söndag, oktober 30, 2005

Att vilja mer

Jag heter Fred Andersson och har blivit ombedd att yttra mig. Har tidigare kommenterat debatten i en understreckare (15/10) där jag lyfter fram Ulf Linde. Den har uppmärksammats på sina håll, särskilt på SARTS, där det frågades efter huvudsyftet. Var det att hylla Linde eller att faktiskt definiera en dialogisk kritik som hållbart alternativ? Såvitt jag kan se sammanfaller dessa syften: i ett svenskt sammanhang kan de inte separeras. Om så önskas kan jag förtydliga ett och annat som ansågs otydligt på SARTS. Men det kan ta tid: jag har pressat in väldigt mycket i den där enda understreckaren. Diskussionen här nedan tog en intressant vändning när Robert S uppmärksammade Robyns roll på Moderna. För mig är sociologisk medvetenhet det ena huvudvapnet mot den förflackning och marginalisering som vi diskuterar. Den andra vapnet är det dialogiska förhållningssättet som alternativ till monolog och auktoritetstro. Jag vill nu bidra med två sociologiska anmärkningar: en lång om Vilks, en kort om Frans-Josef.

Om Vilks: problemet med hans konstteori förstås bäst utifrån Pierre Bourdieu. En grundläggande distinktion hos Bourdieu är den mellan det autonoma och det heteronoma. Alla fält (som konstens, journalistikens, matematikens…) präglas av olika grader av självreglering (autonomi) och avhängighet (heteronomi). Vissa fält, som journalistiken, är i hög grad avhängig av andra fält (ekonomins, politikens). Andra fält är avhängiga i mindre grad: ett extremt exempel är matematiken. Det finns ingen anledning att anta att konstens fält är vare sig extremt avhängigt eller extremt autonomt. De gamla formalisternas misstag var att de definierade konsten helt utifrån dess autonoma aspekter: de erkände inte ens att den befann sig i ett fält. Vilks misstag är det motsatta: han reducerar allt till avhängighet.

Snällare om Vilks: den monotona envishet med vilken han informerar oss om vår avhängighet (som om vi inte visste om den förut) skall inte överskugga hans viktiga insatser. Det går naturligtvis inte att hitta någon svensk konstnär som lika framgångsrikt har omsatt en teori i praktiken. Hans doktorsavhandling ”Konst och konster” var inte märkvärdig och mest en överskrift: den verkliga skriften och den verkliga tesen (om avhängigheten) finns utspridd i alla hans andra aktiviteter. Som nu senast i ”Konstkritikerprojektet” på www.vilks.net.

Trots att jag tillhör de parodierade måste jag erkänna att det är oerhört nyttigt att i Vilks skrattspegel se hur förutsägbart vi alla beter oss, vilka patetiska klyschor vi suger upp och upprepar. Det är här problemet ligger. Det är det som är kritikens verkliga kris: acceptansen av färdiga formuleringar och befintliga sociala strukturer. Vad beträffar Vilks kan hans egen roll aldrig tillåta honom att på allvar erkänna ett alternativ (vem kan tänka sig honom helt och hållet allvarlig?) Själv menar jag förstås att alternativet finns så snart någon bestämmer sig för att själv formulera en fråga, i hopp om att kanske få svar. Detta är att tilltro sig själv förmågan att avgöra vad frågan gäller: alltså vad ett verk kan betyda och vad det kan vara värt. Eller vad ett ord kan betyda, vad det kan vara värt. Närvaro: att inte gömma sig i det etablerade.

Om minidebatten om Frans-Josef och hans rätt att kalla sig kritiker: det här är väldigt konstigt, väldigt svenskt. I anglosaxisk miljö är det självklart att en kritiker inte behöver ha något alls med dagspress eller andra massmedier att skaffa. Det kan vara renodlade universitetsmänniskor, eller folk som bara publicerar sig i väldigt smala sammanhang. Enligt mig är en kritiker en person som skriver om konst, som står fri från tongivande maktcentra i det fält han/hon opererar i, och som dessutom har ambitionen att vara både: 1. Mer än bara duktig (som konsthistorikerna), 2. Mer än bara stor i käften (som Natalia Kazmierska). Såvitt jag kan se håller Frans-Josef måttet.

Utifrån detta skall jag också ge mina svar på Frans-Josefs och Roberts fyra frågor (från 25 september). Alltså: 1.) Kritisera. Hur bedöms det kritiska värdet i en text, och vilka ”faror” finns det med att låta ”instrumentella värden” som granskning och undersökning ta överhanden i sitt arbete? Svar: det kritiska värdet beror på i hur stor utsträckning jag som kritiker kan visa att mina granskningar och undersökningar är relevanta. Att jag har något att säga med dem. Att jag inte bara sågar för sågningens egen skull (se Kazmierska). 2.) Nya medier. Blir min uppgift annorlunda bara för att mediet är annorlunda (t.ex. sociala aktioner istället för måleri)? Svar: nej. Inga förmildrande omständigheter finns vad gäller dålig konst, oavsett medium. 3.) Värden. Är det viktigare att informera, analysera och tolka än att värdera? Svar: nej. Värderingen är målet. Analys och tolkning är bara vägen fram till målet. Vägen är inte allt. 4.) Tillväxt. Vem vinner på en bättre konstkritik? Svar: alla som inte tjänar på ett utarmat offentligt samtal.

