onsdag, augusti 31, 2005

Diskursproduktionens vedermödor

Det mesta löser sig och problemet med konstkritiken är kanske inte så svårt att förstå. En gång var det på annat sätt och då var konstkritikern smakdomare, framställare av den diskurs som var värdig ett estetiskt värdefullt objekt. Publiken var större, det var en långt bredare angelägenhet att ta ställning till vad som kunde vara estetiskt försvarbart. Eller för att uttrycka det mera direkt: Vad som kunde hängas på väggen i de borgerliga hemmen. Så försvann det estetiskt värdefulla objektet och den breda angelägenheten försvann. Konstkritikern skall som tidigare ta hand om kvaliteten, men denna finner man nu i socialkritikens form och det blir svårt att finna rum för det som är konst. Ämnena är så angelägna att de ”konstelement” som dock finns kvar (förnyelse, obegriplighet, fiktion, poetisk hängivelse osv.) blir sekundära och tvingar kritikern att ge sig ut på samhälleliga äventyr. Betydelselöst är det ändå inte, konstnärerna hungrar efter att bli omskrivna eftersom det är ett tecken på kvalitet att bli behandlad och helst att bli väl behandlad. Men det har gått inflation i hela konstsystemet. Det finns hela tiden ännu fler konstnärer, ännu fler konstkritiker och dessutom vimlar det av curatorer. De senare är också diskursproducenter, men skriver garanterat vänligt eftersom deras skrivande handlar om de konstnärer de ställer ut.

Med en sådan inflationstakt som dessutom sammanfaller med publikbortfallet (konstvärlden splittras i modernister och den internationella samtidskonsten där den förra gruppen är överlägset numerärt dominerande) är det inte lätt för konsten att ta vägen någonstans. Vad handlar den om? Envetet biter sig åtskilliga fast i tanken på konstens samhällsnytta och driver frågan med en publik som praktiskt taget aldrig går utanför konstvärldens inre krets. Ett och annat halmstrå kan man gripa efter. I år är det design som konsten skall förena sig med men man kan nog till och med tänka sig att slå sig samman med de tidigare så föraktade reklamarna. Eller populärkultur. Spelar väl ingen roll vad man kallar något, konst eller inte konst. Saken är dock avgjord från början. Det är alltid fråga om kyska visiter. Konsten har en diskurs. Tungfotad med mycket Foucault, Deleuze, Spivak och Butler. Mycket tillfälligt kan den fascinera de lättviktigare områdena som konsten besöker – och kannibaliserar. Områden som design och reklam har en publik och betydande ekonomi. För att hålla en sådan ställning kan man inte dra på en tungfotad diskurs. Men konsten måste emedan den på ett grundläggande sätt är knuten till en sådan. Med socialkritiken kan konsten dra sig mot journalistiken som emellertid inte har någon diskurs. Ja, det var lika omöjligt.

Nå, man behöver inte vara pessimistisk. Konstkritiken har en framtid, men det krävs en strategiskt lagd plan och absolut avkall på den i konsten alltid förödande och förhärjande sentimentalismen.

Det händer saker på konstscenen. 1993 inleddes den socialkritiska eran. 2005 vandrade vi in i neopluralismen. Häng med.

Lars Vilks

Moderator sökes?!

En fråga till Frans Josef och Robert: skulle inte diskussionen må bra av att modereras?

Med det postmoderna i märgen

Ja, det var det jag menade. Tack Johan och Walle. Det var ju skillnad då. Idag blir ironi konservativ eftersom vi befinner oss just efter 90-talet. På det glada käcka 60-talet var det konstruktivt och utvecklande att vara ironisk. Cykler. Men vi behöver inte slå historien i huvudet på varandra.

Jag tänker att vad kritiken är och vad den vill hänger samman. Den är och blir vad den vill. Eller misstar jag mig? Är omständigheterna så komplicerade att man inte kan säga vad man vill?

http://paulgraham.com/say.html

Kira

Ps. Det är synd att du får dålig moral av att gå på fest, Mårten. Hoppas det ordnar sig med det. Ds.

"Så minns vi 90-talet"

1. Vad var bäst med 1990-talet? 2. Vad var sämst?

Sven-Olov Wallenstein (filosof, chefredaktör för SITE, med mera):

1. Att internationaliseringen av det svenska konstlivet tog fart på riktigt; att gamla institutionella kolosser sattes i gungning. Att pluralismen inom svensk humanistisk forskning kom för att stanna, att det startades en hel del nya tidskrifter och att Sveriges faktiskt blev lite större. Kanske att vi helt enkelt blev postmoderna.

2. Att det ändlösa talet om "upplösningen av gränserna mellan hög- och lågkultur" inte vitaliserade kulturjournalistiken utan snarare förlamade den. Detta fortgår med allt större intensitet idag, och har lett till att den avancerade diskussionen om konst, filosofi, estetik teori idag sker i smala tidskrifter.

(Citat ur DN kulturs 90-talsspecial, lördagen den 20/8.)

tisdag, augusti 30, 2005

Först kommer käket

Okej, Kira. Vi är alla goda pluralister - i princip. Även jag, vad Andreas än fått för sig. Men du har fel om ironin. På vilket sätt var Andy Warhol konserverande? Jag föreställer mig att hans ironi kom som en enorm befrielse, en förändringens vind, för en konstvärld som vant sig vid de Barnett Newmans och Clem Greenbergs pompösa gravallvar.

Drakarna betalar olika. Svenskan uselt vad jag förstår. Själv kan jag inte klaga. Dagskritiken är mitt levebröd. Det är ganska viktigt: först kommer käket, sedan moralen. Men fester ska man undvika. De är gift för moralen.

Ett artikeltips: "The Dysfunction of Criticism" på www.jjcharlesworth.com

Den är skriven av en av mina favoritkritiker, på min favorittidning Art Monthly, som ett inlägg i en debatt om konstkritikens kris, som rasade där för ett år sedan, ungefär.

I Art Monthly är det nästan alltid debatt. Och den är nästan alltid underhållande att följa.
Men de har ju en annan tradition där, i tabloidernas mecka.

Med sned bena,
Mårten

Konstkritik är kortdistans

Varför skriver konstkritiker så få böcker om man nu tycker att det inte går att skriva djuplodande texter inom dagspressens format? Om man tittar på konstkritiker så har få skrivit några böcker alls, och de som finns publicerade är ofta av en mer sammanfogande karaktär av tidigare publicerat material. Det finns undantag (doktorander som skriver konstkritik) och Ulf Linde.

Faktum är att konstkritik är en kortdistans. Det gäller vara explosiv, snabb start, inte tappa takten och sedan spurta. Lite plats ges för att vara jovialisk och visa på sin förträfflighet i att citera böcker och texter man läst. Men även om distansen är kort behöver man vara vältränad för att skriva innehållsrikt. Personligen arbetar jag ofta efter idén om en artikel -en tanke.

Visst önskar många att skriva lite längre texter ibland, även undertecknad. Men då är det mer att se som 1500 - 3000 m. De är tidskrifterna som står för detta format. Men få konstkritiker ger sig på det maratonlopp som bokskrivandet utgör. Ett skäl kan vara att konstvärlden förändrar sig snabbt idag. En bok riskerar att vara ute när den väl är publicerad.

Ett annat skäl kan vara att den att många som skriver konstkritik redan från början har ett syfte med sitt skrivande. För även om det inte är ekonomiskt fett att skriva konstkritik så går det inte att förneka att det är en bra plattform för att göra sig hörd och känd ifrån (viktigt vid tjänstetillsättningar och annat). Många skriver gratis bara för att få chansen att publicera sig i de rätta sammanhangen och framstå att man tillhör de som är att räkna med.

Östlind menar att bra kritiker går vidare i karriären (vilket bekräftas av hans egen erfarenhet efter att ha mött de som är kvar som kritiker) men det är nog så att personer som vill göra karriär använder skrivandet som en väg till målet. Östlinds exempel, Daniel Birnbaum och Maria Lind, hade nog inte som slutgiltigt mål att bli konstkritiker. Om man nu vill in till konstvärlden genom sitt skrivande så kanske man också har konstvärlden som den faktiska målgruppen - och den breda publiken kommer kanske då lätt i andra hand.

Dessutom, dagstidningskritik behöver kanske inte heller ses som solitära texter av en konstkritiker. Som återkommande skribent är man också en återkommande röst på sidan och det finns en förförståelse för den enskilda kritikerns område och referensramar.

—Martin Schibli

PS: Har ni förresten sett David Lettermans återkommande inslag huruvida ett konstverk är gjort av en apa eller en människa? Ett konstverk visas för publiken och TV-publiken. Letterman frågar om verket är gjort av en apa eller en människa. Hans Kappelmästare gissar - och förmodligen även TV-tittaren - sedan ges svaret av en bisittare. Därefter fyller Letterman i vem som gjort tavlan och vilket pris den har i en konsthandel.

I min mening ett ganska kul inslag. Det intressanta är att det säger något om konstens status utanför konstvärlden och hur man ser på konsten. Man bör också notera att Letterman aldrig intervjuar konstnärer, inte ens de riktigt stora i USA.

Kritik, nytta, begär

”Vad vill kritik” frågar sig Kira Carpelan i ett tidigare inlägg. Jag skulle vilja formulera om frågan till ”Vad är kritik” för att på ett radikalt sätt frigöra kritiken från den implicita tanke om nytta som ger sig tillkänna i många av inläggen nedan. En nytta som ser synnerligen olika ut och verkar tjäna många herrar, var så Revolutionen eller Marknaden. Ansatsen ovan, att ställa frågan Vad är kritik?, kan tyckas naiv given vår samtida belägenhet där en viss förståelse av det ”postmoderna tillstånd” vi antas vara nedsänkta i har gett upphov till tanken att redan frågan Vad är…? är liktydig med en hegemoniserande formalism och ett absolut sanningsanspråk.

Frågan har ställts om vem eller vad som ska legitimera kritiken? Subjektet, Historien och Teorin avfärdas i förbifarten. Men är inte frågan felformulerad? Behöver kritiken legitimeras? Vad är i så fall kritik? Erbjuder varken Historien eller Teorin en öppning till en kritikens självförståelse? Kan vi inte här hitta prov på kritisk praktik, på kritikens förutsättningar och begränsningar? Även om historia och minne inte utgör fullödiga redskap är de ändå förutsättningar för den samhällighet, den gemenskap, som krävs för att ett samtal om kritikens samtid och framtid överhuvudtaget ska kunna äga rum, även om detta kommer sluta i ett avståndstagande. Inte minst öppnar en historisk förståelse av kritik för möjligheten att öppna för att tala om det kritiska som ett gränsdragande som innefattar både subjektets möjligheter och begränsningar -en högst radikal ansats som är fullt möjlig att väcka till liv.

Jag vill mena att den ”kritikens kris” som här antas grundar sig i att kritiken vänder blicken i fel riktning och inte tillräckligt distanserar sig från det den tror är föremålet för sina omdömen - att kritikern i allt för hög grad söker tillfredställa ett eller annat begär, sitt eget eller någon annans. (Dvs. att omdömet kritikern fäller är ett pataologiskt och inte rent smakomdöme, förlåt var bara tvungen.) Att den inte frågar tillräckligt om sina egna, möjligheter, gränser - vilka mycket väl kan vara möjliga att expandera oändligt - sina villkor och sitt väsen. Att kritiken inte är tillräckligt formalistisk.

