"Så minns vi 90-talet"

1. Vad var bäst med 1990-talet? 2. Vad var sämst?

Sven-Olov Wallenstein (filosof, chefredaktör för SITE, med mera):

1. Att internationaliseringen av det svenska konstlivet tog fart på riktigt; att gamla institutionella kolosser sattes i gungning. Att pluralismen inom svensk humanistisk forskning kom för att stanna, att det startades en hel del nya tidskrifter och att Sveriges faktiskt blev lite större. Kanske att vi helt enkelt blev postmoderna.

2. Att det ändlösa talet om "upplösningen av gränserna mellan hög- och lågkultur" inte vitaliserade kulturjournalistiken utan snarare förlamade den. Detta fortgår med allt större intensitet idag, och har lett till att den avancerade diskussionen om konst, filosofi, estetik teori idag sker i smala tidskrifter.

(Citat ur DN kulturs 90-talsspecial, lördagen den 20/8.)

Sorry, felande länk

Kollade på www.kunstkritikk.no idag, de verkar ha problem med servern, alternativt gör om hela sidan. Istället är originalet uppe, som tur är -- HÄR!

Varför skriva konstkritik längre?

Jag tänkte lyfta blicken en superkort stund från Stockholm och Sverige och nämna en artikel som tidigare i år blev publicerad i The Artnewspaper av Marc Spiegler: ”Do Art Critics Still Matter”. Här är en länk till en norsk översättning av texten (tyvärr är Artnewspapers egna länk borta från deras server). Han lägger i den fram flera olika teorier om konstkritikerns alltmer försvinnande roll (med ett helt klart västerländskt perspektiv) som helt klart är överförbart på våra egna svenska förhållanden. Ett skäl till ”konstkritikens kris” kan ju just vara att konstkritikern själv inte längre har något uppenbart raison d’être.

En viktig förklaring till konstkritikerns allt mer försvinnande betydelse som nämns i Spieglers text är att en konstkritiker inte får särskilt bra betalt och att man därmed inte är speciellt högt värdesatt. Det är få som kan försörja sig på att bara skriva konstkritik. Ett annat skäl till kritikerns växande obetydlighet är att konstkritikerns position inte längre är betydande för en konstnärs (eller en gallerists) karriär så som tidigare. Bland annat har curatorernas och konstsamlarnas växande roller där de kommer in mycket tidigare i den konstnärliga processen fått större betydelse och därmed är kritikern inte lika viktig längre.

Många konstkritikers ovana att skriva ogenomträngliga texter nämns också. Ett annat problem är den praxis som blev vanlig efter tiden med de fullständigt överteoretiska konstkritiska texterna, nämligen att skriva enkom positivt och (därmed?) lite mjäkigt. Det är ju naturligtvis trevligare att välja att skriva om en utställning man tycker är bra och att lyfta fram den framför att använda samma (oerhört begränsade) utrymme till att skriva ner något.

Tidigare hade också en konstkritiker ofta en annan karriär längre fram i åtanke, det fanns möjligheter att söka sig till museitjänster med en, om inte så väldigt fet men dock fast, lön.

Med allt detta sagt vill jag ändå påpeka att Sverige ändå har en väldigt god situation jämfört med många andra länder (exempelvis våra grannländer) med tanke på det väldigt höga antal konstkritiker procentuellt sett till en relativt klen befolkning. Vi har fyra stora dagstidningar och flera kritiker som återkommande skriver till varje tidning. Konsten.net är också snabba, noggranna och flitiga. Tyvärr är de flesta stockholmsbaserade och det blir ett naturligt stockholmcentristiskt perspektiv. Vi har många konstkritiker alltså, som också har ett relativt stort utrymme att skriva om konst på. Att det finns mer att önska om innehållet är en annan sak.