Jfr Terry Eagletons oumbärliga analys av konstkritikens marginalisering under 200 år i ”The Function of Criticism” (Verso Classics, nytryck). Jag låter mina studenter läsa den. Hos Eagleton är det åter igen tydligt att kritikerrollen i djupare mening inte handlar om något visst medium, utan om modet att föra ett samtal om det gemensamma. Alltför länge har vi låtit oss luras av folk som förnekar eller föraktar det gemensamma.

Vad jag skrivit hittills motsvarar en mycket stor recension numera. På Lindes tid fanns inga sådana begränsningar. Men jag tror att Frans-Josef har helt rätt i att dålig kritik inte har med platsbrist att göra. Stora ting kan sägas med små medel.

Slutkommentar: skriver ”Vilks” och ”Frans-Josef”, vilket inte beror på att jag känner den siste bättre än den förre utan på att jag väljer det namn som fäster. Självpresentation (enligt önskan tidigare här på bloggen): jag är för gammal för att kallas ung, för ung för att kallas gammal. Kritiker i dagspressen sedan våren 1993 (NWT, senare SvD). Numera pappa, lärare, forskare och kritiker i nämnd ordning.

Vänligen: F

onsdag, oktober 26, 2005

Kritiken måste definieras som utvidgning

Martin Shibli talar i HD om det problematiska med att konstsystemet är alltför slutet för att talanglöshet och innehållsbrist skall kunna gallras bort till förmån för tangibla resultat. Här påpekar han mycket riktigt (och i sammanhanget oerhört intressant) att Robyns position som styrelsemedlem i Moderna Museet illustrerar en sådan tankegång.

En av anledningarna till varför detta nu sker på Moderna Museet är, skulle jag vilja hävda just den bristsjukdom – ett slags konstsystemets AIDS – som den falnande kritiken innebär, där avsaknaden av kritisk granskning av exempelvis resultaten av en institutions policy, utställningsprogram och publikintresse inte ges en grundlig genomlysning, och därför inte kan leda till en positionsbestäming av vissa individer eller institutioner. Robyn kan i ett retorisk sammanhang knappast sägas producera sämre villkor för Moderna Museet än exempelvis Gregor Wroblewski som Robyn ersätter. Anledningen: ingen har statistik, eller granskande argument för att påvisa motsatsen. Ansvar som Schibli mycket riktigt vill kunna utkräva oftare än på undantag kan och ska göras av kritikern, inte av curatorer eller konstnärer som på ett helt annat sätt måste sägas vara i en beroendeställning vis-a-vis museet, institutionen. Vad kritiken kan bidra med i sammanhanget, tror jag, är just en omdaning av positioner och strukturer i konstvärlden där det socio-ekonomiska spektrat av konstvärlden kan ges cred och därför också bli legio att analysera och värdera av inte bara konstnären och curatorn, utan även av kritikern.

Lars Vilks presenterar mot slutet av sin meta-debattartikel nedan den diskutabla lättheten med vilken konst produceras. Vem som helst, må det vara Greenpeace, Samuel Beckett eller en avdankad grafiker kan implementeras som konstnär i systemet, och detta är helt sant. Men dock bara av en curator, inte av en kritiker, ännu. Frågan är faktiskt av paradimatisk art och just nu av central betydelse för hur vi skall fortsätta förstå bra och dålig konst (märkte ni, inga klamrar på ’bra’ och ’dålig’?). Vad som måste skiljas på är om skapandet eller upplevelsen av konst kan kasta infallsvinklar mot fascinerande och radikala teman eller om konsten kan kasta fascinerande och radikala infallsvinklar mot olika teman. Distinktionen är mycket central beträffande hur värderingen av konst görs i sammanhang där exempelvis det lokala hamnar i dialog med politik och sociologi; Miwon Kwon menar bland annat i sin bok One Place After Another att platsen inte längre kan förstås utan fonden av politik, ekonomi, kultur och sociala processer, de är integrerade i förståelsen av platsspecifikt konst. Att dessa komponenter just nu kan sägas vara en grundbult i ett paradigm, forskningsprogram, episteme, etc. gör att de måste granskas utifrån motsvarande stränga kriteriegrund som exempelvis formalism, plasticitet eller ikonicitet. Som kritiker måste vi därför både värna den samlade kompetens vi besitter men samtidigt också reagera på den utvidgning som ständigt och jämt sker genom utvidgning av vårt kunskapsområde. Detta kräver ett slags kritikerns kompetensutveckling – ett honnörsord i alla branscher utom vår egen, som det verkar.

tisdag, oktober 25, 2005

Nya debattinlägg

I Göteborgsposten skriver Fredrik Svensk en sammanfattning av tidigare inlägg i frågan: http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=121&a=238135.

F.S hävdar bland annat att diskussionen inte bör handlar om huruvida kritiken skall vara värderande eller beskrivande. Han efterlyser istället, utan att specifiera vad det innebär, "mer av en kritik som sätter både sig själv och konstbegreppet på spel, utan att för den skull förkasta dess traditioner." Det låter bra i mina öron. Vidare är han något på spåret när han menar att det inte finns "någon trygg historieskrivning, teori eller samhällsanalys - låt oss kalla det "tradition" - att vare sig vila i eller förkasta." Samtidigt finns det ändå "fortfarande människor med mer makt än andra." Detta är något som fler kritiker bör ta i beaktande. Makten försvinner inte, bara för att den i mindre utsträckning finns i händerna på ett antal konstkritiker, oavsett om dessa är patriarkala eller inte. Den avpatriarkalisering och pluralisering av konstkritiken som ska ha skett på 90-talet innebär knappast att makten och inflytandet numera delas systerligt kritiker emellan. Mitt eget engagemang har för övrigt aldrig handlat om konstkritiken som institution. Men om konstkritikernas skriverier minskar i inflytande, innebär det sannolikt också ett minskat inflytande för kritiken som sådan. Makten finns alltid någon annanstans. Men var?