Sorry, felande länk

Kollade på www.kunstkritikk.no idag, de verkar ha problem med servern, alternativt gör om hela sidan. Istället är originalet uppe, som tur är -- HÄR!

Allt är tillåtet

Det är väl underförstått? Att konsten och konstkritiken kan och får vara precis vad som helst. Men jag blir uttråkad när samtal (orkar inte med citationstecknen heller - det är för 90. Jag är född på 70-talet och blev söndermatad med ironi. Tycker fortfarande att det är kul, men inte precis överallt), alla slags samtal, handlar om att bevaka positioner. Jag tänker att jag borde föröska ändra på det hellre än sura. Och då är jag naiv. Och visst kan man anlägga ett klassperspektiv på den skrivande konstvärlden. Och i så fall håller jag med Power. Jag vill ha både liljevita fingrar och nävar med dynga. För att det är roligare och mer demokratiskt. För att språk så lätt stelnar när människorna är rädda, om sitt anseende, om sin försörjning, för tomheten osv. Och för att cirklarna lätt blir snäva i världens minsta storstad. Det är bra att ha flera fester att gå till. Så kan man välja. Man vet ju aldrig vilket humör man är på.

Förnamn går bra tycker jag. Vi skriver ju inte historia.

Är det lika asigt betalt på drakarna, Mårten? Power får kaffepengar. Bara det är väl orsak till revolution.

Det är inte i första hand ironin som är förstörande, den är konserverande, utan det är cynismen.

Jag ska läsa Powers länk innan jag återkommer.

Kira Carpelan

Frisyren!

Ja, det var inte jag som förespråkade revolution utan det är snarare resultatet om man följer Frans-Josefs och Roberts resonemang i tangentens riktning. Jag ville i all enkelhet påpeka detta, och, underförstått antyda att det är problematiskt med revolutionärer på institutioner eller i egenskap av att vara välartade skribenter. The revolution will not be televised, som Gil Scott-Heron påpekade för ganska länge sedan. Och den kommer inte heller äga rum i konstkritiken. Och knappast i konsten heller, för den delen. Vi är alla deltagare i ett borgerligt kulturliv, inte minst de som axlar rollen av att vara enfants terribles. Det är svårt att definiera sig som en outsider på något meningsfullt sätt, om man skulle vilja vara ett sådant. Å andra sidan finns det, faktiskt, politiska aktivister inom konsten, som t ex Critical Art Ensemble som på ett begåvat sätt angripit bruket av genförändrad gröda. (En av dess medlemmar är som bekant under åtal på ganska märkliga grunder.)

Varför får inte konstkritiken vara ironisk? Sentimental, burdus, naiv? undrar Mårten (skall vi tilltala varandra med förnamn, eller ?) i sitt inlägg. Det är klart att den får vara det. Och den behöver inte alls ha snedbena, som du tror. Problemet är att den kritik som du efterlyser också följer en ganska tydlig norm. Lite kaxigt okammat. Street smart. Oavsett frisyr så finns det, tycker jag, i kritikerkåren alltför många som fastnat framför spegeln för att studera densamma.

Andreas Gedin

Direkt från dynghögen

I sitt inlägg från i söndags (Ett exempel: Magasin 3) frågar Robert Stasinski efter syftet med utställningen ”Here comes the sun” och Magasin 3. Här är fakta: Konsthallen Magasin 3 ägs av finansmannen Robert Weil och hans bolag, Proventus. Konsthallens uttalade syfte är att vara en kreativ resurs för Proventus övriga verksamheter. Det berättade Robert Weil själv för mig i en intervju för snart fyra år sedan. En chef på Proventusbolaget Snowcrash hoppades till och med utvinna nya ”affärsmodeller” ur den gränsöverskridande samtidskonsten på magasinet. Det verkar inte ha gått så bra – Snowcrash finns inte längre.

Det är sånt man kan få veta om man läser Expressen (där intervjun publicerades). Och ja, Robert, jag håller med: det kan vara intressant att känna till det, när man bedömer konsten. Vad den fyller för funktion.

Om andra föredrar att hålla sina liljevita fingrar rena och filosofera om solen istället är det ju inget som hindrar dem. Det allvarsamma ”samtal” Kira Carpelan efterlyser är, och lär förbli, konstkritikens norm. Eftersom institutionens hela legitimitet (dvs ekonomi) vilar på föreställningen om samtidskonstens autonomi, komplexitet och enorma vikt. Men jag är rädd att det snarare är en fråga om tonfall än innehåll, om allvarsamhet snarare än allvar. Och i mina öron låter det där ”samtalet” ofta irriterande likt ett eko, där kritikerna intagit rollen som bergvägg.

Varför får inte konstkritiken vara ironisk? Sentimental, burdus, naiv? Varför måste den kamma snedbena? För att ”DIS” är en politiskt bräcklig konstruktion, skulle jag tro. Men är det inte just detta som gör kritikerns arbete friare än curatorns? Att vi faktiskt kan ge blanka fan i det? Så länge vi inte sitter i knät på Niclas Östlind eller någon av hans idoler, vill säga.

Direkt från dynghögen,

Mårten Arndtzén.

Jag är optimist

Visst är situationen frustrerande, Andreas, fast jag ser mer möjligheterna till förändring. Som Power anmärkte är ju de ekonomiska förutsättningarna för kritiken i Sverige trots allt bättre än i många andra länder. Andreas idé om revolution är kanske inte så tokig, fast man ser ju inte riktigt framför sig att konstkritikerna skulle ta kontroll över produktionsmedlen. Men om kritikerna kan lyfta sig själv i håret meddelst självkritik så har man kommit en bra bit på väg. Jag är optimist.

Andreas poängterar en del viktiga saker. Det man kan kalla för den sociologiska fällan -att konsten reduceras till uttryck för ekonomiska relationer – är lika gammal som…den historiska materialismen. Och fortfarande aktuell. Man kan tillägga att i dagens politiska klimat ligger det också nära till hands att se en sådan ekonomism som ett uttryck för en neoliberal ideologi där tillvaron reduceras till ekonomiska relationer vars deterritorialiserande kraft övervinner alla försök till motstånd. Det finns inga värden bortom de ekonomiska. Därför förordar jag en kritik som inte bara analyserar konstens ekonomiska förankring utan också hur ekonomismens ideologi kommit att genomsyra, och föregripa, hur vi resonerar kring frågor om konst, kritik, ekonomi och politik. Något sådant kanske kan utgöra en ny grund för kritiken. Inte med betoning på ”ny” som att alla konstkritiker plötsligt ska skriva om ekonomiska relationer och bli en slags amatörsociologer. Men med betoning på ”grund” som att konstkritiken kanske kan få den legitimitet den så väl behöver. En förståelse av kritikens och konstens position i ett större sammanhang är en bra början. Och visst, i konkreta termer är Andreas inne på rätt spår: att luckra upp kritikens form genom att importera förhållningssätt från den undersökande journalistiken, ekonomisidorna, eller varför inte ledarsidorna med sina opinionsbildande tyckare?

Angående Lars Vilks som menade att den internationella samtidskonsten inte kan räkna med någon större lokal förankring, kan man konstatera att iden om en global offenlighet ligger implicit i begreppet. Globalt är samtidskonstens publik inte så liten som den kan kännas här hemma. Den består dessutom av opinionsbildande aktörer, så dess eventuella inflytande kanske inte är så försumbart som det först kan verka. Men visst kan man tänka sig en mer polariserad konstvärld där den avancerade konsten produceras av biennaler och liknande strukturer, medan museer och konsthallar presenterar en allt mer urvattnad variant av ”DIS” för en intresserad hemmapublik. Så är det redan, i viss mån.

Det har anytts, av Martin och Robert, att konstkritikens legitimitetskris skulle bero på bristande kunskap om alla de ämnen som kan bli föremål för konstnärlig gestaltning. Och det är ju helt klart ett konkret problem för den skrivande kritikern. En lösning skulle vara mer specialiserade kritiker som skriver om olika områden. Samtidigt är jag inte säker på att det är ett så fundamentalt problem egentligen. Konstkritkern har alltid varit en amatör. Och en utveckling mot ytterligare specialisering ser jag inte som önskvärd. Jag tror det är viktigare att kritiken formulerar en position, och en viss åskådning, bortom formens legitimitet utifrån vilken den kan bedöma konsten.

—Frans-Josef

måndag, augusti 29, 2005

Varför skriva konstkritik längre?

Jag tänkte lyfta blicken en superkort stund från Stockholm och Sverige och nämna en artikel som tidigare i år blev publicerad i The Artnewspaper av Marc Spiegler: ”Do Art Critics Still Matter”. Här är en länk till en norsk översättning av texten (tyvärr är Artnewspapers egna länk borta från deras server). Han lägger i den fram flera olika teorier om konstkritikerns alltmer försvinnande roll (med ett helt klart västerländskt perspektiv) som helt klart är överförbart på våra egna svenska förhållanden. Ett skäl till ”konstkritikens kris” kan ju just vara att konstkritikern själv inte längre har något uppenbart raison d’être.

En viktig förklaring till konstkritikerns allt mer försvinnande betydelse som nämns i Spieglers text är att en konstkritiker inte får särskilt bra betalt och att man därmed inte är speciellt högt värdesatt. Det är få som kan försörja sig på att bara skriva konstkritik. Ett annat skäl till kritikerns växande obetydlighet är att konstkritikerns position inte längre är betydande för en konstnärs (eller en gallerists) karriär så som tidigare. Bland annat har curatorernas och konstsamlarnas växande roller där de kommer in mycket tidigare i den konstnärliga processen fått större betydelse och därmed är kritikern inte lika viktig längre.

Många konstkritikers ovana att skriva ogenomträngliga texter nämns också. Ett annat problem är den praxis som blev vanlig efter tiden med de fullständigt överteoretiska konstkritiska texterna, nämligen att skriva enkom positivt och (därmed?) lite mjäkigt. Det är ju naturligtvis trevligare att välja att skriva om en utställning man tycker är bra och att lyfta fram den framför att använda samma (oerhört begränsade) utrymme till att skriva ner något.

Tidigare hade också en konstkritiker ofta en annan karriär längre fram i åtanke, det fanns möjligheter att söka sig till museitjänster med en, om inte så väldigt fet men dock fast, lön.

Med allt detta sagt vill jag ändå påpeka att Sverige ändå har en väldigt god situation jämfört med många andra länder (exempelvis våra grannländer) med tanke på det väldigt höga antal konstkritiker procentuellt sett till en relativt klen befolkning. Vi har fyra stora dagstidningar och flera kritiker som återkommande skriver till varje tidning. Konsten.net är också snabba, noggranna och flitiga. Tyvärr är de flesta stockholmsbaserade och det blir ett naturligt stockholmcentristiskt perspektiv. Vi har många konstkritiker alltså, som också har ett relativt stort utrymme att skriva om konst på. Att det finns mer att önska om innehållet är en annan sak.