Jag tänkte dock fortsätta lite optimistiskt en stund till. Den ”tilltagande populismen” kan både ses som problematiskt men också som något konstruktivt. Jag tror att det är viktigt att inte konsten och konstkritiken isolerar sig, och bara blir en uppgift/intressant för endast de få redan invigda. Den grovt tillyxade ”skit-på-er-för-ni-suger-kritiken” som existerar är ofta rolig, slagfärdig och kortfattad. Förhoppningsvis skapar den intresse hos ”icke-invigda” som kanske tar sig till utställningen för att skapa sig en egen uppfattning. Det finns dock inga ursäkter för okunskap, rena faktafel eller bristande förmåga att underbygga varför något ”suger”, vilket tyvärr ofta händer i dessa kolumner.

Jag har säkert mycket mer att tillägga, men just nu ville jag bara rekommendera en läsning av Spieglers artikel, vilket säkert många av er har åsikter om.

(Kortfattad självpresentation: jag är frilansande curator och kritiker samt redaktör för SITE. Jag är också fast korrespondent/kritiker för artforum.com, Contemporary, Flash Art och kunstkritikk. Det jag någon gång skulle tjäna på att skriva för alla dessa tidskrifter kan bara i allra bästa fall räknas som kaffepengar.)

Ett exempel: Magasin 3

Om nu konsten och kritiken har delvis har gemensamma intressen, som Kira Carpelan skriver nedan, vad är då dessa gemensamma intressen? Analys? Kritik? Upplevelse? Meta-perspektiv? Allihop förmodligen, men framför allt det historiska arv de båda kategorierna traderar - upplysningstanken. Här ryms idéer om frihet, upplysning och framsteg men i synnerhet utveckling - läs: tillväxt - ett begrepp som känns igen från politisk och ekonomisk retorik.

Vill inleda diskussionen mot ett konkret exempel - Here comes the Sun på Magasin 3 i Stockholm (ber om ursäkt för er som inte sett den). Utställningen ses av några, värderas av samtliga, kritiseras/recenseras av ett fåtal. Men hur och ifrån vilken position? Utställningen tar upp fyra 'globala' curatorer och tio konstnärer i en avterritorialiserad plats - Magasin 3. Om syftet med utställningen är utveckling, upplysning (det ligger i utställningstiteln) och humanism, vad är då kritikerns syfte och mål i detta fall? Är även dennes syfte utveckling, upplysning, humanism, eller behövs en polarisering mellan dessa storheter för att kunna skilja dem åt?

Daniel Birnbaum skriver att utställningen handlar om ”kosmologi, tid, och vår mest framträdande himlakropp.” Vad gör mig som kritiker mer lämpad att dissekera och analysera utställningens uttryck och innehåll än låt säga en astrofysiker, en filosof eller en geolog? Frågan om kritikerns auktoritet måste besvaras. Det stora problem här är att vi kritiker i denna fråga står inför risken att diskvalificera oss själva. En nogsam granskning av kritiken kan ju påvisa dess avsaknad av opinionsbildande funktion och med ens dra undan marken ovanpå vilken vi söker en kritisk position. Det är ett vågspel med sin egen karriär som insats.

Magasin 3 har nu producerat en utställning utan formaliserat syfte, varken med denna utställning eller med institutionen som sådan. Vad vill man med utställningen och konsthallen? Vi saknar i dagsläget kunskap om det. Och om vi inte kan grunda vår kritik av Here Comes the Sun i en syftesformulering, vad gör vi då? Hittar på ett syfte? Struntar i syftet? Vi kanske helt enkelt kan tala om ett gemensamt syfte, ett som inte skiljer sig från vårt eget – gransking, fördjupning, analysering och värdering. Är magasin 3’s syfte meningsproduktion helt enkelt? Ja, om det är så (vi vet ingenting om det) hur ska jag som kritiker söka värdera hur bra man i detta fall lyckas utan att skära sönder tron på konst som skapare av kognitiv mening?

Istället kan vi blunda för denna frågeställning och glömma syfte, mening och institution. Verken är ju klanderfria, curatorerna tokskarpa och texterna lagom svåra. Men jag ser en utställning med dold agenda, dold ekonomi men med ett öppet utställningsrum. Dagens kritik utgår ifrån en av dessa faktorer och nöjer sig med det. Min åsikt är att vi behöver alla tre.