I Helsingborgs Dagblad ser Martin Schibl konstkritikens marginalisering som ett symptom på samtidskonstens kris: http://hd.se/kultur/artikel/detalj.shtml?id=36529.

Jag håller med M.S. om att samtidskonsten upplever en slags legitimitetskris. Mer eller mindre seriösa förslag att lägga ner Nifca, Statens Konstråd, Rooseum väcker inte direkt några heta känslor. Det förefaller som om den legitimitet som konsten har hos en bred publik, är av ett ytligt slag. Men har konsten någonsin varit förankrad hos en bred publik? Är man, som många i konstbranschen, en luttrad anti-populist, kan man såklart avfärda alla tankar på att konsten överhuvudtaget skulle hämta legitimitet hos en bred publik som just ett utslag av populism. Då kan det vara värt att påminna om att konsten aldrig varit så beroende av statlig finansiering som idag, och att vi lever i en tid då många förväntar sig att även offentligt finansierade institutioner ska vara avant garde. I detta sammanhang har konstkritiken en viktig roll att spela. Det duger inte att beskriva lite, tolka lite...eller ännu värre, hålla tungan rätt i mun för karriärens skull. Jag tror att många vant sig vid tanken på att kritikernas skriverier inte är så viktiga. Men de har haft, och har, väldigt fel. Konstkritiken befinner sig ju mitt i vår tids kulturella omvälvningar! Jösses!

I Dagens Nyheter skriver Dan Jönsson om Kritiken som störningssändare. Tyvärr har DN inte lagt ut hans text på nätet.

D.J. ifrågasätter om konstkritikens marginalisering är ett problem. "Att tala om marginalisering förutsätter att den tidigare befunnit sig i centrum" menar han. Nja, det gör det ju förvisso inte. Däremot bör man kunna tala om grader av marginalisering, och det förefaller som om kritikernas skriverier, generellt, har minskat i inflytande. I boken "What happened to art criticism?" beskriver James Elkins, professor vid The Art Institute of Chicago, hur konstkritiken ökar i omfång (i dagspress, tidskrifter, kataloger, broschyrer, på nätet), samtidigt som den förlorar i inflytande. Jag skulle vilja komplettera Elkins resonemang med att hävda att samma tillväxt karakteriserar hela konstbranschen. Fler konstnärer och curatorer utexamineras, fler bienneler initieras, fler utställningsrum/konsthallar/museer öppnas. Och så vidare. Konstvärlden kännetecknas av samma tilltro till tillväxt som de flesta andra branscher. Med flera aktörer är det inte konstigt att utrymmet för kritik minskar. När alla ska dela på samma kaka, gäller det att inte stöta sig med någon. Det verkar alltså felaktigt att, som många kritiker, skylla på utrymmesbrist. Ett större antal kritiker leder till mångfald, det vill säga en kvantitativ tillväxt av antalet kritiska röster. Men leder det automatiskt till bättre kritik? Det är mer tveksamt.

D.J.kritiserar, med rätta, hittillsvarande debatt för att sakna skärpa. Han vill föra in diskussionen på en mer konstruktiv linje, och fokusera på hur möjligheterna för en mer värderande kritik ska se ut. Och han har naturligtvis helt rätt. Han menar bland annat att kritiken i större utsträckning bör överskrida sina befogenheter och utmana även konstens innehåll. "Har vi möjlighet att skriva detta slags kritik idag? I viss mån tror jag faktiskt det" avslutar han.

Eftersom jag tycker att D.J. har helt rätt efterlyser jag svar från andra etablerade kritiker, exempelvis på DN. Får kritiken ifrågasätta konstens innehåll? Bör kritikern göra detta och i så fall hur?

(DN är inte intresserade av fler debatt inlägg från mig, så jag får nöja mig med att skriva här på bloggen)

fredag, oktober 21, 2005

Jämställt och liberalt

Ja, vad har egentligen hänt i den här debatten? Vad är det som är fel? Är det konsten eller konstkritiken? Eller rör det sig mest om ett positioneringsspel? Andreas Gedin undrar varför inte flera av de mer etablerade kritikerna har deltagit. De har väl ingen anledning, de sitter redan på etablerade poster och klarar sig hyggligt i konkurrensen, varför skulle de intressera sig för att debattera med den nedre delen av kritikerkåren? Till största delen är kritikerdebatten ett forum för kritiker och andra i konstvärlden som kämpar för sin positionering. Att Jessica Kempe tar del i diskussionen är rätt intressant. Hon får väl numera betraktas som högsta hönset på DN. Svagheten att befinna sig där är framför allt att det inte finns någon konstriktning eller något annat direkt upphetsande att företräda. Mycket klokt spelar hon ut det feministiska kortet som alltjämt äger full kraft och som dessutom är oantastligt. Den gentemot tidigare relativt stora grupp av kritiker som skriver i DN (och förhållandet är likartat även på andra tidningar) kan vara skäl nog för att tala om patriarkatets tillbakagång. Nu har det blivit jämställt och liberalt! Dessvärre tycks konsten ha gått samma väg. Gedin menar att ”konsten är inte alls så ointressant som Bo Madestrand tycker”. Något annat argument än att många arbetar med utställningar utan att söka bekräftelse får vi inte.