Jag tänkte dock fortsätta lite optimistiskt en stund till. Den ”tilltagande populismen” kan både ses som problematiskt men också som något konstruktivt. Jag tror att det är viktigt att inte konsten och konstkritiken isolerar sig, och bara blir en uppgift/intressant för endast de få redan invigda. Den grovt tillyxade ”skit-på-er-för-ni-suger-kritiken” som existerar är ofta rolig, slagfärdig och kortfattad. Förhoppningsvis skapar den intresse hos ”icke-invigda” som kanske tar sig till utställningen för att skapa sig en egen uppfattning. Det finns dock inga ursäkter för okunskap, rena faktafel eller bristande förmåga att underbygga varför något ”suger”, vilket tyvärr ofta händer i dessa kolumner.

Jag har säkert mycket mer att tillägga, men just nu ville jag bara rekommendera en läsning av Spieglers artikel, vilket säkert många av er har åsikter om.

(Kortfattad självpresentation: jag är frilansande curator och kritiker samt redaktör för SITE. Jag är också fast korrespondent/kritiker för artforum.com, Contemporary, Flash Art och kunstkritikk. Det jag någon gång skulle tjäna på att skriva för alla dessa tidskrifter kan bara i allra bästa fall räknas som kaffepengar.)

Revolution?

Ja, Frans-Josef, du har rätt i misstanken i att du missförstod mig när vi talades vid. Jag menade inte att kritiken saknar form utan att den saknar den kontextualisering och självmedvetenhet eller självreflexion som du också skriver om. Formen är osynlig eftersom den är institutionaliserad. Det som jag vidare berättade för dig var att jag i bunten av recensioner av mina utställningar saknar referenser både till andra konstnärskap och till andra kulturyttringar för att inte tala om referenser till världen i övrigt. Det är som att konstprojekten i kritiken är fritt svävande ekosystem. Kort sagt, igen, det saknas en kontextualisering. Det har i sin tur förmodligen, bland mycket annat, att göra med den konstnärssyn kritiken har. Det samtal mellan kritiken och konstnärerna som Kira skriver om låter bra men är svåra att hitta. (Ge mig gärna ett exempel på motsatsen.) Jag har inte stött på det i svensk konstkritik. Ett samtal av värde bygger på att deltagarna är jämbördiga. Men synen på konstnären som ett ointellektuellt, passivt språkrör för samtiden, känslolivet eller andra högre makter är mer manifest i kritiken än man kan tro, oavsett vilket decennium man tycker sig tillhöra. Det kan uttryckas som att konstnären eller konstverken över lag objektifieras i konstkritiken. Det mesta av den samtida konsten vilar på idéer men kritiken diskuterar eller värderar sällan idéerna. I stället lyfter man fram dem som konstobjekt, betraktar och refererar dem.

Vidare: jag instämmer i Frans-Josefs och Roberts önskan om genomlysning av mer eller mindre dolda maktförhållanden. Konstvärldens ekonomi är ju en sällsam legering av statliga och kommunala institutioner och bidragsgivare, vilda entrepenörer (gallerister), sponsorer (vinstdrivande företag), konstintresserade privatkapitalister (samlare), underfinansierade egenföretagarare beroende av privata och statliga bidrag (konstnärer) och frilansande brödskrivare (konstkritiker). Och det är förstås intressant att dessa disparata företeelser länkas samman i mer eller mindre heliga allianser där avståndet mellan kulturella och ekonomiska värden stundtals är kort och oredovisat.

Men det finns en uppenbar risk i att konstkritiken läser konst som uttryck för kultursociologiska/-ekonomiska sammanhang. Konst kan ha högt konstnärligt värde trots att sammanhanget är unket. Risken är förstås också att kultursociologiska analyser med mera får karaktären av sensationella avslöjanden i dagstidningarna och att konstverken glöms bort. Kultursociologin snuddar ju vid den undersökande journalistiken. Det skulle vara trist att läsa kritik där konsten ofrivilligt är uttryck för den stora samhällskroppens och historiens funktioner. Då har man återigen gjort konstnären till ett passivt objekt (bönder) och kritikern till reflekterande subjekt (drottningar och kungar). Å andra sidan är det förstås minst sagt relevant att inbegripa ekonomiska och sociologiska omständigheter i kritiska texter. Konstkritikerna gör det ibland när det gäller biennaler och mässor, men sällan när det gäller institutioner och gallerier. Men frågan är om detta kan utgöra ett fundament för en förnyelse av konstkritiken. Om vi diskuterar dagskritiken måste vi diskutera kultursidornas roll som helhet. De skulle kanske flörta mer med ekonomisidan och allmänjournalistiken än med nöjesrapporterna (som i och för sig skulle behöva några tunga doser undersökande verksamhet).

Hursomhelst så verkar de flesta tycka att situationen frustrerande. Och redaktörernas analys verkar helt enkelt implicera önskan om en revolution.

Andreas Gedin

Lars Vilks: Konstkritiker -bekräfta standard!

När formestetiken förlorade sin trovärdighet i konsten kom DIS (den internationella samtidskonsten) med socialkritiken. Och därmed blev också konstkritikerna en del av DIS. Ja, det finns modernistiska kritiker men deras anseende är lägre. DIS är det som gäller. Det betyder också att DIS är bra.

Kritikerns traditionella uppgift är att välja ut konst och konstnärer som representerar en viss nivå av kvalitet och att ge denna konst en diskursiv mening. Det var på sitt sätt lättare förr när konsten handlade om formuttryck och då man var överens om att konst var något, visserligen i grunden oåtkomligt, som fanns och hade funnits länge. Det var essentialismens tid.

När DIS blev ny standard under 1990-talet blev den institutionella konstteorin ny norm. Men den har aldrig väckt någon entusiasm och det är väl en del av förklaringen att konstteori för närvarande är ett ämne på undantag. ”Konstteori” har istället blivit det teoretiska material som utgör referenserna och innehållet i otaliga konstprojekt, texter från sociologer, antropologer, genusforskare osv.

Kritikerns uppgift är sålunda att bekräfta DIS och vad som just nu gäller inom fältet: vilka konstnärer och tendenser som är intressanta och vilka ämnen som är heta och för samhället angelägna. Eller uttryckt på ett annat sätt: bekräfta kvalitetsnätverken. Enigheten är påtaglig, vilket gör det relativt lätt att bestämma vad som räknas som kvalitet vid en bestämd tidpunkt. Och det är inte märkligt, konsten produceras i samarbete och riktlinjerna dras upp av biennalerna – och i dessa sitter kritiker/curatorer av samma sort.

Ett lokalt problem blir publiken. Hur stor läsekrets kan DIS-kritiker räkna med i Sverige? Uppenbarligen är det inte många, den inte alltför stora konstintresserade publik som finns, består huvudsakligen av modernister. Det hjälper inte stort att peka på att DIS behandlar viktiga samhällsfrågor. Vem, utanför de egna leden, bryr sig om vad DIS har för sig?

Det är inte överraskande om en del kritiker väljer att skriva lite svängigare, det gäller trots allt att försöka få några läsare. Eller att andra försöker kombinera modernismen och DIS, alltså essentialism och institutionell teori (ett veritabelt monster).
—Lars Vilks

söndag, augusti 28, 2005

Ett exempel: Magasin 3

Om nu konsten och kritiken har delvis har gemensamma intressen, som Kira Carpelan skriver nedan, vad är då dessa gemensamma intressen? Analys? Kritik? Upplevelse? Meta-perspektiv? Allihop förmodligen, men framför allt det historiska arv de båda kategorierna traderar - upplysningstanken. Här ryms idéer om frihet, upplysning och framsteg men i synnerhet utveckling - läs: tillväxt - ett begrepp som känns igen från politisk och ekonomisk retorik.

Vill inleda diskussionen mot ett konkret exempel - Here comes the Sun på Magasin 3 i Stockholm (ber om ursäkt för er som inte sett den). Utställningen ses av några, värderas av samtliga, kritiseras/recenseras av ett fåtal. Men hur och ifrån vilken position? Utställningen tar upp fyra 'globala' curatorer och tio konstnärer i en avterritorialiserad plats - Magasin 3. Om syftet med utställningen är utveckling, upplysning (det ligger i utställningstiteln) och humanism, vad är då kritikerns syfte och mål i detta fall? Är även dennes syfte utveckling, upplysning, humanism, eller behövs en polarisering mellan dessa storheter för att kunna skilja dem åt?

Daniel Birnbaum skriver att utställningen handlar om ”kosmologi, tid, och vår mest framträdande himlakropp.” Vad gör mig som kritiker mer lämpad att dissekera och analysera utställningens uttryck och innehåll än låt säga en astrofysiker, en filosof eller en geolog? Frågan om kritikerns auktoritet måste besvaras. Det stora problem här är att vi kritiker i denna fråga står inför risken att diskvalificera oss själva. En nogsam granskning av kritiken kan ju påvisa dess avsaknad av opinionsbildande funktion och med ens dra undan marken ovanpå vilken vi söker en kritisk position. Det är ett vågspel med sin egen karriär som insats.

Magasin 3 har nu producerat en utställning utan formaliserat syfte, varken med denna utställning eller med institutionen som sådan. Vad vill man med utställningen och konsthallen? Vi saknar i dagsläget kunskap om det. Och om vi inte kan grunda vår kritik av Here Comes the Sun i en syftesformulering, vad gör vi då? Hittar på ett syfte? Struntar i syftet? Vi kanske helt enkelt kan tala om ett gemensamt syfte, ett som inte skiljer sig från vårt eget – gransking, fördjupning, analysering och värdering. Är magasin 3’s syfte meningsproduktion helt enkelt? Ja, om det är så (vi vet ingenting om det) hur ska jag som kritiker söka värdera hur bra man i detta fall lyckas utan att skära sönder tron på konst som skapare av kognitiv mening?

Istället kan vi blunda för denna frågeställning och glömma syfte, mening och institution. Verken är ju klanderfria, curatorerna tokskarpa och texterna lagom svåra. Men jag ser en utställning med dold agenda, dold ekonomi men med ett öppet utställningsrum. Dagens kritik utgår ifrån en av dessa faktorer och nöjer sig med det. Min åsikt är att vi behöver alla tre.

Vi löper stor risk att fastna i en skenande global marknad där utveckling, evolution, förvandlas från ett egenvärde till det enda värdet. Situationen genrerar kritik och svar på lokal nivå - varför är Here Comes the Sun intressant? istället för att levandegöra en global debatt om frågan varför är denna utveckling intressant. Är utvecklingen överhuvudtaget i vår makt att styra med de medel som föreligger? Behöver vi istället en ny grund för kritiken, ekonomisk, politisk och sociologisk? Ja, jag hävdar det.


-Robert Stasinski

Självreflektion

Det intressanta med att diskutera är att ens oreflekterade försanthållanden belyses och kritiseras. För mig personligen har den kritik jag fått på detta forum varit lika besvärande som välkommen. Inte minst Frans-Josefs och Roberts inlägg har varit mycket tankeväckande. Vid närmare eftertanke håller jag också med dem på flera om än inte alla punkter. Det förstnämnda kanske kommer som en överraskning, men läser man alla inlägg av alla skribenter inser man snart att likheterna i beskrivningen av konstkritikens situation är större än skillnaderna. Därför kan jag inte annat än dra på smilbanden när jag läser att bland andra jag anser att ”kritikerns roll i konstsystemet är att vara någon slags ”konstens copywriter”, som Frans-Josef skrev i ett tidigare inlägg.

