tisdag, november 15, 2005

Ett experiment utan resultat

(Ursprungligen publicerat i Upsala Nya Tidning, 2005)

Institutionen Konst 2 i Skärholmen har under nästan två år varit ett modebegrepp i svensk konst. Sedan ett år tillbaka har man dessutom tagit över verksamheten i Tensta konsthall. En granskning visar dock att de verkliga resultaten av en aviserad gränsöverskridande och nyskapande verksamhetsform uteblivit, skriver Robert Stasinski.

Institutionen Konst 2 i Skärholmen har under nästan två år varit ett modebegrepp i svensk konst. Konst 2 har inneburit både en trio kreatörer - Rodrigo Mallea Lira, Ylva Ogland, Jelena Rundqvist - och en plats för utställningar, som söker arbeta "över gränserna mellan konst, musik, mode, litteratur, arkitektur och design", som programförklaringen lyder. Konstscenen i Stockholm skulleÊmed Konst 2 bli en institution rikare, sades det, överskridanden skulle göras till regel och experimentet till slagord. Pengarna kom framför allt från stadsdelen, med stöd av det statligt underställda bolaget Centrumkompaniet, som gratis utlovade Migrationsverkets gamla lokaler mitt på torget i Skärholmen.

Kring den hajp som bildades kring verksamheten uppstod samtidigt ett vakuum mitt i den självreflekterande konstvärlden, där Konst 2 har lyfts upp som en förmodad nyhet i det liknöjda Konst-stockholm. Ytterst mager kritik har i förstone riktats mot institutionen som yrkar på en ny hastighet och elaborering för konstnärer, grafiker, musiker och andra kulturutövare.

Konst 2 uttryckte inledningsvis en experimentell önskan att "vara en institution där vi, och de vi bjuder in, kan pröva, testa saker som man inte är säker på. Som man inte vet vart det leder. Man ska få misslyckas". som Jelena Rundqvist tidigt uttryckte det. Detta uttalande rymmer institutionens grundläggande devis om ett syftelöst laborerande, där principer om misslyckande riktar blicken från resultat till process. Här uppstår omedelbart problem när värden skapas i en ständigt pågående verksamhet, till skillnad från något som skett och avslutningsvis kan utvärderas. Kritik kan därmed sånär elimineras.

De inledande projekten på Konst 2 var bland mycket annat en dj-workshop, Öronbio, poesitävling, performance och grafiska "presenter" till publiken, evenemang med ett vidgat begrepp om konst som fundament. Projekten genomfördes i enlighet med tankar om en lokal förankring och efterverkan, ideologiskt sanktionerat avÊlokala politiker som stadsdelsordförande Margaretha Johansson. Målgruppen var publiken i Skärholmens invandrartäta och kulturfattiga omnejd. Huruvida den lokala förankringen uppnåtts under det enda året institutionen funnits och verkat i Skärholmen, finns det inga förd statistik på. "Troligen har det varit fler från innerstaden än från Skärholmen", menar Margaretha Johansson, "men det är ju också bra." Problematiken kring regionaliserandet av ytterstaden i politik- och kulturfrågor är sedan länge omdebatterad och Konst 2 är inget undantag.

Konstnärliga eller vetenskapliga experiment föregås i regel av en analys av objektet eller ämnet för experimentet, varefter man ringar in det som skall testas, upptäckas eller falsifieras. När jag ett och ett halvt år efter öppningen frågar trion när man kan göra sig en kvalitetsmässig mätning avÊresultaten av ett konstnärligt experiment som Konst 2, får jag svaret "Om hundra år".

Konst 2 är ett projektrum för genreöverskridande experiment, där konst inte begränsar verksamhetens inriktning, där det skapats plattformar för koreografer, industridesigners, arkitekter, musiker och konstnärer. Samarbeten och utställningar av en ny, ofta relationell karaktär har uppkommit i intressanta konstellationer, men på vilka villkor i fråga om kvalitet och medvetenhet har detta egentligen genomförts?

Att som besökare träda in i Konst 2 i Skärholmen innebar ofta ett fysiskt möte med en konstnär eller kreatör som arbetadeÊi konsthallen. I detta ingår idén om interaktivitet - besökaren skulle antingen ingå i processen eller påverka processen. Besökaren reduceras i ett sådant möte till endera aktiv eller passiv, men troligtvis ofta någonstans mittemellan. Detta stadium av mental limbo har varit genomgående kritik mot framför allt stora museer och institutioner, men sällan alternativa konstrum.

YBA, det brittiska konstspektaklet i 1990-talets London utgick även det ifrån det alternativa uttrycket. Utställningarna i gamla industrilokaler var producerade av och med konstnärer, mot rådande konventioner och institutionell praxis. I dessa sammanhang, som kritikern Julian Stallabrass har noterat, förvandlades konsten ofta till en ursäkt för ett socialt umgänge med en initierad, klasshomogen konstpublik. På Konst2 presenteras ett kodat konstnärligt språk, där svårigheten att penetrera idé och praxis har förstärkts av den mediala varsamheten kring verksamheten. Frågan är om det konstnärliga innehållet här över huvud taget är av central betydelse för uppfattningen av Konst 2? I dag erbjuds haussade fenomen i kulturvärlden finansiering, medieexponering och politisk medvind i en tidigare inte skådad hastighet. Att Konst 2 under våren 2004, tre månader efter öppnandet av Konst 2 i Skärholmen tog över chefspositionen på Tensta konsthall kan ses som en del i detta snabbt snurrande konstliv.