Och det är nog här skon klämmer. Någon brist på konstprojekt och utställningar är det inte, mängden är det inget fel på. Men det är det här med nyheter och något som kan bryta massproduktionen. Det är alltför lätt att göra ett konstprojekt. Dessutom kan man ganska lätt åstadkomma ett av god kvalitet genom att undersöka något angeläget ämne eller samhällsproblem om vilket det inte kan sägas annat än att det är behjärtansvärt. Konsten har blivit duktig.

Lars Vilks

onsdag, oktober 19, 2005

Dagskritiken lider av vaghet

(Inlägg i DN 15 oktober, 2005)

Den debatt om konstkritiken som pågått en tid på bloggen Efter kritiken, under en paneldebatt på Konsthall C i Hökarängen (26/9) och nu i DN är märklig, också för mig som deltagit. Jessica Kempe är däremot inte bara nöjd utan sprudlar av glädje över den breda, icke-patrialkala konstkritik hon tycker sig leva med sedan ett decennium (DN 12/10). Jag uppfattar tvärtom att det är sällsynt att kritiken är en del i en dialog om konst som Kempe tycker sig delta i.

De konstnärskolleger, curatorer och konstskolestudenter jag talar med uppfattar inte att de befinner sig i dialog med kritiken. En recension kan förstås vara mycket viktig för en konstnär, men då oftast i egenskap av att vara en monologisk, offentlig bekräftelse. Och konstkritiken har förlorat mark till både marknad och curatorer. Om jag var dagskritiker skulle jag vara orolig över detta.
Däremot är konsten inte alls så ointressant som Bo Madestrand tycker (DN 26/9). I stället arbetar många med utställningar, nättidskrifter och allehanda projekt, men gör det utan att söka kritikens bekräftelse eller dialog. Om jag var dagskritiker skulle jag uppfatta detta som ett problem.

Tydliga, argumenterade värdeomdömen utesluter inte en dialog, tvärtom utgör de grunden för meningsfulla utbyten av idéer. Den vaghet som mycket av dagskritiken lider av är svår att uppfatta som en del av ett samtal. I stället är det lätt att förstå otydlighet som osäkerhet. Säkerhet skall dock inte förväxlas med utropstecken eller invektiv som saknar argumentation.

Ett annat märkligt uttryck för att kritikens situation är problematisk är att Kempe är den enda etablerade konstkritiker som deltar i DN-debatten!

Varför vill inte fler av de etablerade konstkritikerna delta i den offentliga debatten? (Milou Allerholm och Mårten Arndtzén deltog hedersamt på konsthall C.) Man får förmoda att de sitter nöjda.

Andreas Gedin, konstnär

lördag, oktober 15, 2005

Debatten

Idag publicerades ett inlägg av Andreas Gedin i DN. Tyvärr verkar texten inte ha lagts ut på hemsidan ännu.

Jessica Kempes senste inlägg var i onsdags.Hon kunde inte låta bli att slänga in lite slentrianfeministisk jargong den här gången heller, men presenterar nu också ett par riktiga argument. Jag och Robert har försökt att få publicera en replik i DN, hittills utan framgång. Vi försöker igen efter helgen. Se Jessica Kempes inlägg på:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2207&a=473147&previousRenderType=2

Intressantas är en understreckare av Fred Andersson i dagens SvD, där han bland annat tar upp Palettens 80-tals nummer, Framförallt lyfter han fram Ulf Linde, och dennes Fyra Artiklar från 1965. Denna bok har legat även i min läshög ett tag nu.
Se: http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_10773372.asp

I dagarna kommer Martin Schibli att publicera en artikel om konstkritikens kris i Helsingborgs Dagblad.

—Frans-Josef

Hej Dorinel!

Som du själv säger är citatet hämtat från en replik till ett inlägg av Östlund där han uttrycker en missaktning mot delar av kritikerkåren. Det kan han göra men eftersom det kommer från en intendent på en stor institution är det värt att notera.

Vad jag menade i mitt inlägg är att kritikerns roll är att vara kritisk och granskande (det kritiska uppdraget). Merparten av kritiker har förvisso en pedagogisk ådra som mer eller mindre framgår tydligt i deras skrivande men rollerna bör ändå inte förväxlas. Kritiker som tar på sig pedagogens roll och nästan alltid skriver översvallande positivt om KONSTEN som något stort och viktigt tenderar att i längden få ett nedsatt läsvärde.

Förståligt nog finns det många institutioner och gallerister som gärna hoppas på att kritikern blir en förlängd arm till att få publicitet för institutionen. Man förser alltmer pressutskicken med tydliga beskrivningar vad utställningen handlar om och på så sätt kan man också hoppas på ett tolkningsföreträde. (Något som även anförts som en förklaring till ?konstkritikens kris?). Och naturligtvis vill många institutioner slippa en kritisk granskning av sitt arbete.—Martin Schibli

fredag, oktober 14, 2005

FJ svarar

Här kommer ett svar på Rikards fråga om min uppfattning om det potentiellt kritiska värdet i en katalogtext (se "comments" nedan). Jag har även fått en fråga från Felix Gmelin i ett privat mejl, jag hoppas att han inte har något emot att jag svara på den här. Felix uttryckte sig undrande om Robert och mitt ”hopp om att finna kriterier för kritik” vilket han tycker låter som ”en Medusas flotte för de de saktmodiga.”