Givetvis anser jag inte att min roll som skribent är att vara ”konstens copywriter” (jag uppfattar mig inte heller som konstkritiker, även om jag till och från skrivit en kritisk text). Det tror jag ingen på detta forum skulle göra, även om de i praktiken skulle vara just det. Frans-Josef skriver också att kritiken har kommit att bli en konserverande kraft, och att jag, Anders, Niclas och Kira tycker att det är något positivt. Jag tycker att det är ett oerhört stort problem att konstkritiken inte har utvecklats i takt med samtidskonsten! Där kunde jag inte hålla med Frans-Josef och Robert mera. Under de snart två år jag trevat mig fram som skribent, på främst Konsten.net, har jag ständigt omprövat mina egna förutfattade meningar om vad jag kan skriva om och hur, ivrigt påhejad av Anders. Om jag misslyckats beror det inte på att Anders kringskurit mina möjligheter att experimentera med såväl form som innehåll, utan för att jag inte är en tillräckligt begåvad skribent.

”/…/ Därför återkommer jag till frågan om det är det så orimligt att tänka sig att konstkritiken faktiskt har det genomslag den förtjänar. Även den som tycker att dagens konstkritik är toppen och att det inte finns någon som helst anledning att tala om en kris (någon?), borde kunna acceptera en tankemodell där kritiken givit upphov till sin egen marginalisering. Det fiffiga med detta scenario är att vi, som kritiker, då faktiskt har möjlighet att påverka situationen.”
Nej, det är inte orimligt, men man måste också försöka se den stora bilden (ekonomiska, kulturella och sociala förändringar), och den lilla (konstens och konstkritikens utveckling) på samma gång. Till skillnad från Frans-Josef (?) anser jag att medieklimatet inte helst går att särskilja från situationen för konstkritiken. Att inte sätta dagens mediesituation i samband med konstkritikens förmenta kris är omöjlig.

Men den innebär, paradoxalt nog, också nya möjligheter. I takt med att DN och SvDs konstbevakning krympt har tidskrifter (tryckta och på nätet), fått en ökad betydelse. Site, U-N-I-O-N, Konsten.net, Kunstkritikk.no, SARTS och Omkonst.com är alla exempel på motreaktioner mot det rådande medieklimatet och allt viktigare för dem som vill hålla sig a jour med framförallt den nordiska samtidskonsten. Där utvecklas formerna för kritiska samtalet idag, inte på dagstidningarnas kultursidor. För att inte nämna alla de debatter och seminarier som alltjämt hålls i små källarlokaler och stora institutioner. Problemet med detta, som jag skrivit om tidigare, blir att detta samtal förs över huvudet på ”vanligt folk”. Liksom Kira har jag svårt att övertyga mina kulturintresserade föräldrar om nödvändigheten av samtidskonsten. De behöver en lättillgänglig och kvalitativ konstkritik mer än jag gör. Det var detta jag menade när jag skrev att det finns skäl till både optimism och pessimism, ingen annat.

De frågor som verkligen fick mig att börja tänka var Frans-Josefs frågor: ”…utifrån vilken position skriver en kritiker? Varifrån hämtar kritikens sin auktoritet? Den enskilde kritikern hämtar naturligtvis en form av auktoritet utifrån sin egen person, sitt kunnande och, som Anders Olofsson påpekade i ett tidigare inlägg, sin integritet. Kunnande och integritet är naturligtvis goda egenskaper för en kritiker, men att hänvisa till den enskilde individen som måttstock är att acceptera en total värderelativism. Samtidigt kan kritiken knappast hämta legitimitet från en version av ”Historien”, eller det hopkok som brukar kallas för ”Konstteori/Teori”.”
Detta kluster av frågeställningar är enligt mig vad denna debatt borde handla om. Jag ber om ursäkt för att jag inte klargjorde det från första början. För vem skapar/skriver jag, med vilken rätt uttrycker jag mina åsikter och hur legitimerar jag dem? Brännande frågor som utgör ett utmärkt underlag för en debatt, inte enbart om konstkritiken utan allt skapande överhuvudtaget. Men innan jag kan ta med an dem måste jag nog tänka lite till…

Johan Lundh.

lördag, augusti 27, 2005

Vad vill kritik?

Jag börjar med att svara på Martins frågor. Jag tänkte på den här meningen "Att många institutioner har svårt att dra en publik är knappast konstkritikens fel, även om kritiken skulle vara medelmåttig." Jag är, kanske naivt, en av de som tror att konsten och konstkritiken hör ihop och delar intressen. Det är det samtalet som jag menar blir förstört. Det generella samtalet om konsten: varför, vad, vem, när, hur osv. För mig är det om jag får önska ett filosofiskt samtal där konstnären och kritikern innehar olika perspektiv, men talar i gemensam sak. Genom ironiserande och cynism och en stark medvetenhet om hierarkier, i kort genom att göra konstens praktik till ett ekonomiskt och politiskt rävspel såsom Vilks/Schilbli gör i sin bok, förstör man möjligheterna för ett sådant samtal.

Jag önskar inte att detta samtal, om jag får kalla det så och menar då allt som skrivs och sägs och är konst i en riktning utåt och explicit, ska vara konsumentinformation. Gud i himlen. Vad blir det? En gemensam fil i Bukowskis arkiv? Dagskritiken kunde, om den ville utmana sina redaktörer, vara något helt annat än Gå och se-bumpers. Essäistiken skulle inte behöva vara smal och rikta sig enbart internt. Där tror jag på den gemensamma teorin. Att använda vår samlade västerländska humaniora (det de flesta i väst menar när de talar om bildning eller utbildning på högskolenivå) för att ha ett gemensamt språk, inte för att utesluta. Jag kan sympatisera med farmor när hon kastar Site och säger att det är fikonspråk. Men jag försvarar den eftersom det är ett av de få forum som når mig som tar konsten på stort allvar. Jag saknar allvar.

Frans-Josef, det är ett missförstånd om du uppfattar det som att jag vill ha en konstkritiker som är som Sverker Olofsson. Även om han är fantastisk på alla sätt så behövs det inte fler som han (skulle dessutom vara svårt att uppbåda) och då särskilt inte inom konstkritiken. Om inte som en AICA-performance kanske.

Det som Niclas talar om, de praktiska hindren som han menar finns för en kritiker att utföra ett annat slags arbete, skriva mer utförligt, insatt och pedagogiskt, eller bara skriva något annat än bevakningsrapporter, är det verkligen det som är problemet? Alla har ju tidvis puckade chefer och dåligt betalt. Om man har ett mellanklass-skyddsnät hittar man väl ofta ett sätt att ändra på det, särskilt om man är kreativt lagt. Kan det vara så att kritiken är nöjd med kritiken när den får lön? Men vet att den kan bättre innerst inne? Som konsten efter mecenat-systemet?

Konstkritik + Ekonomi = Konstvärlden nöjd

Mitt och Frans-Josefs statement 'Kritikens kris' är lika mycket ett konstaterande som en uppmaning. Kris i bemärkelsen att kritiken är hotad, både tack vare sin förstelnade form med också på grund av minskad självreflexion; Formalismen inom kritiken är ett faktum, som FJ beskriver nedan. Endast en konstant finns idag inom kritiken - formen. Utvecklingen av kritikens form har i praktiken stagnerat på 60-talets nivå. Slå gärna upp en gammal recension av Ulf Linde eller Michael Fried och jämför. Utveckling saknas.

Skulle detta accepteras inom övriga delar av konstsystemet? Naturligtvis inte. Men resten av systemet har å andra sidan ständigt haft en auktoritär instans som kunna balansera, granska eller mäta dess mått av framgång: Konstnären har haft curatorn och publiken, galleristen har haft marknadens utveckling, curatorn har haft kritikern och besökarna och museet har haft kulturpolitiken som sin auktoritet. Vem har kritiken haft som balans? Konsthistorikern? Knappast. Konstnären? Curatorn? Nej, kritikerna har istället inlemmats i ett ekonomiskt system sällan granskat av någon men kontrollerat av redaktörer, gallerister, museer och i någon mån konstnärer. Ekonomin styr vad vi läser, hur vi läser och vem vi läser. Kritikern styr över sin integritet, ja, men ingen annat. Lars O Ericsson försökte i DN, ekonomin sade nej.

Anders Olofsson skriver nedan om integritet kontra ekonomiska och sociala aspekter av kritiken: ’Historiens dom brukar vara hård, och den som de facto inte levererar något meningsfullt hamnar förr eller senare på sidlinjen.’ Lars O skulle nog inte vara helt säker på att meningsfullheten är vad som placerade honom på sidlinjen. Snarare en cynisk och icke ännu granskad ekonomi.

I händerna på ekonomiska krafter inom konstvärlden har kritiken formgetts och stöpts i en form som passar den ekonomiska utvecklingen – tabloidiseringen av media, den ökade hastigheten i läsningen, det kortare formatet, etc. Kritikern har antingen klämt in sig i denna form utan möjlighet till protest, eller startat alternativa media (där ingen får betalt, och nästan ingen läser dem). Vad är då meningen med konstkritiken undrar man på detta forum? Man knyter ihop ben och armar på sig själv genom att hävda att meningsproduktion är konstkritikens mening. Cirkeldefinition brukar filosofen säga.

Konstkritiken har outtalade mål, som är högst okontroversiella: Kritisk granskning, reflexion, fördjupning, nya perspektiv, värdering, kontextualisering etc. Allt det där är vad vi vill uppnå när vi skriver eller läser kritik. Men jag vill istället använda en parallell från samhällsvetenskapen för att definiera kritiken: Kritiken bör inte definieras i termer av sin funktion och sina mål (de är ganska uppenbara och delvis spretiga). Det är snarare medlen som bör framvisa och avgränsa kritiken. I detta fall de ekonomiska medlen som i vår bransch är ackumulerade kring gallerier, museer och redaktioner. Om inte dessa kopplingar granskas, undersöks och kommenteras kommer ekonomiska krafter (=alla utom kritikerna och i någon mån konstnärerna) fortfarande ha monopol på det konstpolitiska våldet, och kritiker förpassa till sista instans på fältet – som marknadsförare av curatorn, konstnären, museet och galleriet och dessas ideologier.

-Robert Stasinski

fredag, augusti 26, 2005

Jag - en duperad konstkonsument?

Som jag tidigare nämnt tycker jag att det är relativt ointressant att föra en diskussion om kritikens kris i relation till dagens mediasituation. Vem som läser detta skulle inte vilja att kritiken fick mer plats och större betydelse i dagspressen? En kulturpolitisk konsensus är inte en säskilt intressant utgångspunkt för en diskussion. Till skillnad från Johan så tror jag inte alls att ”det står skrivet i stjärnorna” om situationen utveckas till det bättre eller till det sämre. Tvärtom. Men att fortsätta klaga på mediasituationen kommer inte att resultera i någonting. Därför återkommer jag till frågan om det är det så orimligt att tänka sig att konstkritiken faktiskt har det genomslag den förtjänar. Även den som tycker att dagens konstkritik är toppen och att det inte finns någon som helst anledning att tala om en kris (någon?), borde kunna acceptera en tankemodell där kritiken givit upphov till sin egen marginalisering. Det fiffiga med detta scenario är att vi, som kritiker, då faktiskt har möjlighet att påverka situationen.