Vi löper stor risk att fastna i en skenande global marknad där utveckling, evolution, förvandlas från ett egenvärde till det enda värdet. Situationen genrerar kritik och svar på lokal nivå - varför är Here Comes the Sun intressant? istället för att levandegöra en global debatt om frågan varför är denna utveckling intressant. Är utvecklingen överhuvudtaget i vår makt att styra med de medel som föreligger? Behöver vi istället en ny grund för kritiken, ekonomisk, politisk och sociologisk? Ja, jag hävdar det.


-Robert Stasinski

Självreflektion

Det intressanta med att diskutera är att ens oreflekterade försanthållanden belyses och kritiseras. För mig personligen har den kritik jag fått på detta forum varit lika besvärande som välkommen. Inte minst Frans-Josefs och Roberts inlägg har varit mycket tankeväckande. Vid närmare eftertanke håller jag också med dem på flera om än inte alla punkter. Det förstnämnda kanske kommer som en överraskning, men läser man alla inlägg av alla skribenter inser man snart att likheterna i beskrivningen av konstkritikens situation är större än skillnaderna. Därför kan jag inte annat än dra på smilbanden när jag läser att bland andra jag anser att ”kritikerns roll i konstsystemet är att vara någon slags ”konstens copywriter”, som Frans-Josef skrev i ett tidigare inlägg.

Givetvis anser jag inte att min roll som skribent är att vara ”konstens copywriter” (jag uppfattar mig inte heller som konstkritiker, även om jag till och från skrivit en kritisk text). Det tror jag ingen på detta forum skulle göra, även om de i praktiken skulle vara just det. Frans-Josef skriver också att kritiken har kommit att bli en konserverande kraft, och att jag, Anders, Niclas och Kira tycker att det är något positivt. Jag tycker att det är ett oerhört stort problem att konstkritiken inte har utvecklats i takt med samtidskonsten! Där kunde jag inte hålla med Frans-Josef och Robert mera. Under de snart två år jag trevat mig fram som skribent, på främst Konsten.net, har jag ständigt omprövat mina egna förutfattade meningar om vad jag kan skriva om och hur, ivrigt påhejad av Anders. Om jag misslyckats beror det inte på att Anders kringskurit mina möjligheter att experimentera med såväl form som innehåll, utan för att jag inte är en tillräckligt begåvad skribent.

”/…/ Därför återkommer jag till frågan om det är det så orimligt att tänka sig att konstkritiken faktiskt har det genomslag den förtjänar. Även den som tycker att dagens konstkritik är toppen och att det inte finns någon som helst anledning att tala om en kris (någon?), borde kunna acceptera en tankemodell där kritiken givit upphov till sin egen marginalisering. Det fiffiga med detta scenario är att vi, som kritiker, då faktiskt har möjlighet att påverka situationen.”
Nej, det är inte orimligt, men man måste också försöka se den stora bilden (ekonomiska, kulturella och sociala förändringar), och den lilla (konstens och konstkritikens utveckling) på samma gång. Till skillnad från Frans-Josef (?) anser jag att medieklimatet inte helst går att särskilja från situationen för konstkritiken. Att inte sätta dagens mediesituation i samband med konstkritikens förmenta kris är omöjlig.

Men den innebär, paradoxalt nog, också nya möjligheter. I takt med att DN och SvDs konstbevakning krympt har tidskrifter (tryckta och på nätet), fått en ökad betydelse. Site, U-N-I-O-N, Konsten.net, Kunstkritikk.no, SARTS och Omkonst.com är alla exempel på motreaktioner mot det rådande medieklimatet och allt viktigare för dem som vill hålla sig a jour med framförallt den nordiska samtidskonsten. Där utvecklas formerna för kritiska samtalet idag, inte på dagstidningarnas kultursidor. För att inte nämna alla de debatter och seminarier som alltjämt hålls i små källarlokaler och stora institutioner. Problemet med detta, som jag skrivit om tidigare, blir att detta samtal förs över huvudet på ”vanligt folk”. Liksom Kira har jag svårt att övertyga mina kulturintresserade föräldrar om nödvändigheten av samtidskonsten. De behöver en lättillgänglig och kvalitativ konstkritik mer än jag gör. Det var detta jag menade när jag skrev att det finns skäl till både optimism och pessimism, ingen annat.