När man talar om konstkritik brukar man dela upp kritiken i tre delar: beskrivning, tolkning, och värdering. Vad man inte nämner lika ofta är att detta egentligen är en beskrivning av en litterär genre, den kritiska recensionen. Jag tror inte att kritik nödvändigtvis kan reduceras varken till dess tre komponenter, eller till en viss form. Jag kan till och med hävda att jag vet att så inte är fallet. Därmed inte sagt att denna tredelade uppdelning är meningslös – den beskriver ganska väl konstkritiken så som den de facto ser ut. Dessutom har jag inte hört någon explicit hävda att kritiken kan bortse från den ena eller andra av dessa tre komponenter (även om många kritiker gör det i praktiken). Vilken av dessa delar man betonar visar vilken form av kritik man förespråkar/står för. Vissa betonar kritikerns uppgift att presentera ett tydligt värdeomdöme, andra att formulera intresseväckande tolkningar som kan bidra till att skapa ny förståelse för konst. Vissa, som exempelvis DNs Jessica Kempe, betonar vikten av en noga avvägd beskrivning. Och så vidare.

Kan då en katalogtext, betalad och beställd, av exempelvis ett galleri ha ett större värde som kritik än en oberoende granskande recension? Det beror på hur man ser på kritikens uppgift. Om man anser att det viktiga är att skapa nya förståelseformer för konst borde svaret vara: Ja det kan den. Den katalogtext som Stefan Jonsson skrev till Sophie Totties utställning på Brändström och Stene (för att återvända till tidigare exempel) kan naturligtvis, med sin lärda idehistoriska och politiska referenser, potentiellt utgöra en källa till större föreståelse av Totties konst hos mig som läsare, än en oberoende granskande recension.

Anser man däremot att kritikens uppgift är att presentera ett övertygande värdeomdöme, förutsätter detta ett mått av oberoende hos den skrivande kritikern. Självklart kan man inte ta betalt elle på andra sätt vara personligt involverad med den man skriver om. Eller kan man det? Hur oberoende tror du att de kritiska texter som presenteras i annonsberoende tidskrifter som Frieze eller ArtForum egentligen är? Hur oberoende är den kritik som publiceras i DN, Expressen, GöteborsPosten eller Sydsvenskan? Nu kommer vi in på pressetiska frågor, och som läsare kan jag bara utgå från att de tidningar jag läser håller sig med en god pressetik. Samtidigt vet jag, genom personliga kontakter inom konstbranschen (vilket många läsare saknar) att vissa kritiker ställer högre krav på sitt eget oberoende än andra. Personligen tycker jag naturligtvis inte att en läsare ska lita på kritikerna, lika lite som en kritiker exempelvis ska lita på konstnärer och curatorer. Eller sina läsare!

Det råder alltså en del förvirring. Om man anser att en förutsättning för att en text överhuvudtaget ska ha ett kritiskt värde är att den skrivs utifrån en position av totalt oberoende, diskvalificerar man inte bara många verksamma konstkritiker utan också många praktikers kritiska värde (exempelvis den instituitionskritiska konsten). För att inte tala om katalogtexter och liknande – även om man erkänner att dessa kan ha betydelse för att skapa nya förståelse och kunskap om konst. Dessa praktiker kan i så fall per definition inte vara kritiska – och kritiskt värde defineras då enbart utifrån sociala och ekonomiska faktorer. En följdfråga blir då för övrigt, om ”förståelse” kan kallas ett kritiskt värde, och om den praktik som syftar till att skapa förståelse (tolkningen) egentligen är en kritisk uppgift.

I vår panel på Konsthall C hävdade vissa deltagare att skapa förståelse faktiskt var en av kritikens uppgifter. Samtidigt fick jag intrycket att alla menade att det kritiska värdet i en text bör definieras med utgånspunkt från ekonomiska och social faktorer (kritikerns grad av oberoende). För att återkomma till vårt exempel: betyder det att om Stefan Jonssons text hade publicerats i DN istället för i en katalog skulle den kunna fylla en kritisk funktion – medan den per automatik diskvalificeras sig som kritik genom att publiceras i en katalog? Betyder det samtidigt att om Natalia Kazmierskas text hade publicerats i en katalog hade den, sitt tydligt värderande perspektv till trots, inte kunnat fylla någon kritisk funktion? Och får den enligt samma logik ett kritiskt värde enbart genom att vara pulbicerat i Expressen?

En rimlig slutsats av detta är att kritiskt värde inte enbart kan definieras i socio-ekonomiska termer. Det krävs andra kriterier. Som läsare vet jag ju att mycket av det som passerar för konstkritik egentligen har ett begränsat kritiskt värde. Samtidigt finns det mycket som inte kan innefattas i den litterära genrens ”konstkritisk recension” som kan ha en kritisk funktion (konst, reportage, essä, katalogtext och så vidare.)

Rikards fråga om ”Gäller saken katalogtextens kritiska värde gentemot vad katalogen handlar om, dvs utställningen.Och i så fall på vilket sätt är det möjligt att den "fria" kritikens värde är mindre än katalogtextens? Eller handlar saken om katalogtextens kritik gentemot något oberoende av utställningen” är svår att besvara. Om katalogtexten kan vara kritisk ”gentemot utställningen” eller gentemot ”något som är oberoende av utställningen” är inte så lätt att utröna eftersom det är svårt att svara i generella termer om vad som inbegrips i ”utställningen” respektive är ”oberoende av utställningen.” Stefan Jonsson kan säkerligen skriva kritiskt om de polistiska spörsmål som tas upp i Totties konst (det skulle väl ingen förneka?). Desto svårare är det att avgöra i vilken utsträckning dessa spörsmål är oberoende av utställningen och i vilken utsträckning de bör ses som en del av den. Detta är en specifik diskussion. (se förresten Lars Vilks konstkritikprojekt på vilks.net för ett inlägg i denna diskussion).