Igår träffade jag konstnären och kritikern Andreas Gedin på Magasin 3. När vi kom in på diskussionsämnet konstkritik så sa han något som gjorde mig förvånad (om jag missförstått så får du, Andreas, gärna korrigera mig): Han verkade mena att konstkritiken inte har någon form, att det inte finns någon modell för hur man ska skriva kritik. Jag tror tvärtom att det enda konstkritiken har är just en form. Och det är det som är problemet. Samtidkonsten kännetecknas av en formmässig öppenhet där inget medium, ingen teknik, inget ämnesområde är en orimligt utgånspunkt för konstnärlig bearbetning. Kritiken, däremot, verkar inte känna till några andra strategier än att stöpa sin bedömning av konsten i ständigt samma form (en recension med tolkning, kontextualisering, värdering). För att göra kritiken än mer konform verkar antalet acceptabla tolkningsmodeller minst sagt begränsat. Alla som jobbar med samtidskonst vet vilka teoretiska referenser som är legio. Dessutom har ju konstens övergripande system, dess ekonomi, en form som är så självklar att sällan ifrågasätts: konstnärer gör konst, curatorer gör utställningar, kritiker skriver kritik, gallerister säljer, samlare köper. En skillnad mellan å ena sidan (somliga) konstnärer och curatorer och å andra sidan (de flesta) kritiker är att de förstnämnda ibland faktiskt strävar efter att utmana konstens nedärvda former – konstens ”öppenhet”är till och med något vi i någon mån har kommit att förutsätta. Kritiken har däremot i stor utsträckning kommit att bli en bevarare av konstens ordning. Flera av ni som deltar i detta diskussionsforum (Johan, Anders, Niclas, Kira?) verkar mena att detta är något positivt. Att kritikerns roll i konstsystemet är att vara någon slags ”konstens copywriter.” Jag har funderat på varför denna syn på kritisk praxis blivit så vanlig. Kanske beror den på konstkritikens tilltagande legitimitetskris. För utifrån vilken position skriver en kritiker? Varifrån hämtar kritikens sin auktoritet? Den enskilde kritikern hämtar naturligtvis en form av auktoritet utifrån sin egen person, sitt kunnande och, som Anders Olofsson påpekade i ett tidigare inlägg, sin integritet. Kunnande och integritet är naturligtvis goda egenskaper för en kritiker, men att hänvisa till den enskilde individen som måttstock är att acceptera en total värderelativism. Samtidigt kan kritiken knappast hämta legitimitet från en version av ”Historien”, eller det hopkok som brukar kallas för ”Konstteori/Teori”. ”Smak” är ett begrepp som är för pinsamt att ens nämna. Det verkar alltså inte finnas någon instans utanför kritikens själva form som ger den legitimitet, och därför är formen allt man har att klamra sig fast vid. Därav de starka reaktioner på varje försök att utmana denna form/legitimitet.

För att, enligt Johans önskning, tydliggöra vad jag menar: Att köpa ett par nya jympapjucks kan vara en minst lika meningsfull upplevelse som att se en konstutställning. Men varför värderar jag ändå inte min shoppingupplevelse, dess estetiska värden till trots, lika högt som mitt utställningsbesök? Därför att konstsystemet erbjuder mig en möjlighet att bli något annat än en duperad konsument av fiktiva värden. Därför har jag problem med en konstkritik som med en oreflekterad meningsproduktion vill göra mig till – en duperad konsument av fiktiva värden.
—Frans-Josef

"Kritikens kris"

”EFTER KRITIKEN vill väcka diskussion om dagens konstkritik. Målet är att ställa en diagnos: vad felas kritiken, och hur kan det åtgärdas”. Det är inte första gången något liknande sker – tvärtom har diskussioner om ”kritikens kris” återkommit med visst regelbundenhet sedan lång tid tillbaka. Senast var det Expressens före detta teaterkritiker Tomas Forser som initierade en debatt om det i hans tycke problematiska med författare som också skriver litteraturkritik. Samme Forser som senare avgick på grund av kvällspressens tilltagande ”försumpning”, som Niclas refererar till nedan. Detta påpekande är inte menat som en kritik av detta forum, utan blott och bart ett konstaterande.

Enligt min mening är talet om ”kritikens kris” problematisk. Det rör sig en rad olika faktorer som sammantaget skapat det uppkomna läget, men det är vare sig konstnärena eller kritikerna som ensamma ska bära hundhuvudet för det.

Dagens medieklimat, där ”kultur” likställts med ”nöje”, premierar inte fördjupning och kritisk reflektion överhuvudtaget. Detta har också medfört att de riktigt skarpa skribenterna, efter kortare eller längre tid, har lämnat kritiken för att istället ägna sig åt mera prestigefulla och lukrativa uppdrag: Lars Nittve, Daniel Birnbaum, Maria Lind, för att nämna några. En utveckling som förstärks av att nästintill alla kritiker är frilans. Det är således inte bara konstnärerna som lider av den otrygghet som en liten och kraftigt varierande inkomst innebär, utan även deras verksamhets granskare, konstkritikerna.

En annan mist lika viktig faktor är den förändring av konsten, konstnärsrollen och globaliseringen (av den västerländska konstsynen) som skett i kölvattnet av postmodernismen. Utställningskommissarier har alltid funnits men deras arbete har ganska lite att göra med de nya stjärncuratorer, som reser världen runt och ordnar biennaler och utställningar. Denna utveckling har försvårat, om än inte omöjliggjort, det konstkritiska uppdraget. Något som inte minst Frans-Josef uppmärksammat i Paletten (3/04): ”Den frånvarande kritiken” och i en e-postintervju med mig på Konsten.net: http://www.konsten.net/narbild/fransjosef.html

Frans-Josef skrev tidigare på detta forum: ”Föreställningen att kritik skulle vara en slags meningsproduktion är minst sagt problematisk i en tid då mening produceras, paketeras och säljs av alla aktörer på en kommersiell marknad. En strumpförsäljare ägnar sig åt produktion av mening. Det är just i ett sådant samhällsklimat som en kritisk kultur har svårt att göra sig gällande. Så länge kritiken ser sig själv som en producent av kulturell mening (vilket i stor utsträckning verkar vara fallet), snarare än en instans som genom kritisk analys kan undergräva det socioekonomiska komplex som formligen spyr mening över oss varje dag, kvarstår problemet /…/”

Detta inlägg var, åtminstone till viss del, en reaktion på mitt första inlägg som jag avslutade med reflektionen: ”Jag anser därför att det konstkritiska uppdraget i högre utsträckning än hittills handla om att skapa och sprida de språkliga verktyg som behövs för att kunna diskutera det närmast gränslösa bildkonstbegrepp vi numera omger oss med. Betraktat så blir skillnaderna mellan konst och kritik mindre, utan att för den skull utraderas. Både konst och kritik är ytterst sett produktion av mening, vilket gör dem på en gång oändligt viktiga och fullkomligt överflödiga – liksom allt redan är gjort men likväl återstår att uträtta.”

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka Frans-Josefs inlägg. Det är väldigt välformulerat om än lite otydligt. Jag är inte säker på att jag förstår vart du vill komma med det, men det kan bero på min bristande fattningsförmåga? För du menar väl inte att kritiken och därmed konstkritiken, fungera som en murbräcka som ska bryta igenom och i förlängningen krossa det ”socioekonomiska komplex” (kapitalismen?), ”som formligen spyr mening över oss varje dag”? Och vad innebär en ”kritisk kultur” som du nämner, men inte förklarar? Menar du ett klimat där det är möjligt att fördjupa sig i diskussioner om fundamentala frågeställningar? Men har en sådan kultur någonsin funnits och går den i så fall att återskapa?...

Likt Anders och Niclas upplever jag att ”kritikens kris” i första hand rör bredare massmedia, som tidningar, radio och TV. Utan att upplevas för självgod tycker jag att det numera finns flera yngre (till vilka jag själv räknar mig) förvånansvärt drivna skribenter som vidareutvecklat formerna för det kritiska samtalet. Problemet är emellertid att dessa texter ofta enbart når en redan initierad publik. På denna punkt finns skäl både till optimism (skribenterna) och pessimism (mediaklimatet), men det står skrivet i stjärnorna om det kommer att bli bättre eller sämre.

Jag håller med Niclas om att en välfungerande konstkritik kan bidra med en ”intresseväckande meningsproduktion och kvalificerade bedömningar, vilka bygger på intelligenta och känsliga närläsningar. Den sätter in enskilda företeelser i större sammanhang, bl.a. historiska, ekonomiska och geografiska, och den lyfter fram bakomliggande ideal, såväl estiska som ideologiska.”

Johan Lundh.

M.S. Kritikens begränsningar

Jag håller egentligen med Frans-Josef om att konstkritiken kan vara bättre än den konst som produceras vid ett aktuellt tillfälle. Jag fösöker ha som devis när jag skriver konstkritik: att förbättra konstlivet. Och visst hoppas jag att en genomtänkt kritik, reflekterande, självkritisk, medveten om ekonomiska faktorer, medveten om makt, och konstnärliga processer m m skulle kunna utgöra en skillnad i konstlivet. Men i att vara granskande ligger också att påtala missförhållanden. Helt enkelt att vara välformulerad. Givetvis får man ha distans till vilken realistisk möjlighet man har att förändra något i sak. Fast det är ju klart, det är ju sällan en konstskribent kan skriva en artikel som hamnar i vänsterkrysset.

Den skillnad som Kira hade om att skilja mellan intern och extern kritik kan vara givande, om jag förstår henne rätt. Mitt mål är alltid att nå så många som möjligt av de som läser kultursidan. Jag kan ibland på mig pedagogens roll, ibland nämner jag att utställningen / ett verk är sevärd, men det är mig främmande att vara en förlängd arm åt konstnären eller institutionen. Snarare försöker jag ge instrument för att läsaren själv ska kunna bedöma om utställningen är intressant eller inte. Samtidigt är det klart att jag också strävar att vara intressant för de inom konstvärlden, till exempel konstnärer.

Men nu till ett sakligt problem för kritiken. Mycket konst handlat om allt möjligt: ekonomi, migration, svält, bengalisk arkitektur osv. Ingen konstkritiker kan vara insatt i varje ämne (konstnären är inte heller är insatt i sitt ämne). Men de flesta kritiker skriver ändå - mig själv inräknad. Det är klart att resultatet av kritiken (och konsten) lätt kan bli meningslös. Då ska man tänka på att samtidskonsten ofta har anspråk på att utgöra en "viktig" arena för samtal om olika saker. Själv tror jag att ett av kritikens problem ligger häri.

Några kommentarer: Till Johan Lundh som vill ha lite bakgrunder till folk. Jag arbetar sedan några år i huvudsak som curator, konstkritiker och föreläsare. Började arbeta heltid med konst 1987. En förälder konstnär. Har annars en bakgrund som koppartryckare, arbetat på galleri, institution, redaktion, har drivit eget galleriprojekt M Art In(n) i min lägenhet (2000 - 2003). Och som nämnts, har skrivit en bok om hur man blir samtidskonstnär på tre dagar. Finns på nya doxa. (Det är inte samma som konstkritikprojektet på vilks.net)

Till Anders: Jag håller med om att maktdiskussionen kan bli tråkig ibland. Historiens dom är nog hård mot alla. Har man väl
kommit in i systemet förbättrar ens möjligheter högst västenligt. Visst kommer domen vara hård mot de som inte hade kvalitet. Men historien kan sällan upprätta möjligheten för de som aldrig fick chansen.