De frågor som verkligen fick mig att börja tänka var Frans-Josefs frågor: ”…utifrån vilken position skriver en kritiker? Varifrån hämtar kritikens sin auktoritet? Den enskilde kritikern hämtar naturligtvis en form av auktoritet utifrån sin egen person, sitt kunnande och, som Anders Olofsson påpekade i ett tidigare inlägg, sin integritet. Kunnande och integritet är naturligtvis goda egenskaper för en kritiker, men att hänvisa till den enskilde individen som måttstock är att acceptera en total värderelativism. Samtidigt kan kritiken knappast hämta legitimitet från en version av ”Historien”, eller det hopkok som brukar kallas för ”Konstteori/Teori”.”
Detta kluster av frågeställningar är enligt mig vad denna debatt borde handla om. Jag ber om ursäkt för att jag inte klargjorde det från första början. För vem skapar/skriver jag, med vilken rätt uttrycker jag mina åsikter och hur legitimerar jag dem? Brännande frågor som utgör ett utmärkt underlag för en debatt, inte enbart om konstkritiken utan allt skapande överhuvudtaget. Men innan jag kan ta med an dem måste jag nog tänka lite till…

Johan Lundh.

Konstkritik + Ekonomi = Konstvärlden nöjd

Mitt och Frans-Josefs statement 'Kritikens kris' är lika mycket ett konstaterande som en uppmaning. Kris i bemärkelsen att kritiken är hotad, både tack vare sin förstelnade form med också på grund av minskad självreflexion; Formalismen inom kritiken är ett faktum, som FJ beskriver nedan. Endast en konstant finns idag inom kritiken - formen. Utvecklingen av kritikens form har i praktiken stagnerat på 60-talets nivå. Slå gärna upp en gammal recension av Ulf Linde eller Michael Fried och jämför. Utveckling saknas.

Skulle detta accepteras inom övriga delar av konstsystemet? Naturligtvis inte. Men resten av systemet har å andra sidan ständigt haft en auktoritär instans som kunna balansera, granska eller mäta dess mått av framgång: Konstnären har haft curatorn och publiken, galleristen har haft marknadens utveckling, curatorn har haft kritikern och besökarna och museet har haft kulturpolitiken som sin auktoritet. Vem har kritiken haft som balans? Konsthistorikern? Knappast. Konstnären? Curatorn? Nej, kritikerna har istället inlemmats i ett ekonomiskt system sällan granskat av någon men kontrollerat av redaktörer, gallerister, museer och i någon mån konstnärer. Ekonomin styr vad vi läser, hur vi läser och vem vi läser. Kritikern styr över sin integritet, ja, men ingen annat. Lars O Ericsson försökte i DN, ekonomin sade nej.

Anders Olofsson skriver nedan om integritet kontra ekonomiska och sociala aspekter av kritiken: ’Historiens dom brukar vara hård, och den som de facto inte levererar något meningsfullt hamnar förr eller senare på sidlinjen.’ Lars O skulle nog inte vara helt säker på att meningsfullheten är vad som placerade honom på sidlinjen. Snarare en cynisk och icke ännu granskad ekonomi.

I händerna på ekonomiska krafter inom konstvärlden har kritiken formgetts och stöpts i en form som passar den ekonomiska utvecklingen – tabloidiseringen av media, den ökade hastigheten i läsningen, det kortare formatet, etc. Kritikern har antingen klämt in sig i denna form utan möjlighet till protest, eller startat alternativa media (där ingen får betalt, och nästan ingen läser dem). Vad är då meningen med konstkritiken undrar man på detta forum? Man knyter ihop ben och armar på sig själv genom att hävda att meningsproduktion är konstkritikens mening. Cirkeldefinition brukar filosofen säga.