Däremot kan jag säga att vad jag syftade på var faktiskt katalogtextens möjligheter att ha en kritisk funktion visavi just den utställning som den är skriven för. För att vara specifik: vad jag ifrågasätter är ståndpunkten att denna text per atuomatik inte kan fylla en kritisk funktion/ha ett kritiskt värde. Hur, undrar Rikard. Ja genom att formulera tolkningar och analyser som genererar större förståelse för, och kunskap, om utställningen och konstnären ifråga. Eller tilll och med genom att formulera värdeutsagor om samma utställning/konstnär. Är detta då möjligt? Ja det är i alla fall inte omöjligt! Händer det ofta att man läser en katalogtext som är annat positiv, alternativt neutral men ändå affirmativ beroende på sammanhang? Nej, men att något sällan händer betyder inte att det aldrig kan förekomma.

Vad är då syftet, för att besvara Felix Gemlins undran, att tala om konstkritik i termer av ”kriterier av kritik?”

Det handlar inte om att formulera en uppsättning statiska och verifierbara kritierier för god kritik, som sedan ska tillämpas på olika texter. Det tror jag är omöjligt. Det skulle nog vara, som Felix uttrycker det, en ”Medusas flotte för de de saktmodiga.” Detta innebär inte att jag är ointresserad av att hitta någons lags grund för konstkritisk praxis. För det är jag. Jag är skeptiskt till dagens situation där kritikern verkar ha två möjligheter: antingen skriva under på konstens påstående och på sin höjd undersöka om konstnären /curatorn levt upp till vad han eller hon sagt sig vilja åstadkomma. Eller utmana dessa påståenden, enbart med utgånspunkt från sin egen subjektiva position, sin upplevelse av att gå runt i utställningsrummet, läsa katalogen och så vidare. Huruvida en sådan ”grund” överhuvudtaget går att formulera vet jag inte. En diskussion om objektiva kvalitetskritierer, som man exempelvis fortfarande har inom litteraturen, tycker jag är av begränsat intresse. Men inte heller detta är poängen, Felix, utan den kommer nu:

Att tala om kriterier i detta sammanhang syftar till att öpppna upp diskussionen bortom nedärvda och stagnerade former. Lars Os bok om Tensta konsthall är inte konstkritik, enligt de som deltog i vår panel. Jag håller inte med. Det är inte en konstkritisk recension. Men det är en kritisk text skriven av en konstkritiker. LarsO s bok har sina brister, men
på ett sätt tycker jag att det var den mest intressanta stycke konstkritik som publicerades i Sverige på senare tid. Den pekar på den etablerade kritikens begränsningar – och är med andra ord inte bara en strisdskrift riktad mot Tensta konsthalls styrelse, konst2 et c s, utan lika mycket en brandfackla riktad mot konstkritiken och dess uttövare i Sverige. Möjligtvis var det inte så LarsO hade tänkt sig boken, men det är så jag läser den.

Vad jag inte förstår är den uppgivenhet som genomsyrar den svenska konstkritikerkåren. Om att skriva ännu en recension av ännu en utställning är det enda man vill, så fine. Men också de kritiker (och de finns såklart flera runtom i landet!) som faktiskt vill åstadkomma något med sina texter verkar ha en begränsad ide om kritikens möjligheter. Nästan all kritik fastnar i det beskrivande registret. Om det kanske är OK, det kanske är där den hör hemma. Att vänta sig något annat är kanske totalt orealistiskt och naivt. Men jag måste ändå fråga: är iden om kritik som ett verktyg för förändring verkligen så överspelad? Jag syftar inte på några omvälvande samhällsförändringar – men jag tror att det finns en fjärde komponent i schemat - beskrivning, tolkning, värdering – som man ofta glömmer bort. Och det är kritikens karaktär av att vara en utåtriktad, performativ utsaga. Kritik som en text skriven i ett visst syfte, för att åstadkomma något. Detta är för mig en viktigare definition av kritik än specifika former och genrer.

Jag kom att tänka på den debattartikel som Stefan Jonsson skrev i DN i onsdags, på samma uppslag som Jessica Kempes konstkritikinlägg (som vi försöker få publicera ett svar på i DN). Konstrasten är slående mot vårt konstkritikkäbbel. Hans text övertygade i alla fall mig om Elfride Jelinkes litterära värde, och överhuvudtaget om betydelse av litteraturen som en del ett samhället som den vill behandla, analysera och påverka. Kan man tänka sig ett liknande brandtal av någon svensk konstkritker?

Risken är väl att en sådan röst skulle avfärdas som alltför auktoritär och patriarkal för konstkritiken och dess upplysta, pluralistiska mångfald…

—Frans-Josef

onsdag, oktober 05, 2005

Rapport. Den Frånvarande Kritiken, 26 september 2005, Konsthall C

Först vill vi rikta ett stort tack till samtliga som bidragit till seminariet på Konsthall C och diskussionen här på bloggen.

”Kritikens kris har proklamerats gång efter annan under senare år. Om konstritiken under denna tid faktiskt befunnit sig i ett permanent kristillstånd är frågan: Vilka problem har kritiken idag? Inte för fem eller tio år sedan, utan idag, hösten 2005.”

Så löd kallelsen till seminariet på Konsthall C förra måndagen. Intresset blev större än vi hade föreställt oss. Det kom massor med folk, många fick vända i dörren eller försöka lyssna utifrån. Diskussion blev också livligare än vi hade tänkt oss. Konstkritik är uppenbarligen ett ämne som väcker engagemang.