Till Kira: Det är vissa saker jag emellertid inte riktigt förstår, kanske du kan utveckla: "Och varför vill du slå fast vems fel det är, Martin?" Jag har aldrig försökt fastslå vems fel det är. Möjligtvis har jag försökt att förklara orsaker. "Tack för björntjänsten. Att vara ironisk är ett säkert sätt att delta i och förstöra ett samtal utan att kunna ställas till svars varken för det man säger eller en destruktiv attityd. Barn använder det för att överleva på skolgården." Vad består björntjänsten i? Vilket samtal förstör jag?

Jämförelsen med skolgården är inte så dålig. Många barn lär sig livets realiteter på skolgården på ett hårt sätt, ibland för hårt. Eftersom konstvärlden är liten hamnar den stundtals inte bara på skolgården nivå utan också sandlådans. Det gäller att klara sig i den lilla värld som konstvärlden utgör. Sandlåde-kunskap är inte helt fel. Resurserna kan inte på många vägar försörja alla som vill. Det handlar inte bara om karriär, utan ren och skär överlevnad ? att kunna försörja och behålla en familj. —Martin Schibli

torsdag, augusti 25, 2005

För samtalet, Lillith

Hej Martin, här kommer vare sig jag vill det eller ej ett bidrag till könsbalansen - varsågod. Er andra känner jag sedan förut, roligt att mötas här. Tack för inbjudan Robert.

Efter att ha läst inläggen 11-25 augusti (det är väl alla, den är relativt nyfödd den här?) vet jag inte riktigt var jag vill börja. Samtalet om kritikens relation till samtidskonsten och dess position mellan praktik och publik är väl som vanligt obekväm på alla sätt. Det är en plats varifrån man ser men lätt blir ignorerad, varifrån man blir utskälld, utfryst och isolerad på glasberget. Därför inte konstigt att slaget (debatten) direkt börjar handla om makt, position och ekonomi även om jag tycker att det är synd. Varför måste kritiken vara lokal? Varför måste kritiken håna konsten och konsten håna kritikern? Och varför vill du slå fast vems fel det är, Martin? Jag håller på att läsa er bok. Med hjärtat i halsgropen skall jag tillägga. Jag är konststuderande. Tack för björntjänsten. Att vara ironisk är ett säkert sätt att delta i och förstöra ett samtal utan att kunna ställas till svars varken för det man säger eller en destruktiv attityd. Barn använder det för att överleva på skolgården.

Jag vet inte om jag menar att kritikens roll är att vara pedagog. Men någon som tar sig an det, någon som är intresserad av det arbetet behövs onekligen. För det är ju inte bara dåliga utställningar som görs inom ramen för DIS (Den Internationella Samtidskonsten - förkortning skapad av Lars Vilks och Martin Schibli i boken "Hur man blir... som Johan refererade till ovan/nedan) utan även sådana som presenterar bra verk utifrån en intressant idé med en ambitiös målsättning. Mina föräldrar har läst DN i hela sina liv. De intresserar sig för det som skrivs där. De läser även mycket annat. Det ingår i utövandet av deras yrken. De är högutbildade kulturintresserade och ekonomiskt fredade. De förstår inte samtidskonsten. Det är i allra högsta grad mitt privata problem. Men kan det vara så att de är fler? Kan det vara så att det eventuella hotet om att de välbärgade välutbildade kulturintresserade 40-talisterna blir provocerade av samtidskonsten så till den grad att de slutar betala inträde faktiskt kan ge konsten och konstkritiken ett gemensamt intresse? Kan det vara så att somliga konstkritiker och politiker borde byta jobb med varandra? Kan det vara så att alla träden skymmer skogen?

Mitt förslag är att nyansera konstkritik-begreppet en aning och definiera det utifrån just den viktiga frågan om vem som säger vad till vem och varför. Skulle man kunna skilja på intern och extern konstkritik kanske?

Vet inte om min alias eller fulla namn blir underteckat (Frans-Josef är på det eftersom jag min www-paranoia trogen bara av gammal vana tog artistnamnet) så jag tillägger:
Kira Carpelan

Den omöjliga samtidskonsten

För alla oss som jobbar i konstsvängen är det förstås jättekul med böcker som Vilks/Schiblis. Säkert kan vi alla känna oss träffade på ett eller annat sätt. Samtidigt kan jag emellanåt känna en viss trötthet över att konstdiskussionen nästan alltid kommer att handla om individers relation till konstsystemet. Att detta har en betydelse i sammanhanget är visserligen sant, men absolut inget nytt. Konstnärer, museiintendenter, fristående curatorer och kritiker är ju människor, och av detta följer att de ingår i ett socialt system, oavsett vad de vill. Så har det varit i det förgångna, och säkert kommer det att vara så även i framtiden.

En annan fråga är hur man använder sin roll, och vilken integritet man uppvisar. Visst finns det personer som hellre inriktar sig på att göra karriär genom att läsa de sociala koderna på ett optimalt sätt, men min känsla är att detta fungerar under en viss tid och under vissa omständigheter. Historiens dom brukar vara hård, och den som de facto inte levererar något meningsfullt hamnar förr eller senare på sidlinjen.

Men vad är då meningsfullt? Detta, tycker jag, är det konstkritikens uppgift att beskriva och analysera. Det gör i viss mån att kritikern kommer att hamna på samma spelplan som konstnären, curatorn och utställningsarrangören, eftersom kommunikationen kring verket och presentation av det påverkar dess mening. Det gör att kritikern inte kan ställa sig vid sidan av processen och "bara" betrakta/kommentera. Allt vad han eller hon gör kommer att lägga ytterligare ett lager snö på snöbollen som växer kring verket. För en del är detta skrämmande. Man misstänks för korruption och nepotism. Men jag förstår inte vad som skulle vara så problematiskt egentligen? Har man självförtroendet i behåll och en hyggligt stor integritet bör det inte vara svårt att navigera rätt. Missar man finns det ju dessutom alltid kolleger som är mer än villiga att korrigera en...

Vad jag dock saknar mest bland kritikerna idag är passionen för uppgiften. Ibland undrar jag faktiskt varför man alls valt att syssla med konst, eftersom allt verkar vara så tråkigt. För mig är konst ett väsentligt kreativt uttryck, med närmast gränslös förmåga att ställa viktiga frågor om livet och samhället. Och den övertygelsen drar jag mig inte för att kommunicera till de som önskar lyssna, vilket på ett sätt gör mig till pedagog. Jag tror nämligen att konst är angeläget, och en källa till livsberikande upplevelser. Samtidigt är jag medveten om att all konst inte med automatik finner vägen till publiken. Men är det inte så med alla kreativa uttryck? Är det inte en sympatisk men förlegad romantisk uppfattning att konst av sig själv skall tala till alla människor?

Av detta följer naturligtvis inte att man ska sätta sig i knät på institutionernas pedagoger. Men jag vill ändå hävda att det finns ett egenvärde i att kritiska texter faktiskt får folk att gå och se utställningar, oavsett om de är bra eller dåliga. Då får vi nämligen möjligheten att bredda samtalet kring konsten och dess förutsättningar. Och det tjänar både konstnärerna och konstpubliken på. Clemenceau hävdade att krig var en för allvarlig sak för att överlämnas åt generalerna. Och konstkritiken är definitivt inget man bör överlämna enbart åt kritikerna.

FJP: Konstlivets tillväxt

För att återuppta diskussionen: Naturligtvis kan kritiken vara bättre än konsten, precis som en utställning kan vara bättre än den utställda konsten och det enskilda konstverket bättre än själva utställningen et c. Enligt en nedärvd ide är ju själva poängen med konstkritik att försöka förbättra konstlivet: att bidra till en kritisk medvetenhet hos både konstnärer och en bredare läsarkrets. Genom historien har olika instanser inom konstens ekonomi varit mer eller mindre drivande. I efterkrigstidens USA spelade kritiken en framträdande roll, liksom under den begynnande postmodernismen. På senare tid är det naturligtvis curatorerna som suttit i förarsätet. På Rosa Martinez presentation på Konstakademin igår kväll (tisdag), skröt hon om hur hon ”tvingat” konstnären Gada Ahmer att producera den ena kitschiga trädgården efter den andra för olika biennaler som hon (Martinez) hade producerat runt om i världen. Samtidigt betonade hon, såklart, att en biennal alltid är en reaktion på just de villkor som råder på en specifik plats och i vid en särskild tidpunkt. På frågan om det hon, och andra internationella curatorer, ägnar sig åt är en form av västerländsk kulturimperialism svarade hon med att jämföra samtidskonsten med Coca Cola. Den dricks ju överallt! Trots att det finns ett mått av självkritik inom den samtida konstekonomin, är den ändå beroende av iden om konstens värdeproduktion som en i grunden postitiv kraft. Inte helt olikt näringslivets, och politikens (?), oreserverade tilltro till en eskalerande produktion av värde (vinstmaximering för företagen, ökad tillväxt, som leder till..?). En fråga som bordes ställas oftare är hur det överflöd av mening och värde som produceras inom samtidskonsten faktiskt fördelas. Detta, om något, är en fråga för konstkritiken. Som Martin Schibli påpekade i sitt inlägg diskuterar kritiken ytterst sällan de politiska och ekonomiska ställningstaganden som är avgörande för konstens meningsproduktion. Problemet med konstkritiken är att den i allt för hög utsträckning ser sig själv som en produktiv, snarare än en granskande, instans. Produktionen av mening och värde är en oundviklig biprodukt av kritisk verksamhet, men frågan, den egentliga frågan, är vilka värden produceras och för vem? —Frans-Josef Petersson

J.L "Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar"

"Förrtog det lång tid att bli konstnär. Det krävdes lång teknikträning för att lära sig att skapa konsten med stort K. Idag har det blivit betydligt enklare. På tre dagar kan man installera sig som samtidskonstnär om man följer de råd och anvisningar som författarna ger. ”Lär känna konstvärlden och du känner konsten”, är en av nyckelfraserna till att skapa en framgångsrik strategi för en konstnär. Det är nämligen inte konsten i sig som är saken utan konstvärlden, dess beteenden och vanor och dess agenter som utgör allt väsentligt. Konstnärlig kvalitet är liktydigt med ett effektivt nätverksbygge. Konstnärliga tekniker kan reduceras till en enda: readymaden. En handbok. Lars Vilks är välkänd, provokativ och ofta synlig i medierna, bl a med Nimis och Arx på Kullaberg."

Martin Schibli och Lars Vilks: "Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar" (Nya Doxa, 2005).

Är det detta projekt du menade Martin när du skrev: "Lars Vilks har gjort ett projekt av konstkritik där jag själv har drabbats. Det visar på att kritiken ofta har blivit en readymade där konstverket är själva ursäkten att skriva om något annat.", eller tänkte du närmast på texterna på Vilks.net? Hur som helst verkar åtminstone boken intressant och jag skulle gärna diskutera den framgent. Jag har tyvärr ej läst den ännu men ska förse mig med ett ex så snart som möjligt.