Konstkritiken har outtalade mål, som är högst okontroversiella: Kritisk granskning, reflexion, fördjupning, nya perspektiv, värdering, kontextualisering etc. Allt det där är vad vi vill uppnå när vi skriver eller läser kritik. Men jag vill istället använda en parallell från samhällsvetenskapen för att definiera kritiken: Kritiken bör inte definieras i termer av sin funktion och sina mål (de är ganska uppenbara och delvis spretiga). Det är snarare medlen som bör framvisa och avgränsa kritiken. I detta fall de ekonomiska medlen som i vår bransch är ackumulerade kring gallerier, museer och redaktioner. Om inte dessa kopplingar granskas, undersöks och kommenteras kommer ekonomiska krafter (=alla utom kritikerna och i någon mån konstnärerna) fortfarande ha monopol på det konstpolitiska våldet, och kritiker förpassa till sista instans på fältet – som marknadsförare av curatorn, konstnären, museet och galleriet och dessas ideologier.

-Robert Stasinski

"Kritikens kris"

”EFTER KRITIKEN vill väcka diskussion om dagens konstkritik. Målet är att ställa en diagnos: vad felas kritiken, och hur kan det åtgärdas”. Det är inte första gången något liknande sker – tvärtom har diskussioner om ”kritikens kris” återkommit med visst regelbundenhet sedan lång tid tillbaka. Senast var det Expressens före detta teaterkritiker Tomas Forser som initierade en debatt om det i hans tycke problematiska med författare som också skriver litteraturkritik. Samme Forser som senare avgick på grund av kvällspressens tilltagande ”försumpning”, som Niclas refererar till nedan. Detta påpekande är inte menat som en kritik av detta forum, utan blott och bart ett konstaterande.

Enligt min mening är talet om ”kritikens kris” problematisk. Det rör sig en rad olika faktorer som sammantaget skapat det uppkomna läget, men det är vare sig konstnärena eller kritikerna som ensamma ska bära hundhuvudet för det.

Dagens medieklimat, där ”kultur” likställts med ”nöje”, premierar inte fördjupning och kritisk reflektion överhuvudtaget. Detta har också medfört att de riktigt skarpa skribenterna, efter kortare eller längre tid, har lämnat kritiken för att istället ägna sig åt mera prestigefulla och lukrativa uppdrag: Lars Nittve, Daniel Birnbaum, Maria Lind, för att nämna några. En utveckling som förstärks av att nästintill alla kritiker är frilans. Det är således inte bara konstnärerna som lider av den otrygghet som en liten och kraftigt varierande inkomst innebär, utan även deras verksamhets granskare, konstkritikerna.

En annan mist lika viktig faktor är den förändring av konsten, konstnärsrollen och globaliseringen (av den västerländska konstsynen) som skett i kölvattnet av postmodernismen. Utställningskommissarier har alltid funnits men deras arbete har ganska lite att göra med de nya stjärncuratorer, som reser världen runt och ordnar biennaler och utställningar. Denna utveckling har försvårat, om än inte omöjliggjort, det konstkritiska uppdraget. Något som inte minst Frans-Josef uppmärksammat i Paletten (3/04): ”Den frånvarande kritiken” och i en e-postintervju med mig på Konsten.net: http://www.konsten.net/narbild/fransjosef.html

Frans-Josef skrev tidigare på detta forum: ”Föreställningen att kritik skulle vara en slags meningsproduktion är minst sagt problematisk i en tid då mening produceras, paketeras och säljs av alla aktörer på en kommersiell marknad. En strumpförsäljare ägnar sig åt produktion av mening. Det är just i ett sådant samhällsklimat som en kritisk kultur har svårt att göra sig gällande. Så länge kritiken ser sig själv som en producent av kulturell mening (vilket i stor utsträckning verkar vara fallet), snarare än en instans som genom kritisk analys kan undergräva det socioekonomiska komplex som formligen spyr mening över oss varje dag, kvarstår problemet /…/”

Detta inlägg var, åtminstone till viss del, en reaktion på mitt första inlägg som jag avslutade med reflektionen: ”Jag anser därför att det konstkritiska uppdraget i högre utsträckning än hittills handla om att skapa och sprida de språkliga verktyg som behövs för att kunna diskutera det närmast gränslösa bildkonstbegrepp vi numera omger oss med. Betraktat så blir skillnaderna mellan konst och kritik mindre, utan att för den skull utraderas. Både konst och kritik är ytterst sett produktion av mening, vilket gör dem på en gång oändligt viktiga och fullkomligt överflödiga – liksom allt redan är gjort men likväl återstår att uträtta.”