Vår utgångspunkt var att marginaliseringen av konstkritiken är ett problem som kritikerna själva bör ta ansvar för. Vad kan man själv, som kritiker, göra för att vända en negativ utveckling? Är det möjligt att komma fram till någon slutsats om vilka brister som kan identifieras i dagens konstkritik, och hur de kan åtgärdas? Seminariet ställde frågor om hur konstkritik kan särskiljas från andra praktiker i konstvärlden, som katalogtexter eller konstteori. Syftet var att utröna enligt vilka kriterier kan man egentligen bedöma det kritiska värdet i ett konstkritiskt uttalande.

Mårten Arntdzén, konstkritiker på Expessen och SR, konstaterade att det kritiska värdet i en recension står att finna i att den utifrån ett oberoende perspektiv är granskande, och tar upp en diskussion med utställningen. Kim West, redaktör för SITE och Union, poängterade att kritisk värde inte enbart står att finna i att vara värderande, utan att en annan grundläggande funktion för kritiken är bidra till att skapa ny förståelse för konst. Mårten Arntzen höll med men menade samtidigt att dagskritiken under många år har varit väldigt fokuserad på att bara skapa förståelse och att man inte har vågat värdera konsten.

Milou Allerholm, kritiker på DN, menade att i den mån det finns begräsningar för konstkritiken så beror det i stor utsträckning på kritikernas invanda förhållningssätt. Hon fortsatte ”När jag började skriva uppfattade jag mig själv som en operativ kritiker, jag ville lyfta fram vissa konstnärer som jag tyckte borde få plats i tidningen. Nu förtiden ser jag mitt uppdrag som att skildra hur konstlivet ser ut i större bemärkelse. Just av denna anledning är det viktigt att det kommer in nya kritiker hela tiden, som kan agera på ett operativt sätt.”

Diskussionen fortsatte och handlade om hur konstkritiken kan förhålla sig till relationell, processinriktad konst som exempelvis verksamheten på Tensta Konsthall. Kim West replikerade att han ”…inte tror att den här typen av institution behöver ’en egen form av konstkritik.’ Jag tror inte att det som händer när Oda Projesi gör ett projekt är så radikalt att man måste uppfinna en ny teoretisk genre. Men samtidigt tror jag att konstkritiken bör vara delaktig i att skapa förståelse för konstnärliga skeenden i samtiden. Och det kan innebära att vara med och formulera nya idéer om vad konst är, hur den kan fungera, på vilka sätt den agerar i förhållande till samtiden och till historien. Detta är ett stort arbete som kräver en metodisk reflektion hos konstkritikern också , och i en sådan diskussion kan man inte utgå från att den kritiska textens form är något sekundärt, någonting som är givet. Det är något som man måste våga laborera med i det arbetet”

Frågan om kritikens nytta och konstens roll i samhället ventilerades av bland andra Fredrik Svensk kritiker och teorilärare på Valand: ” Det är en radikal skillnad mellan att verka i en borgerlig offentlig press, i ett brett offentligt rum utanför den begränsade konstsfären, och att exempelvis sitta här och vara kritisk. Det är samma sak som när jag undervisar på Valand och Högskolan för fotografi och film – där är det kritik varje dag, det är vad det går ut på att gå på konstskola. Men det är just en icke-offentlig kritik, och en viktigare fråga än de som nyss diskuterats är väl vad just konstkritiken ska bidra med i en sådan offentlighet, vad ska den bidra till i ett demokratiskt samhälle.”

Mårten Arndtzén uttryckte att konstkritiken inte bör ha den typ av makt vi normalt förknippar med journalistik och granskning: ”Mina recensioner har säkert mycket liten inverkan på utställningspolitiken på Moderna Museet. Men där har jag inte heller några större intressen av att påverka. Däremot kan kritiken påverka konsten såtillvida att man fungerar som ett membran mellan en konstoffentlighet och en vidare offentlighet. Där har konstkritiken en mycket viktigt roll, inte minst för konstens skull, att stå på andra sidan, att stå utanför och rapportera skeenden för en bredare allmänhet.”

Senare togs konstens olika skikt upp till diskussion och konstnären Andreas Gedin beskrev bland annat de starka ekonomiska krafterna i konstvärlden. Mårten Arndtzén tog upp Julian Stallabrass bok Art Incorporated och hänvisade till en artikel om institutionskritik av Andrea Fraser i senase numret av Artforum. ”Hon menar att den institutionskritiska konsten aldrig har varit institutionskritisk i någon destruktiv bemärkelse.Tvärtom har det handlat om att försvara institutionen som en plats för kritik, snarare än som ett uttryck för de här ekonomiska och politiska skeenderna. Det odlas fortfarande en myt om konstens oberoende, något som i sig har vissa politiska funktioner. A propos konstkritikens möjlighet att påverka, så handlar inte detta om att påpeka en aller annan orättvisa på en institution, utan om att besrkiva den sociopolitiska kontext som konsten är inskriven i och läsa av vad som händer i konsvärlden med utgånspunkt från det. Som en del av vår politiska verklighet.”

Angående möjligheten att analysera konsten utifrån ett ekonomiskt perspektiv, föreslog Andreas Gedin att man exempelvis kunde samarbeta med ekonomijournalister. Han beskrev också en tilltagande akademisering av konstlivet. ”Risken är att denna konst späs ut och försvinner in på universiteten. Men samtidigt finns något kvar, marknaden finns kvar utanför.”