Johan Lundh.

onsdag, augusti 24, 2005

J.L. Randanmärkning

I dessa yttersta av dagar då feminismen, i Sverige och internationellt, upplever något av en backlash gläds jag åt Martins PS som vittnar om en visst genusmedvetenhet. Jag anser att genus, precis som exempelvis klass-, utbildning och ekonomiska förhållanden, är oundgängliga parametrar i alla sammanhang. Det är lika viktigt att granska vem som säker vad som vad som sägs, vilket jag tror att alla på detta forum kan skriva under på. Det är också därför jag har en rudimentär självpresentation, vilket jag anser att ni andra också borde ha.

Mitt första inlägg kretsade kring den de tankar och känslor jag fick när jag blev tillfrågad om att medverka på detta forum. Jag försökte uttrycka en sorts ambivalens, som kommer sig av att jag både skapar och skriver om konst, samt är verksam som curator (än så länge i ytterst begränsad omfattning). Men ambivalensen kommer sig också av att jag inte är övertygad om att det finns någon "kritikens kris" överhuvudtaget. Att det i grund och botten rör sig om tom retorik. Eller att konstkritikens kris är del av en större, "kultur- och samhällskris". Och även om det skulle finnas en kritikens kris tror jag inte den går att blogga bort.

Jag hade tänkt att skriva ett mera utförligt inlägg senare, där jag även kommenterade Frans-Josefs tankar kring det problematiska med att se konstkritik som meningsproduktion. Jag återkommer alltså med ett nytt och mera genomarbetat inlägg så snart jag får tid. Detta inlägg betraktar jag som en randanmärkning.

Johan Lundh.

M.S: Konstkritiken som readymade

Efter att ha läst Niclas Östlind text har jag ett par funderingar. Mitt intryck, vilket kanske inte är Östlinds egentliga avsikt, är att en fungerande kritik bland annat ska skapa intresse mellan den specialiserade samtidskonsten och den breda allmänheten. Detta luktar att kritikerns roll skulle reduceras till pedagogens - att få folk att gå till utställningarna. Det ser jag inte alls som min uppgift. Att många institutioner har svårt att dra en publik är knappast konstkritikens fel, även om kritiken skulle vara medelmåttig. Om en institution gör meningslösa utställningar med teoretiska strandhugg internt producerade för konstvärlden, oavsett retoriken om den stora publiken, är det naturligtvis en kritikers möjlighet ? och skyldighet ? att påtala detta. Inte att rekommendera folk att se meningslösheten.

Visst, kan man som kritiker mycket väl skriva initierade texter om o-initierade utställningar. Men som jag ställt frågan tidigare, kan kritiken generellt vara bättre en den konst som produceras? Här känner jag som kritiker mer lojal mot de som läser mina artiklar än de i konstvärlden som eventuellt hoppas på att bli omnämnda. Östlind har dock rätt att ekonomiska faktorer och hur mediavärlden ser ut idag påverkar själva konstkritikens utformning. Men är det bara till nackdel? Visst kan man drömma om andra förhållanden. Men det ändrar inte så mycket i sak. Samtidskonsten har ju, som Östlind själv skriver, ingen större förankring i samhället i stort. Det närmar sig den vanliga visan, konst är VIKTIGT, olyckligtvis har merparten av människorna inte förstått detta. Detta leder till den heta potatisen om publiken som alla vill nå - på ett retoriskt plan - men på både kort och lång sikt är konstvärldens utdelade poäng viktigare för karriär, status och möjligheter. Eftersom det mesta sker på kort tid är publiken nästan alltid förlorare.

Samtidskonstens problem är dess litenhet och svaga förmåga att göra sig intressant för flertalet. Men det är knappast kritikens fel. Det jag många gånger önskar skriva om är hur konstnärerna hamnade på utställningen överhuvudtaget. Vilka nätverk var i rullning, vilka konstpolitiska skäl övervägdes? Faktorer som nästan aldrig diskuteras i konstkritiken men i allra högsta grad är avgörande för utställningarnas utseende.

Men kanske finns ett problem att konstkritiken har fjärmat sig från konsten. Lars Vilks har gjort ett projekt av konstkritik där jag själv har drabbats. Det visar på att kritiken ofta har blivit en readymade där konstverket är själva ursäkten att skriva om något annat.

Martin Schibli

PS: jag är tveksam om jag vill delta i ett forum där den könsliga balansen är 5 ? 0...Mitt Ps vill jag publiceras.

Niclas Östlind

En avgående teaterkritiker på en av kvällstidningarna sa i radio i våras att stanken från den dynghög tidningen utgjorde svepte in också på kultursidorna och att det därför inte längre var möjligt att med bevarad integritet publicera sig i det sammanhanget. Även som läsare är det lätt att känna igen bilden - med det tillägget att konstbevakningen på kultursidorna i dessa tidningar inte sällan bidrar till den nämnda högen. Lyckligtvis utgör kvällspressen i flera avseenden en marginell del av konstkritiken, men problemet är tyvärr att merparten av genren befinner sig på ett sluttande plan. Det finns självklart både kompetenta och intressanta kritiker – inte minst några som skrivit negativt om den verksamhet som bedrivs på den institution där jag själv verkar – men många ger ett mediokert intryck. Texterna är som regel ytliga och oinitierade och de få tolkningar som görs är ofta osjälvständiga – mest handlar det om beskrivningar (dagspressen) eller om tyckanden utan övertygande argumentering (kvällspressen).

Orsaken kan naturligtvis vara att skribenterna saknar möjligheter att publicera en mer kvalificerad form av kritik, d.v.s. att uppdragsgivarnas ramar är alltför begränsade för att deras reflektioner och bedömningar ska kunna utvecklas till fullo, men det kan också bero på att de skribenter som efterfrågas i andra sammanhang lämnar konstkritiken. Visst finns det ett antal personer som är hängivna uppgiften och vilka ofta har en försörjning som t.ex. universitetslärare, men faktum kvarstår att ett flertal av de kunnigaste och mest stringenta kritikerna efter kortare eller längre tid blivit curatorer eller institutionschefer, bl.a. Maria Lind, Lars Nittve, Daniel Birnbaum och Sara Arrhenius. Med tanke på de bristande yrkesmässiga förutsättningarna för kritiker i Sverige är det inte särskilt förvånande. Möjligheterna att t.ex. resa och följa utvecklingen på den internationella konstscenen, eller att forska och publicera längre artiklar är som regel betydligt bättre för en curator knuten till en institution än vad den är för kritiker, som endast i undantagsfall kan räkna med någon form av fastare anställning. De minst sagt dåliga förutsättningarna – men också bristen på kritiker som genom sin verksamhet fungerar som förebilder – bidrar troligtvis till att få yngre personer intresserar sig för konstkritik och istället etablerar sig som curatorer och producenter, både inom institutionerna och i sammanhang som man själv skapar. Att det här i första hand rör dags- och kvällspressen (samt radio och teve) kan vara värt att nämna, eftersom det finns drivna och teoretiskt välorienterade skribenter i den yngre generationen som verkar i tidskrifter (tryckta och/eller på nätet). Förutom att deras texter generellt sett håller en betydligt högre nivå än sina mer etablerade kollegor, så prövar och vidareutvecklar de även formerna för det kritiska samtalet, något man ser mycket lite av på de stora tidningarnas kultursidor.

Konstkritiken har fallit isär (klyftan har i alla fall vidgats): den dynamiska delen publiceras i sammanhang som för den oinvigde kan vara svåra att komma i kontakt med, och kritiken i de medier som når den breda allmänheten blir alltmer utslätad. Samtidskonsten är, i likhet med många andra områden, en högst specialiserad värld och det behövs förmedlande led för att och skapa en livaktig kontaktyta med den konstintresserade allmänheten. Det är en roll som de stora medierna förvaltar dåligt. Till problemet hör också att omfattningen av konstkritiken inte på något rimligt sätt svarar mot den mängd utställningar och händelser som borde bedömas och diskuteras i ett offentligt sammanhang. Det finns delar av konstfältet som i det närmaste saknar synlighet i medierna, såväl internetspecifik konst som måleri och skulptur av lite äldre utövare.

En välfungerande konstkritik bidrar med intresseväckande meningsproduktion och kvalificerade bedömningar, vilka bygger på intelligenta och känsliga närläsningar. Den sätter in enskilda företeelser i större sammanhang, bl.a. historiska, ekonomiska och geografiska, och den lyfter fram bakomliggande ideal, såväl estiska som ideologiska. Den är skriven på ett klargörande sätt och med tanke på läsarna. Kanske skulle man kunna lägga till att den i grunden bygger på genuint intresse för konst – något som inte tycks vara självklart när man läser kritiken i framför allt kvällspressen. Om konstkritiken ska kunna förbättras är det nödvändigt att se över förutsättningarna för verksamheten, men liknelsen med dynghögen visar att frågan är betydligt mer komplicerad. Det går inte att komma till rätta med problemen om man inte också diskuterar och förändrar mediesituationen i sin helhet.
—Niclas Östlind

måndag, augusti 22, 2005

FJP: Konstkritik och ideologiproduktion

När man diskuterar konst och kritik dryftas ofta iden att dessa verksamheter handlar om produktion, eller skapande, av mening. Idén presenteras även i tidigare inlägg på detta forum. Föreställningen att kritik skulle vara en slags meningsproduktion är minst sagt problematisk i en tid då mening produceras, paketeras och säljs av alla aktörer på en kommersiell marknad. En strumpförsäljare ägnar sig åt produktion av mening. Det är just i ett sådant samhällsklimat som en kritisk kultur har svårt att göra sig gällande. Så länge kritiken ser sig själv som en producent av kulturell mening (vilket i stor utsträckning verkar vara fallet), snarare än en instans som genom kritisk analys kan undergräva det socioekonomiska komplex som formligen spyr mening över oss varje dag, kvarstår problemet. Att tala om ”produktion av värde” snarare än ”produktion av mening” beskriver i så fall bättre vilka operationer som faktiskt genomförs: att kritiker (likväl som konstnärer och curatorer) är så upptagna med den gemensamma och övergripande uppgiften att framställa samtidskonsten som sådan som angelägen (d v s mer värd än masskulturen och annat som inte faller inom ramen för det institutionellt förankrade konstbegreppet) att man missar diskussionen om vad som faktiskt konstiturera de värden man laborerar med. Den mening som förknippas med en kommersiellt marknadsförd produkt produceras ju också i syfte att kommunicera ett visst mervärde. Även strumpförsäljaren strävar efter att producera en mening som förknippas med identitetsproduktion snarare än bruksvärde. Konstnärer producerar konstverk, curatorer producerar utställningar (ibland kritiska sådana) – men att överhuvudtaget tala om kritik i termer av produktion är problematiskt.