Under början av seklet genomfördes sammanslagningar av konstarter på Bauhaus i Dessau, där förebilderna var de visioner som det ryska avantgardet, liksom Le Corbusier och de Stijl hade banat vägen för. I Tyskland hördes samtidigt Alexander Dorners credo om museet som "interdisciplinärt laboratorium" där grundbulten om införlivandet av andra konstarter och discipliner naglades fast som en metod för att nå större förståelse för den egna positionen. Historiska referenser återfinns i Europa, Sydamerika och Asien och ställer frågan om aktualiteten i de gränsöverskridande experimenten på Konst 2.

"Mötet med betraktaren", menar curatorn och museichefen Jacquelynn Baas, "måste särskilja mellan att nå ut till betraktaren och utnyttjandet av densamme för sina egna syften", må de vara estetiska, ekonomiska eller politiska. I de olika projekten genomförda av Konst 2 i Skärholmen samt i Tensta, finns en stor andel konstnärer som balanserar på gränsen mellan dessa förhållningssätt. När kan publiken sägas gå från att betraktas som autonoma individer till att bli ett medel för att uppnå en specifik konstnärlig idé?

Här är de politiska och ekonomiska fördelarna av publiktillvänd verksamhet för en institution odiskutabla - ofta är 'publik' ett nyckelord för att få finansiärer att öppna plånboken. Medan konstnären å andra sidan sällan utgår ifrån instrumentella värden i sitt konstnärskap som till exempel "bildning för medborgarna", för att använda sig av kulturdepartementets senaste policyinriktning för museer och utställningar.

Konst 2 har på kort tid etablerats som ett alternativ, samtidigt som verksamheten sedan ett år tillbaka hållit till i en av Sveriges viktigaste konsthallar. Det experimentella målet har varit näst intill ogenomlyst och genomsyrats av konsthallens egna röst om Konst 2 som "är ett vidare, större och mer komplext begrepp" än det traditionella konstbegreppet. Kravet på nyheter och regionala publiksatsningar har slutligen kastat upp Konst 2 i en mediehimmel som är få förunnad. Trots det ekar de konkreta resultaten av Konst 2:s verksamhet till dags datum med sin frånvaro.

Robert Stasinski

robert.stasinski@gmail.com

söndag, november 06, 2005

Vad är det som ska närläsas?

Peter Cornell skriver om konstkritikdebatten i Expressen 03 November. Precis som andra etablerade kritiker ser han inga problem med dagens konstkritik. Och finns det några problem så är de i så fall värre i andra länder, och dessutom har folk i alla tider klagat på konstkritiken. Peter Cornell ser sig om, och han ser en blomstrande ny kritik i Site, Merge, Geist, Union, konsten.net. Han frågar sig om de verkligen är symptom på en kris.

Ja, de är i alla fall inte symptom på motsatsen.

När jag ser mig omkring, ser jag inte samma sak som Peter Cornell. Jag ser ett antal underfinansierade tidskrifter som drivs av ideellt arbetande redaktörer, som ofta inte har möjlighet att betala sina medarbetare. Jag ser tidskrifter som publicerar intresseväckande artiklar av duktiga skribenter, men som sällan eller aldrig når utanför en snäv och specialintresserad läsarkrets. Jag ser samtidigt en fri entré-reform som medfört en ökning av antalet museibesökare med 152 % sedan förra året. Jag ser ett Kulturdepartement som gärna lägger stora pengar på möjligheten till gratis rekreation för en bred massa av kulturkonsumenter, och jag ser folk valfärda till konstutställningar på Skeppsholmen och på andra platser. Men jag ser inget motsvarande intresse för att stödja fora för fördjupad förståelse och kritisk bevakning av de utställningar som nu besöks av en allt större och bredare publik. Däremot ser jag ett utarmat tidskriftsstöd, och ett Kulturråd som fortfarande agerar som om internet var en övergående fluga. Faktum är att nättidningen Konsten.net är den enda svenska tidskrift som överhuvudtaget ägnar sig åt en regelbunden konstkritisk recensionsverksamhet. För att orientera sig bland den konst som produceras och ställs ut i Sverige är en intresserad läsare annars hänvisad till dagstidningarnas kultursidor. Där ser jag ett antal konstkritiker som beklagar sig över platsbrist, låga arvoden och osäkra arbetsförhållanden.

Jag ser, kort sagt, ett kulturklimat där kritik inte står högt i kurs.