Mårten Arndtzén: ”Jag tror att om du tar bort dagskritiken – då hamnar man i den situation som Andreas beskriver, med en universitetskonst och en marknadskonst. Just här fyller dagskritiken en viktig funktion idag.”

En mängd frågor ställdes av publiken som gjordes delaktiga redan från början. Somliga påpekade att bara en väldigt liten del av konstvärlden belyses med kritik och att avsaknaden av kritik av exempelvis offentlig konst är påtaglig. Någon annan påpekade att konstkritikernas tolkningarna ofta inte skiljer sig nämnvärt från de i utställningskatalogerna.

För oss blev det tydligt att kritiken är en helig ko att ansätta, och flera av de faktorer vi har tagit upp inte fann något svar i vår panel. Vi blev förvånade av oviljan att diskutera kritik med utgångspunkt från ”kriterier av kritik.” Huruvida något tillhör genren konstrecension, katalogtext eller journalistiskt reportage verkar vara viktigare för de flesta, än vilken kritisk funktion respektive text kan ha. Vi undrar fortfarande hur kritik skall bedömas, och vilka kriterier som kan tillämpas vid en utvärdering av konstkritisk praxis. Kan kritik bedömas utifrån sitt inflytande över kulturpolitik, institutionell praxis, konstnärers uppgång, eller utifrån vilken ny kunskap och vilka nya förståelseformer den genererar (i så fall - hur bedömer man denna kunskap)?

Vi kan förhoppningsvis inom kort offentliggöra en ny plats för ett nytt seminarium där vi kan fortsätta diskutera konstkritikens situation. Till dess hoppas vi att diskussionen fortsätter här på bloggen.

Robert och Frans-Josef

tisdag, oktober 04, 2005

Jo, för all del

Jag brydde mig inte om det bara för jag tänkte att en blog är en blog och inte en tidskrift, och bloggens natur är det spontana meningsutbytet. Jag tror inte det är någon idé att publicera sig på internet om man vill skriva för historien. Däremot blir det man publicerar här väldigt snabbt historia. Jag hade glömt att vi hade moderatorer. Sorry. Har vi det?

Och är Sveriges konstkritik i kris? Är västvärldens (Europa och USA) konstkritik i kris? Det har ju varit ämne för diskussion även i utlandet det senaste året/n. Är det som med måleriet, eller som med författaren som spökar hela tiden, som konjunkturer som kommer och går? Kriser som storstädning när man har arbetat ihjäl sig till en deadline och behöver hitta ett sätt att börja om.

Jag hörde att Fröken Julie går på Dramaten igen och att medieföretagen börjat nyanställa. Cykler. Hanterbart och tryggt. Ordning och reda. Som årstider.

Jag håller med dig, Martin. Kritiken har ju massor att göra. I början av den här bloggen kom jag att tänka på den gamla sketchen från Nöjesmasakern med ungdomarna som inte har nån lokal. Samtalet lät också lite som ett fackmöte. Men jag tycker om att inläggen har varit så olika att det nästan blivit goddag yxskaft. Det är konstruktivt. Det är ju ett samtal i allfall. Jag tänker att många av er här på bloggen väl arbetar med att skriva till vardags också men kanske inte så ofta får svar. Är det då inte roligt att ha en plats som möjliggör en mer regelbunden om än oförutsägbar dialog för en gångs skull?

Jag tänker att en blog är som heta linjen, fast med ett bestämt ämne för samtalet och mer väluppfostrat och uppriktigt menat.

Ps. Eller... var det meningen att jag inte skulle bry mig om det som riktades till "alla andra"? Fattade nog inte riktigt uppdelningen insåg jag nu.. Ds.

Till Kira

Det verkade som om bloggen tappade fart i den stunden då man ropade på ordning och moderatorer. Nackdel var också att man värderade några inlägg som att äga högre nivå än andra. Det resulterade i att ett från början intressant men vildvuxet projekt förlorade lite av sin charm.

Till alla andra
Det finns annars ganska mycket att diskutera i konstkritiken. Under sommaren finns en rad händelser som bara i en liten utsträckning diskuterats i publicerad form inom konstkritiken samtidigt som det ändå tycks finnas många starka åsikter och synpunkter på dessa händelser.

För att nämna några exempel: Några tillsättningar som att en musikartist utan påtagliga erfarenheter från konstområdet tilldelats en plats i Moderna Museets styrelse, biennalen i Venedig och förutsättningarna för Sveriges enda biennal i Göteborg.

Moderatorerna kanske skulle initiera en diskussion med dessa exempel som utgångspunkt. I min mening är det mer intressant att diskutera konstkritik som den praktik det är istället för att diskutera konstkritiken på ett ideologiskt plan. På så sätt blir kritiken också mer tänkeväckande och kanske till och med kan skapa ett större intresse kring sig själv.

En eloge till de som tagit bladet från munnen i olika sammanhang: Till exempel Mårten Arndtzén om tillsättningar eller Dan Jönsson om GBG-biennalen. —Martin Schibli

måndag, oktober 03, 2005

Diskussionen fortsätter

En rapport från seminariet är på väg, vi skriver så fort vi hinner. Förhoppningsvis kan diskussionen fortsätta här på bloggen.

—Frans-Josef

Vad hände?

Redde ni ut allting på seminariet? Var alla överens? Är det överflödigt att ens göra en sammanfattning? Blev det skandal? Man blir ju så nyfiken här på andra sidan jorden och inte i Hökarängen. Är bloggen död nu?