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka Frans-Josefs inlägg. Det är väldigt välformulerat om än lite otydligt. Jag är inte säker på att jag förstår vart du vill komma med det, men det kan bero på min bristande fattningsförmåga? För du menar väl inte att kritiken och därmed konstkritiken, fungera som en murbräcka som ska bryta igenom och i förlängningen krossa det ”socioekonomiska komplex” (kapitalismen?), ”som formligen spyr mening över oss varje dag”? Och vad innebär en ”kritisk kultur” som du nämner, men inte förklarar? Menar du ett klimat där det är möjligt att fördjupa sig i diskussioner om fundamentala frågeställningar? Men har en sådan kultur någonsin funnits och går den i så fall att återskapa?...

Likt Anders och Niclas upplever jag att ”kritikens kris” i första hand rör bredare massmedia, som tidningar, radio och TV. Utan att upplevas för självgod tycker jag att det numera finns flera yngre (till vilka jag själv räknar mig) förvånansvärt drivna skribenter som vidareutvecklat formerna för det kritiska samtalet. Problemet är emellertid att dessa texter ofta enbart når en redan initierad publik. På denna punkt finns skäl både till optimism (skribenterna) och pessimism (mediaklimatet), men det står skrivet i stjärnorna om det kommer att bli bättre eller sämre.

Jag håller med Niclas om att en välfungerande konstkritik kan bidra med en ”intresseväckande meningsproduktion och kvalificerade bedömningar, vilka bygger på intelligenta och känsliga närläsningar. Den sätter in enskilda företeelser i större sammanhang, bl.a. historiska, ekonomiska och geografiska, och den lyfter fram bakomliggande ideal, såväl estiska som ideologiska.”

Johan Lundh.

J.L "Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar"

"Förrtog det lång tid att bli konstnär. Det krävdes lång teknikträning för att lära sig att skapa konsten med stort K. Idag har det blivit betydligt enklare. På tre dagar kan man installera sig som samtidskonstnär om man följer de råd och anvisningar som författarna ger. ”Lär känna konstvärlden och du känner konsten”, är en av nyckelfraserna till att skapa en framgångsrik strategi för en konstnär. Det är nämligen inte konsten i sig som är saken utan konstvärlden, dess beteenden och vanor och dess agenter som utgör allt väsentligt. Konstnärlig kvalitet är liktydigt med ett effektivt nätverksbygge. Konstnärliga tekniker kan reduceras till en enda: readymaden. En handbok. Lars Vilks är välkänd, provokativ och ofta synlig i medierna, bl a med Nimis och Arx på Kullaberg."

Martin Schibli och Lars Vilks: "Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar" (Nya Doxa, 2005).

Är det detta projekt du menade Martin när du skrev: "Lars Vilks har gjort ett projekt av konstkritik där jag själv har drabbats. Det visar på att kritiken ofta har blivit en readymade där konstverket är själva ursäkten att skriva om något annat.", eller tänkte du närmast på texterna på Vilks.net? Hur som helst verkar åtminstone boken intressant och jag skulle gärna diskutera den framgent. Jag har tyvärr ej läst den ännu men ska förse mig med ett ex så snart som möjligt.

Johan Lundh.

J.L. Randanmärkning

I dessa yttersta av dagar då feminismen, i Sverige och internationellt, upplever något av en backlash gläds jag åt Martins PS som vittnar om en visst genusmedvetenhet. Jag anser att genus, precis som exempelvis klass-, utbildning och ekonomiska förhållanden, är oundgängliga parametrar i alla sammanhang. Det är lika viktigt att granska vem som säker vad som vad som sägs, vilket jag tror att alla på detta forum kan skriva under på. Det är också därför jag har en rudimentär självpresentation, vilket jag anser att ni andra också borde ha.