Efter postmodernismen är det svårt att presentera ett filosofiskt argument för att vissa värden är mer värda än andra. Däremot finns ett socialt kontrakt som stipulerar att vissa typer av värden värderas annorunda än andra. Denna institutionaliserade form av ideologiproduktion innebär i konkreta termer att viss kultur finansieras med offentliga medel, medan annan verkar helt på den kommersiella marknadens villkor. Risken är alltså att denna marknad - eller de negativa reaktionerna på marknadens dominans, vilket är andra sidan av samma mynt - tillåts definiera begrepp som mening och värde. Då kan kritiken ägna sig så mycket den vill åt att ”skapa och sprida språkliga verktyg”, det kommer inte att göra någon som helst skillnad. Så länge konstkritiken laborerar med en urvattnad variant av kulturteori med rötter i förra seklets akademiska rörelser som poststrukturalism, postmodernism, feminism, psykoanalys (vad som brukar benämnas ”Konsteori” eller helt enkelt ”Teori”) kommer den sannolikt att glida allt längre ut i marginalen. De kritiska ledord som för inte så länge sedan placerade konstkritiken i en direkt relation till det samtida samhälls- och kulturklimatet, verkar ha omvandlats till fjättrar som snarare begränsar vad som kan sägas inom ramen för samtidskonstens kritiska kultur. Kanske handlar konstkritikens centrala problem om att frigöra sig från ett sådant institutionaliserat synsätt. Men att balansera mellan akademin och marknaden innebär vissa identietsproblem: om Teori, eller Histora, inte längre duger varifrån kan kritiken hämta sin auktoritet? Och om konstsystemets värdegrund verkligen är så institutionaliserad, är det möjligt att analysera dess ekonomiska relationer utan att förfalla till en typ av ekonomism som kommit att genomsyra samhället på alla nivåer?

-Frans-Josef Petersson

fredag, augusti 19, 2005

Martin Schibli

Konstkritikens kris har man hört nu ett tag. Det är korrekt att ställa sig i kören och hålla med. Men varför har frågan uppkommit? Finns det verkligen en kris just nu? Att säga att kritiken inte är tillräcklig bra räcker egentligen inte, konstkritiken har nog ganska sällan varit bra på ett generellt plan.

Jag kan se ett par skäl till att diskussionen uppkommer nu. Intressant nog sammanfaller konstkritikens kris med att Lars O går från Dagens Nyheter. Även om DN har flera andra bra skribenter så har man inte ersatt honom med en ny kritiker med tyngd. Den konstkritik som gäller för den svenska konstvärlden sker ju i rikstidningarna och tidskrifterna, de senare hinner sällan med att ge kritik till aktuella utställningar. Därav får jag intrycket att konstkritikens kris menas konstkritikens kris i DN, SvD, Aftonbladet, expressen, SR och tidskrifterna?

Själv skriver jag för Helsingborgs Dagblad sedan 2002. Jag upplever inte att konstkritiken har en kris här. Det är en bra mix på kritikerna och vi nöjer oss inte bara med att tolka och beskriva. Både jag och mina kollegor räds inte att negativt kritisera en institution eller en konstnärs arbete. Och vi har mycket stöd från läsare.

Men det finns också ett annat djupare problem för konstkritiken. Den socialkritiska konsten ställer stora krav men också möjligheter på kritikern. När konstnären gör en utställning om migration, globalisering, identitet, genus finns det som oftast en rad angelägna frågor att ta upp utanför konsten. Den ibland naive kritikern skriver om de orättvisor som konstnären tar upp i sitt projekt. På ett sätt sympatiskt, men vanligt är då att inte våga kritisera ett projekt som tunt, pinsamt och okunnigt om det är i ett angeläget ämne om några utsatta. Åtskilliga gånger har jag läst kritiker som skrivit om utställningens agnade diskurs, kan vara en politisk eller historisk händelse och avslutat med orden "det kanske inte riktigt går fram i utställningen?" Denna kritiker har då ofta sett sig själv som hård. Alla vill ju att konsten ska vara viktig!

Ibland kan det hela få löjets skimmer över sig när konstnären, totalt okunnig om sitt ämne, blir recenserad av kritikern som inte heller vet ett smack om ämnet. Uppenbarligen har curatorn till utställningen varit lika okunnig som accepterat pinsamheten genom sin inbjudan. En sådan verk, och tillhörande konstkritikertext kan utanför konstvärlden sällan nå respekt. Men märkligt nog kan ett sådant konstprojekt leva kvar i konstvärlden ändå. Få har kunskapen att säga till att det inte håller i sak. Fast det är ju konstvärlden som gäller i konstvärlden - inget annat.

Och det är här kanske man landar. Folk har tröttnat på den socialkritiska konsten. Få vill se ytterligare en skakig loopad film om en fjäril som landar på en blomma och sedan flyger iväg. Allt förpackat med en tung diskurs med citat ur Imperiet. Eller en lång video med klipp från en nyhetsreporters bortsorterade bilder. Man vänder sig till kritiken och hoppas att den ska finna en väg ut. Och det har den inte, till synes. En fråga man kan ställa är om konstkritiken kan vara bättre än den konst som skapas?

Härmed tvärvänder jag och föresår att konstkritikens kris är något annat än själva kritiken. Konstkritikens kris är kanske samtidskonstens kris, eller kanske bättre att säga osäkerhet. Vi verkar detta år kommit in i neopluralismens tidevarv (samma situation som rådde ca 1975-1980). Vi är trötta på den sociala kritiken. Vad är det som gäller just nu ställer sig konstvärlden frågande. I hopp om ett svar förlitar man sig på konstkritiken som inte kan ge några. Men är detta ett tecken på konstkritikens kris? Kanske är det tvärtom, just en bekräftelse att ingen undkommer kritikens betydelse för meningsskapandet.

—Martin Schibli

torsdag, augusti 18, 2005

Johan Lundh

Sent en kväll kom ett mejl som inte lämnade mig någon ro:

Hej Johan. Vi har startat ett konstkritiskt diskussionsforum på nätet http://www.efterkritiken.blogspot.com/ där vi bjuder in olika skribenter till ett samtal om dagens konstkritik. Målet är att ställa en diagnos: vad felas kritiken, och hur kan det åtgärdas?...

Med vänlig hälsning, Frans-Josef Petersson och Robert Stasinski.

Jag sov oroligt den natten, vaknade alldeles för tidigt följande morgon och och satte mig genast vid datorn för att svara på mejlet. Eller närmare bestämt, att anta utmaningen. Gott så! Nu sitter jag här och undrar vad jag ska skriva. Jag är konstnär. Skrivandet utgör bara ett verktyg bland många andra. Det konstkritiska skrivandet har emellertid alltid varit en bisyssla. Vore det inte för Anders hade jag förmodligen aldrig börjat skriva kritik överhuvudtaget. Jag läser de andra inläggen på bloggen, men känner inget omedelbart behov av att replikera på dem. Mina främsta drivkrafter är känslor av lust och olust. Ofta kan jag inte ens skilja dem åt. De framkallar båda samma rörelse - uppåt, framåt.

Något som de flesta konstnärer och kritiker tycks vilja glömma är att ingen av dem fyller något existerande tomrum. Konsten behöver dock inte legitimeras av en kritisk utsaga. Jag anser därför att det konstkritiska uppdraget i högre utsträckning än hittills handla om att skapa och sprida de språkliga verktyg som behövs för att kunna diskutera det närmast gränslösa bildkonstbegrepp vi numera omger oss med. Betraktat så blir skillnaderna mellan konst och kritik mindre, utan att för den skull utraderas. Både konst och kritik är ytterst sett produktion av mening, vilket gör dem på en gång oändligt viktiga och fullkomligt överflödiga – liksom allt redan är gjort men likväl återstår att uträtta.

Härmed välkomnar jag mig själv och er till EFTER KRITIKEN.

fredag, augusti 12, 2005

FJP: Några frågeställningar

Till att börja med undrar jag om det är rimligt att diskutera kritiken i såna här generella termer. För har inte kritiken samtidigt blivit allt mer mediespecifik beroende på om den publiceras i en morgontidning, en kvällstidning, en tidskrift eller på nätet? Särskilt skillnaden mellan morgon-och kvällstidningskritik har ju faktiskt gett upphov till viss debatt.

Min andra frågeställning kvarstår: Kan man ställa en diagnos med utgångspunkt från befintlig kritisk praxis? Vilka värderingar och tolkningsramar ligger egentligen till grund för kritikens påståenden? Mitt intryck är att den ide om vad kritiken kan vara, som ligger till grund för det mesta som skrivs idag, är väldigt...ödmjuk. Allt för många kritiker verkar se det som sin uppgift att förmedla och tolka en konstupplevelse. Att "tolka", d v s att översätta mening från ett idiom till ett annat, är inte att kritisera. Särskilt inte i en tid då de flesta konstupplevelser serveras med ett färdigt meningsinnehåll, förmedlat via kataloger och pressmaterial. Sådana pseudo-kritiska tolkningar har i själva verket blivit en slags readymades som cirkulerar mellan konstvärldens olika instanser.

En tredje frågeställning: Vad är kritikens funktion idag? Om man bortser från att kritiker, precis som konstnärer och curatorer, tagit sig an den gemensamma och övergripande uppgiften att framställa konsten som sådan som angelägen, en ekvation där kritikens viktigaste uppgift är att erbjuda publicitet, vad finns då kvar? Kan kritiken påverka konstnärer, intendenter och curatorer, eller klara de sig bra utan denna "hjälp"?

torsdag, augusti 11, 2005

Robert Stasinski


Frågan om vad konst är har under postmodernismens senare år mer och mer ersatts med frågan 'Vad bör konst bör vara?'. Svaret är inte entydigt och torde inte så vara, men det är diskussionen om hur vi ska nå fram till en metod för ett stipulerande ett svar som gör att samtida konst är ett fält i utveckling.

Vi ställer frågan 'Hur bör konstkritiken vara?'. Förväntar vi oss svar, nja iallafall bifall, kommentarer, ilskna debatter och heta brandfacklor. Vi har nämligen redan svarat på en fråga genom denna debatt: 'Bör konstkritik finnas?'. Svaret är inte bara att den bör finnas, utan att det är helt avgörande för en fördjupad praxis inom konst och kultur att kritiken är levande.

Kritiken måste lyftas upp och söka sin egen statushöjning, av rent självbevarande skäl. Den är nämligen idag förpassad till pressreleasens och det sunkiga katalogförordets nivåer. Ja, så illa är det. Varför skall man läsa kritik som inte söker fördjupning, insyn, och moraliskt ansvar? Kritiker måste nu lära sig att tala högre, tydligare och med ett nytt språk och i nya forum - något som vi menar bör starta här och nu.

Frans-Josef Petersson

Konstkritikens kris är ett faktum. Bakom dagens situation kan man urskilja en rad faktorer: man kan tala om en allmän kris i den offentliga debatten som har att göra med en tilltagande populism i mainstream media och de stora mediemaskinernas dominans. Man kan tala om en nyttoinriktad kulturpolitik och ett urholkat tidskriftstöd. Detta är viktiga frågor som bör lyftas fram. Men det räcker inte att diskutera sådana yttre faktorer. Tvärtom finns en risk att de överskuggar den problematik som hör till konstkritikens egen praktik. Det kan ju vara så att konstkritiken har det genomslag den förtjänar.

Jag ser många konstutställningar, en del är både spännande och intressanta. Andra är mindre lyckade. Däremot läser jag ytterst sällan spännande och intressant konstkritik - även om det naturligtvis finns undantag som bekräftar regeln. Kritikens kris skule med andra ord kunnna förklaras av att det som skrivs och publiceras håller en alltför låg nivå. Men i så fall är frågan varför - och på vilket sätt- konstkritiken inte håller måttet. Kan man analysera kritiken i så generella termer, och ställa en diagnos utifrån befintlig kritisk praxis? En sådan diskussion skulle handla om kritikens form, dess konstsyn, dess tolkningsramar, dess värderingar, dess språk och så vidare.