särskilda syften, egenskaper, funktioner och begränsningar. Vad denna ”redogörande konskritik” bör vara tror jag är ganska klart: informerande, deskriptiv, utvärderande. Detta skulle troligen inte kunna förändras med mindre än att en total redaktionell revolution ägde rum på de svenska dagstidningarna, och det känns väl måttligt troligt att något sådant skulle ske inom den närmaste framtiden – precis som det är allt annat än självklart att det vore önskvärt. Men därmed kan man också fråga sig om inte även problematiken kring ”vad konstkritik bör vara” i väsentliga avseenden pekar förbi vad som skulle kunna äga rum inom den ”redogörande kritikens” form, förbi dagstidningarnas kultursidor, och mot det vi med ett lika löst begrepp kallar ”essän”, samt de forum där denna form av konstkritik publiceras.

(Jag ska alltså försöka hinna återkomma med några rader om vad jag tror att konstkritik bör vara inom kort.)