I boken "What happened to art criticism?" beskriver James Elkins hur konstkritiken ökat i omfång (i dagspress, tidskrifter, kataloger, broschyrer, på nätet), samtidigt som den förlorat i inflytande. Samma tillväxt karakteriserar hela konstbranschen. Fler konstnärer och curatorer utexamineras, fler bienneler initieras, fler utställningsrum/ konsthallar/museer öppnas. Och så vidare. Konstvärlden kännetecknas av samma tilltro till tillväxt som de flesta andra branscher. I en rosenskimrande världsbild kan denna tilväxt vara lika med mångfald och pluralism. Goda värden som vi lärt oss att uppskatta. Men med flera aktörer är det inte konstigt att utrymmet för kritik minskar. När alla ska dela på samma kaka, gäller det att inte stöta sig med någon. Ett större antal kritiker kan förvisso leda till mångfald, och en kvantitativ tillväxt av antalet kritiska röster. Men leder det automatiskt till bättre kritik? Det är mer tveksamt.

”Det är sant att konst förgrenar sig i filosofi, ekonomi, sociologi och politik, men den är också något mer - det är just därför den är konst. En utställning måste mötas i sin konstnärliga egenart och inte reduceras till ett dokument i ett system ” skriver Peter Cornell.

Men vad händer då om konsten själv, för politisk och ekonomisk vinnings skull, reducerar sig till en instans i sådana system? Hur avhängig politik och ekonomi kan konsten vara, och ändå bevara sin autonomi – detta ”något mer” som vi alla hoppas att konsten ska vara? Och vad är egentligen detta ”något mer” idag – kan vi fastställa det utan att utgå från historiska / idealiserande / antikverade tankemodeller?

De närläsningar som förespråkas av Peter Cornell, och även Jessica Kempe, har definitivt ett värde. Men jag är rädd att om man l i k s t ä l l e r konstkritik med sådana närläsningar så riskerar man att missa en del fundamentala frågor. Och är verkligen dagstidningarnas kultursidor lämpliga fora för den typen av skriverier?—Frans-Josef

tisdag, november 01, 2005

En ovanlig händelse: konstteori

Jag vill först påminna om att kritikerdebatten florerar också i Norge. Och det rekommenderas att läsa referatet från en stor debatt häromdagen i Oslo med Arthur C. Danto och moderatorn Sune Nordgren. Det är likt den svenska debatten.

http://www.kritikerlaget.no/

Jag vill därefter framföra mitt varma erkännande till Fred. Han är en av de ytterst få som är villig att föra en konstdebatt idag. Det verkar som i övrigt ingen vill se att de svårigheter som konsten dras med kan hänga samman med konstteorin. Som jag flera gånger nämnt har konstteori blivit detsamma som inlånad socialfilosofi och ett slappt och halvt erkännande av den institutionella konstteorin. Varför kan vi inte föra en konstteoretisk diskussion? Enkelt svar: Man gör inte det utanför Sverige och därför måste vi vänta tills den legitimeras av någon internationellt gångbar auktoritet. Så har det alltid varit. Men nu till Freds förstulna anmärkningar mot mina ståndpunkter. Han skall inte tro han kan komma undan med så enkla resonemang som han visar i sin inlaga.

Misstaget som Fred gör när han talar om konstens grad av avhängighet är följande problem: Vad är det som är avhängigt? Naturligtvis kan man säga att konsten är beroende av diverse andra fält. Men vilken konst? Vad är det? Här är sakens kärna, vi har bildproduktion, men vid en tämligen bestämd tidpunkt (omkring 1800) introduceras att en bild inte bara är en bild utan också ”konst”. Och hur ser man skillnaden mellan bild och bild som konst? Svaret är att man känner efter. Om man tror på det så tror man. Tror man inte, utan anser att Kant och den romantiska tyska filosofin var ute på en metafysisk resa i drömland, återstår att konsten tillkommit utan någon egentlig grund. Vi har helt enkelt det vi har, konsten som en verksamhet som har erövrat hög diskursiv status och en viss rätt att överskrida normer osv.

Det här har betydande konsekvenser. Det för med sig att konst alltid blir det som legitimeras av konstvärlden eftersom det inte finns någon annan auktorisation. Det finns ingen ”konst” att åberopa före tillkomsten av det moderna konsttänkandet och strängt taget inte heller efter. Vad är bra, vad är dåligt? Fråga konstvärlden, svaret finns i vad som gäller. Vill man ändra på något kan man försöka med en reklamdrive för att intressera konstvärlden. Se t ex på frågan om Frans-Josef är konstkritiker. Är han det i konstvärldens ögon? Ja, åtminstone har han blivit det nu med allt det intresse som skapats kring kritikerdebatterna. Man skall komma ihåg att konstvärlden är frikostig med klassificeringar där värdet är lågt. Om någon tjatar och om det inte är fullkomligt orimligt får denne väl kalla sig för konstkritiker. Men det är ingen större vinst. I diskussionen om Frans-Josefs status handlar det självfallet om hur bra han är. Är han en kritiker av betydelse, tillräckligt bra för att inkorporeras i gänget av de självklara? Ju mer det händer kring Frans-Josef ju närmare kommer vi en alltmer välvillig acceptans. Så fungerar konstvärlden och resonemanget om kritikern Frans-Josef skiljer sig inte från en diskussion om vad som är konst.—Lars Vilks