måndag, februari 12, 2007

HD Debatt

Jag lägger ut en lite längre version av mitt avslutande inlägg i HD-debatten här. Den nedredigerade text som publicerades i tidningen blev lite väl kondenserad (mitt eget ansvar). Det är framförallt en kort kommentar till Roberts förra inlägg, så det passar ju bra:

Jag vill i korthet kommentara debattens senaste inlägget av Robert Stasinski. Visst, konstbranschen är en global kulturindustri som inbegriper betydande ekonomiska och politiska intressen. Och detta påverkar vilka konstnärliga arbeten som produceras och ställs ut. Att konsten fyller en rad olika funktioner inom detta system, och att dessa funktioner kan knytas till olika intressen, är just vad som gör frågan om autonomi relevant. Att påstå att konstens värde skulle bestå i att utgöra en frizon från särintressen är otillfredställande av just denna anledning. Att resonera om autonomi innebär också en analys av olika former av avhängighet.

Men minns också att konst kan beteckna olika saker – det kan vara ett historiskt begrepp, en samtida praktik, en samhällsinstitution et c – därför kan man inte nödvändigtvis identifiera den med ett visst politisk-ekonomiskt system. Det är inte heller rimligt att beskriva samtidskonsten som en och odelbar i kontrast till en lika enhetligt definierad utsida. Däremot tror jag att man kan och bör resonera om vilka värden, och vilken kunskap, som kan beskrivas som specifikt konstnärliga. Här finnns uppenbarligen en roll att fylla för den konstnärliga forskningen. Är det då ett problem att man “inom” konsten omformulerar s. k. “yttre” diskurser för att passa sina egna syften? Det tror jag inte: att marknadens “självklara” ekonomiska spelregler problematiseras, exempelvis i termer av instrumentalisering, ser jag inte som ett problem utan som något helt nödvändigt.

—Frans Josef Petersson

fredag, februari 09, 2007

Debatt: ”Konstdebatt i det utvidgade fältet”

Artikel publicerad i Helsingborgs Dagblad 9 feb 2007.

Först i detta inlägg, en observation utifrån senaste veckors debatt kring det uppenbart upphetsande ämnet samtidskonst: Samtidskonst ÄR svårdefinierbart, postmodernismen ÄGDE rum under 1900-talet och konst ÄR ett komplext begrepp. Så långt det mesta klart.
Debatten efter Crister Enanders avhyvling av samtida konst i allmänhet och en specifik utställning i Budapest i synnerhet är oerhört viktig men samtidigt en egentlig icke-debatt. Det har varit en samling obstinata värdeomdömen, de flesta uttalade av personer som med emfas står med båda fötter i den konstvärld de försöker hitta nivåer av politisk och kulturell grund för att rättfärdiga.

Att vi i konstvärlden arbetar utifrån en odefinierbar kärna vi benämner konst, med hela det spektrum av fenomen som kan inordnas under begreppet, är ett faktum, så långt är de flesta med. Begreppet och dess referenter kan bokstavligen fyllas med vad som helst i fråga om form, idélära eller politisk nytta, detta enligt den modell vi kallar den institutionella konstteorin. Precis så. Som utomstående finns här därmed en mängd relevanta frågor att ta ställning till: vem väljer vad som visas på museer och gallerier, varför är något bra konst och skall konst finansieras med skattemedel? Frågor som mellan raderna av indignerade påhopp till höger och vänster finns att läsa i Crister Enanders och flera av tidigare debattörers inlägg på dessa sidor.

För oss på insidan finns endast en relevant fråga att oupphörligt söka besvara, diskutera och omformulera: varför bör samtida konst och dess aktörer i form av kritiker, curatorer, konstnärer ha en framträdande roll i dagens samhälle? Och här dyker det första stora kruxet upp – politiska, ekonomiska, sociala och andra utomstående perspektiv är inte jämförbara med perspektivet hos samtidskonstens inre krets. Anledningen till detta är att vi hitintills inte behövt definiera vår existens gentemot något utanför systemet, en klassisk nietzscheansk uppfattning som stått sig fram tills vi börjat se vilken ansenlig makt detta yttre system av ekonomi, regleringbrev och sociala konventioner utövar på oss i konstbranschen. Men när vi systematiskt definierar dessa yttre faktorer som en ”konstens instrumentalisering”, har vi inte ens tagit oss över det första hindret mot en försonande diskussion.

Tyvärr är hela den omfattande diskussion som pågått i tidningen redan från början kontraproduktiv för denna fråga, genom att den bestått i att experter enbart från den inre kretsen cirkulärt försökt motivera konstens relevans för varandra utan att i egentlig bemärkelse avhandla utomkonstnärliga ståndpunkter som annat än okunskap. Min starka förhoppning är att fortsatta inom- och utomkonstnärliga diskussioner kring ämnet skall skapa större förståelse för att konst faktiskt ÄR relevant och nödvändigt i dagens värld. Men det bör inte blandas samman med det överordnade intresset att söka pragmatiskt gångbara samt politiskt och socialt relevanta svar på frågan om konstens plats i den komplexa värld vi i dag lever i. Välkommen till en diskussion i det utvidgade fältet!

Robert Stasinski