Mitt första inlägg kretsade kring den de tankar och känslor jag fick när jag blev tillfrågad om att medverka på detta forum. Jag försökte uttrycka en sorts ambivalens, som kommer sig av att jag både skapar och skriver om konst, samt är verksam som curator (än så länge i ytterst begränsad omfattning). Men ambivalensen kommer sig också av att jag inte är övertygad om att det finns någon "kritikens kris" överhuvudtaget. Att det i grund och botten rör sig om tom retorik. Eller att konstkritikens kris är del av en större, "kultur- och samhällskris". Och även om det skulle finnas en kritikens kris tror jag inte den går att blogga bort.

Jag hade tänkt att skriva ett mera utförligt inlägg senare, där jag även kommenterade Frans-Josefs tankar kring det problematiska med att se konstkritik som meningsproduktion. Jag återkommer alltså med ett nytt och mera genomarbetat inlägg så snart jag får tid. Detta inlägg betraktar jag som en randanmärkning.

Johan Lundh.

Johan Lundh

Sent en kväll kom ett mejl som inte lämnade mig någon ro:

Hej Johan. Vi har startat ett konstkritiskt diskussionsforum på nätet http://www.efterkritiken.blogspot.com/ där vi bjuder in olika skribenter till ett samtal om dagens konstkritik. Målet är att ställa en diagnos: vad felas kritiken, och hur kan det åtgärdas?...

Med vänlig hälsning, Frans-Josef Petersson och Robert Stasinski.

Jag sov oroligt den natten, vaknade alldeles för tidigt följande morgon och och satte mig genast vid datorn för att svara på mejlet. Eller närmare bestämt, att anta utmaningen. Gott så! Nu sitter jag här och undrar vad jag ska skriva. Jag är konstnär. Skrivandet utgör bara ett verktyg bland många andra. Det konstkritiska skrivandet har emellertid alltid varit en bisyssla. Vore det inte för Anders hade jag förmodligen aldrig börjat skriva kritik överhuvudtaget. Jag läser de andra inläggen på bloggen, men känner inget omedelbart behov av att replikera på dem. Mina främsta drivkrafter är känslor av lust och olust. Ofta kan jag inte ens skilja dem åt. De framkallar båda samma rörelse - uppåt, framåt.

Något som de flesta konstnärer och kritiker tycks vilja glömma är att ingen av dem fyller något existerande tomrum. Konsten behöver dock inte legitimeras av en kritisk utsaga. Jag anser därför att det konstkritiska uppdraget i högre utsträckning än hittills handla om att skapa och sprida de språkliga verktyg som behövs för att kunna diskutera det närmast gränslösa bildkonstbegrepp vi numera omger oss med. Betraktat så blir skillnaderna mellan konst och kritik mindre, utan att för den skull utraderas. Både konst och kritik är ytterst sett produktion av mening, vilket gör dem på en gång oändligt viktiga och fullkomligt överflödiga – liksom allt redan är gjort men likväl återstår att uträtta.

Härmed välkomnar jag mig själv och er till EFTER KRITIKEN.

Robert Stasinski

Frågan om vad konst är har under postmodernismens senare år mer och mer ersatts med frågan 'Vad bör konst bör vara?'. Svaret är inte entydigt och torde inte så vara, men det är diskussionen om hur vi ska nå fram till en metod för ett stipulerande ett svar som gör att samtida konst är ett fält i utveckling.

Vi ställer frågan 'Hur bör konstkritiken vara?'. Förväntar vi oss svar, nja iallafall bifall, kommentarer, ilskna debatter och heta brandfacklor. Vi har nämligen redan svarat på en fråga genom denna debatt: 'Bör konstkritik finnas?'. Svaret är inte bara att den bör finnas, utan att det är helt avgörande för en fördjupad praxis inom konst och kultur att kritiken är levande.

Kritiken måste lyftas upp och söka sin egen statushöjning, av rent självbevarande skäl. Den är nämligen idag förpassad till pressreleasens och det sunkiga katalogförordets nivåer. Ja, så illa är det. Varför skall man läsa kritik som inte söker fördjupning, insyn, och moraliskt ansvar? Kritiker måste nu lära sig att tala högre, tydligare och med ett nytt språk och i nya forum - något som vi menar bör starta här och nu.