Den politiska korrektheten

Inte helt oväntat blev nedanstående debattinlägg nyss refuserat av DN Kultur, som skrev att: "det faller lite vid sidan av och tillför inte tillräckligt mycket till debatten". Kanske kan jag också anklagas för att vara hycklare, eftersom jag är en (trots allt) ganska etablerad skribent som nu vänder mig mot andra medlemmar av etablissemanget och kallar dem maktmänniskor. Förhoppningsvis är jag (fortfarande) tillräckligt maktlös och omöjlig för att det hela inte ska uppfattas på det sättet. Jag klistrar alltså in texten och hoppas på protester:

En uppföljning av höstens konstdebatt har nyligen initierats i DN av två av det svenska konstlivets makthavare: Maria Lind (18/4) och Sara Arrhenius (11/5). Lind talar sig varm för den offentliga institutionen som demokratisk, frigörande kraft. Arrhenius oroar sig för konstkritikens (läs kultursidornas) marginalisering, och menar att om konsten har blivit mer massmedial, så har kritiken tvärtom ”retirerat och slutit sig i sig själv”. Men vilka lösningar och förslag erbjuder de? Inga, såvitt jag kan se. Jag känner igen ”chefens” typiska strategi — att vara svepande utan att binda sig vid några löften eller, hemska tanke, ideologier.

Ta till exempel Maria Linds förbluffande påstående att nyliberala och socialdemokratiska samhällen är ”lika goda kålsupare”. Hon hänvisar till samhällsteoretikern Roberto Unger, men säger inget om hans ideologi. Man bör veta att han själv kallat sig ”superliberal”, och att det är ett välkänt liberalt grepp att förkasta såväl högern som vänstern med hänvisning till att de är ”lika goda kålsupare”. Egentligen tillhör Unger en vag (eller svag) akademisk vänster som präglats av postmodernismen.

Denna vaga vänster är det perfekta alternativet för alla ”oss” (klassresenärer och andra) som utgör den politiskt korrekta medelklassen. ”Vi” kan ansluta oss till Maria Lind och hoppas att ”vårt” deltagande i experimentella aktiviteter på skattefinansierade kulturinstitutioner kommer att befria ”oss” och ge upphov till det perfekta samhället. Vi kan sedan hålla på med dessa aktiviteter tills dess att några mindre välvilliga ”kålsupare” och innehavare av den verkliga makten (ekonomisk och politisk) väljer att dra in finansieringen. Vem ska då hjälpa det avantgarde som bara ägnat sig åt dem som deltar, men uteslutit den stora publiken?

FRED ANDERSSON